<<  Navigera  >>

Andra kapitlet

DET SAKRAMENTALA FIRANDET

AV PÅSKMYSTERIET

1135     Den liturgiska undervisningen avser först att förmedla insikt i den sakramentala frälsningsordningen (första kapitlet). I detta ljus förstår man att dess firande är något nytt. I detta kapitel rör det sig alltså om firandet av kyrkans sakrament. Man urskiljer vad som är gemensamt i firandet av de sju sakramenten – mitt i de liturgiska traditionernas olikhet; det som är utmärkande för varje sakrament framställs längre fram. Denna grundläggande trosundervisning om sakramenten besvarar de första frågor som de troende ställer sig när det gäller detta område:

—	Vem förrättar den sakramentala gudstjänsten?
—	Hur skall man förrätta den?
—	När skall man förrätta den?
—	Var skall man utföra den?

Artikel 1

ATT FIRA KYRKANS LITURGI

I. Vem är det som förrättar liturgin?

1136     Liturgin är en ”handling” som förrättas av ”Kristus i sin helhet” (Christus totus). De som hädanefter firar den oberoende av tecken gör det i den himmelska liturgin, där firandet av liturgin helt och hållet har blivit förening och högtid. [795, 1090]

De som firar den himmelska liturgin

[2642]

1137     Johannes uppenbarelse, så som den läses i kyrkans liturgi, visar oss ”en tron i himlen och någon som satt på tronen”,^[1] ”Herren Gud” (Jes 6:1).^[2] Den visar sedan Lammet, som ”stod” och ”såg ut att ha blivit slaktat” (Upp 5:6):^[3] Den korsfäste och uppståndne Kristus, den sanna helgedomens ende Överstepräst,^[4] densamme ”som offrar och offras, som ger och som blir given”.^[5] Till slut visar den oss ”en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron” (Upp 22:1) – en av de vackraste symbolerna för den helige Ande.^[6] [662]

1138     De som ”samlats” under Kristus, Huvudet, deltar i lovsångsgudstjänsten som prisar fulländningen av hans frälsningsplan: de himmelska makterna,^[7] hela skapelsen (de fyra livsväsendena), det Gamla och Nya förbundets tjänare (de tjugofyra äldste), Guds nya folk (de ett hundra fyrtiofyra tusen),^[8] särskilt martyrerna ”som blivit slaktade för Guds ord” (Upp 6:9), och Guds fullkomligt heliga moder (kvinnan;^[9] Lammets brud,^[10] slutligen ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9). [335; 1370]

1139     Det är denna eviga liturgi som Anden och kyrkan låter oss delta i när vi firar frälsningsmysteriet i sakramenten.

De som firar den sakramentala liturgin

1140     Det är hela gemenskapen, Kristi kropp, förenad med sitt Huvud, som utför gudstjänsthandlingen. ”De liturgiska handlingarna är inte av privat natur utan gudstjänsthandlingar utförda av kyrkan, vilken är ’enhetens sakrament’, det vill säga det heliga folket enat och ordnat under biskoparna. Därför angår dess handlingar hela kyrkans kropp, de låter den träda fram synligt och inverkar på den, men de berör de enskilda lemmarna på olika sätt, allt efter skillnader i ställning, uppgifter och aktivt deltagande.”^[11] ”Därför måste dessa liturgiska handlingar, när de i enlighet med sin natur firas gemensamt, de troende är närvarande och aktivt deltar i dem, ha en gemenskapskaraktär. Detta gemensamma firande är då att föredra framför en liturgisk handling av mera privat art.”^[12] [752; 1348; 1372]

1141     Församlingen som förrättar gudstjänst är de döptas gemenskap. ”Genom den nya födelsen och smörjelsen med helig Ande blir de döpta invigda till ett andligt hus och ett heligt prästerskap. Genom en kristen människas alla verk skall de frambära andliga offer.”^[13] Detta ”gemensamma prästadöme” är Kristi, den ende prästens, prästadöme, i vilket alla hans lemmar har del:^[14] [1120]

