Hem

<<  Navigera  >>

Tredje kapitlet

BÖNELIVET

2697     Bönen är det nya hjärtats liv, som hela tiden måste besjäla oss. Men vi glömmer honom som är vårt liv och vårt allt. Därför betonar de andliga fäderna i anslutning till Femte Moseboken och profeterna bönen som ett sätt att ”minnas Gud”, ”hjärteminnets” ständiga uppvaknande: ”Man måste tänka på Gud oftare än man andas.”[1] Men man kan inte be ”hela tiden” om man inte ber medvetet vid vissa tillfällen. Dessa tillfällen är i djup och varaktighet höjdpunkter i den kristna bönen. [1099]

2698     Kyrkans tradition erbjuder de kristna böner som regelbundet upprepas, för att så främja den ständiga bönen. Några av dem är dagliga böner, t.ex. morgon- och aftonbön, bordsbön och tidegärd. Söndagen som är särskilt inriktad på eukaristin helgas huvudsakligen genom bönen. I kyrkoåret med dess stora fester finner vi den grundläggande rytmen för den kristna människans böneliv. [1168; 1174; 2177]

2699     Herren leder alla människor på de vägar och på det sätt som behagar honom. Varje kristen svarar honom enligt sitt hjärtas beslut och med sin böns personliga uttrycksformer. Den kristna traditionen vårdar särskilt tre viktiga böneformer: muntlig bön, betraktande bön och inre bön. Gemensamt för dem är att hjärtat samlar sig. Den vaksamhet som bevarar Guds ord och som förblir i Guds närvaro gör dessa tre uttrycksformer till höjdpunkter i bönelivet. [2563]

Artikel 1

BÖNENS UTTRYCKSFORMER

I. Muntlig bön

2700     Gud talar till människan genom sitt Ord. Det är genom tänkta eller uttalade ord som vår bön tar form. Men det viktigaste är att vi i vårt hjärta är närvarande inför honom, till vilken vi talar i vår bön. ”Om vår bön blir hörd beror inte på antalet ord, utan på själens glöd.”[2] [1176]

2701     Den muntliga bönen är nödvändig för ett kristet liv. Lärjungarna som fann sin mästares tysta bön tilldragande får av honom lära sig en muntlig bön: Fader vår. Jesus bad inte bara synagogans liturgiska texter, utan av evangelierna framgår att han även tog till orda för att ge uttryck för sin personliga bön, allt ifrån jublande lovprisning av Fadern[3] till dödsångestens bön i Getsemane.[4] [2603; 612]

2702     Detta behov av att förena våra sinnen med den inre bönen är något som vår mänskliga natur nödvändigtvis driver oss till. Vi är kropp och ande och har behov av att låta vår inre känsla få ett yttre uttryck. Vi måste be med hela vårt väsen för att vår innerliga bön skall få största möjliga kraft. [1146]

2703     Detta behov motsvarar även ett gudomligt krav. Gud söker människor som tillber honom i ande och sanning och således även den bön som full av liv stiger upp från själens djup. Men han önskar även ett yttre uttryck som förenar kroppen med den inre bönen. Denna bön ger Gud den fullkomliga ära som tillkommer honom. [2097]

2704     Eftersom den muntliga bönen är utåtriktad och så fullt ut mänsklig är den i första hand en folkets bön. Men inte heller den inre bönen får försumma den muntliga bönen – inte ens i sin ”innersta” form. Bönen blir till inre bön i den mån vi är medvetna om honom ”som vi talar till”.[5] Så blir den muntliga bönen till en första form av inre bön.

II. Betraktande bön – meditation

2705     Betraktande bön eller meditation är framför allt ett sökande. Anden försöker förstå det kristna livets ”varför” och ”hur” för att kunna bejaka och besvara det som Herren önskar. Därtill behövs en uppmärksamhet som är svår att bemästra. Vanligtvis tar man en bok till hjälp. Den kristna traditionen erbjuder ett rikt urval: den heliga Skrift, särskilt evangelierna, dagens eller årstidens liturgiska texter, heliga bilder, de andliga fädernas skrifter, andlig litteratur, skapelsens och historiens stora bok, särskilt den sida som är uppslagen i dag – Guds ”i dag”. [158; 127]

2706     När man mediterar över det som man läser, leder det till att man tillägnar sig detta genom att låta det möta sig själv. Här öppnas en annan bok: livets bok. Man går från tankar till verklighet. Allt efter ödmjukhet och tro kommer man till insikt om sådant som sätter ens inre i rörelse – och kan bedöma det. Det handlar om att göra sanningen för att så komma till ljuset: ”Herre, vad vill du att jag skall göra?”

