Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 2

LITURGISK MÅNGFALD ETT ENDA MYSTERIUM

Liturgiska traditioner och kyrkans katolicitet

1200 Från urförsamlingen i Jerusalem till Kristi återkomst är det samma mysterium som Guds kyrkor, trogna den apostoliska tron, firar överallt i världen. Det mysterium som firas i liturgin är ett enda, men formerna för hur man firar det är olika. [2625]

1201 Rikedomen i Kristi outgrundliga mysterium är så stor att ingen liturgisk tradition helt och fullt kan uttrycka den. Dessa riters uppkomst- och utvecklingshistoria vittnar om att de på ett förvånansvärt sätt kompletterar varandra. När kyrkorna har levt av dessa liturgiska traditioner i den gemenskap som tron och trons sakrament skänker, har de ömsesidigt berikat varandra. De växer till i troheten mot traditionen och varje kyrkas gemensamma sändning.[1] [2663; 1158]

1202 De olika liturgiska traditionerna har till och med kommit till på grund av kyrkans sändning. Kyrkorna i samma geografiska och kulturella område har kommit att fira Kristi mysterium med hjälp av särskilda uttrycksformer, som tar sig kulturella uttryck: i den tradition som är ”trosskatten”,[2] i den liturgiska symboliken, i organisationen av den broderliga gemenskapen, i den teologiska förståelsen av mysterierna och i de former, som heligheten tar sig. Så framställer det liturgiska livet i en kyrka Kristus, ljus och frälsning för alla folk, för det folk och den kultur den är sänd till och där den har slagit rot. Kyrkan är katolsk: den kan rena och ta upp olika kulturers verkliga tillgångar och ändå förbli en enda kyrka.[3] [814; 1674; 835; 1937]

1203 De liturgiska traditioner (eller riter) som för närvarande är i bruk i kyrkan är den latinska riten (huvudsakligen den romerska, men också vissa lokalkyrkors riter som den ambrosianska, eller vissa riter som brukas av ordnar) och den bysantinska, alexandrinska eller koptiska, syriska, armeniska, maronitiska och kaldeiska riten. ”I trogen överensstämmelse med traditionen förklarar konciliet slutligen, att den heliga modern kyrkan tillerkänner alla lagligt erkända riter lika rätt och aktning, att hon vill att de skall bevaras för framtiden och på allt sätt främjas.”[4]

Liturgi och kulturer

1204 Firandet av liturgin bör alltså motsvara olika folks karaktär och kultur.[5] Detta sker för att Kristi mysterium skall göras känt ”för att alla folk skall föras till lydnad i tron” (Rom 16:26). Det skall förkunnas, firas och levas i alla kulturer så att dessa inte avskaffas utan återlöses och fulländas av Kristus.[6] Det är med och genom deras egen mänskliga kultur, som Kristus tar upp och förvandlar människor och som Guds många barn får tillträde till Fadern för att förhärliga honom i en enda Ande. [2684; 854; 1232; 2527]

1205 ”I liturgin, framför allt i sakramenten, finns det en oföränderlig del – eftersom Gud har instiftat den. Denna del garanteras av kyrkan. Men det finns också delar som är underkastade förändring eftersom kyrkan har fullmakten och ibland rent av plikten att anpassa sig till kulturen hos folk som nyligen blivit evangeliserade.”[7] [1125]

1206 ”Den liturgiska olikheten kan vara en källa till berikande – men den kan också framkalla spänningar, ömsesidiga missförstånd och till och med splittring. På detta område är det klart att olikheten inte får skada enheten. Den kan bara uttrycka sig i troheten mot den gemensamma tron, de sakramentala tecken som kyrkan har tagit emot av Kristus och den hierarkiska gemenskapen. Anpassningen till de olika kulturerna fodrar hjärtats omvändelse och om nödvändigt också en brytning med fäderneärvda seder och bruk som är oförenliga med den katolska tron.”[8]

 
Sammanfattning


1207 Det är lämpligt att firandet av liturgin strävar efter att uttrycka sig i enlighet med folkets kultur där kyrkan befinner sig – utan att underordna sig denna kultur. Å andra sidan skapar och utformar liturgin själv olika former för kultur.
 
1208 De olika liturgiska traditionerna, eller riterna, som är rättsligt erkända, låter kyrkans katolicitet träda fram, eftersom de betecknar och förmedlar samma Kristus-mysterium.
 
1209 Kriteriet som garanterar enheten i de liturgiska traditionernas mångfald är troheten mot den apostoliska traditionen, med andra ord: gemenskap i tron och sakramenten som förmedlats av apostlarna, en gemenskap som betecknas och garanteras av den apostoliska successionen.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN


FÖRSTA KAPITLET
PÅSKMYSTERIET I KYRKANS TID

ANDRA KAPITLET
DET SAKRAMENTALA FIRANDET AV PÅSKMYSTERIET

Artikel 1               Att fira kyrkans liturgi

Artikel 2               Liturgisk mångfald – ett enda mysterium
 

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register