1142     Men ”vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter” (Rom 12:4). Vissa medlemmar kallas av Gud, i och av kyrkan, för särskild tjänst åt gemenskapen. Dessa tjänare utses och helgas genom vigningens sakrament, varigenom den helige Ande sätter dem i stånd till att handla i Kristi, Huvudets, person, till tjänst för alla kyrkans medlemmar.^[16] Den vigde tjänaren är liksom Kristi, prästens, ”ikon”. Eftersom kyrkans sakramentala verklighet framträder helt och fullt i eukaristin, så är det i ledningen av eukaristin som biskopens ämbete blir tydligast – och i gemenskap med honom också prästernas och diakonernas ämbete. [1549; 1561]

1143     För att de troendes gemensamma prästadöme skall fungera finns det också andra särskilda tjänster, som inte helgas av vigningens sakrament. Deras uppgift bestäms av biskoparna enligt de liturgiska traditionerna och de pastorala behoven. ”Även ministranterna, lektorerna, kommentatorerna och medlemmarna av kören fullgör en sant liturgisk tjänst.”^[17] [903; 1672]

1144     Sålunda är det i de sakramentala gudstjänsterna hela församlingen som är ”liturg”, var och en enligt sin uppgift, men i ”Andens enhet”. Det är Anden som handlar i alla. ”När liturgin firas, skall var och en, såväl präst som lekman, vid fullgörandet av sin uppgift utföra endast det och allt det som tillkommer honom efter sakens natur och enligt de liturgiska reglerna.”^[18]

II. Hur skall man förrätta
den sakramentala gudstjänsten?

[1333-1340]

1145     En sakramental gudstjänsthandling är genomvävd av tecken och symboler. Enligt frälsningens gudomliga pedagogik har deras innebörd sin rot i skapelseverket och i den mänskliga kulturen, de framträder klarare i de händelser som ägde rum under det Gamla förbundets tid och får sin hela och fulla innebörd i Kristi person och verk. [53]

1146     Tecken från människornas värld. I människolivet har tecken och symboler en betydelsefull plats. Människan som både är en kroppslig och andlig varelse uttrycker och uppfattar andlig verklighet genom materiella tecken och symboler. Som social varelse har människan behov av tecken och symboler för att ha gemenskap med andra människor – genom språk, gester och handlingar. Det förhåller sig på samma sätt med hennes förhållande till Gud. [362; 2702; 1879]

1147     Gud talar till människan genom den synliga skapelsen. Det materiella kosmos framträder för människans förstånd för att hon där skall uppfatta spåren av dess Skapare.^[19] Ljus och natt, vind och eld, vatten och jord, träd och frukt talar om Gud och symboliserar både hans storhet och hans närhet. [299]

1148     Som skapade varelser och ting kan dessa former för materiell verklighet bli uttryck för vad Gud gör då han helgar människor och för vad människan gör då hon dyrkar Gud. Samtidigt är de tecken och symboler för människans sociala liv: att tvätta och smörja, bryta bröd och dela bägaren kan uttrycka Guds helgande närvaro och människans tacksamhet mot sin Skapare.

1149     Mänsklighetens stora religioner vittnar – ofta på ett storslaget sätt – om de religiösa riternas kosmiska och symboliska innebörd. Kyrkans liturgi förutsätter, integrerar och helgar delar av skapelsen och den mänskliga kulturen. Den ger dem värdigheten att vara tecken på nåden, den nya skapelsen i Jesus Kristus. [843]

1150     Förbundets tecken. Det utvalda folket får av Gud särskilda tecken och symboler som utmärker dess gudstjänstliv: det rör sig inte bara om att högtidlighålla världens kretslopp eller om sociala uttrycksmedel, utan om tecken på förbundet, symboler på Guds stora gärningar för sitt folk. Bland dessa liturgiska tecken i det Gamla förbundet kan man nämna omskärelse, smörjelse och vigning av kungar och präster, handpåläggning, offer och framför allt påsken. Kyrkan ser i dessa tecken en förebild för sakramenten i det Nya förbundet. [1334]

