Hem

<<  Navigera  >>

Tredje kapitlet

JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

683        ”Ingen kan säga: ”Jesus är Herre”, om han inte är fylld av den heliga anden” (1 Kor 12:3). ”Gud har sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” (Gal 4:6). Denna trons kunskap är bara möjlig genom den helige Ande. För att vara förenad med Kristus måste man först beröras av den helige Ande. Det är Anden som först kommer till oss och kallar fram tron i oss. I och med vårt dop, trons första sakrament, får vi på ett intimt och personligt sätt genom den helige Ande del av Livet, som har sin källa i Fadern och som erbjuds oss av Sonen: [424; 2670; 152]

Dopet ger oss den nya födelsens nåd i Gud Fadern genom Sonen i den helige Ande. Ty de som bär Guds Ande inom sig leds fram till Ordet, det vill säga Sonen; men Sonen för dem fram till Fadern, och han ger dem det oförstörbara livet. Utan Anden är det alltså omöjligt att se Guds Son, och utan Sonen kan ingen nalkas Fadern, ty kunskapen om Fadern är identisk med Sonen, och man lär känna Sonen genom den helige Ande.[1] [249]

684        Den helige Ande är genom sin nåd den förste som framkallar tron och det nya livet i oss, ett liv som är att känna Fadern och den han har sänt, Jesus Kristus.[2] Ändå är han den som sist framträder när den heliga Treenigheten uppenbarar sig. Gregorios av Nazians, ”teologen”, förklarar att denna ordning har sin grund i Guds kärleksfulla sätt att komma oss till mötes: [236]

Gamla testamentet förkunnade öppet Fadern, men mera dunkelt Sonen. Nya testamentet uppenbarade Sonen och lät Andens gudom skymta fram. Nu har Anden medborgarrätt hos oss och ger oss en klarare uppfattning om sig själv. Det var inte i överensstämmelse med klokhetens bud att då man ännu inte kände till Faderns gudom öppet förkunna Sonen och att då Sonens gudom ännu inte blivit erkänd lägga till den helige Ande som en ytterligare börda – för att uttrycka sig en smula lättsinnigt... Det är genom att gå framåt och stiga ”från den ena härligheten till den andra” som Treenighetens ljus lyser med allt klarare glans.[3]

685        Att tro på den helige Ande är alltså att tro att den helige Ande är en av personerna i den heliga Treenigheten, av samma väsen som Fadern och Sonen, ”som med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas”.[4] Därför har frågan om den helige Andes gudomliga mysterium behandlats i avsnittet om Treenighetens ”teologi”. Här handlar det alltså enbart om den helige Ande i den gudomliga ”ekonomin”, dvs, i Guds förhållande till oss och framträdande för oss. [236]

686        Den helige Ande verkar från början till slut med Fadern och Sonen för att genomföra Guds plan för vår frälsning. Men det är i de ”sista tiderna”, som tar sin början med Sonens frälsningsbringande människoblivande som han uppenbaras och blir oss given, känd och mottagen som person. Då kan denna frälsningsplan, fullbordad i Kristus, den ”förstfödde” och huvudet för den nya skapelsen, ta gestalt i mänskligheten genom Anden som har blivit utgjuten över den: kyrkan, de heligas gemenskap, kroppens uppståndelse och det eviga livet. [258]

Artikel 8

”JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE”

687        ”Ingen utom Guds Ande vet vad som finns i Gud” (1 Kor 2:11). Hans Ande som uppenbarar Gud låter oss lära känna Kristus, hans Logos, hans levande Ord, men Anden talar inte om sig själv. Han som har ”talat genom profeterna”[5] får oss att lyssna till Faderns Ord. Men Anden själv hör vi inte. Vi känner honom enbart i den rörelse där han uppenbarar Ordet för oss och förbereder oss att ta emot honom i tro. Sanningens Ande som ”avslöjar” Kristus för oss talar inte av sig själv.[6] En sådan verkligt gudomlig diskretion förklarar varför ”världen inte kan ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den” medan de som tror på Kristus känner Anden därför att Anden är i dem (Joh 14:17). [243]

688        Kyrkan, en levande gemenskap i apostlarnas tro som den förmedlar, är den plats där vi lär känna den helige Ande:

—i de skrifter som han har inspirerat;
—i traditionen, som kyrkofäderna alltid på ett ständigt nytt sätt vittnar om;
—kyrkans läroämbete, som han ger sitt bistånd;
—i kyrkans sakramentala liturgi, genom dess ord och symboler, där den helige Ande sätter oss i förbindelse med Kristus;
—i bönen, där Anden ber för oss;
—i de nådegåvor och tjänster som kyrkan byggs upp av;
—i tecknen på ett apostoliskt och missionerande liv;
—i helgonens vittnesbörd där han uppenbarar sin helighet och fortsätter frälsningsverket.

