<<  Navigera  >>

Paragraf 3

Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk

811        ”Detta är Kristi enda kyrka som vi i trosbekännelsen bekänner som en, helig, katolsk och apostolisk.”^[1] Dessa fyra egenskaper, oskiljaktigt förenade med varandra,^[2] visar på väsentliga drag i kyrkan och hennes uppdrag. Kyrkan har dem inte av sig själv: det är Kristus som genom den helige Ande ger sin kyrka förmågan att vara en enda, helig, katolsk och apostolisk, och det är han som kallar henne att förverkliga var och en av dessa egenskaper. [750; 832; 865]

812        Endast tron kan inse, att kyrkan har fått dessa egenskaper ur sin gudomliga källa. Men det sätt på vilket dessa egenskaper framträder i historien är tecken som också talar klart till det mänskliga förnuftet. ”Kyrkan”, säger första Vatikankonciliet, ”är själv i kraft av sin helighet, sin katolska enhet, sin aldrig besegrade ståndaktighet ett stort och ständigt trovärdighetsmotiv och ett ovedersägligt bevis på sitt gudomliga uppdrag”.^[3] [156; 770]

I. Kyrkan är en enda

”Det heliga mysterium som utgörs av kyrkans enhet”[4]

813        Kyrkan är en enda därför att hennes källa är en enda: ”Den högsta förebilden och principen för detta mysterium är den ende Gudens enhet i tre personer – Fadern, Sonen och den helige Ande.^[5] Kyrkan är en enda därför att hennes grundare är en enda. ”Ty den människoblivne Sonen, fridsfursten, har genom sitt kors försonat alla människor med Gud och upprättat enheten mellan alla i ett enda folk och i en enda kropp.”^[6] Kyrkan är en enda därför att hennes ”själ” är en enda: ”Den helige Ande som bor i de troende, som uppfyller och styr hela kyrkan förverkligar denna underbara enhet mellan de troende och förenar dem så intimt i Kristus att han är principen för kyrkans enhet”.^[7] Det hör till kyrkans väsen att vara en enda: [172; 766; 797]

814        Från början framträder emellertid denna kyrka i en mycket stor mångfald. Den kommer både från mångfalden av Guds gåvor och mångfalden av de personer som tar emot dem. Bland medlemmarna i kyrkan råder olikhet när det gäller gåvor, uppgifter, levnadsbetingelser och levnadssätt: ”Inom den kyrkliga gemenskapen intar vidare lokalkyrkorna en rättmätig plats. Dessa kyrkor behåller sina egna traditioner”.^[9] Den stora rikedomen i all denna olikhet är ingenting som strider mot kyrkans enhet. Men synden och bördan av syndens följder hotar oupphörligen dess enhet. Därför måste aposteln uppmana till ”att bevara Andens enhet genom fridens band” (Ef 4:3). [791; 873; 1202; 832]

815        Vilka är dessa enhetens band? Framför allt är det kärleken, ”det band som ger fullkomlighet” (Kol 3:14). Men enheten i kyrkan garanteras också av synliga föreningsband: [1827; 830; 837]

—	bekännelsen av en och samma tro som man har tagit emot av apostlarna; [173]
—	det gemensamma firandet av gudstjänsten, framför allt sakramenten;
—	den apostoliska successionen genom vigningens sakrament som innebär att det råder samstämmighet i Guds familj.[10]

816        ”Detta är Kristi enda kyrka.... Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde.... Denna kyrka som har formats och organiserats i världen som ett samfund, förverkligas i (subsistit in) den katolska kyrkan, som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom.”^[11]

Den sårade enheten

817        ”I denna enda Guds kyrka uppstod redan i början söndringar, vilka aposteln Paulus fördömer i skarpa ordalag. Sedan dess har mera vittgående meningsskiljaktigheter uppstått och stora samfund skilt sig från den fulla gemenskapen med den katolska kyrkan, inte alltid utan att människor felat på båda sidor.”^[13] Söndringar som skadar enheten i Kristi kropp (man skiljer mellan heresi, avfall och schism)^[14] äger inte rum utan människors synd. [2089]

818        De som i dag föds i samfund som framgått ur sådana söndringar och ”där lär sig tro på Kristus kan inte tillskrivas personlig skuld för splittringen, och den katolska kyrkan omfattar dem därför med broderlig kärlek och aktning.... Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Herren”.^[16] [1271]

