BÖNENS VÄG
2663 Allt efter den historiska, sociala och kulturella situationen erbjuder alla kyrkor i bönens levande tradition sina troende bönens språk: ord, sånger, kroppsuttryck och ikonografi. Det är läroämbetets
Bön till Fadern
2664 Det finns ingen annan väg för kristen bön än Kristus. Antingen vi ber tillsammans eller enskilt, med ord eller i tystnad, når vår bön Fadern under förutsättning att vi ber i ”Jesu namn”. Hans heliga mänsklighet är således den väg, på vilken den helige Ande lär oss att be till Gud, vår Fader. [2780]
Bön till Jesus
2665 Kyrkans bön som får näring av Guds ord och liturgin, lär oss att be till Herren Jesus. Även om den i huvudsak är riktad till Fadern, finns det i alla liturgiska traditioner böner som vänder sig till Kristus. Vissa psalmer som aktualiseras i kyrkans bön och Nya testamentet lägger denna bön till Kristus på våra läppar och ristar in den i vårt hjärta: Guds Son, Guds Ord, Herre, Frälsare, Guds lamm, vår konung, älskade Son, Jungfruns Son, gode Herde, vårt liv, vårt ljus, vårt hopp, vår uppståndelse, människornas vän... [451]
2666 Men det namn som innehåller allt, är det som Guds Son får när han blir människa: JESUS. Människan kan inte med sina läppar uttala Guds
2667 Denna trons enkla åkallan har utvecklats på många sätt i den västerländska och österländska bönetraditionen. Den vanligaste formen som har förmedlats från de andliga fäderna i Sinai, Syrien och på berget Athos är: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över oss syndare!” Denna bön förenar den kristologiska hymnen i Filipperbrevet
2668 Att åkalla Jesu namn är det enklaste sättet att be ständigt. Denna bön som ofta upprepas av ett ödmjukt och uppmärksamt hjärta försvinner inte i ”tomma ord”
2669 I sin bön vördar och ärar kyrkan Jesu hjärta liksom hon åkallar hans heliga namn. Kyrkan tillber det människoblivna Ordet och hans hjärta som av kärlek till oss människor låtit sig genomborras av våra synder. I kristen bön följer vi gärna Frälsaren på hans korsväg. Stationerna från Pilatus residens till Golgata och till graven indelar den väg som Jesus gick, när han genom sitt heliga kors frälste världen. [478; 1674]
”Kom, helige Ande”
2670 ”Ingen kan säga: ’Jesus är herre’, om han inte är fylld av den heliga anden”
”Om Anden inte skall tillbedjas, hur kan han då göra mig gudomlig genom dopet? Och om Anden skall tillbedjas, måste han inte då tillbedjas på ett särskilt
sätt?”[7]
2671 Det vanligaste sättet att be om den helige Ande är att be Fadern genom Kristus, vår Herre, att ge oss Tröstaren, den helige
O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks
eld.[10] Himmelske konung, tröstens Ande, sanningens Ande, du som är närvarande överallt och uppfyller allt, alla goda tings skatt och livets källa, kom, tag din boning i oss, rena oss och fräls oss, du, som är
god![11]
2672 Den helige Ande vars smörjelse uppfyller hela vårt väsen är den kristna bönens inre läromästare. Han är upphov till bönens levande tradition. Det finns lika många vägar för bön som det finns bedjande människor och i och med alla verkar samma Ande. I den helige Andes gemenskap är den kristna bönen bön i kyrkan. [695]
I gemenskap med Guds heliga moder
2673 Den helige Ande förenar oss i bönen med Guds ende Son som person i hans förhärligade mänsklighet. Genom den och i den förenas vår bön såsom Guds barn i kyrkan med Jesu
2674 När Maria i tro gav sitt samtycke vid bebådelsen och utan förbehåll höll fast vid det under korset, blev hon också moder till sin Sons bröder och systrar ”som ännu är på pilgrimsfärd och befinner sig i faror och
2675 Det är utifrån Marias enastående samverkan med den helige Ande som kyrkorna har utformat sin bön till Guds heliga moder, genom att inrikta den på Kristus såsom han uppenbarar sig i sina mysterier. I de oräkneliga hymner och antifoner som uttrycker denna bön, avlöser vanligtvis två rörelser varandra: den ena ”prisar Herrens storhet” för de ”stora ting” han låter ske med ”sin ringa tjänarinna” och genom henne med alla
2676 Dessa två rörelser i bönen till Maria har fått ett särskilt uttryck i bönen Ave Maria:
Hell dig Maria, (ordagrant Gläd dig Maria): – Bönen inleds med ärkeängeln Gabriels hälsning. Det är Gud själv som genom sin ängels förmedling hälsar Maria. I vår bön vågar vi uppta denna hälsning till Maria och se på henne med den blick som Gud har vänt till sin ödmjuka
Full av nåd, Herren är med dig. Dessa två satser i ängelns hälsning belyser varandra ömsesidigt. Maria är full av nåd därför att Herren är med henne. Den nåd, vilken fyller henne till brädden, består i hans närvaro som är all nåds källa. ”Jubla... du dotter Jerusalem... Herren, din Gud, bor i dig
Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus. Efter att ha gjort ängelns hälsning till vår gör vi på samma sätt med Elisabets hälsning. ”Hon fylldes av helig Ande”
2677 Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss... Tillsammans med Elisabet frågar vi med förundran: ”Hur kan detta hända mig, att min Herres mor kommer till mig?”
Bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. När vi bönfaller Maria om att be för oss, erkänner vi att vi är arma syndare, och vi vänder oss till henne, hon som är ”Barmhärtighetens Moder”, den helt igenom heliga. Vi anbefaller oss åt henne ”nu”, i vårt livs idag. Och vår förtröstan växer, så att vi redan nu kan överlämna ”vår dödsstund” åt henne. Må hon vara närvarande då, liksom hon var det vid sin Sons död på korset, och må hon i den stund då vi går över gränsen, ta emot oss som vår
2678 I det västerländska fromhetslivet på medeltiden uppstod rosenkransbönen som en folklig ersättning för tidegärden. I öst har Akáthistos- och Paráklisis-litaniorna behållit mer likhet med korbönen i den bysantinska kyrkan, medan den armeniska, koptiska och syriska traditionen har föredragit hymner och psalmer till Guds moder. Men i Ave Maria, Theotokia och hymnerna av den helige Efrem och Gregorios av Narek är denna bönetradition i grunden densamma. [971, 1674]
2679 Maria är den som ber på ett fullkomligt sätt och kyrkans urbild. När vi ber till henne ansluter vi oss med henne till Faderns plan, han som sänder sin Son för att rädda alla människor. Liksom den älskade lärjungen tar vi Jesu moder, som blivit allt levandes moder, till oss i vårt
Sammanfattning
2680 | Bönen är framför allt riktad till Fadern, men även till Jesus, särskilt genom åkallan av hans heliga namn: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över oss, syndare! |
2681 | ”Ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den helige Ande” |
2682 | På grund av jungfru Marias enastående samverkan med vad den helige Ande gör ber kyrkan gärna i förening med henne för att tillsammans med henne prisa de stora ting som Gud har gjort med henne och för att anförtro Maria böner och lovsånger. |
Navigation
FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN
ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET
TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS
FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN
FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET
FÖRSTA KAPITLET
BÖNENS UPPENBARELSE
ANDRA KAPITLET
BÖNENS TRADITION
Artikel 1
Vid bönens källor
Artikel 2
Bönens väg
Artikel 3
Vägvisare till bön
TREDJE KAPITLET
BÖNELIVET
ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”