I. Sonens och Andens gemensamma sändning

689        Den som Fadern har sänt in i våra hjärtan, sin Sons[7] Ande, är verkligen Gud. Han är av samma väsen som Fadern och Sonen och är oskiljaktig från dem, både i Treenighetens inre liv och i sin kärlek till världen. Men då kyrkan tillber den heliga Treenigheten, som ger liv, är av ett och samma väsen och odelbar, bekänner och tror den också att personerna är olika. Då Fadern sänder sitt Ord, sänder han alltid sin Andning; det handlar om en gemensam sändning där Sonen och den helige Ande är olika men också oskiljaktiga. Visserligen är det Kristus som visar sig, han som är den synliga bilden av den osynlige Guden, men det är den helige Ande som uppenbarar honom. [245; 254; 485]

690        Jesus är Kristus, ”smord”, därför att Anden är hans smörjelse och allt det som händer från och med människoblivandet flyter fram ur denna fullhet.[8] När till slut Jesus blir förhärligad[9] kan han från Faderns högra sida sända Anden till dem som tror på honom: han förmedlar sin härlighet[10] till dem, dvs, den helige Ande som förhärligar honom.[11] Sedan dess utvecklar sig den gemensamma sändningen i de söner och döttrar som av Fadern har tagits upp i hans Sons kropp: sändningen av barnaskapets ande blir att förena dem med Kristus och låta dem leva i honom. [436; 788]

Begreppet smörjelse...antyder att det inte finns något avstånd mellan Sonen och Anden. Liksom vare sig förnuft eller känsla märker något avstånd mellan kroppens yta och oljan och inte heller något sorts mellanrum, är Sonens beröring med Anden omedelbar, så omedelbar, att den som vill komma i förbindelse med Sonen genom tron, först måste komma i beröring med oljan. Det finns faktiskt inte någon del som inte har någon förbindelse med den helige Ande. Därför sker bekännelsen till Kristi herravälde i den helige Ande för dem som avlägger trosbekännelsen – den helige Ande kommer från alla håll och går framför dem som närmar sig i tro.[12] [448]

II. Den helige Andes namn, benämningar och symboler

Den helige Ande som egennamn

691        ”Den helige Ande” är egennamnet på den som vi tillber och förhärligar med Fadern och Sonen. Kyrkan har fått det från Herren och bekänner det vid sina nya barns dop.[13]

Begreppet ”Ande” är en översättning av det hebreiska Ruach som ursprungligen betyder andedräkt, luft, vind. Jesus använder sig med rätta av den från den materiella världen hämtade bilden av ”vinden” för att för Nikodemos antyda hur absolut och överväldigande ny den är, som personligen är Guds andedräkt, Guds Ande.[14] Å andra sidan är ”Ande” och ”Helig” gemensamma beteckningar för de tre gudomliga personerna. Men då Skriften, liturgin och det teologiska språket förenar de båda beteckningarna menar de den outsägliga person som är den helige Ande utan att man på något sätt riskerar att förväxla denna person med annat för vilket man använder begreppen ”ande” och ”helig”.

Andra benämningar på den helige Ande

692        Då Jesus förkunnar och lovar den helige Andes ankomst, kallar han honom ”Parakletos”, bokstavligen ”Den tillkallade”, ad-vocatus (Joh 14:16, 26; 15:26; 16:7). ”Parakletos” brukar vanligtvis översättas med ”Tröstare”; Jesus är den främste tröstaren.[15] Herren själv kallar den helige Ande för ”sanningens Ande”.[16] [1433]

693        Förutom egennamnet, som för det mesta används i Apostlagärningarna och breven, finner man hos Paulus följande beteckningar: löftets Ande (Gal 3:14; Ef 1:13), barnaskapets Ande (Rom 8:15; Gal 4:6), Kristi Ande (Rom 8:11), Herrens Ande (2 Kor 3:17), Guds Ande (Rom 8:9, 14; 15:19; 1 Kor 6:11; 7:40) och hos Petrus härlighetens Ande (1 Pet 4:14).

