Hem

<<  Navigera  >>

ANDRA AVDELNINGEN

KYRKANS SJU SAKRAMENT

1210     Det Nya förbundets sakrament har instiftats av Kristus och är sju till antalet, nämligen dopet, konfirmationen, eukaristin, boten, de sjukas smörjelse, vigningen och äktenskapet. De sju sakramenten berör alla viktiga utvecklingsfaser och alla viktiga ögonblick i den kristna människans liv: de ger upphov och tillväxt, bot och sändning till de kristnas trosliv. I och med detta råder det en viss likhet mellan utvecklingsfaserna i det naturliga livet och utvecklingsfaserna i det andliga livet.[1] [1113]

1211     Vi följer denna analogi och behandlar först den kristna initiationens (inledningen till det kristna livet) tre sakrament (första kapitlet), sedan helandets sakrament (andra kapitlet) och slutligen de sakrament som tjänar de troendes gemenskap och sändning (tredje kapitlet). Denna ordning är förvisso inte den enda möjliga, men den för till förståelse av att sakramenten utgör en organism i vilken varje enskilt sakrament ingår på ett levande sätt. I denna organism har eukaristin en enastående ställning i egenskap av ”sakramentens sakrament”: ”Alla andra sakrament har sin inriktning på detta sakrament vilket är deras mål”.[2] [1374]

Första kapitlet

DEN KRISTNA INITIATIONENS

SAKRAMENT

1212     Genom den kristna initiationens sakrament – dopet, konfirmationen och eukaristin – läggs grunden till alla former för kristet liv. ”Delaktigheten i det gudomliga livet, som ges åt människor genom Kristi nåd, uppvisar en viss analogi med det naturliga livets uppkomst, tillväxt och uppehållande. De troende föds till ett nytt liv genom dopet, får styrka genom konfirmationen och tar i eukaristin emot det eviga livets bröd. Genom dessa den kristna initiationens sakrament tar de i allt högre grad emot det gudomliga livets rikedomar och går fram emot den fullkomliga kärleken.”[3]

Artikel 1

DOPETS SAKRAMENT

1213     Det heliga dopet är grunden för hela det kristna livet, porten till livet i Anden (vitae spiritualis ianua) och dörren som ger tillträde till de andra sakramenten. Genom dopet befrias vi från synden och föds på nytt som Guds barn, vi blir Kristi lemmar, inlemmas i kyrkan och får del av hennes sändning.[4] ”Dopet är pånyttfödelsens sakrament genom vatten och ord.”[5]

I. Vad kallas detta sakrament?

1214     Det kallas dop efter den centrala rit med vilken de genomförs: att döpa (på grekiska baptizein) betyder ”doppa”, ”sänka ned” : ”doppandet” ned i vattnet symboliserar katekumenens begravning med Kristus i hans död varifrån han stiger upp genom att stå upp med honom,[6] som en ”ny skapelse” (2 Kor 5:17; Gal 6:15). [628]

1215     Detta sakrament kallas också ”det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden (Tit 3:5), ty det betyder och förverkligar den födelse av vatten och Ande utan vilken ”ingen kan komma in i Guds rike” (Joh 3:5). [1257]

1216     ”Detta bad kallas upplysning därför att de som tar emot denna undervisning får en upplyst ande...”[7] Den döpte som i dopet tagit emot Ordet, ”det sanna ljuset, som ger alla människor ljus” (Joh 1:9), har ”efter att ha blivit upplyst”[8] blivit ”ljusets barn”[9] och själv ”ljus” (Ef 5:8). [1243]

Dopet är den vackraste och mest storslagna av Guds gåvor.... Vi kallar det gåva, nåd, smörjelse, upplysning, odödlighetens klädnad, pånyttfödelsens bad, insegel, och allt det dyrbaraste som finns. Gåva, därför att det ges åt dem som inte själva har något att komma med; nåd, därför att det ges till och med åt skuldbelastade människor; dop, därför att synden begravs i vatten; smörjelse, därför att det är heligt och kungligt (de som blir smorda är heliga och kungliga); upplysning, därför att det är strålande ljus; klädnad, därför att den skyler över vår skam; bad, därför att det tvättar av; insegel, därför att det bevarar oss och tecknar oss med tecknet på Guds herravälde.[10]