2707     Meditationsmetoderna är lika många som de andliga mästarna. En kristen människa skall meditera regelbundet, om hon inte skall likna de tre första slagen av jordmån i liknelsen om såningsmannen.[6] Men en metod är bara vägvisning. Det viktiga är att med den helige Ande gå framåt på den enda bönens väg, som är Jesus Kristus. [2690; 2664]

2708     Den betraktande bönen använder sig av tänkande, fantasi, känsla och längtan. Denna insats är nödvändig för att trons sanningar skall fördjupas, stimulera hjärtat till omvändelse och stärka viljan att följa Kristus efter. Den kristna bönen bemödar sig framför allt om att betrakta ”Kristi mysterier”, vilket sker när man ägnar sig åt lectio divina (andlig läsning) eller ber rosenkransen. Denna form av eftertänksamt bedjande har ett stort värde, men den kristna bönen skall eftersträva mer, nämligen kärleksfull kunskap om Kristus och förening med honom.[7] [516, 2678]

III. Inre bön – kontemplation

2709     Vad är inre bön? Den heliga Teresa av Avila svarar: ”Enligt min uppfattning är inre bön ett intimt vänskapligt umgänge, varvid man ofta helt ensam samtalar med den Gud, av vilken man vet sig vara älskad”.[8] [2562-2564]

               Den inre bönen söker den ”som min själ har kär” (Höga V 1:7):[9] Jesus – och i honom Fadern. Vi söker honom, eftersom längtan efter honom alltid är början till kärlek. Vi söker honom i en ren tro, den tro som låter oss födas av honom och leva i honom. Vid inre bön kan man även meditera, men blicken är redan riktad på Herren.

2710     När och hur lång tid man ägnar sig åt inre bön beror på en beslutsam vilja som uppenbarar hjärtats hemligheter. Man ägnar sig inte åt inre bön när man råkar ha tid. Man tar sig tid att vara inför Herren. Man gör det med fast beslut att inte ta ifrån honom denna tid, även om mötet kan vara mödosamt och torrt. Man kan inte alltid ägna sig åt meditation, men det är alltid möjligt att gå in i inre bön oavsett hälsotillstånd, arbetssituation och humör. I fattigdom och tro är hjärtat det ställe där vi söker och möter Gud. [2726]

2711     Att börja inre bön liknar att börja eukaristigudstjänsten: under den helige Andes påverkan ”samlar” vi vårt hjärta och hela vårt väsen, lever vi medvetet i den Herrens boning som vi själva är, återupplivar tron för att gå in i hans närvaro som väntar på oss. Vi låter våra masker falla och vänder åter vårt hjärta till Herren som älskar oss, för att så överlåta oss själva åt honom såsom en offergåva, som skall renas och förvandlas. [1348; 2100]

2712     Inre bön är Guds barns bön och bönen från syndaren som fått förlåtelse – han som är villig att ta emot den kärlek, med vilken han är älskad och att besvara den med en ännu större kärlek.[10] Men han vet att hans besvarande kärlek kommer från den helige Ande som ingjuter den i hans hjärta. Ty allt är Guds nåd. Inre bön innebär att man ödmjukt och utan självhävdelse överlåter sig åt Faderns kärleksfulla vilja i en allt djupare förening med hans älskade Son. [2822]

2713     Så är den inre bönen det enklaste uttrycket för bönens mysterium. Den är en gåva och en nåd som bara kan tas emot i ödmjukhet och andens fattigdom. Den inre bönen är en förbundsrelation som Gud har nedlagt i vårt väsens grund.[11] Inre bön är gemenskap där den heliga Treenigheten ”till sin likhet” omvandlar människan, Guds avbild. [2259]

