<<  Navigera  >>

Artikel 3

KYRKANS TID

2623     På Pingstdagen blev löftets ande utgjuten över lärjungarna som ”var församlade” (Apg 2:1), ”höll ihop under ständig bön” (Apg 1:14) och väntade på den helige Ande. Anden, som undervisar kyrkan och påminner henne om allt som Jesus har sagt,^[1] ger också gestalt åt hennes böneliv. [731]

2624     I den första församlingen i Jerusalem deltog de troende ”troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna” (Apg 2:42). Denna ordningsföljd är betecknande: kyrkans bön är grundad på apostlarnas tro, görs trovärdig genom kärleken och får näring i eukaristin. [1342]

2625     De troende håller sig först till de böner som de hör och läser i Skriften. De aktualiserar dem emellertid utifrån sin samtid. Detta gäller särskilt Psaltarens psalmer, som uppfyllts i Kristus.^[2] Den helige Ande som påminner den bedjande kyrkan om Kristus leder henne även in i hela sanningen och inspirerar henne till nya formuleringar som uttrycker det outgrundliga kristusmysteriet som verkar i kyrkans liv, sakrament och uppdrag. Dessa formuleringar växer fram i de stora liturgiska och andliga traditionerna. De böneformer som återges i de apostoliska kanoniska skrifterna är och förblir normerande för den kristna bönen. [1092; 1200]

I. Välsignelse och tillbedjan

2626     Välsignelse uttrycker den kristna bönens grundrörelse: den är ett möte mellan Gud och människa. Välsignelsen förenar Guds gåva och människans mottagande, där Gud och människa kallar på varandra och förenar sig med varandra. Välsignelsebönen är människans svar på Guds gåvor: eftersom Gud välsignar, kan människan i sitt hjärta i sin tur välsigna honom som är källan till all välsignelse. [1078]

2627     Denna rörelse har i huvudsak två riktningar: å ena sidan stiger den – buren av den helige Ande – upp till Fadern genom Kristus (vi välsignar honom för att han har välsignat oss);^[3] å andra sidan bönfaller den om den helige Andes nåd som kommer ned från Fadern genom Kristus (Gud välsignar oss).^[4] [1083]

2628     Tillbedjan är den grundläggande hållningen hos en människa som inser att hon är en skapad varelse. Hon prisar Herrens storhet^[5] för att han har skapat oss och Frälsarens allmakt för att han räddar oss och befriar oss från det onda. I tillbedjan faller människan på knä inför ”ärans konung”^[6] och stannar i vördnadsfull tystnad inför Gud ”som alltid är större”.^[7] När vi tillber Gud som är den trefalt helige och värd att älskas mer än allt och alla, blir vi ödmjuka och våra böner blir tillitsfulla. [2096-2097; 2559]

II. Begärande bön

2629     Det finns många beteckningar för begärande bön i Nya testamentet: förbön, anhållan, enträgen bön, anrop, skrik, högt rop, ja till och med ”kamp i bön”.^[8] Det vanligaste uttrycket är dock ”begäran”, eftersom det är mest spontant. I den begärande bönen ger vi uttryck för vårt medvetande om vår relation till Gud: vi är skapade varelser och därför varken vårt eget ursprung, herrar över vår situation eller vårt yttersta mål. Som syndare vet vi kristna även att vi ofta vänder oss bort från Gud. Bön innebär redan att vi vänder tillbaka till Gud. [396]

2630     I Nya testamentet finns det knappast klagande böner, vilket det finns mycket av i Gamla testamentet. I den uppståndne Kristus bärs kyrkans bön av hopp, även om vi i väntan måste omvända oss dag för dag. Den kristna begärande bönen har ett annat djup, som Paulus kallar suckar, vilket hela skapelsen uppsänder ”som i födslovåndor”(Rom 8:22). Han tänker även på oss, ty ”också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade” (Rom 8:23-24). Paulus tänker slutligen även på den helige Andes ”rop utan ord”; Anden för vår talan: ”Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord” (Rom 8:26). [2090]

2631     Bön om förlåtelse är den begärande bönens första impuls, vilket t.ex. framgår av tullindrivarens bön ”Gud, var nådig mot mig syndare” (Luk 18:13). Denna bön är en förutsättning för en rättskaffens och ren bön. Förtroendefull ödmjukhet återför oss till det ljus som utgår från gemenskapen med Fadern och hans Son, Jesus Kristus, och den leder oss därmed tillbaka till gemenskap med människorna:^[9] ”Vad vi än ber om får vi av honom” (1 Joh 3:22). Bön om förlåtelse inleder den eukaristiska liturgin, liksom den personliga bönen. [2838]

