Hem

<<  Navigera  >>

ANDRA AVDELNINGEN

HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”

2759     ”En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade, sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar” (Luk 11:1).Som svar på denna begäran anförtror Herren den grundläggande kristna bönen åt sina lärjungar och kyrkan. Lukas ger en kort text till denna bön (som omfattar fem böner),[1] Matteus en mer utvecklad version (som omfattar sju böner).[2] Kyrkans liturgiska tradition har hållit sig till texten hos Matteus: Matt 6:9-13.

Fader vår, som är i himmelen;
helgat varde ditt namn;
tillkomme ditt rike;
ske din vilja, såsom i himmelen,
så ock på jorden;
vårt dagliga bröd giv oss idag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss ifrån ondo.

2760     Mycket tidigt använde man sig i liturgin av en doxologi som avslutning av Herrens bön. I Didaché – De tolv apostlarnas lära – (8, 2) låter den så här: ”Ty dig tillhör makten och härligheten i evighet”.[3] Den Apostoliska kyrkoordningen – Constitutiones Apostolorum – (7, 24, 1) lägger i början av doxologin till ordet ”riket”,[4] och det är denna formulering som har bibehållits i den ekumeniska bönetraditionen (”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet”). I bysantinsk tradition lägger man efter ”härligheten” till ”Fader, Son och helig Ande”. Den romerska mässordningen utvecklar den sista bönen[5] med den uttryckliga hänvisningen till att ”vårt saliga hopp skall infrias”[6] och vår Frälsare Jesus Kristus återkomma; därefter kommer församlingens acklamation eller doxologin från den Apostoliska kyrkoordningen. [2855; 2854]

Artikel 1

”SAMMANFATTNING AV HELA EVANGELIET”

2761     ”Herrens bön är verkligen en sammanfattning av hela evangeliet.”[7] – ”När Herren hade lärt oss denna formulerade bön, tillade han: ’Be, så skall ni få’ (Luk 11:9; Joh 16:24). Varje människa kan uppsända olika böner till himlen allt efter sina behov – men skall alltid börja med Herrens bön som är och förblir den grundläggande bönen.”[8]

I. I Bibelns mitt

2762     När Augustinus har visat att psalmerna i Psaltaren utgör den huvudsakliga näringen för den kristna bönen och får sitt utlopp i bönerna i Fader vår, säger han avslutningsvis:

Om ni går igenom alla böner som finns i Bibeln så tror jag inte att ni kommer att hitta något som inte står att finna i Herrens bön.[9]

2763     Hela Skriften (lagen, profeterna och psalmerna i Psaltaren) når sin fullbordan i Kristus.[10] Evangelierna är detta ”glada budskap”. Dess första förkunnelse sammanfattas av Matteus i Bergspredikan.[11] Och bönen till vår Fader står i mitten av denna förkunnelse. Det är i detta sammanhang som varje avsnitt i den bön som vi har fått som läroarv av Herren får sitt ljus: [102]

Herrens bön är den fullkomligaste av alla böner.... I den ber vi inte bara om det som vi med rätta kan önska oss, utan också i den ordning som det är lämpligt att önska det. På så sätt lär oss denna bön inte bara att be, utan ger också form åt hela vårt känsloliv.[12] [2541]

2764     Bergspredikan är lära för livet, Herrens bön är bön, men både i den ena och den andra ger Herrens Ande en ny form åt våra önskningar – dessa inre rörelser som besjälar vårt liv. Jesus lär oss om detta nya liv genom sina ord och han lär oss att be om det i vår bön. Att vi på rätt sätt lever i honom är beroende av att vi ber på rätt sätt. [1965; 1969]

II. ”Herrens bön”

2765     Det traditionella uttrycket ”Herrens bön” betyder att Herren Jesus lär och ger oss bönen till vår Fader. Denna bön som kommer till oss från Jesus är verkligen enastående: den kommer från ”Herren”. Å ena sidan ger oss verkligen den ende Sonen de ord som Fadern har givit honom[13] i denna böns formuleringar: han är vår böns Läromästare. Å andra sidan känner han, det människoblivna Ordet, i sitt människohjärta till sina mänskliga bröders och systrars behov och uppenbarar dem för oss: han är förebilden för vår bön. [2701]

2766     Men Jesus ger oss inte en formel som vi mekaniskt skall upprepa.[14] Liksom för all formulerad bön, är det genom Guds ord som den helige Ande lär Guds barn att be till sin himmelska Fader. Jesus ger oss inte bara orden till vår bön som Guds barn, utan samtidigt också Anden genom vilken dessa ord i oss blir ”ande och liv” (Joh 6:63). Ännu mer: beviset på att vi kan be som Guds barn och överhuvudtaget kan vara det är att Fadern har ”sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, och den ropar: ’Abba, Fader!’ ” (Gal 4:6). Eftersom vår bön ger uttryck för våra önskningar hos Gud är det just ”den som utforskar våra hjärtan”, Fadern, som ”vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:27). Bönen till vår Fader infogas i Sonens och Andens hemlighetsfulla sändning. [690]

