<<  Navigera  >>

ANDRA DELEN

FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

Varför liturgi?

1066     I trosbekännelsen uttalar kyrkan sin tro på den heliga Treenigheten och dess ”nådiga beslut” (Ef 1:9) om hela skapelsen: Fadern utför sin ”viljas hemlighet” i det att han ger sin älskade Son och sin helige Ande för världens frälsning och för att förhärliga sitt namn. Detta är Kristi mysterium,^[1] som uppenbaras och genomförs i historien enligt en plan, en med all vishet genomtänkt ”ordning” som Paulus kallar ”planen med hemligheten” (Ef 3:9) och som den patristiska traditionen kallar ”det människoblivna Ordets frälsningsordning” eller ”frälsningsordningen”. [50; 236]

1067     ”Mänsklighetens frälsning och Guds fullkomliga förhärligande, som Guds stora gärningar i det Gamla förbundets folk var upptakten till, fullbordades av Herren Kristus, i synnerhet genom påskens mysterium: hans heliga lidande, hans uppståndelse från de döda och hans ärorika himmelsfärd; i detta mysterium ’har han genom sin död övervunnit vår död och genom sin uppståndelse återställt livet’. Ty ur den på korset avsomnade Kristi sida har hela kyrkans underbara mysterium sprungit fram.”^[2] Därför firar kyrkan i liturgin huvudsakligen påskmysteriet genom vilket Kristus har utfört sin gärning, vår frälsning. [571]

1068     Det är detta Kristi mysterium som kyrkan förkunnar och firar i sin liturgi, för att de troende skall leva av det och vittna om det i världen.

Vad betyder ordet ”liturgi”?

1069     Ordet ”liturgi” betyder ursprungligen ”offentligt verk”, ”tjänst som utförs av folket eller som sker till förmån för folket”. I den kristna traditionen avser ordet att klargöra att Guds folk deltar i ”Guds verk”.^[4] I liturgin fortsätter Kristus, vår Frälsare och Överstepräst, i sin kyrka, med henne och genom henne, vårt frälsningsverk.

1070     Ordet ”liturgi” i Nya testamentet används inte bara för att beteckna firandet av gudstjänsten^[5] utan också förkunnelsen av evangeliet^[6] och kärleken i handling.^[7] I allt detta handlar det om att tjäna Gud och nästan. Då kyrkan firar gudstjänst är hon tjänarinna. Så är hon en avbild av sin Herre, den ende ”Liturgen”.^[8] Hon deltar i hans prästadöme (gudstjänsten), hans profetämbete (förkunnelsen) och kungavärdighet (kärlekens tjänst): [783]

Liturgin som livets källa

1071     Liturgin är Kristi verk; men den är också en handling som hans kyrka utför. Den förverkligar och framställer kyrkan som synligt tecken på gemenskapen med Gud och människor genom Kristus. Den drar in de troende i gemenskapens nya liv. Den förutsätter att de troende deltar i den på ”ett medvetet, aktivt och fruktbärande sätt”.^[10] [1692]

1072     ”Den heliga liturgin är inte kyrkans hela verksamhet.”^[11] Den skall föregås av förkunnelse av evangeliet, av tro och av omvändelse. Då kan den bära sin frukt i de troendes liv: det nya livet i Anden, engagemanget i kyrkans sändning och tjänsten för hennes enhet.

Bön och liturgi

1073     Liturgi är också att delta i Kristi bön, som riktas till Fadern i den helige Ande. I denna bön finner all kristen bön sin källa och sitt mål. Genom liturgin blir den inre människan fast och stadigt rotad^[12] i den ”stora kärlek som Fadern har älskat oss med” (Ef 2:4) i sin älskade Son. Det är denna ”Guds stora gärning” som varje människa i sin bön får levande erfarenhet av och gör till sin i sitt inre, ”i varje stund, i Anden” (Ef 6:18). [2558]