Symboler för den helige Ande

694        Vatten. Vattensymboliken betecknar den helige Andes handlande i dopet, eftersom vattnet efter åkallan av den helige Ande blir verksamt sakramentalt tecken på den nya födelsen: liksom vi bars fram till vår första, naturliga födelse i vatten så betecknar dopvattnet verkligen att vi har den helige Ande att tacka för vår födelse till det gudomliga livet. Men ”vi har döpts med en och samma Ande” och har också fått ”en och samma Ande att dricka” (1 Kor 12:13): Anden är alltså personligen det levande vatten som strömmar fram ur den korsfäste Kristus[17] liksom ur sin källa och som i oss blir ett flöde som ger evigt liv.[18] [1218; 2652]

695        Smörjelse. Smörjelse med olja betecknar också den helige Ande – den blir rent av liktydig med Anden.[19] I den kristna initiationen är smörjelsen det sakramentala tecknet i konfirmationen, som med rätta i Österns kyrkor kallas ”krismasmörjelse”. Men för att inse hela kraften i denna symbolik måste man gå tillbaka till den första smörjelse som har den helige Ande som upphov: Jesu smörjelse med den helige Ande. Kristus (”Messias” med ursprung i hebreiskan) betyder ”smord” av Guds Ande. Det fanns Herrens ”smorda” i det Gamla förbundet,[20] främst bland dem kung David.[21] Men Jesus är Guds smorde på ett enastående sätt: den mänskliga natur som Sonen antar är helt och hållet ”den helige Andes smörjelse”. Jesus blir ”Kristus” genom den helige Ande.[22] Jungfru Maria blir havande med Kristus av den helige Ande som genom ängeln förklarar honom som Kristus då han kommer till världen[23] och driver Symeon att komma till templet för att se Herrens Smorde.[24] Det är Anden som fyller Kristus,[25] och det är Andens kraft som går ut från Kristus när han botar och ger nåd och räddning.[26] Det är slutligen Anden som uppväcker Jesus från de döda.[27] När Jesus då helt och fullt blivit ”Kristus” i sin mänskliga natur som segrat över döden[28] utgjuter han i rikaste mått den helige Ande ända till dess att ”de heliga” genom sin förening med Guds Sons mänskliga natur ”blir fullvuxna... och når en mognad som motsvarar Kristi fullhet” (Ef 4:13): detta är ”Kristus i sin helhet” enligt ett uttryck av Augustinus.[29] [1293; 436; 1504; 794]

696        Eld. Medan vattnet betecknade födelsen och livets fruktbarhet som den helige Ande ger, symboliserar elden den förvandlande kraft som präglar den helige Andes handlingar. Profeten Elia som ”reste sig upp som en eld och vars ord brann som en fackla” (Syr 48:1) kallar genom sin bön ned eld från himmelen över offret på berget Karmel,[30] en bild av den helige Andes eld som förvandlar det den berör. Johannes Döparen, som ”går före Herren med Elias ande och kraft” (Luk 1:17) förkunnar Kristus som den som ”skall döpa i helig Ande och eld” (Luk 3:16), den Ande om vilken Jesus säger: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!” (Luk 12:49). Det är i form av tungor ”såsom av eld” som den helige Ande kommer över lärjungarna på pingstdagens morgon och fyller dem med sig själv.[31] Den andliga traditionen behåller denna eldsymbolik som något av det som bäst ger uttryck för den helige Andes handlande:[32] ”Släck inte anden” (1 Thess 5:19). [1127; 2586; 718]