819        Dessutom finns det ”många drag av helighet och sanning”^[17] utanför den katolska kyrkans synliga gränser: ”Guds skrivna ord, nådens liv, tro, hopp och kärlek, Andens övriga gåvor samt vissa yttre värden”.^[18] Kristi Ande använder sig av dessa kyrkor och kyrkliga samfund som nådemedel vilkas kraft kommer från den nådens sanning och fullhet som Kristus har anförtrott den katolska kyrkan. Allt detta kommer från Kristus och leder till honom^[19] och innebär i sig själv en ”drivkraft till katolsk enhet”.^[20]

Fram mot enheten

820        Enheten ”skänkte Kristus från början sin kyrka; vår tro är att denna enhet är omistlig och har sin konkreta existens (subsistit) i den katolska kyrkan; vårt hopp är att den dag för dag skall växa till intill tidens ände”.^[21] Kristus ger alltid sin kyrka enhetens gåva, men kyrkan måste alltid be och arbeta för att upprätthålla, förstärka och fullända den enhet som Kristus vill. Därför bad Jesus för enheten då han gick till sitt lidande, och han ber ständigt för enheten bland sina lärjungar: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21). Längtan efter att återfinna enheten bland de kristna är en Kristi gåva och inspirerad av den helige Ande.^[22] [2748]

—	ständig förnyelse av kyrkan som består i större trohet mot hennes kallelse. Denna förnyelse driver på rörelsen till enhet.[23]
—	hjärtats omvändelse för att på ett renare sätt leva i överensstämmelse med evangeliet,[24] ty det är medlemmarnas bristande trohet mot Kristi gåva som förorsakar splittringen; [827]
—	gemensam bön, ty ”hjärtats omvändelse och en helgad livsföring samt enskild och offentlig bön för de kristnas enhet bör anses som hela den ekumeniska rörelsens själ och kan med rätta kallas för andlig ekumenik”.[25] [2791]
—	ömsesidig kunskap om varandra.[26]
—	de troendes och särskilt prästernas ekumeniska utbildning.[27]
—	samtal mellan teologer och möten mellan kristna i olika kyrkor och samfund.[28]
—	samarbete i olika former mellan kristna till tjänst åt människor.[29]

822        Strävan att förverkliga enheten ”åligger hela kyrkan, såväl de troende som deras herdar”.^[30] Men man måste också vara medveten om ”att den heliga uppgiften att försona alla kristna och förena dem i Kristi enda kyrka övergår mänsklig kraft och förmåga”. Därför sätter vi ”vårt hopp till Kristi bön för kyrkan, till Faderns kärlek till oss och till den helige Andes kraft”.^[31]

II. Kyrkan är helig

823        ”Kyrkan... äger enligt tron en helighet som inte kan gå förlorad. Kristus, Guds Son, som tillsammans med Fadern och Anden lovprisas som ’allena helig’, har älskat kyrkan som sin brud och utlämnat sig själv för henne för att helga henne. Han har förbundit sig själv med henne och uppfyllt henne med den helige Andes gåva till Guds ära.”^[32] Kyrkan är alltså ”Guds heliga folk”,^[33] och dess medlemmar kallas ”heliga”.^[34] [459; 796; 946]

824        Kyrkan, förenad med Kristus, helgas av honom; genom honom och i honom blir hon också den som helgar. ”(Ur liturgin, framför allt ur eukaristin, strömmar alltså nåden till oss som ur en källa), och ur den förverkligas i högsta grad den människornas helgelse i Kristus och det förhärligande av Gud som utgör målet för kyrkan i hela hennes övriga gärning.”^[35] I kyrkan ”kan man få del av nådemedlen i deras fullhet”.^[36] I kyrkan ”förvärvar vi helighet genom Guds nåd”.^[37] [816]

825        ”Kyrkan präglas redan på jorden av en sann, fastän ofullkomlig, helighet.”^[38] Hennes lemmar måste ständigt bemöda sig om att uppnå den fullkomliga heligheten: ”När alla kristna nu har tagit emot så många verksamma medel till frälsning är de – oberoende av levnadsvillkor och samhällsställning och var och en på sin väg – kallade av Herren till den helighetens fullkomning, varigenom Fadern själv är fullkomlig”.^[39] [670; 2013]

826        Kärleken är själen i den helighet till vilken alla är kallade: ”Ty kärleken... styr alla medel till helgelse, formar dem och leder dem till målet”.^[40] [1827, 2658]