Trosundervisning och liturgi

1074     ”Liturgin är en höjdpunkt som kyrkans handlande strävar fram emot och samtidigt den källa ur vilken hennes kraft väller fram.”^[13] Liturgin är alltså den bästa platsen för att det kristna folket skall få kunskap om sin tro. ”Trosundervisningen är till sitt väsen förbunden med varje form för liturgiskt och sakramentalt handlande, ty det är i sakramenten, framför allt i eukaristin, som Kristus Jesus sätter in hela sin kraft för att förändra människorna.”^[14]

1075     Den liturgiska trosundervisningen syftar till att leda in i Kristi mysterium (den är ”mystagogi”, mysterielära). Därvid går den från det synliga till det osynliga, från det som betecknar till det betecknade, från ”sakramenten” till ”mysterierna”. Att ge en sådan undervisning är de lokala och regionala katekesernas uppgift. Föreliggande katekes, som vill tjäna hela kyrkan i dess mångskiftande verklighet av olika riter och kulturer^[15] vill framställa det som är grundläggande och gemensamt för hela kyrkan när det gäller liturgin som mysterium och som gudstjänst (första avdelningen) och sedan de sju sakramenten och sakramentalierna (andra avdelningen). [426; 774]

FÖRSTA AVDELNINGEN

DEN SAKRAMENTALA

FRÄLSNINGSORDNINGEN

1076     På pingstdagen trädde kyrkan genom den helige Andes utgjutande fram för världen.^[16] Andens gåva inleder en ny tid i ”förmedlingen av mysteriet”: kyrkans tid, då Kristus uppenbarar, gör närvarande och förmedlar sitt frälsningsverk genom sin kyrkas liturgi, ”till dess att han kommer” (1 Kor 11:26). Under denna kyrkans tid lever och verkar Kristus i sin kyrka och med henne på ett nytt sätt, som utmärker just denna tid. Han handlar genom sakramenten. Detta kallar den tradition som är gemensam för både öst och väst för ”den sakramentala frälsningsordningen”. Den består av meddelandet (eller ”utdelandet”) av Kristi påskmysteriums frukter i kyrkans ”sakramentala” gudstjänst. Därför är det viktigt att först belysa denna ”sakramentala förmedling” (första kapitlet). Så framträder den sakramentala gudstjänstens väsen och väsentliga egenskaper bättre (andra kapitlet). [739]

Första kapitlet

PÅSKMYSTERIET I KYRKANS TID

Artikel 1

LITURGI  – ETT VERK

AV DEN HELIGA TREENIGHETEN

I. Fadern, liturgins källa och mål

1077     ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse, som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom – det var hans viljas beslut – till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss med sin älskade Son” (Ef 1:3-6). [492]

1078     Att välsigna är en gudomlig handling som ger liv och som Fadern är källan till. Hans välsignelse är samtidigt ord och gåva (benedictio, eulogia). När det gäller människan betyder detta ord tillbedjan och hängivelse åt Skaparen i tacksägelse. [2626]

1079     Från början ända till tidens slut är varje verk som Gud utför välsignelse. Från den liturgiska dikten om den första skapelsen till sångerna om det himmelska Jerusalem förkunnar de inspirerade författarna Guds frälsningsplan som en omätlig Guds välsignelse.

1080     Från första början välsignar Gud de levande varelserna, särskilt man och kvinna. Förbundet med Noa och med alla besjälade varelser förnyar denna fruktbarhetens välsignelse, trots människans synd, för vars skull jorden blev ”förbannad”. Men det är från och med Abraham som Guds välsignelse genomsyrar människans historia, som gick döden till mötes. Den låter den åter gå fram emot livet, dess källa: genom tron hos ”de troendes fader” som tar emot välsignelsen, tar frälsningshistorien sin början.