697        Moln och ljus. Dessa två symboler kan inte skiljas åt vid uppenbarelserna av den helige Ande. Alltsedan Gudsuppenbarelserna i det Gamla testamentet visar molnet, som ibland är dunkelt och ibland lysande klart, på den levande och frälsande Guden och döljer samtidigt hans övernaturliga härlighet: molnet är hos Mose på Sinai berg,[33] i förbundstältet[34] och under ökenvandringen;[35] det är hos Salomo vid tempelinvigningen.[36] Dessa förebilder når sin fulla verklighet genom Kristus i den helige Ande. Det är Anden som kommer över jungfru Maria och tar henne i ”sin skugga” så att hon tar emot och bär Jesus i sitt moderliv.[37] På förklaringens berg är det Anden som ”kommer i molnet som sänker sig ned över” Jesus, Mose och Elia, Petrus, Jakob och Johannes, och ”en röst hördes ur molnet: ’Detta är min Son, den utvalde. Lyssna till honom’ ” (Luk 9:34-35). Det är slutligen samma moln, som ”tog bort Jesus ur lärjungarnas åsyn” på himmelsfärdsdagen[38] och som skall uppenbara Människosonen i sin härlighet den dag då han kommer tillbaka.[39] [484; 554; 659]

698        Sigill. Sigillet är en symbol som står nära smörjelsens symbol. Det är på Kristus, som ”Fadern, Gud själv, har satt sitt sigill” (Joh 6:27), och det är i honom som Fadern också präglar oss med sitt sigill.[40] Eftersom bilden av ett sigill (sphragis) visar på den helige Andes outplånliga verkan i dopets, konfirmationens och vigningens sakrament har den använts i vissa teologiska traditioner för att uttrycka den outplånliga ”prägeln” som dessa tre sakrament ger, som icke kan upprepas. [1295-1296; 1121]

699        Hand. Jesus botar de sjuka[41] och välsignar de små barnen[42] med att lägga händerna på dem. I hans namn kommer apostlarna att göra detsamma.[43] Ännu mer: det är genom handpåläggning som man tar emot den helige Ande.[44] Hebreerbrevet räknar handpåläggningen som en av ”grundsatserna”[45] i sin undervisning. Kyrkan har behållit detta tecken på den helige Andes allsmäktiga utgjutande i de böner om Andens ankomst (epikleser) som finns i de sakramentala riterna. [292; 1288; 1300; 1573; 1668]

700        Finger. ”Det är med Guds finger som (Jesus) driver ut demonerna”.[46] Om Guds lag skrevs på stentavlor av ”Guds finger” (2 Mos 31:18), så är ”brevet från Kristus”, anförtrott åt apostlarnas omsorger, ”utskrivet ... med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan i era hjärtan, på tavlor av kött och blod” (2 Kor 3:3). Hymnen Veni, Creator Spiritus (Kom, Skaparande) kallar den helige Ande för ”fingret på Faderns högra hand”.[47] [2056]

701        Duva. Då syndafloden (vars symbolik tillämpas på dopet) upphör, kommer duvan, som släppts ut av Noa, tillbaka med en nyutslagen olivkvist i näbben – ett tecken på att jorden åter är beboelig.[48] När Jesus stiger upp från vattnet i vilket han blivit döpt, sänker sig den helige Ande i en duvas gestalt ned över honom och stannar kvar där.[49] Den helige Ande sänker sig ned och vilar i de döptas renade hjärtan. I vissa kyrkor förvaras det konsekrerade nattvardsbrödet i ett metallkärl som har formen av en duva (columbarium) och som är upphängt över altaret. Duvan som symbol för den helige Ande är traditionell i den kristna konsten. [1219; 535]

III. Anden och Guds Ord i löftenas tidsålder

702        Från början fram till ”tidens fullbordan”[50] är Ordets och Andens gemensamma sändning fördold, men den är verksam. Guds Ande förbereder Messias tidsålder, och båda är redan utlovade i det Gamla förbundet för att man skall invänta och ta emot dem när de uppenbarar sig. Då kyrkan läser Gamla testamentet[51] forskar[52] hon i det efter vad Anden, som ”har talat genom profeterna”,[53] vill säga oss om Kristus. [122; 107]

Med ”profeter” menar kyrkan alla dem som den helige Ande har inspirerat vid förkunnelsen av Herrens ord och utformningen av de heliga böckerna, både i Gamla och Nya testamentet. Den judiska traditionen skiljer mellan Lagen (de fem första böckerna eller Pentateuken), Profeterna (de böcker vi kallar för historiska och profetiska) och Skrifterna (framförallt vishetsskrifterna, alldeles särskilt Psaltaren).[54] [243]