827        ”Kristus var helig, oskyldig, obefläckad, han visste inte av någon synd, men kom enbart för att sona folkets synder. Kyrkan innesluter syndare i sitt eget sköte. Hon är helig, men samtidigt behöver hon alltid renas, hon går ständigt botens och förnyelsens väg.”^[42] Alla kyrkans medlemmar, också hennes tjänare i ämbetet, måste inse att de är syndare.^[43] I alla kyrkans medlemmar är ogräset blandat med vetet ända till tidens slut.^[44] Kyrkan omfattar alltså syndare som tagit emot frälsningen från Kristus men som fortfarande befinner sig på helgelsens väg. [1425-1429; 821]

828        Då kyrkan helgonförklarar (kanoniserar) somliga kristna människor, dvs, högtidligt förkunnar att dessa troende har utövat dygderna på ett heroiskt sätt och levt i trohet mot Guds nåd, erkänner hon den kraft som kommer från helighetens Ande och som finns i henne. Hon ger stöd åt de troendes hopp då hon ger dem dessa människor till förebilder och förebedjare.^[46] ”Helgonen har under svåra tider i kyrkans historia alltid varit källan och ursprunget till förnyelse.”^[47] Ja, ”heligheten är den hemliga källan för och det ofelbara måttet på hennes apostoliska aktivitet och missionsiver”.^[48] [1173; 2045]

829        ”Medan kyrkan i den allrasaligaste Jungfrun redan har uppnått fullkomningen och där är utan fläck eller skrynkla, kämpar de kristna ännu för att övervinna synden och växa till i helighet. Därför riktar de sina ögon mot Maria.”^[49] I henne är kyrkan redan helt och hållet helig. [1172; 972]

III. Kyrkan är katolsk

830        Ordet ”katolsk” betyder ”allmän”, ”universell”; med detta ord menar vi här ”helhet” och ”fullhet”. Kyrkan är katolsk i dubbel mening: Hon är katolsk därför att Kristus är närvarande i henne. ”Där Jesus Kristus är, där är den katolska kyrkan.”^[50] I henne finns Kristi kropp, förenad med sitt huvud,^[51] helt och fullt. Detta innebär att hon av honom får förmågan att ”i sig innefatta den fulla och hela frälsningen”;^[52] detta innebär också att hon bekänner den rätta och fullständiga tron, lever det sakramentala livet helt och fullt och har det vigda ämbetet i apostolisk succession. I denna mening var kyrkan katolsk på den första pingstdagen,^[53] och hon kommer fortfarande att vara katolsk den dag då Herren kommer tillbaka. [795; 815-816]

831        Kyrkan är katolsk därför att hon av Kristus blivit sänd till mänskligheten i sin helhet.^[54] [849]

Varje lokalkyrka är ”katolsk”

832        ”Denna Kristi kyrka är verkligt närvarande i de troendes alla rättmätiga lokalförsamlingar som, förenade med sina herdar, själva kallas kyrkor (ecclesiae) i Nya testamentet.... I dem samlas de trogna genom att Kristi evangelium förkunnas. I dem firas Herrens måltids mysterium .... Även om församlingarna är små och fattiga eller lever i diasporan, är Kristus närvarande i dem. Genom hans kraft hålls den ena, heliga katolska och apostoliska kyrkan samman.”^[56] [814; 811]

833        Med lokalkyrka, som i första hand är detsamma som ett stift (eller en eparki), menas en gemenskap av troende kristna som är förenade i trons och sakramentens gemenskap med en biskop som är vigd i apostolisk succession.^[57] Dessa lokalkyrkor ”är formade med den universella kyrkan som förebild. I dem och av dem består den ena och enda katolska kyrkan”.^[58] [886]

834        Lokalkyrkorna är helt och hållet katolska genom gemenskapen med en av dem: den romerska kyrkan, som ”leder kärleksgemenskapen”.^[59] – ”Ty det är nödvändigt att varje kyrka, dvs, de troende överallt i världen, är överens med denna kyrka på grund av dess betydelsefullare ställning.”^[60] – ”Från och med det ögonblick då Ordet steg ned till oss har alla kristna kyrkor varit övertygade om och är fortfarande övertygade om att den stora kyrka som finns här (i Rom) är den enda utgångspunkten och grundvalen, eftersom dödsrikets portar enligt Frälsarens egna löften inte har kunnat besegra henne.”^[61] [882; 1369]

836        ”Alla människor är kallade till denna gudsfolkets katolska enhet .... De tillhör den på olika sätt eller är relaterade till den: katolska troende, andra som tror på Kristus och slutligen alla människor som genom Guds nåd är kallade till frälsning.”^[64] [831]