1081     Guds välsignelse blir uppenbar i häpnadsväckande och befriande händelser: Isaks födelse, uttåget ur Egypten (påsk och uttåg), den gåva som utgörs av det heliga landet, Davids utväljelse, Guds närvaro i templet, den renande landsflykten och den ”lilla restens” återkomst. Lagen, profeterna och psalmerna som väver samman det utvalda folkets liturgi påminner samtidigt om dessa välsignelser från Guds sida och besvarar dem med lovprisningens och tacksägelsens välsignelser.

1082     I kyrkans liturgi uppenbaras och förmedlas Guds välsignelse helt och fullt: människor lär känna Fadern och tillber honom som källa och mål för all välsignelse i skapelsen och frälsningen; i sitt Ord, som blev människa, som dog och uppstod för oss, uppfyller han oss med sin välsignelse, och genom honom utgjuter han i vårt hjärta den gåva som innehåller alla gåvor: den helige Ande.

1083     Det är alltså klart att den kristna liturgin har en dubbel dimension: den är ett trons och kärlekens svar på den ”andliga välsignelse” som Fadern ger oss som gåva. Å ena sidan välsignar kyrkan, förenad med sin Herre och ”fylld av den helige Ande”^[17] Fadern för ”hans oerhörda gåva” (2 Kor 9:15) genom tillbedjan, lovprisning och tacksägelse. Å andra sidan upphör inte kyrkan att frambära åt Fadern ”offret av hans egna gåvor” och att bönfalla honom att sända den helige Ande över denna gåva, över sig själv, över de troende och över hela världen, för att dessa välsignelser från Gud genom gemenskapen med Kristi, Prästens, död och uppståndelse och genom den helige Andes kraft skall bära livets frukt, ”till pris och ära för hans nåd” (Ef 1:6). [2627; 1360]

II. Kristi verk i liturgin

1084     ”Kristus sitter på Faderns högra sida” och låter den helige Ande komma över sin kropp, som är kyrkan. Han handlar hädanefter genom sakramenten, som han har instiftat för att ge oss del av sin nåd. Sakramenten är tecken som kan uppfattas med våra sinnen (ord och handlingar) och som är tillgängliga för vår mänskliga natur så som vi nu känner den. De meddelar på ett verksamt sätt den nåd som de betecknar i kraft av Kristi handlande och den helige Andes makt. [662; 1127]

1085     Det är framför allt i kyrkans liturgi som Kristus visar och förverkligar sitt påskmysterium. Under sitt jordiska liv förkunnade Jesus sitt påskmysterium vilket han också föregrep i sina handlingar. När hans stund var inne^[18] upplevde han den enda händelse i historien som inte förgår: Jesus dör, han blir begraven, han uppstår från de döda och sätter sig vid Faderns högra sida ”en gång för alla” (Rom 6:10; Heb 7:27; 9:12). Det är en verklig händelse, som har inträffat i vår historia, men den är unik: alla andra händelser inträffar en enda gång, sedan försvinner de, uppslukade av det förflutna. Kristi påskmysterium däremot kan inte enbart stanna kvar i de förflutna, eftersom han genom sin död har förintat döden och därför att allt som Kristus är och allt som han har gjort och lidit för människorna, har del av Guds evighet. Därmed står det över alla tider och blir närvarande i dem. Korsets och uppståndelsens händelse stannar kvar och drar allt till Livet. [519; 1165]

...är från och med apostlarnas kyrka...

1086     ”Liksom Kristus sändes av Fadern, så sände han själv också apostlarna, sedan de uppfyllts av den helige Ande. De skulle inte bara förkunna evangelium för allt skapat, budskapet om att Guds Son genom sin uppståndelse befriat oss från satans makt och från döden samt fört oss in i Faderns rike. De skulle även fullfölja det frälsningsverk som de förkunnade genom det offer och de sakrament, som hela det liturgiska livet kretsar kring.”^[19] [858]

1087     Så anförtror den uppståndne Kristus genom att ge den helige Ande åt apostlarna dem sin egen makt till helgelse:^[20] de blir Kristi sakramentala tecken. Genom samma helige Andes kraft anförtror de denna makt åt sina efterföljare. Denna ”apostoliska succession” ger struktur åt hela det liturgiska livet i kyrkan; den är själv sakramental och överlämnas i vigningens sakrament. [861; 1536]

...närvarande i den jordiska liturgin...