II. Dopet i frälsningsordningen

Förebilder för dopet i det Gamla förbundet

1217     I påsknattsliturgin erinrar kyrkan under dopvattenvälsignelsen högtidligt om de stora händelserna i frälsningshistorien som redan var förebilder för dopets mysterium:

Gud, i osynlig makt utför du stora gärningar genom sakramentens tecken. På många sätt har du låtit vattnet förebåda dopets nåd.[11]

1218     Sedan världens begynnelse är vattnet, detta ödmjuka och underbara skapade ting, källan för liv och fruktbarhet. Den heliga Skrift ser det som ”övertäckt” av Guds Ande:[12] [344, 694]

I världens begynnelse svävade din Ande över vattnen, och redan då bestämde du att vattnet skulle tjäna vår helgelse.[13]

1219     Kyrkan har i Noas ark sett en förebild till frälsning genom dopet. I arken ”räddades några få, bara åtta människor genom vattnet” (1 Pet 3:20): [701, 845]

Vid syndafloden räddade du Noa genom vattnet, som samtidigt betydde syndens undergång och helgelsens begynnelse.[14]

1220     Om källans vatten symboliserar livet, är havets vatten symbol på döden. Därför kunde det vara en förebild för korsets mysterium. Med utgångspunkt från denna symbolik betyder dopet gemenskap med Kristi död. [1010]

1221     Det är framför allt övergången av Röda havet, Israels verkliga befrielse från slaveriet i Egypten, som förkunnar den befrielse som genomförs av dopet:

I Röda havet lät du Abrahams barn gå på torr mark för att det folk som räddades undan farao skulle förebåda det folk som föds på nytt i dopet.[15]

1222     Slutligen är övergången av Jordan förebild för dopet: därigenom får Guds folk ta emot gåvan, det land som utlovats åt Abrahams efterkommande. Det utlovade landet är en bild av det eviga livet. Löftet om detta saliga arv går i uppfyllelse i det Nya förbundet.

Kristi dop

1223     Alla förebilder från det Gamla förbundet når sin fullbordan i Kristus Jesus. Han börjar sitt offentliga liv efter att ha låtit döpa sig av Johannes Döparen i Jordan,[16] och efter sin uppståndelse ger han uppdraget åt apostlarna: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er” (Matt 28:19-20).[17] [232]

1224     Vår Herre underkastade sig frivilligt Johannes dop, som var avsett för syndare, för att ”uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”.[18] Denna Jesu handling visar på hans ”utblottelse”.[19] Anden som svävade över vattnet vid den första skapelsen stiger nu ned över Kristus, som ett förspel till den nya skapelsen, och Fadern visar på Jesus som sin ”älskade Son”.[20] [536]

1225     Det är genom sin påsk som Kristus har öppnat dopets källor för alla människor. Han hade ju redan talat om sitt lidande som han skulle utstå i Jerusalem som ett ”dop” med vilket han skulle bli döpt.[21] Blodet och vattnet som flöt ur Jesu genomborrade sida[22] är tecken på dopet och eukaristin, det nya livets sakrament:[23] hädanefter är det möjligt ”att bli född av vatten och ande” för att komma in i Guds rike (Joh 3:5). [766]

Se var du är döpt, varifrån dopet kommer – inte från något annat än Kristi kors. Där finns hela mysteriet: han har lidit för dig. Det är i honom du är återlöst, det är i honom du är frälst.[24]