2714     Inre bön är bönens höjdpunkt. Genom inre bön ger Fadern ”kraft och styrka åt vår inre människa genom sin Ande, så att Kristus kan bo i våra hjärtan med kärlek”.[12]

2715     Kontemplation är trons skådande av Jesus. Under den helige kyrkoherden Jean Marie Vianneys tid i Ars sade en bonde som bad framför tabernaklet[13] ”Jag ser på honom och han ser på mig”.Denna uppmärksamhet på Jesus innebär att man avstår från ”sitt jag”. Hans blick renar hjärtat. Hans anletes ljus upplyser vårt hjärtas ögon och låter oss se allt i ljuset av hans sanning och medlidande med alla människor. I kontemplationen betraktar man också mysterierna i Kristi liv, för att så få en ”inre kunskap” om Herren för att kunna älska honom mer och följa honom bättre.[14] [1380; 521]

2716     Inre bön innebär att man lyssnar till Guds Ord. Detta är inte alls något passivt lyssnande, utan en trons lydnad, tjänarens villkorslösa mottagande och barnets kärleksfulla hängivenhet. Inre bön har del i det ”ja” som uttalades av Sonen som blivit tjänare och i Herrens ödmjuka tjänarinnas fiat. [494]

2717     Inre bön är tystnad, och därmed symbol ”för den kommande världen”[15] och ”tyst kärlek.”[16] I inre bön utgör orden inte något tal, utan är som kvistar som underhåller kärlekens eld. I denna tystnad som är outhärdlig för den ”yttre” människan säger Fadern sitt Ord till oss, vilket blev människa, led, dog och uppstod. Det är i denna tystnad som barnaskapets Ande låter oss delta i Jesu bön. [533; 498]

2718     Inre bön är förening med Kristi bön i den mån den gör oss delaktiga av kristusmysteriet. I eukaristin firar kyrkan kristusmysteriet, i den inre bönen levandegör den helige Ande detta mysterium för att det skall bli synligt i verksam kärlek.

2719     Inre bön är en kärlekens gemenskap som ger liv åt de många i den mån den samtycker till att förbli i trons natt. Påsknattens uppståndelse föregås av dödsångestens och gravens natt. Dessa tre tider utgör Jesu ”stund”. Jesu Ande (och inte ”köttet som är svagt”) gör det möjligt att tillbringa denna stund i inre bön. Det gäller att ”vaka med honom en timme”.[17] [165; 2730]

 
Sammanfattning


2720 Kyrkan inbjuder de kristna att be regelbundet: i dagliga böner, tidegärd, söndagsmässa och vid kyrkoårets stora fester.
 
2721 I den kristna traditionen finns tre viktiga uttrycksformer för bönelivet: muntlig bön, betraktande bön (meditation) och inre bön (kontemplation). Gemensamt för dem är hjärtats ”samling”.
 
2722 Den muntliga bönen som har sin grund i den mänskliga naturens enhet av kropp och själ förenar kroppen med hjärtats inre bön efter Herrens exempel. Han bad till sin Fader och lärde sina lärjungar att be Fader vår.
 
2723 Betraktande bön (meditation) är ett sökande i bön. Den aktiverar tänkande, fantasi, känsla och längtan. Meningen är att man i tro skall tillägna sig det som man betraktar i beröring med vårt livs verklighet.
 
2724 Inre bön är ett enkelt uttryck för bönens mysterium. Den är en trons blick på Jesus, ett lyssnande till Guds Ord och tyst kärlek. Inre bön förenar oss med Kristi bön i den mån den gör oss delaktiga av hans mysterium.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET
 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS
 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET

FÖRSTA KAPITLET
BÖNENS UPPENBARELSE

ANDRA KAPITLET
BÖNENS TRADITION

TREDJE KAPITLET
BÖNELIVET

 Artikel 1               Bönens uttrycksformer

I.            Muntlig bön
II.           Betraktande bön – meditation
III.          Inre bön – kontemplation

Artikel 2               Bönens kamp

 

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”



Register