1088     ”För att fullborda detta stora verk” – meddelandet eller förmedlingen av sitt frälsningsverk – ”är Kristus alltid närvarande i kyrkan, i synnerhet i de liturgiska handlingarna. Han är närvarande i mässans offer, dels i prästens person – ty ’densamme frambär nu offret genom prästernas tjänst som en gång frambar sig själv på korset’ – dels och framför allt genom de sakramentala gestalterna. Han är närvarande med sin kraft i sakramenten, så att när någon döper är det Kristus själv som döper. Han är närvarande i sitt ord, så att det är han själv som talar då de heliga skrifterna läses i kyrkan. Han är slutligen närvarande när kyrkan ber och sjunger, han som gav löftet: ’Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem’ ” (Matt 18:20).^[21] [776; 669; 1373]

1089     ”I själva verket förenas i detta stora verk, där Gud fullkomligt förhärligas och människorna helgas, Kristus alltid med kyrkan, sin älskade brud, som åkallar sin Herre och genom honom alltid tillber den evige Fadern.”^[22] [796]

...som har del i den himmelska liturgin

1090     ”I den jordiska liturgin får vi en försmak av den himmelska liturgi, som firas i den heliga staden Jerusalem, mot vilken vi styr vår pilgrimsfärd och där Kristus sitter på Guds högra sida och utför sin prästerliga tjänst i helgedomen och det sanna förbundstältet. I den jordiska liturgin sjunger vi med hela den himmelska härskaran lovsången till Herrens ära. I den minns vi med vördnad helgonen och hoppas att få del i deras gemenskap. I den väntar vi vår Herre Jesus Kristus som Frälsare, till dess att han, som är vårt liv, uppenbaras och vi får träda fram i härlighet tillsammans med honom.”^[23] [1137-1139]

III. Den helige Ande och kyrkan i liturgin

1091     I liturgin är den helige Ande Gudsfolkets lärare i tron, en konstnär som är mästaren bakom ”Guds mästerverk”, sakramenten i det Nya förbundet. Andens önskan och verk i kyrkans hjärta är att vi lever Kristi, den Uppståndnes, liv. När han i oss möter trons svar, som han har väckt, äger ett verkligt samarbete rum. Därigenom blir liturgin den helige Andes och kyrkans gemensamma verk. [798]

1092     När det gäller denna sakramentala förmedling av Kristi mysterium handlar den helige Ande på samma sätt som under andra epoker av frälsningshistorien: han förbereder kyrkan på att möta sin Herre; han påminner om Kristus och låter honom framträda inför församlingens tro; han gör närvarande och aktualiserar Kristi mysterium genom sin förvandlande kraft; slutligen förenar gemenskapens Ande kyrkan med Kristi liv och sändning. [737]

Den helige Ande förbereder mottagandet av Kristus

1093     Den helige Ande fullbordar i den sakramentala frälsningsordningen förebilderna från det Gamla förbundet. Eftersom Kristi kyrka ”på ett underbart sätt förbereddes i det iraelitiska folkets historia och i det Gamla förbundet”,^[24] behåller kyrkan som något omistligt i sitt eget arv delar av det Gamla förbundets gudstjänst och gör dem till sin egendom: [762]

—	huvudsakligen läsningen av Gamla testamentet; [121]
—	bönen av Psaltaren; [2585]
—	framför allt minnet av frälsningsbringande händelser och betydelsefulla realiteter som har nått sin fulländning i Kristi mysterium (löftet och förbundet, uttåget och påsken, riket och templet, landsflykten och återkomsten). [1081]

