<<  Navigera  >>

Artikel 2

PÅSKMYSTERIET I KYRKANS SAKRAMENT

1113     Hela kyrkans liturgiska liv kretsar runt det eukaristiska offret och sakramenten.^[1] Det finns sju sakrament i kyrkan: dopet, konfirmationen eller krisma-smörjelsen, eukaristin, boten, de sjukas smörjelse, vigningen och äktenskapet.^[2] I denna artikel handlar det om vad som är gemensamt för kyrkans sju sakrament, från lärosynpunkt. Det som är gemensamt för dem om man betraktar dem från liturgisk ståndpunkt framställs i kapitel II, och det som är det som karakteriserar det enskilda sakramentet är föremål för behandling i andra avdelningen. [1210]

I. Kristi sakrament

1114     ”I trohet mot läran i den heliga Skrift och de apostoliska traditionerna ...och fädernas enstämmiga uppfattning”,^[3] bekänner vi att ”det Nya förbundets sakrament alla har instiftats av vår Herre Jesus Kristus.”^[4]

1115     Jesu ord och handlingar var redan under hans fördolda och offentliga liv bärare av nåd och frälsning. De föregrep kraften i hans påskmysterium. De förkunnade och förberedde vad han ville ge kyrkan när allt hade fullbordats. Mysterierna i Kristi liv är de grundvalar för det som Kristus hädanefter genom sin kyrkas tjänare förmedlar i sakramenten, ty ”det som var synligt i vår Frälsare övergick till hans mysterier”.^[5] [512-560]

1116     Sakramenten är ”krafter som går ut ifrån” Kristi kropp,^[6] som fortfarande lever och ger liv. De är ”Guds mästerverk” i det nya och eviga förbundet. [1504, 774]

II. Kyrkans sakrament

1117     Genom Anden som leder kyrkan ”in i hela sanningen” (Joh 16:13) har kyrkan så småningom fått insikt i den skatt som hon har tagit emot av Kristus och närmare bestämt ”utdelandet” av den, liksom hon har gjort det när det gäller den heliga Skrifts kanon och trosläran – hon är en trofast förvaltare av Guds hemligheter.^[7] Så har kyrkan under tidernas lopp i det hon utför liturgiskt kunnat urskilja sju handlingar som i ordets egentliga mening är sakrament, instiftade av Herren. [120]

1118     Sakramenten är ”kyrkans” sakrament i den dubbla meningen att de finns ”genom henne” och ”för henne”. De finns ”genom kyrkan” ty hon är själv sakrament för Kristus som utför sitt verk genom henne tack vare den helige Andes sändning. Och sakramenten är till ”för kyrkan”, det är sakramenten ”som gör kyrkan till kyrka”,^[8] därför att de uppenbarar och förmedlar åt människorna – framför allt i eukaristin – det mysterium som består av gemenskapen med Gud, kärleken, som är en enda i tre personer. [1396]

1119     Kyrkan som tillsammans med Kristus, Huvudet, bildar ”liksom en enda mystisk person”^[9] handlar i sakramenten som ”en prästerlig gemenskap”, ”organiskt strukturerad”:^[10] genom dopet och konfirmationen har det prästerliga folket fått förmågan att fira liturgin; å andra sidan insätts vissa kristna ”som vigs till det heliga ämbetet i Kristi namn för att ge näring åt kyrkan genom ordet och Guds nåd”.^[11] [792]

1120     Det vigda ämbetet eller det tjänande^[12] prästadömet står i det gemensamma prästadömets tjänst, det prästadöme som har sin grund i dopet. Det garanterar att det verkligen är Kristus som i sakramenten genom den helige Ande handlar för kyrkan. Det frälsningsuppdrag som Fadern givit åt sin människoblivne Son anförtros nu åt apostlarna och genom dem åt deras efterträdare: det tar emot Jesu Ande för att handla i hans namn och i hans person.^[13] Så är den vigde tjänaren den sakramentala förbindelselänken mellan den liturgiska handlingen och det som apostlarna sade och gjorde – och genom dem förbindelselänk till det som Kristus sade och gjorde, han som är sakramentens källa och grundval. [1547]

1121     Tre sakrament, nämligen dopet, konfirmationen och vigningen ger – förutom nåden – en sakramental prägel eller ett ”insegel” genom vilket en kristen människa deltar i Kristi prästadöme och är en del av kyrkan på ett sätt som motsvarar hennes livsväg och hennes olika uppdrag. Denna likformighet med Kristus och kyrkan, som förverkligas av Anden, kan inte förstöras,^[14] den blir alltid kvar i den kristna människan som positiv beredskap att ta emot nåden, som löfte och garanti för Guds beskydd och som kallelse att dyrka Gud och tjäna kyrkan. Dessa sakrament kan alltså aldrig upprepas. [1272; 1304; 1582]