Dopet i kyrkan

1226     Sedan den första pingstdagen har kyrkan firat och förvaltat det heliga dopet. Petrus förklarar för folkmassan som skakats av hans förkunnelse: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva” (Apg 2:38). Apostlarna och deras medarbetare erbjuder dopet åt alla som tror på Jesus: judar, de som fruktar Gud och hedningar.[25] Alltid framträder dopet som något som är bundet till tron: ”Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj”, förklarar Paulus för sin fångvaktare i Filippi. Berättelsen fortsätter: ”Fångvaktaren döptes själv, med hela sin familj” (Apg 16:31-33). [849]

1227     Enligt aposteln Paulus deltar den troende människan genom dopet i Kristi död; hon begravs och uppstår med honom: [790]

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus, också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet (Rom 6:3-4).[26]

De döpta har ”iklätt sig Kristus”.[27] Genom den helige Ande är dopet ett bad som renar, helgar och rättfärdiggör.[28]

1228     Dopet är alltså ett bad i vatten där Guds ords ”oförgängliga sådd” har sin livgivande verkan.[29] Augustinus säger om dopet: ”Ordet förenas med det materiella elementet, och detta blir ett sakrament.”[30]

III. Hur firas dopets sakrament?

Den kristna initiationen

1229     Om någon vill bli kristen måste han sedan apostlarnas tid ge sig ut på en vandring och gå igenom en initiation som omfattar flera steg. Denna väg kan tillryggaläggas snabbt eller långsamt. Den skall alltid omfatta några väsentliga beståndsdelar: förkunnelse av ordet, mottagande av evangeliet vilket medför omvändelse, trosbekännelse, dop, utgjutande av den helige Ande och tillträde till den eukaristiska kommunionen.

1230     Denna initiation har haft mycket växlande former under tidernas lopp och efter omständigheternas krav. Under kyrkans första århundraden gick den kristna initiationen genom en stor utveckling, med lång tids katekumenat och en rad förberedande riter som liturgiskt markerade katekumenens förberedelseväg och nådde sitt mål i firandet av den kristna initiationens sakrament. [1248]

1231     Där barndopet praktiskt taget blev den vanliga formen för firandet av detta sakrament, blev det en enda handling som i mycket förkortad form införlivar de förberedande stegen till den kristna initiationen. Barndopet kräver enligt sin natur ett katekumenat efter dopet. Det handlar inte bara om en undervisning efter dopet, utan om dopnådens nödvändiga utveckling i den person som växer upp. Här föreligger det lämpliga tillfället att ge trosundervisning. [13]

1232     Andra Vatikankonciliet återinförde för den latinska kyrkan ”ett gradvis uppbyggt katekumenat för vuxna”.[31] Riterna till detta finns i Ordo initiationis christianae adultorum (Ordning för vuxna människors kristna initiation, 1972). För övrigt tillät konciliet vad angår riten för den kristna initiationen att man i missionsländer ”förutom de element som finns i den kristna traditionen” också tillåter ”sådana som finns i bruk hos varje enskilt folk, i den mån de kan anpassas till den kristna gudstjänsten”.[32] [1204]

1233     Idag börjar alltså vuxna människors kristna initiation i alla västliga och östliga gudstjänstordningar med deras inträde i katekumenatet för att nå höjdpunkten i en enda gudstjänst då man firar tre sakrament, nämligen dopet, konfirmationen och eukaristin.[33] I de östliga liturgierna börjar barns kristna initiation med dopet, som omedelbart följs av konfirmationen och eukaristin, medan den i den romerska riten äger rum genom trosundervisning i många år för att fullbordas senare med konfirmation och eukaristisk kommunion, höjdpunkten av barnens kristna initiation.[34] [1290]

Gudstjänstens mystagogi[35]

1234     Innehållet och nåden i dopets sakrament framträder klart då man förrättar det. Det är genom att uppmärksamt följa med i gudstjänstens handlingar och ord som de troende leds fram till att förstå de rikedomar som detta sakrament innehåller och gör till verklighet i varje nydöpt person.

