Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 2

BÖNENS VÄG

2663     Allt efter den historiska, sociala och kulturella situationen erbjuder alla kyrkor i bönens levande tradition sina troende bönens språk: ord, sånger, kroppsuttryck och ikonografi. Det är läroämbetets uppgift[1] att bedöma huruvida dessa bönens olika vägar överensstämmer med den apostoliska trostraditionen, och präster och kateketer skall förklara deras mening, vilken alltid är relaterad till Kristus. [1201]

Bön till Fadern

2664     Det finns ingen annan väg för kristen bön än Kristus. Antingen vi ber tillsammans eller enskilt, med ord eller i tystnad, når vår bön Fadern under förutsättning att vi ber i ”Jesu namn”. Hans heliga mänsklighet är således den väg, på vilken den helige Ande lär oss att be till Gud, vår Fader. [2780]

Bön till Jesus

2665     Kyrkans bön som får näring av Guds ord och liturgin, lär oss att be till Herren Jesus. Även om den i huvudsak är riktad till Fadern, finns det i alla liturgiska traditioner böner som vänder sig till Kristus. Vissa psalmer som aktualiseras i kyrkans bön och Nya testamentet lägger denna bön till Kristus på våra läppar och ristar in den i vårt hjärta: Guds Son, Guds Ord, Herre, Frälsare, Guds lamm, vår konung, älskade Son, Jungfruns Son, gode Herde, vårt liv, vårt ljus, vårt hopp, vår uppståndelse, människornas vän... [451]

2666     Men det namn som innehåller allt, är det som Guds Son får när han blir människa: JESUS. Människan kan inte med sina läppar uttala Guds namn,[2] men Guds Ord uppenbarar det för oss genom sitt människoblivande och vi kan ropa till honom: ”Jesus”, ”JHWH räddar”.[3] Jesu namn rymmer allt: Gud och människa, hela skapelse- och frälsningsmysteriet. Att be till ”Jesus” betyder att åkalla honom – och att åkalla honom i oss. Det finns inget annat namn som rymmer den Guds närvaro, som hans namn betecknar. Jesus är uppstånden, och den som åkallar hans namn får ta emot Guds Son som älskar oss och som har utgivit sig för oss.[4] [432; 435]

2667     Denna trons enkla åkallan har utvecklats på många sätt i den västerländska och österländska bönetraditionen. Den vanligaste formen som har förmedlats från de andliga fäderna i Sinai, Syrien och på berget Athos är: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över oss syndare!” Denna bön förenar den kristologiska hymnen i Filipperbrevet (2:6-11) med tullindrivarens och de blindas rop.[5] Genom denna åkallan riktas hjärtats uppmärksamhet på människans elände och på barmhärtigheten hos honom som räddar henne. [2616]

2668     Att åkalla Jesu namn är det enklaste sättet att be ständigt. Denna bön som ofta upprepas av ett ödmjukt och uppmärksamt hjärta försvinner inte i ”tomma ord” (Matt 6:7), utan ”tar vara på ordet och bär frukt genom uthållighet”.[6] Man kan ’alltid’ be, ty bön är inte en syssla bredvid andra sysslor, utan en unik uppgift, nämligen att älska Gud – något som i Jesus Kristus besjälar och förklarar alla våra handlingar. [435]

2669     I sin bön vördar och ärar kyrkan Jesu hjärta liksom hon åkallar hans heliga namn. Kyrkan tillber det människoblivna Ordet och hans hjärta som av kärlek till oss människor låtit sig genomborras av våra synder. I kristen bön följer vi gärna Frälsaren på hans korsväg. Stationerna från Pilatus residens till Golgata och till graven indelar den väg som Jesus gick, när han genom sitt heliga kors frälste världen. [478; 1674]

”Kom, helige Ande”