1151     Tecken som Kristus använder sig av. I sin förkunnelse använder sig Herren Jesus ofta av tecken från skapelsen för att få människor att förstå Gudsrikets hemligheter.^[20] Han genomför sina helanden eller understryker sin förkunnelse med materiella tecken eller symboliska handlingar.^[21] Han ger en ny innebörd åt det Gamla förbundets händelser och tecken, framför allt åt uttåget ur Egypten och påsken,^[22] ty han är själv meningen med alla dessa tecken. [1335]

1152     Sakramentala tecken. Från och med den första pingsten utövar den helige Ande genom sin kyrkas sakramentala tecken helgelsens verk. Kyrkans sakrament avskaffar inte utan renar och integrerar hela den rikedom som ligger i symbolerna för kosmos och det sociala livet. Dessutom fulländar de bilderna och förebilderna från det Gamla förbundet, de betecknar och förverkligar Kristi frälsningsverk och de utgör en bild av och en föraning om himlens härlighet.

Ord och handling

1153     En sakramental gudstjänst är ett möte mellan Guds barn och deras Fader, i Kristus och den helige Ande, och detta möte uttrycks som ett samtal, i handling och ord. Visserligen är symboliska handlingar i sig själv redan ett språk, men det är nödvändigt att Guds ord och trons svar ledsagar och ger liv åt dessa handlingar för att Guds rikes utsäde skall bära frukt i god jord. De liturgiska handlingarna betecknar det som Guds ord uttrycker: på en gång Guds oförskyllda initiativ och svaret i tro från hans folk. [53]

1154     Ordets liturgi är en integrerande del av de sakramentala gudstjänsterna. För att ge näring åt de kristnas tro bör man betona tecknen på Guds ord: boken med ordet (läsningsbok eller evangeliebok), dess vördande (procession, rökelse, ljus), platsen för förkunnelsen av ordet (pulpeten, ambonen), dess hörbara och förståeliga läsande, ämbetsbärarens predikan, som förlänger dess proklamation och församlingens svar (acklamationer, meditationspsalmer, litanior, trosbekännelse). [1100; 103]

1155     Den liturgiska handlingen och ordet kan som tecken och undervisning inte skiljas åt. De kan lika litet skiljas åt när det gäller att förverkliga det som de betecknar. Den helige Ande ger inte enbart insikt i Guds ord i det att den framkallar tro; genom sakramenten gör Anden också Guds ”undergärningar” som förkunnas av hans ord till verklighet. Anden gör närvarande och förmedlar Faderns verk som genomförts av hans älskade Son. [1127]

Sång och musik

1156     ”Den musikaliska traditionen inom hela kyrkan innebär en rikedom av oskattbart värde. Den höjer sig över övriga konstnärliga uttrycksformer i synnerhet därför att den i sin egenskap av sakral sång med orden som bärande grund utgör en nödvändig och integrerande del av den högtidliga liturgin.”^[23] Sammanställningen och sången av de inspirerade psaltarpsalmerna, som ofta ackompanjeras av musikinstrument, är redan nära förbundna med gudstjänsterna i det Gamla förbundet. Kyrkan fortsätter och utvecklar denna tradition: ”Tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta” (http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4http://www.bibeln.se/las/2k/rom#q=Rom+12%3A4).^[24] ”Den som sjunger ber två gånger.”^[25]

1157     Sång och musik fyller sin uppgift som tecken på ett ännu mer betecknande sätt därigenom att de är ”närmare förknippade med den liturgiska handlingen”,^[26] i enlighet med tre viktiga kriterier: de skall ge ett vackert uttryck åt bönen, de skall främja församlingens enhälliga deltagande i gudstjänsten vid vissa bestämda tillfällen och ge gudstjänsten en högtidlig prägel. Sång och musik har på detta sätt del i avsikten med de liturgiska orden och handlingarna: Guds ära och de troendes helgelse:^[27] [2502]