1235     Korstecknet i gudstjänstens början inpräglar Kristi insegel på den som skall tillhöra honom och betecknar den frälsande nåd som Kristus har förvärvat åt oss genom sitt kors. [617; 2157]

1236     Förkunnelsen av Guds ord ger dopkandidaterna och församlingen ljus från den uppenbarade sanningen och väcker trons svar, som är oskiljaktigt förenat med dopet. Ja, dopet är på ett särskilt sätt ”trons sakrament” eftersom det är det sakramentala inträdet i troslivet. [1122]

1237     Eftersom dopet innebär befrielse från synden och dess upphovsman, djävulen, uttalas en (eller flera) exorcism(er) över den som skall döpas. Han smörjs med katekumenolja eller tar emot en handpåläggning av celebranten. Han tar uttryckligen avstånd från Satan. Förberedd på detta sätt kan han bekänna kyrkans tro åt vilken han ”anförtros” genom dopet.[36] [1673; 189]

1238     Dopvattnet vigs nu genom en epikles-bön (bön om den helige Andes ankomst), antingen vid själva doptillfället eller också under påsknatten. Kyrkan ber Gud att genom Sonen låta den helige Andes kraft stiga ned över detta vatten, så att de som skall döpas i det ”blir födda av vatten och Ande” (Joh 3:5). [1217]

1239     Nu följer sakramentets väsentliga rit: det egentliga dopet. Detta symboliserar och medför att dopkandidaten dör för synden och träder in i den heliga Treenighetens liv genom att likgestaltas med och införlivas i Kristi mysterium. Dopet genomförs på det tydligaste sättet genom att dopkandidaten tre gånger sänks ned i dopvattnet. Men sedan äldsta tid kan det också ske genom att man tre gånger häller vatten på dopkandidatens huvud. [1214]

1240     I den latinska kyrkan ledsagas detta trefaldiga begjutande med dopförrättarens ord: ”N., jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” I de orientaliska liturgierna vänds katekumenenen mot öster och prästen säger: ”Guds tjänare/tjänarinna, N., döps i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Vid åkallandet av varje person i den heliga Treenigheten doppar han ned honom i vattnet och lyfter upp honom igen.

1241     Smörjelse med det heliga krismat, en väldoftande olja som vigts av biskopen, betyder den helige Andes gåva till den nydöpta människan. Hon har blivit kristen, det vill säga ”smord” med den helige Ande, inlemmad i Kristus, som är smord till präst, profet och kung.[37] [1294; 1574; 783]

1242     I de orientaliska kyrkorna är smörjelsen efter dopet smörjelsens sakrament (konfirmationen). I den romerska liturgin förebådar den en andra smörjelse med krisma som biskopen skall ge: konfirmationens sakrament, som så att säga ”bekräftar” och fullbordar smörjelsen vid dopet. [1291]

1243     Den vita dräkten symboliserar att de döpta har ”iklätt sig Kristus”:[38] de är uppståndna med Kristus. Ljuset som tänds vid påskljuset, betyder att Kristus har upplyst de nydöpta. I Kristus är de döpta ”världens ljus” (Matt 5:14).[39] De nydöpta är nu Guds barn i den ende Sonen. De kan be Guds barns bön: Fader vår. [1216; 2769]

1244     Den första eukaristiska kommunionen. Den nydöpta människan har blivit Guds barn och iklädd bröllopskläderna. Hon får tillträde till ”Lammets bröllopsmåltid” och tar emot det nya livets mat och dryck, Kristi kropp och blod. De orientaliska kyrkorna bevarar ett levande medvetande om enheten i den kristna initiationen och ger den heliga kommunionen åt alla nydöpta och konfirmerade, även åt små barn, och kommer därvid ihåg Herrens ord: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte” (Mark 10:14). Den latinska kyrkan som förbehåller tillträdet till den heliga kommunionen för dem som har uppnått bruket av sitt förnuft, uttrycker dopets öppenhet för eukaristin genom att låta det nyfödda barnet bäras fram till altaret för att man där skall be Fader vår. [1292]

1245     Den högtidliga välsignelsen avslutar dopgudstjänsten. Vid dop av nyfödda har välsignelsen av modern en särskild plats.