837        ”Helt inlemmade i kyrkans gemenskap blir de som har Kristi Ande, som accepterar hela hennes ordning och alla de frälsningsmedel som hon fått och inom hennes synliga struktur förenas med Kristus som styr henne genom påven och biskoparna. De band som förenar dem är trosbekännelsen, sakramenten, den kyrkliga styrelsen och gemenskapen. Den som inte förblir i kärlek kan dock inte bli räddad, även om han är en del av kyrkans kropp. Han förblir ’kroppsligen’ i kyrkans famn men inte ’i hjärtat’.”^[65] [771; 882; 815]

838        ”Av flera skäl vet kyrkan sig förbunden med dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet men som inte bekänner hela tron eller bevarar gemenskapens enhet med Petrus efterträdare.”^[66] – ”De som tror på Kristus och har mottagit ett rätt dop har därigenom gjorts delaktiga – om än ofullständigt – i den katolska kyrkans gemenskap.”^[67] Med de ortodoxa kyrkorna är gemenskapen så djup ”att det är mycket litet som fattas för att den skall uppnå sin fulländning så att det blir möjligt att gemensamt fira Herrens eukaristi”.^[68] [818; 1271; 1399]

Kyrkan och de icke-kristna

839        ”Slutligen, de som ännu inte har tagit emot evangeliet är av olika skäl förbundna med Guds folk:”^[69] Kyrkans förbindelse med det judiska folket. Kyrkan, Guds folk i det Nya förbundet, upptäcker i det att hon tränger in i sitt eget mysterium, sina band med det judiska folket,^[70] ”som Gud först talade till”.^[71] Till skillnad från de andra icke-kristna religionerna är den judiska tron redan svar på Guds uppenbarelse i det Gamla förbundet. Det är det judiska folket ”som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa” (Rom 9:4-5), ty ”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse” (Rom 11:29). [856; 63; 147]

841        Kyrkans förhållande till muslimerna. ”Men frälsningsplanen omfattar också dem som erkänner Skaparen, framför allt muslimerna. De bekänner att de har Abrahams tro och tillber med oss den ende och barmhärtige Guden, som skall döma människorna på den yttersta dagen.”^[72]

842        Kyrkans band till de icke-kristna religionerna består framför allt av människosläktets gemensamma ursprung och mål: [360]

843        Kyrkan erkänner att man i de andra religionerna söker en okänd Gud ”i skuggor och bilder”. Han är ändå nära, eftersom det är han som åt alla ger liv, ande och allt annat eftersom han vill att alla människor skall bli frälsta. Så betraktar kyrkan allt gott och sant som finns i de andra religionerna ”som en förberedelse till evangeliet och en gåva från den som upplyser varje människa så att hon till slut skall ha liv”.^[74] [28; 856]

844        Men i sitt religiösa liv uppvisar människor också gränser och misstag som vanställer Guds bild i dem: [29]

845        För att återförena sina barn som synden splittrat och fört vilse har Fadern velat kalla samman hela mänskligheten till sin Sons kyrka. Kyrkan är den ort där mänskligheten skall återfinna sin enhet och sin frälsning. Hon är ”den försonade världen”.^[76] Hon är skeppet som ”styr väl i denna världen för den helige Andes vind, som blåser upp seglet till full storlek på masten, Kristi kors”^[77] enligt en annan bild som kyrkofäderna tyckte om; hon framställs som Noas ark, som ensam ger räddning från syndafloden.^[78] [30; 953; 1219]

”Utanför kyrkan ingen frälsning”

846        Hur skall man tolka detta påstående som kyrkofäderna ofta upprepar? Om man formulerar det på ett positivt sätt, så innebär det att all nåd och frälsning kommer från Kristus, Huvudet, genom kyrkan som är hans kropp:

847        Denna förklaring gäller inte dem som utan egen skuld inte känner till Kristus och hans kyrka:

848        ”Människor som utan eget förvållande är okunniga om evangeliet kan Gud föra till tron – utan vilken det är omöjligt att finna nåd hos honom^[81] – på vägar som endast han känner. Men på kyrkan faller dock nödvändigheten att förkunna evangeliet, och samtidigt den heliga plikten att göra det”^[82] – för alla människor. [1260]