1158     Tecknens harmoni (sång, musik, ord och handling) är här så mycket uttrycksfullare och fruktbarare som den uttrycker sig i den kulturella rikedom som präglar Guds folk då det firar gudstjänst.^[29] Därför skall ”den religiösa folksången ivrigt främjas, så att vid andaktsövningar och gudstjänster liksom även vid själva de liturgiska handlingarna”, i överensstämmelse med kyrkans normer, ”de troendes röster kan ljuda”.^[30] Men ”de för kyrkosången avsedda texterna skall stå i överensstämmelse med den katolska läran, ja, i första hand skall de hämtas från de heliga skrifterna och de liturgiska källorna”.^[31] [1201; 1674]

De heliga bilderna

[476-477, 2129-2132]

1159     Den heliga bilden, den liturgiska ikonen, föreställer huvudsakligen Kristus. Den kan inte återge den osynlige och obegriplige Guden; det är Guds Sons människoblivande som inleder en ny ”epok” för bilderna:

1160     Den kristna bildkonsten överför med bildens hjälp evangeliets budskap som den heliga Skrift förmedlar med ord. Bild och ord belyser varandra ömsesidigt:

1161     Alla tecken i gudstjänsten har en relation till Kristus: de heliga bilderna av Guds moder och helgonen har också denna relation. De är tecken på Kristus som förhärligas i dem. De framställer ”en sky av vittnen” (Heb 12:1) som hela tiden deltar i världens frälsning och som vi är förenade med, framför allt i den sakramentala gudstjänsten. Genom sina heliga bilder är det människan ”skapad till Guds avbild” och till slut förvandlad ”till att vara lik honom”^[34] som framställs för trons ögon, och även änglarna som också underordnats Kristus, Huvudet:

1162     ”Bildernas skönhet och färg uppmuntrar min bön. Det är en fest för mina ögon, liksom åsynen av landskapet manar mitt hjärta att förhärliga Gud.”^[36] Betraktandet av de heliga bilderna förenas med meditationen över Guds ord och sången av de liturgiska hymnerna. Det ingår i tecknens harmoni i gudstjänsten för att det mysterium som firas skall inpräglas i hjärtats minne och komma till uttryck i de troendes liv. [2502]

III. När skall man fira gudstjänst?

1163     ”Den heliga kyrkan, vår Moder, anser som sin uppgift att minnas sin gudomlige brudgums frälsargärning på bestämda dagar året om. Varje vecka firar kyrkan på en dag som kallas Herrens dag minnet av Kristi uppståndelse, och en gång om året högtidlighålles denna uppståndelse tillsammans med Herrens heliga lidande vid den förnämsta festen, påsken. Under årets gång framställer kyrkan hela Kristi mysterium.... Genom att på detta sätt fira minnet av återlösningens mysterier upplåter kyrkan rikedomen i sin Herres mäktiga gärningar och förtjänster, så att dessa görs i viss mån närvarande för varje tid och de troende kan komma i beröring med dem och uppfyllas av frälsningens nåd.”^[37] [512]

1164     Guds folk har ända från den mosaiska lagens tid känt till bestämda fester med utgångspunkt från påsken, för att komma ihåg Guds, Frälsarens, undergärningar, tacka honom för dem, föreviga minnet av dem och lära nya släkten att rätta sitt liv efter dem. Under kyrkans tid som utspelar sig mellan Kristi påsk, som redan är fullbordad en gång för alla, och dess fulländning i Guds rike, är liturgin som firas på bestämda dagar helt och hållet präglad av den nyhet som Kristi mysterium innebär.

1165     När kyrkan firar Kristi mysterium finns det ett ord som ständigt ledsagar hennes bön: ”I dag!”. Det är ett eko på den bön som hon har lärt sig av sin Herre^[38] och på den helige Andes maning.^[39] Detta den levande Gudens ”i dag” som människan kallas till är ”stunden” i Kristi påsk som går tvärs igenom och bär hela historien: [2659; 2836; 1085]

Herrens dag

[2174-2188]