IV. Vem kan ta emot dopet?

1246     ”Varje mänsklig varelse som ännu inte är döpt – och endast en sådan – kan ta emot dopet.”[40]

Vuxendop

1247     Från kyrkans äldsta tid är vuxendop det vanligaste i en situation där förkunnelsen av evangeliet fortfarande är ny. Där intar katekumenatet (förberedelsen för dopet) en betydande plats. Det är en introduktion i den kristna tron och det kristna livet och innebär en förberedelse för att ta emot Guds gåva i dopet, konfirmationen och eukaristin.

1248     Katekumenatet eller undervisningen av katekumenerna har som mål att låta dessa få utveckla sin omvändelse och sin tro fram till mognad som svar på Guds kallelse och i förening med en kyrklig gemenskap. Det handlar om en ”inövning i hela det kristna livet ...för att de som undervisas skall bli förenade med Kristus, sin Mästare. Katekumenerna måste således... invigas i frälsningsmysteriet och övas i en livsföring i överensstämmelse med evangeliet. Genom heliga ceremonier som med viss intervall följer på varandra skall de föras in i Guds folks liv i tron, i liturgin och i kärleken”.[41] [1230]

1249     Katekumenerna är ”redan förenade med kyrkan; de tillhör redan Kristi husfolk. Inte sällan lever de redan ett liv i tro, hopp och kärlek”.[42] ”Vår moder kyrkan omsluter dem redan med kärlek och omsorg som sina egna.”[43] [1259]

Barndop

1250     Barn föds med en fallen och av arvsynden befläckad natur. Också de behöver den nya födelsen genom dopet[44] för att befrias från mörkrets makt och flyttas över till det rike där Guds barns frihet råder.[45] Dit är alla människor kallade. Att frälsningsnåden är ren, oförskylld gåva framträder särskilt klart i barndopet. Kyrkan och föräldrarna skulle då beröva barnet den oskattbara gåvan att bli Guds barn om de inte lät döpa det kort efter födelsen.[46] [403; 1996]

1251     Kristna föräldrar inser att denna praxis motsvarar deras uppgift som beskyddare av det liv som Gud har anförtrott dem.[47]

1252     Seden att döpa små barn är en kyrkans tradition sedan urminnes tid. Den är uttryckligen omvittnad sedan 100-talet. Men det är möjligt att också barn blev döpta[48] redan vid början av apostlarnas förkunnelse när hela ”familjer” tog emot dopet.[49]

Tro och dop

1253     Dopet är trons sakrament.[50] Men tron behöver de troendes gemenskap. Det är bara i kyrkans tro som var och en av de troende kan tro. Den tro som krävs för dopet är inte en fullkomlig och mogen tro, utan en början som är avsedd att utvecklas. Till katekumenen eller till hans fadder ställs frågan: ”Vad begär du av Guds kyrka? Och han svarar: Tron!” [1123; 168]

1254     Hos alla döpta, barn eller vuxna, måste tron växa till efter dopet. Därför firar kyrkan varje år under påsknatten förnyelsen av doplöftena. Förberedelsen för dopet leder endast fram till tröskeln till det nya livet. Dopet är källan till det nya livet i Kristus – från den strömmar hela det kristna livet fram. [2101]

1255     För att dopnåden skall kunna utvecklas är föräldrarnas hjälp viktig. Här finns också gudfaderns eller gudmoderns roll. Faddrarna skall vara pålitliga troende människor, som har förmågan och är beredda att hjälpa de nydöpta, vuxna eller barn, på den kristna livsvägen.[51] Deras uppgift är en verklig kyrklig funktion (officium).[52] Hela den kyrkliga gemenskapen tar del av ansvaret för utvecklingen och bevarandet av den nåd som tagits emot i dopet. [1311]