III. Trons sakrament

1122     Kristus har sänt ut sina apostlar för att ”syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk” (Luk 24:47). ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn” (Matt 28:19). Uppdraget att döpa, alltså den sakramentala sändningen, ligger i uppdraget att förkunna evangeliet, eftersom sakramentet förbereds av Guds ord och av tron som är samtycke till detta ord: [849; 1236]

1123     ”Sakramenten har som syfte att helga människorna, att bygga upp Kristi kropp och att förhärliga Gud. I sin egenskap av tecken har de även till uppgift att undervisa. De inte endast förutsätter tron utan ger också genom ord och ting tron näring, styrka och uttryck; därför kallas de trons sakrament.”^[16] [1154]

1124     Kyrkans tro går före den enskilda troende människans tro; hon uppmanas att ansluta sig till denna kyrkans tro. När kyrkan firar sakramenten, bekänner hon den tro hon har tagit emot av apostlarna. Därifrån kommer det gamla talesättet: Lex orandi, lex credendi (eller: Legem credendi lex statuat supplicandi) enligt Prosperus från Aquitanien^[17] (400-talet), dvs, bönens lag är trons lag, kyrkan tror som hon ber. Liturgin är en avgörande del av den heliga och levande traditionen.^[18] [166; 1327; 78]

1125     Därför kan ingen sakramental rit förändras eller manipuleras efter ämbetsbärarens eller gemenskapens behag. Inte ens kyrkans högsta auktoritet kan ändra liturgin efter behag utan enbart i trons lydnad och i religiös vördnad för liturgins mysterium. [1205]

1126     Eftersom för övrigt sakramenten uttrycker och utvecklar trons gemenskap i kyrkan, är lex orandi (bönens lag) ett av de väsentliga kriterierna för den dialog som söker återupprätta de kristnas enhet.^[19] [815]

IV. Frälsningens sakrament

1127     Då sakramenten värdigt firas i tro meddelar de den nåd som de betecknar.^[20] De är verksamma därför att Kristus själv är verksam i dem: det är han som döper, det är han som handlar i sakramenten för att förmedla den nåd som sakramentet är ett tecken på. Fadern hör alltid sin Sons Jesu Kristi kyrkas bön. Hon uttrycker i epiklesen i varje sakrament sin tro på Andens makt. Såsom elden förvandlar allt det den berör till sig själv omvandlar den helige Ande allt som läggs under hans makt till gudomligt liv. [1084; 1105; 696]

1128     Här ligger innebörden av kyrkans uppfattning:^[21] sakramenten verkar ex opere operato (bokstavligen: ”genom själva faktum att det utförs”), det vill säga i kraft av Kristi frälsningsverk, genomfört en gång för alla. Det följer av detta att ”ett sakrament inte blir verklighet av mänsklig rättfärdighet utan av Guds makt”.^[22] Så snart ett sakrament firas i enlighet med kyrkans avsikt handlar Kristi och hans Andes makt i det och genom det, oberoende av ämbetsbärarens personliga helighet. Men att sakramenten skall bära frukt beror också på de förutsättningar som finns hos den som tar emot dem. [1584]

1129     Kyrkan förkunnar att det Nya förbundets sakrament för de troende är nödvändiga för frälsningen.^[23] Den ”sakramentala nåden” är den helige Andes nåd, given av Kristus och av särskilt slag för varje sakrament. Anden helar och förvandlar dem som tar emot honom och gör dem likformiga med Guds Son. Frukten av det sakramentala livet innebär att barnaskapets Ande gudomliggör^[24] de troende i det att Anden på ett levande sätt förenar dem med den ende Sonen, Frälsaren. [1257, 2003; 460]

V. Det eviga livets sakrament

1130     Kyrkan firar sin Herres mysterium ”till dess han kommer” och ”Gud blir allt, överallt” (1 Kor 11:26; 15:28). Från apostolisk tid dras liturgin mot sitt slutmål av Andens suckande i kyrkan: Marana tha! (1 Kor 16:22). Liturgin har på detta sätt del av Jesu längtan: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er... till dess att den får sin fulländning i Guds rike” (Luk 22:15-16). I Kristi sakrament tar kyrkan redan emot underpanten på sitt arv, hon deltar redan i det eviga livet, i det att hon ”väntar på att vårt saliga hopp skall infrias och vår store Gud och Frälsare Kristus Jesus träda fram i härlighet” (Tit 2:13). ”Anden och bruden säger: kom! ...Kom, Herre Jesus!” (Upp 22:17, 20). [2817; 950]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN

FÖRSTA KAPITLET
PÅSKMYSTERIET I KYRKANS TID

Artikel 1               Liturgi – ett verk av den heliga Treenigheten
 
Artikel 2               Påskmysteriet i kyrkans sakrament

I.            Kristi sakrament
II.           Kyrkans sakrament
III.          Trons sakrament
IV.         Frälsningens sakrament
V.           Det eviga livets sakrament

ANDRA KAPITLET
DET SAKRAMENTALA FIRANDET AV PÅSKMYSTERIET

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register