Kyrkan är katolsk – därför missionerar hon

849        Missionsuppdraget. ”Sänd av Gud till folken för att vara ’det universella frälsningssakramentet’ strävar kyrkan i enlighet med de innersta kraven i sin egen katolicitet och i lydnad för sin grundares befallning efter att förkunna evangelium för alla människor:”^[83] – ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla alla de bud som jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:19-20). [738; 767]

850        Missionens ursprung och mål. Herrens missionsuppdrag har sin urkälla i den heliga Treenighetens eviga kärlek: ”Kyrkan som är stadd på pilgrimsvandring är till själva sin natur missionerande. Ty det är från Sonens och den helige Andes sändning som hon leder sitt ursprung, i enlighet med Faderns rådslut”.^[84] Och slutmålet för missionen är inte något annat än att låta människor få tillträde till den gemenskap som råder mellan Fadern och Sonen i den kärlekens Ande som förenar dem.^[85] [257; 730]

851        Motivet för missionen. Det är ur Guds kärlek till alla människor som kyrkan i alla tider har hämtat förpliktelsen och styrkan till sin missionsiver: ”Ty Kristi kärlek lämnar mig inget val...” (2 Kor 5:14).^[86] ”Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Gud vill att alla människor räddas genom att de lär känna sanningen. Räddningen finns i sanningen. De som rättar sig efter vad sanningens Ande driver dem till befinner sig redan på väg till frälsningen; men kyrkan som har fått sig denna sanning anförtrodd, måste gå deras önskan till mötes för att erbjuda dem sanningen. Det är därför att hon tror på Guds allomfattande rådslut att frälsa världen som hon måste vara missionerande. [221, 429; 74; 217, 2104; 890]

852        Missionens vägar. ”Den helige Ande är verkligen den som leder hela kyrkans mission.”^[87] Det är han som leder kyrkan på missionens vägar. Denna ”utgör en fortsättning och ett utvecklande under historiens lopp av den mission som påbörjades av Kristus själv – han som var sänd att predika glädjens budskap för de fattiga. Driven av den helige Ande måste även kyrkan vandra den väg som Kristus själv gick, alltså fattigdomens, lydnadens, tjänandets och självutgivelsens väg ända till döden, den död ur vilken han framgick som segrare genom sin uppståndelse”.^[88] Så ”är martyrernas blod ett utsäde för de kristna”.^[89] [2044; 2473]

IV. Kyrkan är apostolisk

857        Kyrkan är apostolisk därför att hon är grundad på apostlarna på tre sätt: [75]

—	Hon har byggts och förblir byggd på ”apostlarnas grund” (Ef 2:20).[106] Apostlarna är de vittnen som Kristus själv har utvalt och sänt ut för att missionera;[107]
—	hon bevarar och ger med Andens hjälp vilken bor i henne vidare apostlarnas undervisning,[108] det goda som anförtrotts dem och deras sunda förkunnelse;[109] [171]
—	hon får alltjämt sin undervisning, sin helgelse och sin ledning av apostlarna ända till Kristi återkomst tack vare dem som följer efter dem i deras herdeuppdrag, nämligen biskoparna ”som har prästerna som medarbetare och är förenade med Petrus efterträdare, kyrkans överherde”.[110] [880; 1575]

Apostlarnas missionsuppdrag

858        Jesus är Faderns Utsände. Från början av sin tjänst ”kallade han till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika” (Mark 3:13-14). Från och med nu blir de hans ”utsända” (detta betyder det grekiska ordet apostoloi). I dem fortsätter hans egen sändning: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:21).^[112] Deras tjänst är fortsättningen av hans eget missionsuppdrag: ”Den som tar emot er, tar emot mig”, säger han till de tolv (Matt 10:40).^[113] [551; 425, 1086]

859        Jesus ansluter dem till den sändning han har fått från Fadern: liksom ”Sonen inte kan göra någonting av sig själv” (Joh 5:19, 30), men tar emot allt av Fadern som har sänt honom, så kan de som Jesus sänder inte göra någonting utan honom^[114] från vilken de tar emot missionsuppdraget och makten att fullgöra det. Kristi apostlar vet att de av Gud har gjorts till ”tjänare åt ett nytt förbund” (2 Kor 3:6), ”Guds tjänare” (2 Kor 6:4), ”Kristi sändebud” (2 Kor 5:20), ”Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 4:1). [876]