2670     ”Ingen kan säga: ’Jesus är herre’, om han inte är fylld av den heliga anden” (1 Kor 12:3). Varje gång vi börjar be till Jesus, är det den helige Ande som genom sin förekommande nåd lockar oss ut på bönens väg. Hur skulle vi kunna underlåta att be till Anden, eftersom han lär oss att be genom att påminna oss om Kristus? Därför manar oss kyrkan att varje dag be om den helige Ande, särskilt när vi börjar eller avslutar något viktigt. [683; 2001; 1310]

”Om Anden inte skall tillbedjas, hur kan han då göra mig gudomlig genom dopet? Och om Anden skall tillbedjas, måste han inte då tillbedjas på ett särskilt sätt?”[7]

2671     Det vanligaste sättet att be om den helige Ande är att be Fadern genom Kristus, vår Herre, att ge oss Tröstaren, den helige Ande.[8] När Jesus utlovar sanningens Ande betonar han att det är nödvändigt att be om Anden i hans namn.[9] Den enklaste och mest direkta bönen är också den vanligaste och mest traditionella Veni sancte Spiritus, ”Kom, helige Ande”, som alla liturgiska traditioner har utvecklat i antifoner och hymner:

O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.[10]

Himmelske konung, tröstens Ande, sanningens Ande, du som är närvarande överallt och uppfyller allt, alla goda tings skatt och livets källa, kom, tag din boning i oss, rena oss och fräls oss, du, som är god![11]

2672     Den helige Ande vars smörjelse uppfyller hela vårt väsen är den kristna bönens inre läromästare. Han är upphov till bönens levande tradition. Det finns lika många vägar för bön som det finns bedjande människor och i och med alla verkar samma Ande. I den helige Andes gemenskap är den kristna bönen bön i kyrkan. [695]

I gemenskap med Guds heliga moder

2673     Den helige Ande förenar oss i bönen med Guds ende Son som person i hans förhärligade mänsklighet. Genom den och i den förenas vår bön såsom Guds barn i kyrkan med Jesu moder.[12] [689]

2674     När Maria i tro gav sitt samtycke vid bebådelsen och utan förbehåll höll fast vid det under korset, blev hon också moder till sin Sons bröder och systrar ”som ännu är på pilgrimsfärd och befinner sig i faror och trångmål”.[13] Jesus, som är den ende förmedlaren, är bönens väg för oss. Maria, som är hans och vår Moder och är en ren återspegling av honom, ”visar oss vägen” (Hodoghitria) och är dess ”tecken” enligt både den österländska och västerländska traditionella ikonografin. [494]

2675     Det är utifrån Marias enastående samverkan med den helige Ande som kyrkorna har utformat sin bön till Guds heliga moder, genom att inrikta den på Kristus såsom han uppenbarar sig i sina mysterier. I de oräkneliga hymner och antifoner som uttrycker denna bön, avlöser vanligtvis två rörelser varandra: den ena ”prisar Herrens storhet” för de ”stora ting” han låter ske med ”sin ringa tjänarinna” och genom henne med alla människor;[14] den andra anförtror åt Jesu moder Guds barns böner och lovsånger, eftersom hon nu känner mänskligheten, som i henne har blivit brud till Guds Son. [970; 512; 2619]