1166     ”Kyrkan firar påskmysteriet, enligt den tradition som leder sitt ursprung tillbaka till själva dagen för Kristi uppståndelse, var sjunde dag, som med rätta kallas Herrens dag.”^[41] Kristi uppståndelses dag är samtidigt ”veckans första dag”, åminnelsedag av skapelsens första dag, och den ”åttonde dagen” då Kristus efter sin ”vila” på den stora sabbaten inleder ”den dag som Herren har gjort”, den ”dag som inte känner någon afton”.^[42] ”Herrens måltid” är dess mitt, ty det är här som hela de troendes gemenskap möter den uppståndne Herren som inbjuder dem till sin festmåltid:^[43] [1343]

1167     Söndagen är den gudstjänstfirande församlingens alldeles särskilda dag, då de troende samlas ”för att höra Guds ord och delta i eukaristin och så fira minnet av Herren Jesu lidande, uppståndelse och härlighet och frambära sitt tack till Gud som har fött dem på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda”:^[45]

Kyrkoåret

1168     Med utgångspunkt från påskens heliga tre dagar som sin ljuskälla, fyller uppståndelsens nya tid hela kyrkoåret med sin glans. Steg för steg, från den ena sidan till den andra av denna källa förvandlas året av liturgin. Den är verkligen ”nådens år från Herren”.^[47] Frälsningsepoken utför sitt arbete inom tidens ram, men historiens mål är närvarande bland oss i förväg, efter sin fullbordan i Jesu påsk och utgjutandet av den helige Ande, som ”en försmak”, och Guds rike går in i vår tid. [2698]

1169     Därför är påsken inte en fest bland alla andra: den är ”festernas fest”, ”högtidernas högtid”, liksom eukaristin är sakramentens sakrament (det stora sakramentet). Athanasios kallar den ”den Stora söndagen”,^[48] liksom Stilla veckan i Östern kallas för ”Stora veckan”. Uppståndelsens mysterium, i vilket Kristus har krossat döden, tränger igenom vår gamla tid med sin mäktiga kraft till dess att allt blir honom underlagt. [1330; 560]

1170     På konciliet i Nicea enades alla kyrkor om att den kristna påsken skulle firas på den söndag som följer på fullmånen (den 14 Nisan) efter vårdagjämningen. På grund av olika metoder att räkna datum på den 14 Nisan har påskdagen inte alltid infallit på samma datum i öst och i väst. Därför söker de östliga och västliga kyrkorna i vår tid att enas om ett och samma datum för att fira Herrens uppståndelse.

1171     Kyrkoåret utvecklar olika aspekter av påskens enda mysterium. Detta gäller alldeles särskilt för festcykeln kring inkarnationsmysteriet (Herrens bebådelse, jul, Herrens uppenbarelse) som erinrar om början till vår frälsning och ger oss del av påskmysteriets förstlingsfrukt. [524]

Helgonens åminnelse under kyrkoåret

1172     ”När sålunda Kristi mysterier firas under årets gång, vördar kyrkan med särskild kärlek den heliga Maria, Guds moder, som med oupplösliga band är knuten till sin Sons frälsningsverk. I Maria beundrar och prisar kyrkan frälsningens mest framträdande frukt och skådar med glädje såsom i den renaste bild vad den själv längtar efter och hoppas att bli.”^[49] [971; 2030]

1173     När kyrkan under årets lopp kommer ihåg martyrerna och andra helgon ”förkunnar den påskmysteriet” i dem ”som har lidit med Kristus och förhärligats med honom. Den framställer helgonen för de troende som exempel. Helgonen drar alla genom Kristus till Fadern, och för deras förtjänsters skull utverkar kyrkan Guds välgärningar åt människorna”.^[50] [957]

Tidegärden

1174     Kristi mysterium, hans människoblivande och hans påsk, som vi firar i eukaristin, särskilt då församlingen samlas på söndagen, tränger igenom och förvandlar tiden varje dag genom att tidegärden, ”det gudomliga officiet”,^[51] förrättas. Denna gudstjänst står i överensstämmelse med de apostoliska förmaningarna att ”be ständigt”^[52] och ”är uppbyggd på så sätt att hela dagen och natten helgas genom lovsång till Gud”.^[53] Den är kyrkans ”offentliga bön”^[54] med vilken de troende (klerker, ordensfolk och lekmän) utövar de döptas kungliga prästadöme. När tidegärden förrättas i ”godkänd form” av kyrkan, ”då är det i sanning brudens röst som talar till brudgummen, ja, det är även den bön som Kristus i förening med sin kropp, kyrkan, riktar till Fadern”.^[55] [2698]