III. Kyrkans bön

2767     Kyrkan har från första början tagit emot och levt av denna gåva som består av Herrens ord och som är oskiljaktigt förenad med den helige Ande som ger liv i de troendes hjärtan. De första kristna församlingarna bad Herrens bön ”tre gånger om dagen”[15] i stället för de ”Aderton välsignelserna” som var i bruk i det judiska fromhetslivet.

2768     I enlighet med apostolisk tradition har Herrens bön en väsentlig och fast rotad plats i den liturgiska bönen.

Herren lär oss att förrätta vår bön i gemenskap med våra bröder. Ty han säger inte ”min Fader” som är i himlen, utan ”vår” Fader, för att vår bön skall frambäras från en enda själ för hela kyrkans kropp.[16]

I alla kyrkans liturgiska traditioner är Herrens bön en väsentlig och omistlig del av tidegärdens stora tideböner. Men dess kyrkliga karaktär framträder med all önskvärd klarhet framför allt i den kristna initiationens tre sakrament:

2769     I dopet och konfirmationen betecknar överlämnandet (traditio) av Herrens bön den nya födelsen till gudomligt liv. Eftersom den kristna bönen är att tala till Gud med Guds eget ord lär sig de som ”är födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd, utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord” (1 Pet 1:23) att åkalla sin Fader med det enda Ord som han alltid lyssnar till. Från och med detta ögonblick förmår de det, ty den helige Andes smörjelse har tryckt in ett oförgängligt insegel på deras hjärta, öron, läppar och hela deras varelse – de är nu Guds barn. Därför är de flesta av kyrkofädernas kommentarer till Fader vår ställda till katekumener och nydöpta. När kyrkan ber Herrens bön är det alltid de ”nyföddas” folk som ber om och erhåller barmhärtighet.[17] [1243]

2770     I eukaristins liturgi framträder Herrens bön som hela kyrkans bön. Där uppenbaras dess fulla innebörd och verkan. Den har sin plats mellan anaforan (den eukaristiska bönen) och kommunionliturgin och sammanfattar å ena sidan alla böner och förböner som har kommit till uttryck under epiklesens gång och knackar å andra sidan på dörren in till bröllopsmåltiden i himmelriket som den sakramentala kommunionen föregriper. [1350]

2771     I eukaristin låter Herrens bön också de enskilda bönernas eskatologiska karaktär klart framträda. Den är den bön som passar bäst till de ”yttersta tiderna”, till frälsningens tid som har börjat med utgjutandet av den helige Ande och skall avslutas med Herrens återkomst. Bönerna i Fader vår stöder sig – till skillnad från bönerna i det Gamla förbundet – på det frälsningsmysterium som redan förverkligats, en gång för alla, i den korsfäste och uppståndne Jesus. [1403]

2772     Ur denna orubbliga tro strömmar det hopp fram som bär var och en av de sju bönerna. Dessa uttrycker den nuvarande tidens suckar – en tid som är en tid av tålamod och väntan då det ”ännu inte har blivit uppenbart vad vi kommer att bli” (1 Joh 3:2).[18] Eukaristin och Fader vår är inriktade på Herrens ankomst, ”till dess han kommer!” (1 Kor 11:26). [1820]

 
Sammanfattning


2773 Som svar på sina lärjungars begäran (”Herre, lär oss att be”: Luk 11:1) anförtror Jesus dem den grundläggande kristna bönen – Fader vår.
 
2774 ”Herrens bön är verkligen hela evangeliets sammanfattning”,[19] ”den fullkomligaste av alla böner”.[20] Den står i Bibelns mitt.
 
2775 Den kallas ”Herrens bön” därför att vi har fått den av Herren Jesus, läromästare och förebild för vår bön.
 
2776 Herrens bön är kyrkans alldeles särskilda bön. Den utgör en väsentlig och omistlig del av de stora tidegärdsbönerna och den kristna initiationens sakrament: dopet, konfirmationen och eukaristin. Som väsentlig del av eukaristin ger den uttryck för den ”eskatologiska” karaktären i sina enskilda böner, den hoppas på Herren ”till dess han kommer” (1 Kor 11:26).
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET 

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”

Artikel 1               ”Sammanfattning av hela evangeliet”

I.            I Bibelns mitt
II.           ”Herrens bön”
III.          Kyrkans bön

Artikel 2               ”Fader vår som är i himmelen”

Artikel 3               De sju bönerna

Register