860        I apostlarnas uppdrag ingår en del som inte kan överföras: att vara utvalda vittnen om Herrens uppståndelse och grundstenar för kyrkan. Men det finns också en del i deras uppdrag som fortsätter. Kristus har lovat att vara med dem ända till tidens slut.^[115] ”Detta gudomliga uppdrag som Kristus anförtrodde åt apostlarna skall bestå intill tidens slut, eftersom evangeliet som de skulle föra vidare för varje tid är källan till kyrkans hela liv. Därför var apostlarna noga med att insätta efterträdare....”^[116] [642; 765; 1536]

Biskoparna är apostlarnas efterträdare

861        ”För att det uppdrag de fått skulle föras vidare efter deras död beordrade de sina närmaste medarbetare liksom i ett testamente att fullborda och befästa det verk de hade påbörjat. De ålade dem att ha uppsikt över hela den hjord i vilken den helige Ande hade satt dem till att vara herdar över Guds kyrka. De insatte därför sådana män och föreskrev att när dessa avled, andra beprövade män skulle överta deras ämbete.”^[117] [77; 1087]

862        ”Liksom det uppdrag består som Herren gav åt Petrus ensam, den främste av apostlarna, och som skulle föras vidare till hans efterträdare, så består också apostlarnas uppdrag att vara herdar för kyrkan och måste alltid utövas av biskoparnas helgade uppdrag.” Därför lär kyrkan att ”biskoparna enligt gudomlig instiftelse har trätt i apostlarnas ställe som kyrkans herdar. Den som lyssnar till dem lyssnar till Kristus, och den som avvisar dem avvisar Kristus och den som har sänt Kristus”.^[118] [880; 1556]

Apostolatet

863        Hela kyrkan är apostolisk i den mån att den genom Petrus och apostlarnas efterföljare förblir i trons och livets gemenskap med sitt ursprung. Hela kyrkan är apostolisk eftersom den är ”sänd” till hela världen; alla kyrkans medlemmar har del av denna sändning, om än på olika sätt. ”Den kristna kallelsen är till sin natur en kallelse till apostolat.” Man kallar ”all verksamhet i Kristi mystiska kropp” som strävar efter ”att utbreda Kristi herradöme över hela jorden”^[119] för ”apostolat”. [900; 2472]

864        ”Eftersom Kristus, sänd av Fadern, är källan och ursprunget till hela det kyrkliga apostolatet”, så är det fullt klart, att det beror på de vigda tjänarnas och lekmännens levande förening med Kristus om deras apostolat skall bära frukt.^[120] I enlighet med kallelserna, tidens krav och den helige Andes olika gåvor antar apostolatet mycket olika former. Men det är alltid kärleken, som man framför allt ger näring åt i eukaristin, som är ”själen i hela apostolatet”.^[121] [828; 824; 1324]

865        Kyrkan är en, helig, katolsk och apostolisk i sin djupa och yttersta verklighet, eftersom i henne ”himmelriket”, ”Guds rike”^[122] som skall fullbordas vid tidens slut redan är verklighet. Det har kommit till världen i Kristi person och växer på ett hemlighetsfullt sätt till i deras hjärtan som har blivit införlivade med honom ända till hans fullkomliga eskatologiska uppenbarelse. Då skall alla människor som återlösts av honom och som i honom blivit utvalda till ”att stå heliga och fläckfria inför honom i kärlek”^[123] samlas till att bli Guds enda folk, ”Lammets brud”,^[124] ”den heliga staden Jerusalem, som kommer ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet”;^[125] och ”stadsmuren har tolv grundstenar, och på dem står tolv namn, Lammets tolv apostlar”.^[126] [811, 541]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

Artikel 8               ”Jag tror på den helige Ande”

Artikel 9               ”Jag tror på den heliga katolska kyrkan”

Paragraf 1 - Kyrkan i Guds frälsningsplan

Paragraf 2 - Kyrkan är Guds folk, Kristi kropp och tempel för den helige Ande
 
Paragraf 3 - Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk
I.            Kyrkan är en enda
II.           Kyrkan är helig
III.          Kyrkan är katolsk
IV.         Kyrkan är apostolisk
 
Paragraf 4 - De kristtrogna – Hierarki, lekmän, de som på särskilt sätt vigt sitt liv åt Gud
 
Paragraf 5 - De heligas samfund
 
Paragraf 6 - Maria Kristi moder och kyrkans moder

 
Artikel 10             ”Jag tror på syndernas förlåtelse”
 
Artikel 11             ”Jag tror på köttets uppståndelse”
 
Artikel 12             ”Jag tror på ett evigt liv”

”Amen”

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register