1176     Att be tidebönerna kräver inte bara att få rösten att stämma överens med hjärtat som ber, utan också att ”skaffa sig en mera omfattande liturgisk och biblisk skolning, i synnerhet vad angår psalmerna”.^[60] [2700]

1177     Tidebönens hymner och litanior sätter in bönen av psalmerna i kyrkans tid. De uttrycker symboliken i tiden på dagen, den liturgiska tiden eller den fest som firas. Dessutom ger läsningen av Guds ord vid varje tidebön (tillsammans med tillhörande responsorium eller troparion) och vid vissa tideböner läsningen som är hämtad från kyrkofädernas eller de andliga mästarnas skrifter, en djupare mening åt det mysterium som firas, hjälper till att förstå psalmerna och är en förberedelse för den tysta bönen. Lectio divina där Guds ord läses och mediteras för att bli till bön får på detta sätt sitt fäste i gudstjänsten. [2586]

1178     Tidegärden som är ett slags förlängning av den eukaristiska gudstjänsten utesluter inte utan kallar på ett kompletterande sätt fram Gudsfolkets olika andaktsformer, framför allt tillbedjan och kulten av altarets heliga sakrament. [1378]

IV. Var skall man förrätta gudstjänst?

1179     Det Nya förbundets gudstjänst i ”ande och sanning” (Joh 4:24) är inte bunden till en viss bestämd plats. Hela jorden är helig och anförtrodd åt människors barn. Det viktigaste när de troende samlas på en och samma plats är ”de levande stenarna” som har kommit samman för att bli ett ”andligt husbygge” (1 Pet 2:5). Kristi, den uppståndnes, kropp är det andliga tempel varifrån källan med levande vatten rinner fram. Vi är införlivade i Kristus genom den helige Ande, och ”vi är den levande Gudens tempel” (2 Kor 6:16). [586]

1180     Där det inte läggs hinder i vägen för de kristna att utöva religionsfriheten^[61] uppför de byggnader som är avsedda för gudstjänst. Dessa synliga kyrkor är inte bara samlingslokaler utan betecknar och visar upp den kyrkan som lever på denna ort, där Gud bor tillsammans med de människor som försonats och förenats i Kristus. [2106]

1181     ”Det bönens hus där eukaristin firas och förvaras, där de troende samlas, där Guds Sons, vår Frälsares, närvaro – han som framburits för oss på offeraltaret – vördas till de kristnas bistånd och tröst, detta hus skall vara vackert och anpassat till bönen och den eukaristiska gudstjänsten.”^[62] I detta ”Guds hus” skall sanningen och harmonin i rummet och de symboliska föremål som finns där visa på Kristus som är närvarande och handlar på denna plats.^[63] [2691]

1186     Slutligen har kyrkan eskatologisk betydelse. För att gå in i Guds hus måste man överskrida en tröskel, symbol för övergången från den värld som skadats av synden till det nya livets värld till vilken alla människor är kallade. Den synliga kyrkan symboliserar fadershuset som Guds folk är på väg till och där Fadern ”skall torka alla tårar från deras ögon” (Upp 21:4). Därför är kyrkan också alla Guds barns hus, vidöppet och välkomnande. [1130]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN

FÖRSTA KAPITLET
PÅSKMYSTERIET I KYRKANS TID

ANDRA KAPITLET
DET SAKRAMENTALA FIRANDET AV PÅSKMYSTERIET

Artikel 1               Att fira kyrkans liturgi

I.            Vem är det som förrättar liturgin?
II.           Hur skall man förrätta den sakramentala gudstjänsten?
III.          När skall man fira gudstjänst?
IV.         Var skall man förrätta gudstjänst?
 
Artikel 2               Liturgisk mångfald – ett enda mysterium
 

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register