V. Vem kan döpa?

1256     Biskopen och prästen – och i den latinska kyrkan även diakonen[53] – är ordinarie dopförrättare. I nödfall kan var och en, även om vederbörande inte är döpt, men har den avsikt som krävs, förrätta dop,[54] varvid han eller hon använder sig av den trinitariska dopformeln. Den avsikt det här är fråga om är att vilja göra det kyrkan gör när hon döper. Grunden till denna möjlighet ser kyrkan i Guds allomfattande frälsningsvilja[55] och i dopets nödvändighet för frälsningen.[56] [1239-1240; 1752]

VI. Dopets nödvändighet

1257     Herren själv framhåller att dopet är nödvändigt för frälsningen.[57] Likaså har han befallt sina lärjungar att förkunna evangeliet och döpa alla folk.[58] Dopet är nödvändigt för frälsningen för dem vilka evangeliet har förkunnats för och som har haft möjligheten att be om detta sakrament.[59] Kyrkan känner inte till något annat medel än dopet för att säkerställa inträdet i den eviga saligheten. Därför aktar hon sig för att försumma den uppgift hon har fått av Herren att låta alla dem som kan döpas ”födas på nytt av vatten och Ande”. Gud har bundit frälsningen till dopets sakrament, men han är själv inte bunden till sina sakrament. [1129; 161; 846]

1258     Alltid har kyrkan hållit fast vid sin bestämda övertygelse om att de som dödas för trons skull utan att ha tagit emot dopet blir döpta genom sin död för och med Kristus. Detta blodsdop liksom önskan om att bli döpt bär dopets frukter utan att vara ett sakrament. [2473]

1259     När det gäller katekumener som dör före sitt dop gör deras uttryckliga önskan att ta emot det i förening med deras ånger av sina synder och deras kärlek dem säkra på den frälsning de inte har kunnat ta emot genom sakramentet. [1249]

1260     ”Ty eftersom Kristus har dött för alla och eftersom människans kallelse sist och slutligen är en enda och identisk med kallelsen till Gud, måste vi hålla fast vid att den helige Ande erbjuder alla människor att på ett sätt som Gud känner till, få del av påskens mysterium.”[60] Varje människa som söker sanningen och gör Guds vilja så som hon känner till den kan bli frälst. Man kan anta att sådana människor uttryckligen hade önskat att bli döpta om de hade känt till dopets nödvändighet. [848]

1261     När det gäller barn som dött utan att bli döpta kan kyrkan anförtro dem åt Guds barmhärtighet, något som hon också gör vid deras begravning. Ja, Gud som i sin stora barmhärtighet ”vill att alla människor skall räddas” (1 Tim 2:4) och Jesu ömhet mot barnen som får honom att säga: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte” (Mark 10:14) låter oss hoppas på att det finns en frälsningsväg för barn som dött utan att bli döpta. Så mycket mera angelägen är också kyrkans maning att inte hindra barnen att komma till Kristus genom dopets heliga gåva. [1250, 1257]

VII. Dopets nåd

1262     Dopets olika verkningar antyds av den sakramentala gudstjänstens yttre element. Neddoppandet i vatten erinrar om död och rening, men också om pånyttfödelse och förnyelse. De två huvudsakliga verkningarna av dopet är alltså rening från synderna och pånyttfödelse i den helige Ande.[61] [1234]

Till syndernas förlåtelse...

1263     Genom dopet blir alla synder förlåtna, både arvsynden och alla personliga synder, liksom alla syndastraff.[62] Ja, i dem som har blivit pånyttfödda finns det ingenting som skulle hindra dem att gå in i Guds rike, vare sig Adams synd, den personliga synden eller syndens följder, av vilka den allvarligaste är skilsmässan från Gud. [977; 1425]

1264     I den döpta människan finns emellertid vissa timliga följder av synden kvar, som exempelvis lidande, sjukdom och död eller bräckligheter som hör till livet som brister i karaktären osv., liksom en böjelse för synd som traditionen kallar för begärelse, eller med en bild för ”syndens härd” (fomes peccati). ”Begärelsen har lämnats kvar för att vi skall kämpa mot den. Den kan inte skada dem som inte samtycker till den utan modigt bekämpar den med Kristi nåd. Dessutom kan ’ingen idrottsman få segerkransen, om han inte följer reglerna’ ” (2 Tim 2:5).[63] [976; 2514; 1426; 405]