1094     Det är denna harmoni mellan de båda testamentena^[25] som Herrens påskundervisning ger tydligt uttryck för^[26] och därefter också apostlarnas och kyrkofädernas trosundervisning vittnar om. Denna undervisning avslöjar vad som förblev fördolt under bokstaven i det Gamla testamentet: Kristi mysterium. Den kallas ”typologisk” därför att den låter det nya som förkunnas i Kristus framträda genom ”förebilder” (typer) som förkunnade honom i det första förbundets händelser, ord och symboler. Genom denna nya läsning av Gamla testamentet i sanningens Ande med Kristus som utgångspunkt träder förebilderna fram i sin sanna mening.^[27] Så var syndafloden och Noas ark förebilder för frälsningen genom dopet^[28] – liksom molnskyn och övergången av Röda havet – och vattnet ur klippan var förebild för Kristi andliga gåvor;^[29] mannat i öknen var en förebild för eukaristin, ”det sanna brödet från himlen” (Joh 6:32). [128-130]

1095     Därför läser kyrkan, särskilt under advents- och fastetiden och alldeles särskilt under påsknatten på nytt och återupplever alla de stora händelserna i frälsningshistorien i det ”i dag” som utgörs av hennes liturgi. Men detta kräver också att trosundervisningen hjälper de troende att öppna sig för denna ”andliga” förståelse av frälsningsordningen, så som kyrkans liturgi låter den framträda och låter oss erfara den. [281; 117]

1097     I det Nya förbundets liturgi är varje liturgisk handling – särskilt firandet av eukaristin och sakramenten – ett möte mellan Kristus och kyrkan. Den liturgiska församlingen får sin enhet från ”gemenskapen med den helige Ande” som församlar Guds barn i Kristi enda kropp. Den överträffar alla former för mänsklig, rasmässig, social och kulturell släktskap och närhet.

1098     Församlingen skall förbereda sig för att möta sin Herre, att vara ett ”väl berett folk”.^[30] Denna beredelse av människors hjärtan är den helige Andes och församlingens gemensamma verk, där ämbetsbärarna spelar en särskild roll. Den helige Andes nåd söker kalla fram tro, hjärtats omvändelse och bejakande av Guds vilja. Just dessa former för beredelse är en förutsättning för att man skall kunna ta emot andra nådegåvor som erbjuds i själva gudstjänsten och för att man skall kunna bära den frukt som den är avsedd att ge. [1430]

Den helige Ande påminner om Kristi mysterium

1099     Den helige Ande och kyrkan samarbetar för att låta Kristus och hans frälsningsverk träda fram i liturgin. Framför allt i eukaristin – och på liknande sätt i de andra sakramenten – är liturgin åminnelse av frälsningens mysterium. Den helige Ande är kyrkans levande minne.^[31] [91]

1100     Guds ord. Den helige Ande påminner först den liturgiska församlingen om innebörden i det som en gång inträffade för vår frälsnings skull och ger liv åt Guds ord som förkunnas för att det skall tas emot och för att man skall leva efter det: [1134]

1101     Den helige Ande ger läsarna och åhörarna – allt efter deras inre beredskap – en andlig förståelse av Guds ord. Genom de ord, handlingar och symboler som bildar ramen för en gudstjänst ställer Anden de troende och de vigda tjänarna i levande förhållande till Kristus, Faderns ord och avbild, så att de i sitt liv kan genomföra innebörden av vad de hör, betraktar och gör i gudstjänsten. [117]

1102     ”Det är frälsningens ord som ger tron näring i de kristnas hjärtan: det är detta ord som föder fram de kristnas gemenskap och låter den växa till.”^[33] Förkunnelsen av Guds ord stannar inte vid att vara undervisning: den kallar fram trons svar, som samtycke och engagemang, som ett uttryck för förbundet mellan Gud och hans folk. Det är också den helige Ande som ger trons nåd, som ger tron styrka och låter den växa till i gemenskapen. Den liturgiska församlingen är först och främst gemenskap i tron. [143]

