2667     Denna trons enkla åkallan har utvecklats på många sätt i den västerländska och österländska bönetraditionen. Den vanligaste formen som har förmedlats från de andliga fäderna i Sinai, Syrien och på berget Athos är: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över oss syndare!” Denna bön förenar den kristologiska hymnen i Filipperbrevet (2:6-11) med tullindrivarens och de blindas rop.^[5] Genom denna åkallan riktas hjärtats uppmärksamhet på människans elände och på barmhärtigheten hos honom som räddar henne. [2616]

2668     Att åkalla Jesu namn är det enklaste sättet att be ständigt. Denna bön som ofta upprepas av ett ödmjukt och uppmärksamt hjärta försvinner inte i ”tomma ord” (Matt 6:7), utan ”tar vara på ordet och bär frukt genom uthållighet”.^[6] Man kan ’alltid’ be, ty bön är inte en syssla bredvid andra sysslor, utan en unik uppgift, nämligen att älska Gud – något som i Jesus Kristus besjälar och förklarar alla våra handlingar. [435]

2669     I sin bön vördar och ärar kyrkan Jesu hjärta liksom hon åkallar hans heliga namn. Kyrkan tillber det människoblivna Ordet och hans hjärta som av kärlek till oss människor låtit sig genomborras av våra synder. I kristen bön följer vi gärna Frälsaren på hans korsväg. Stationerna från Pilatus residens till Golgata och till graven indelar den väg som Jesus gick, när han genom sitt heliga kors frälste världen. [478; 1674]

”Om Anden inte skall tillbedjas, hur kan han då göra mig gudomlig genom dopet? Och om Anden skall tillbedjas, måste han inte då tillbedjas på ett särskilt sätt?”^[7]

O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.^[10]

Himmelske konung, tröstens Ande, sanningens Ande, du som är närvarande överallt och uppfyller allt, alla goda tings skatt och livets källa, kom, tag din boning i oss, rena oss och fräls oss, du, som är god!^[11]

2676     Dessa två rörelser i bönen till Maria har fått ett särskilt uttryck i bönen Ave Maria:

               Hell dig Maria, (ordagrant Gläd dig Maria): – Bönen inleds med ärkeängeln Gabriels hälsning. Det är Gud själv som genom sin ängels förmedling hälsar Maria. I vår bön vågar vi uppta denna hälsning till Maria och se på henne med den blick som Gud har vänt till sin ödmjuka tjänarinna,^[15] och vi gläder oss över den glädje han finner i henne.^[16] [722]
               Full av nåd, Herren är med dig. Dessa två satser i ängelns hälsning belyser varandra ömsesidigt. Maria är full av nåd därför att Herren är med henne. Den nåd, vilken fyller henne till brädden, består i hans närvaro som är all nåds källa. ”Jubla... du dotter Jerusalem... Herren, din Gud, bor i dig (Sef 3:14, 17a). Maria, i vilken Herren själv skall ta sin boning, är personifieringen av Sions dotter och förbundsarken, ja, den plats där Herrens härlighet bor: hon är ”Guds tält bland människorna” (Upp 21:3). ”Full av nåd” är hon helt given åt honom som kommer för att ta sin boning i henne och som hon skall skänka åt världen. [490]
               Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus. Efter att ha gjort ängelns hälsning till vår gör vi på samma sätt med Elisabets hälsning. ”Hon fylldes av helig Ande” (Luk 1:41) och blev så den första i den långa raden av generationer som prisar Maria salig:^[17] ”Salig hon som trodde...” (Luk 1:45). Maria är ”välsignad bland kvinnor” därför att hon trodde att Herrens ord skulle gå i uppfyllelse. Abraham blev genom sin tro en välsignelse för ”alla släkten på jorden” (1 Mos 12:3). Genom sin tro blev Maria moder till de troende, och tack vare henne får alla jordens folk ta emot honom som är Guds egen välsignelse: ”Jesus, din välsignade livsfrukt”. [435; 146]

2677     Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss... Tillsammans med Elisabet frågar vi med förundran: ”Hur kan detta hända mig, att min Herres mor kommer till mig?” (Luk 1:43). Eftersom hon ger oss sin Son Jesus, är Maria Guds Moder och vår Moder. Vi kan anförtro henne alla våra behov och önskemål. Hon ber för oss på samma sätt som hon bad för sig själv: ”Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Då vi anförtror oss åt hennes förbön, överlämnar vi oss själva tillsammans med henne åt Guds vilja: ”Ske din vilja”. [495]

               Bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. När vi bönfaller Maria om att be för oss, erkänner vi att vi är arma syndare, och vi vänder oss till henne, hon som är ”Barmhärtighetens Moder”, den helt igenom heliga. Vi anbefaller oss åt henne ”nu”, i vårt livs idag. Och vår förtröstan växer, så att vi redan nu kan överlämna ”vår dödsstund” åt henne. Må hon vara närvarande då, liksom hon var det vid sin Sons död på korset, och må hon i den stund då vi går över gränsen, ta emot oss som vår moder,^[18] för att föra oss till sin Son Jesus i paradiset. [1020]

2678     I det västerländska fromhetslivet på medeltiden uppstod rosenkransbönen som en folklig ersättning för tidegärden. I öst har Akáthistos- och Paráklisis-litaniorna behållit mer likhet med korbönen i den bysantinska kyrkan, medan den armeniska, koptiska och syriska traditionen har föredragit hymner och psalmer till Guds moder. Men i Ave Maria, Theotokia och hymnerna av den helige Efrem och Gregorios av Narek är denna bönetradition i grunden densamma. [971, 1674]