”En ny skapelse”

1265     Dopet renar inte bara från alla synder, den gör också den nydöpta människan till ”en ny skapelse”,[64] upptar henne till Guds son eller dotter[65] som ”blivit delaktig av gudomlig natur”,[66] en Kristi lem,[67] medarvinge med honom[68] och tempel för den helige Ande.[69] [505; 460]

1266     Den heliga Treenigheten ger den döpta människan den heliggörande nåden, rättfärdiggörelsens nåd som sätter henne i stånd till: [1992]

att tro på Gud, att hoppas på honom och att älska honom genom de teologala dygderna; [1812]
att leva och handla, driven av den helige Ande, genom den helige Andes gåvor; [1831]
att växa till i det goda genom de moraliska dygderna. [1810]

Så har hela det övernaturliga livets organism sin rot i det heliga dopet.

Inlemmade i kyrkan, Kristi kropp

1267     Dopet gör oss till lemmar i Kristi kropp. ”Vi är ju varandras lemmar” (Ef 4:25). Dopet inlemmar oss i kyrkan. Ur dopfunten föds Guds enda folk, det Nya förbundets folk, som överskrider alla naturliga eller mänskliga gränser – mellan länder, kulturer, raser eller kön: ”Med en och samma Ande har vi alla döpts till att höra till en och samma kropp” (1 Kor 12:13). [782]

1268     De döpta har blivit ”levande stenar” i ”ett andligt husbygge”. De blir ”ett heligt prästerskap” (1 Pet 2:5). Genom dopet har de del i Kristi prästadöme, i hans profetiska och kungliga uppdrag, de är ”ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat (dem) från mörkret till sitt underbara ljus” (1 Pet 2:9). Dopet ger de döpta del av de troendes gemensamma prästadöme. [1141; 784]

1269     Sedan den döpta människan blivit medlem av kyrkan tillhör hon icke sig själv,[70] utan honom som dog och uppstod för oss.[71] Hädanefter kallas hon att underordna sig andra,[72] att tjäna dem[73] i kyrkans gemenskap, att ”lyssna på” kyrkans ledare ”och foga sig efter dem”[74] och att betrakta dem med vördnad och hängivenhet.[75] Liksom dopet är källan till ansvar och plikt, så åtnjuter också den döpta människan rättigheter i kyrkans mitt: att ta emot sakramenten, att få näring av Guds ord och få stöd av andra former för kyrkans andliga hjälp.[76] [871]

1270     ”De som fötts på nytt till Guds barn är förpliktade att vittna inför människorna om den tro de har mottagit från Gud genom kyrkan”[77] och att delta i Guds folks apostoliska och missionerande gärning.[78] [2472]

Det sakramentala bandet för enheten mellan de kristna

1271     Dopet utgör grundvalen för enheten med alla kristna också med dem som ännu inte är i full gemenskap med den katolska kyrkan: ”Ty de som tror på Kristus och som mottagit ett rätt dop har därigenom gjorts delaktiga – om än ofullständigt – i den katolska kyrkans gemenskap. ...Icke desto mindre har dessa troende blivit rättfärdiggjorda av tro i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkans barn erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Herren”.[79] ”Dopet bildar alltså enhetens sakramentala band mellan alla dem som blivit pånyttfödda genom detta sakrament.”[80] [818; 838]

Ett outplånligt andligt insegel...