2632     Enligt Jesu undervisning står längtan och sökande efter Guds rike i medelpunkten för den begärande bönen. Det finns en bönens rangordning: först ber vi om Guds rike, och sedan om allt det som vi behöver för att ta emot det och kunna medverka till att det kommer. Denna medverkan i Kristi och den helige Andes uppdrag som nu är kyrkans uppgift, är böneämne för den apostoliska församlingen.^[10] Paulus bön – han förtjänar i särskilt hög grad att kallas ”apostel” – visar oss hur Guds omsorg om alla församlingar skall besjäla den kristna bönen.^[11] Genom bönen verkar alla döpta för att Guds rike skall komma. [2816; 1942; 2854]

2633     Den som på detta sätt är delaktig av Guds kärlek förstår att man kan be om allt det som man behöver. Kristus som med sig har förenat allting för att frälsa det, förhärligas genom den bön vi frambär till Fadern i hans namn.^[12] Jakob^[13] och Paulus manar oss att alltid^[14] be med denna tillförsikt. [2830]

III. Förbön

2634     Förbön är en begärande bön som försätter oss i Kristi närhet och gör oss lika honom då han ber. Han är den ende som för alla människors och särskilt syndarnas talan inför Fadern.^[15] Han kan ”nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem” (Heb 7:25). Den helige Ande ”vädjar för oss... Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26-27). [432]

2635     Var och en som i sitt hjärta räknar med Guds barmhärtighet träder upp, ber, alltsedan Abraham, till förmån för andra. Under kyrkans tid har de kristnas förbön del i Kristi förbön: den är ett uttryck för de heligas gemenskap. Den som ber för andra tänker ”inte bara på sitt eget bästa utan också på andras” (Fil 2:4), ja, han ber till och med för dem som gör honom illa.^[16] [2571; 2577]

2636     De första kristna församlingarna delade på sitt intensiva sätt också detta med varandra.^[17] Aposteln Paulus låter dem på detta sätt delta när han utför sitt uppdrag i evangeliets tjänst,^[18] men han ber även för dem.^[19] Det finns inga gränser för de kristnas förbön. Den omfattar ”alla människor, kungar och alla som har makt” (1 Tim 2:1-2). De kristna ber även för sina förföljare^[20] och om frälsning för dem som avvisar evangeliet.^[21] [1900; 1037]

IV. Tacksägelse

2637     Tacksägelse är kännetecknande för kyrkans bön, som i eukaristins liturgi betygar vad hon är och alltmer blir det som hon är. Ty genom sitt frälsningsverk befriar Kristus skapelsen från synd och död, för att på nytt helga den och återföra den till Fadern, honom till ära. När lemmarna i kroppen frambär tacksägelse deltar de i huvudets tacksägelse. [224, 1328; 2603]

2638     Liksom när det gäller den begärande bönen, kan allt som händer och alla behov bli till ett tacksamhetens offer. Paulus brev börjar och slutar ofta med tacksägelse, och han anknyter alltid till Herren Jesus: ”tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus” (1 Thess 5:18). ”Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse” (Kol 4:2).

V. Lovprisning

2639     Lovprisning är den böneform som mest direkt ger uttryck för insikten att Gud är Gud. Han lovprisas för sin egen skull. Han äras, inte på grund av vad han gjort, utan därför att HAN ÄR. Den som lovprisar Gud är delaktig av de renhjärtades salighet: han älskar Gud i tro innan han får se honom i härligheten. Genom lovprisning förenar sig den helige Ande med vår ande, för att betyga att vi är Guds barn.^[22] Anden vittnar om den enfödde Sonen. I honom har vi blivit Guds barn och genom honom förhärligar vi Fadern. Lovprisning rymmer alla de andra böneformerna och bär dem till deras källa och mål: ”en Gud, Fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål” (1 Kor 8:6). [213]

2643     Den eukaristiska liturgin rymmer och ger uttryck för alla dessa böneformer. Den är en ”ren offergåva” från hela Kristi kropp ”till hans namns ära”;^[34] den är i den västerländska och österländska traditionen ”lovprisningens offer” framför alla andra lovsånger. [1330]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET

FÖRSTA KAPITLET
BÖNENS UPPENBARELSE

Artikel 1               Gamla testamentet

Artikel 2               Vid tidens fullbordan

Artikel 3               Kyrkans tid

I.            Välsignelse och tillbedjan
II.           Begärande bön
III.          Förbön
IV.         Tacksägelse
V.           Lovprisning

ANDRA KAPITLET
BÖNENS TRADITION

TREDJE KAPITLET
BÖNELIVET

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”

Register