2676     Dessa två rörelser i bönen till Maria har fått ett särskilt uttryck i bönen Ave Maria:

               Hell dig Maria, (ordagrant Gläd dig Maria): – Bönen inleds med ärkeängeln Gabriels hälsning. Det är Gud själv som genom sin ängels förmedling hälsar Maria. I vår bön vågar vi uppta denna hälsning till Maria och se på henne med den blick som Gud har vänt till sin ödmjuka tjänarinna,[15] och vi gläder oss över den glädje han finner i henne.[16] [722]
               Full av nåd, Herren är med dig. Dessa två satser i ängelns hälsning belyser varandra ömsesidigt. Maria är full av nåd därför att Herren är med henne. Den nåd, vilken fyller henne till brädden, består i hans närvaro som är all nåds källa. ”Jubla... du dotter Jerusalem... Herren, din Gud, bor i dig (Sef 3:14, 17a). Maria, i vilken Herren själv skall ta sin boning, är personifieringen av Sions dotter och förbundsarken, ja, den plats där Herrens härlighet bor: hon är ”Guds tält bland människorna” (Upp 21:3). ”Full av nåd” är hon helt given åt honom som kommer för att ta sin boning i henne och som hon skall skänka åt världen. [490]
               Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus. Efter att ha gjort ängelns hälsning till vår gör vi på samma sätt med Elisabets hälsning. ”Hon fylldes av helig Ande” (Luk 1:41) och blev så den första i den långa raden av generationer som prisar Maria salig:[17] ”Salig hon som trodde...” (Luk 1:45). Maria är ”välsignad bland kvinnor” därför att hon trodde att Herrens ord skulle gå i uppfyllelse. Abraham blev genom sin tro en välsignelse för ”alla släkten på jorden” (1 Mos 12:3). Genom sin tro blev Maria moder till de troende, och tack vare henne får alla jordens folk ta emot honom som är Guds egen välsignelse: ”Jesus, din välsignade livsfrukt”. [435; 146]

2677     Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss... Tillsammans med Elisabet frågar vi med förundran: ”Hur kan detta hända mig, att min Herres mor kommer till mig?” (Luk 1:43). Eftersom hon ger oss sin Son Jesus, är Maria Guds Moder och vår Moder. Vi kan anförtro henne alla våra behov och önskemål. Hon ber för oss på samma sätt som hon bad för sig själv: ”Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Då vi anförtror oss åt hennes förbön, överlämnar vi oss själva tillsammans med henne åt Guds vilja: ”Ske din vilja”. [495]

               Bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. När vi bönfaller Maria om att be för oss, erkänner vi att vi är arma syndare, och vi vänder oss till henne, hon som är ”Barmhärtighetens Moder”, den helt igenom heliga. Vi anbefaller oss åt henne ”nu”, i vårt livs idag. Och vår förtröstan växer, så att vi redan nu kan överlämna ”vår dödsstund” åt henne. Må hon vara närvarande då, liksom hon var det vid sin Sons död på korset, och må hon i den stund då vi går över gränsen, ta emot oss som vår moder,[18] för att föra oss till sin Son Jesus i paradiset. [1020]

2678     I det västerländska fromhetslivet på medeltiden uppstod rosenkransbönen som en folklig ersättning för tidegärden. I öst har Akáthistos- och Paráklisis-litaniorna behållit mer likhet med korbönen i den bysantinska kyrkan, medan den armeniska, koptiska och syriska traditionen har föredragit hymner och psalmer till Guds moder. Men i Ave Maria, Theotokia och hymnerna av den helige Efrem och Gregorios av Narek är denna bönetradition i grunden densamma. [971, 1674]

2679     Maria är den som ber på ett fullkomligt sätt och kyrkans urbild. När vi ber till henne ansluter vi oss med henne till Faderns plan, han som sänder sin Son för att rädda alla människor. Liksom den älskade lärjungen tar vi Jesu moder, som blivit allt levandes moder, till oss i vårt hem.[19] Vi kan be i förening med henne och till henne. Kyrkans bön blir liksom buren av hennes bön. Den är förenad med henne i hoppet.[20] [967; 972]

 
Sammanfattning


2680 Bönen är framför allt riktad till Fadern, men även till Jesus, särskilt genom åkallan av hans heliga namn: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över oss, syndare!
 
2681 ”Ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den helige Ande” (1 Kor 12:3). Kyrkan manar oss att åkalla den helige Ande som den kristna bönens inre läromästare.
 
2682 På grund av jungfru Marias enastående samverkan med vad den helige Ande gör ber kyrkan gärna i förening med henne för att tillsammans med henne prisa de stora ting som Gud har gjort med henne och för att anförtro Maria böner och lovsånger.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET
 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS
 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET

FÖRSTA KAPITLET
BÖNENS UPPENBARELSE

ANDRA KAPITLET
BÖNENS TRADITION

Artikel 1               Vid bönens källor

Artikel 2               Bönens väg


Artikel 3               Vägvisare till bön

TREDJE KAPITLET
BÖNELIVET

 

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”



Register