1272     Den döpta människan har genom dopet inlemmats i Kristus.[81] Dopet tecknar den kristna människan med ett outplånligt insegel (character) på att hon tillhör Kristus. Detta insegel kan inte utplånas av någon synd, även om synden hindrar dopet att bära frälsningens frukter.[82] Dopet ges en gång för alla och kan inte upprepas. [1121]

1273     De troende är inlemmade i kyrkan genom dopet och har tagit emot det sakramentala insegel som viger dem till att förrätta den kristna gudstjänsten.[83] Dopinseglet sätter de kristna i stånd att och driver dem till att tjäna Gud genom att på ett levande sätt delta i kyrkans heliga liturgi och att utöva det prästadöme de fått i dopet genom det vittnesbörd som består av ett heligt liv och en verksam kärlek.[84] [1070]

1274     ”Herrens insegel” (”Dominicus character”)[85] är inseglet som Anden har tecknat oss med ”som utlovar frihetens dag” (Ef 4:30).[86] Dopet är verkligen inseglet på det eviga livet.[87] Den troende människa som har ”bevarat inseglet” ända till slutet, dvs, som har förblivit trogen de krav som dopet ställde på henne, kan gå sin väg ”tecknad med trons insegel”[88] med sin doptro, i förväntan på att få skåda Gud i saligheten – detta är trons fulländning – och i hoppet om uppståndelsen. [197; 2016]

 
Sammanfattning


1275 Den kristna initiationen sker i sin helhet genom tre sakrament: dopet som är början till det nya livet; konfirmationen som ger det styrka och stadga; och eukaristin som ger näring åt lärjungen med Kristi kropp och blod för att han skall förvandlas till hans avbild.
 
1276 ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er” (Matt 28:19-20.
 
1277 Dopet utgör födelsen till det nya livet i Kristus. Enligt Herrens vilja är det nödvändigt för frälsningen, liksom kyrkan själv, till vilken dopet ger tillträde.
 
1278 Den väsentliga gudstjänsthandlingen i dopet består i att sänka ned dopkandidaten i vatten eller att hälla vatten på hans panna och därvid åkalla den heliga Treenigheten, dvs, Fadern, Sonen och den helige Ande.
 
1279 Dopets frukt eller dopnåden är en rik verklighet som medför förlåtelsen av arvsynden och alla personliga synder; födelsen till ett nytt liv genom vilken människan blir upptagen till Faderns barn, lem i Kristus och tempel för den helige Ande. Genom själva dopet blir den döpta människan inlemmad i kyrkan, Kristi kropp, och får del av Kristi prästadöme.
 
1280 Dopet präglar in ett outplånligt tecken i själen, inseglet, som viger den kristna människan till att förrätta den kristna gudstjänsten. På grund av att dopet är detta insegel kan det inte upprepas.[89]
 
1281 De som lider döden på grund av tron, katekumenerna och alla människor som under inflytande av nåden utan att känna till kyrkan uppriktigt söker Gud och bemödar sig om att göra hans vilja, kan bli frälsta även om de inte har tagit emot dopet.[90]
 
1282 Sedan allra äldsta tid ges dopet åt barn, ty det är en Guds nåd och gåva som inte förutsätter mänskliga förtjänster; barnen döps i kyrkans tro. Inträdet i det kristna livet ger tillträde till den sanna friheten.
 
1283 När det gäller barn som dött utan dop manar oss kyrkans liturgi till att ha förtröstan på Guds barmhärtighet och be för deras frälsning.
 
1284 I nödfall kan varje människa döpa förutsatt att hon har avsikten att göra det som kyrkan vill göra och att hon häller vatten på dopkandidatens huvud och säger: ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN
 

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT


FÖRSTA KAPITLET
DEN KRISTNA INITIATIONENS SAKRAMENT

Artikel 1               Dopets sakrament

I.            Vad kallas detta sakrament?
II.           Dopet i frälsningsordningen
III.          Hur firas dopets sakrament?
IV.         Vem kan ta emot dopet?
V.          Vem kan döpa?
VI.         Dopets nödvändighet
VII.        Dopets nåd
 
Artikel 2               Konfirmationens sakrament

Artikel 3               Eukaristins sakrament

ANDRA KAPITLET
HELANDETS SAKRAMENT

TREDJE KAPITLET
SAKRAMENT I GEMENSKAPENS TJÄNST

FJÄRDE KAPITLET
ANDRA LITURGISKA HANDLINGAR

 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register