1671     Bland sakramentalierna förekommer först välsignelser (av personer, bordsbön, av ting, av platser). Varje välsignelse är en lovprisning av Gud och en bön om att erhålla hans gåvor. I Kristus blir de kristna välsignade av Gud, Fadern, ”med all den andliga välsignelse som finns” (Ef 1:3). Därför ger kyrkan för det mesta välsignelsen genom att anropa Jesu namn och göra korstecknet. [1078]

1672     Vissa välsignelser är av permanent art: de har som verkan att viga några personer åt Gud och avgränsa ting och platser för liturgiskt bruk. Bland de välsignelser som är avsedda för personer – icke att förväxla med den sakramentala vigningen – förekommer välsignelse av en abbot eller en abbedissa i ett kloster, jungfruvigning, välsignelse av änkor, ordning för avläggande av ordenslöften och välsignelser av vissa av kyrkans tjänster (lektorer, akolyter, kateketer osv.). När det gäller de välsignelser som rör ting kan man nämna invigning eller välsignelse av en kyrka eller ett altare, välsignelse av de heliga oljorna, av heliga kärl eller liturgiska kläder, klockor osv. [923; 925, 903]

1673     När kyrkan offentligt och med åberopande av sin myndighet i Jesu Kristi namn ber om att en person eller en sak skall beskyddas mot den Ondes anslag och undandras hans välde talar man om exorcism. Jesus har använt sig av exorcism,^[7] av honom har kyrkan fullmakt och uppdrag att utöva exorcism.^[8] I enkel form utförs exorcism under dopliturgin. Den högtidliga exorcismen, som kallas ”stor exorcism”, kan bara utföras av en präst med biskopens tillstånd. Man skall använda sig av den med klokhet och strängt hålla sig till de regler som upprättats av kyrkan.^[9] Exorcismen har som mål att driva ut demoner eller att befria från demonisk besatthet – genom den andliga myndighet som Jesus har givit åt sin kyrka. En helt annan sak är det när det rör sig om sjukdomar, framför allt av psykisk art, som det är den medicinska vetenskapens sak att ta sig an. Innan man tillgriper exorcism är det alltså viktigt att försäkra sig om att det handlar om den Ondes närvaro och inte om en sjukdom. [395; 550; 1237]

1675     Dessa uttrycksformer förlänger kyrkans liturgiska liv, men ersätter det inte. ”Dessa andaktsövningar skall emellertid ordnas med hänsyn till kyrkoåret så att de är samstämmiga med den heliga liturgin, att de så att säga härleder sig ur den och leder folket fram till den, då den ju till sitt väsen vida överträffar dessa andaktsövningar.”^[11]

1676     Man måste pastoralt kunna göra en bedömning av folkfromheten för att kunna ge den sitt stöd och om nödvändigt också rena och rätta till den religiösa känsla som ligger under dessa andaktsövningar och för att låta de troende göra framsteg i insikten i Kristi mysterium. Utövandet av sådana andaktsformer är underställt biskoparnas bedömning och kyrkans allmänna regler.^[12] [426]

Folkfromheten utgörs i allt väsentligt av ett värdekomplex som med kristen visdom svarar på de stora existentiella frågeställningarna. Den goda folkliga katolska religiösa känslan har sin grund i en förmåga att göra en syntes för sin existens. På så sätt låter den på ett kreativt sätt gudomligt och mänskligt, Kristus och Maria, ande och kropp, gemenskap och institution, tro och fosterland, förnuft och känsla hänga samman med varandra. Denna visdom är en kristen humanism som på ett radikalt sätt förkunnar att varje varelse har en värdighet som Guds barn. Den upprättar en fundamental broderlighet, den lär sig att möta naturen liksom att förstå arbetet, den ger skäl till att leva i glädje och vid gott mod, även mitt i hårda livserfarenheter. Denna visdom är också för folket utgångspunkten för en bedömningsförmåga, en evangelisk instinkt som ger en spontan förmåga att inse när evangeliet verkligen blir tjänat i kyrkan eller när det töms på sitt innehåll och kvävs av andra intressen.^[13]