1103     Anamnes (åminnelse). Liturgisk gudstjänst hänvisar alltid till Guds frälsande ingripanden i historien. ”Planen med denna uppenbarelse förverkligas genom gärningar och ord, vilka är nära förknippade med varandra. ...Orden å sin sida kungör gärningarna och kastar ljus över den hemlighet som ligger i dem.”^[34] I ordets liturgi ”påminner” den helige Ande församlingen om allt det som Kristus har gjort för oss. I enlighet med de liturgiska handlingarnas väsen och kyrkans rituella traditioner ”minns” en gudstjänst Guds storverk i en mer eller mindre utvecklad ”anamnes” (åminnelsebön). Den helige Ande, som på detta sätt gör kyrkans minne levande, framkallar då tacksägelse och lovprisning (doxologi). [1362]

Den helige Ande aktualiserar Kristi mysterium

1104     Den kristna liturgin erinrar inte bara om de händelser som har frälst oss, utan aktualiserar dem, gör dem närvarande. Kristi mysterium firas, men upprepas inte; det är gudstjänsterna som upprepas. I varje gudstjänst utgjuts den helige Ande som aktualiserar det enda mysteriet. [1085]

1105     Epiklesen (”åkallan över”) är den bön där prästen bönfaller Fadern att sända Anden, Heliggöraren, för att offergåvorna skall bli Kristi kropp och blod och för att de troende själva genom att ta emot dem skall bli en levande offergåva åt Gud. [1153]

1106     Anamnes och epikles befinner sig i hjärtat av varje sakramental gudstjänst, alldeles särskilt eukaristin:

1107     Den helige Andes förvandlande kraft i liturgin påskyndar Guds rikes ankomst och frälsningsmysteriets fullbordan. I väntan och hopp låter han oss verkligen föregripa den fulla gemenskapen med den heliga Treenigheten. Anden, sänd av Fadern som hör kyrkans epikles, ger liv åt dem som tar emot honom och utgör hädanefter för dem ”underpanten” på deras arv.^[36] [2816]

Den helige Andes gemenskap

1108     Målet för den helige Andes sändning i varje liturgisk handling är att träda i gemenskap med Kristus för att bilda hans kropp. Den helige Ande är liksom saven i Faderns vinträd som bär sin frukt på grenarna.^[37] I liturgin blir ett mycket intimt samarbete mellan den helige Ande och kyrkan verklighet. Anden, gemenskapens Ande, förblir outplånligt närvarande i kyrkan. Därför är kyrkan det stora sakramentet för den gudsgemenskap som församlar Guds kringspridda barn. Andens frukt i liturgin är gemenskap med den heliga Treenigheten och broderlig gemenskap – och dessa båda former för gemenskap är oskiljaktigt förenade med varandra.^[38] [788; 1091; 775]

1109     Epiklesen är också en bön om att församlingens förening med Kristi mysterium skall bära sin fulla frukt. ”Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds vår Faders kärlek och gemenskapen med den helige Ande” (2 Kor 13:13) skall alltid förbli hos oss och bära frukt utanför den eukaristiska gudstjänsten. Kyrkan ber alltså Fadern att sända den helige Ande för att han av de troendes liv skall göra en levande offergåva till Gud genom deras andliga omvandling till Kristi avbild, genom deras omsorg om kyrkans enhet och genom deras delaktighet i hennes sändning så att de kan avlägga vittnesbörd och göra tjänst i kärlek. [1368]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN

FÖRSTA KAPITLET
PÅSKMYSTERIET I KYRKANS TID

Artikel 1               Liturgi – ett verk av den heliga Treenigheten

I.            Fadern, liturgins källa och mål
II.           Kristi verk i liturgin
III.          Den helige Ande och kyrkan i liturgin
 
Artikel 2               Påskmysteriet i kyrkans sakrament

ANDRA KAPITLET
DET SAKRAMENTALA FIRANDET AV PÅSKMYSTERIET

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register