Anden i skapelsen

703        Guds Ord och hans Andedräkt är ursprunget till hela skapelsens tillvaro och liv:[55]

Det tillkommer den helige Ande att styra, helga och besjäla skapelsen, ty han är Gud, av samma väsen som Fadern och Sonen.... Hans är makten över livet, ty eftersom han är Gud bevarar han skapelsen i Fadern genom Sonen.[56] [292; 291]

704        ”När det gäller människorna är det med sina egna händer (dvs, Sonen och den helige Ande) som Gud formade dem... och han ristade in sin egen form i den kropp som utformats så att också det synliga skulle bära tydliga spår av den gudomliga formen”.[57] [356]

Den utlovade Anden

705        Människan som vanställts av synden och döden förblir en varelse skapad ”till Guds avbild”, i Sonens bild, men hon ”har gått miste om härligheten från Gud”,[58] hon har gått miste om ”likheten”. Löftet till Abraham inleder frälsningens epok. Vid slutet av denna antar Sonen själv ”bilden”[59] och återställer den till ”likheten” med Fadern i det att han ger tillbaka härligheten åt den – härligheten som är Anden som ”ger liv”. [410; 2809]

706        Mot allt mänskligt hopp lovar Gud Abraham efterkommande, som frukt av tron och den helige Andes[60] makt. I denna ”säd” skall alla folk på jorden bli välsignade.[61] Denna ”säd” är Kristus[62] i vilken den heliga Andes utgjutande skall ”samla Guds skingrade barn och göra dem till ett”.[63] Då Gud bekräftar detta med en ed[64] vill han redan ge ut sin älskade Son[65] och utgjuta den ”utlovade heliga anden.... Den är en borgen för vårt arv, att Guds folk skall bli friköpt”.[66] [60]

I teofanierna och lagen

707        Teofanierna (uppenbarelser av Gud) lyser upp löftets väg, från patriarkerna till Mose och från Josua till synerna som inleder de stora profeternas sändning. Den kristna traditionen har alltid erkänt att Guds Ord blev synligt och hörbart i dessa teofanier – Guds Ord både uppenbarades och ”beslöjades” i den helige Andes moln.

708        Denna Guds pedagogik blev särskilt tydlig när han gav lagen åt sitt folk.[67] Lagen blev given som ”pedagog”, läromästare, för att leda fram folket till Kristus.[68] Men dess oförmåga att frälsa människan som förlorat ”likheten” med Gud och den utökade kunskap som den ger om synden[69] väcker längtan efter den helige Ande. Bönesuckarna i Psaltaren vittnar om detta. [1961-1964; 122; 2585]

I kungadömet och landsflykten

709        Lagen, tecknet på löftet och förbundet, skulle ha styrt hjärtat och ordningen i folket som framgått ur Abrahams tro. ”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, så skall ni vara min egendom framför alla andra folk.... Och ni skall vara mig ett rike av präster och ett heligt folk” (2 Mos 19:5-6).[70] Efter David faller dock Israel för frestelsen att bli ett kungarike som andra länder. Men det rike som är innehållet i det löfte som ges åt David[71] är den helige Andes verk; det tillhör de fattiga i Anden. [2579; 544]

710        Att glömma lagen och bryta förbundet leder till döden: detta är landsflykten, som skenbart innebär att löftena inte hålls men i verkligheten att Gud på ett hemlighetsfullt sätt förblir trofast och börjar bygga upp sitt verk igen – men i Anden. Guds folk måste gå igenom denna rening som innebär lidande.[72] I Guds plan avtecknar sig i landsflykten redan korset; och ”återstoden” av de fattiga som kommer tillbaka ur landsflykten är en av de mest tydliga förebilderna för kyrkan.

Väntan på Messias och hans Ande

711        ”Se, jag vill göra något nytt” (Jes 43:19): två profetiska tankelinjer börjar träda fram, den ena riktar in sig mot väntan på Messias, den andra mot förutsägelsen om en ny Ande, och dessa tankelinjer möts i den lilla återstoden, de fattigas folk,[73] som fyllt av hopp väntar på ”Israels tröst” och ”Jerusalems befrielse” (Luk 2:25, 38). [522; 64]

Ovan har vi sett hur Jesus uppfyller de profetior som syftar på honom. Här begränsar vi oss till de profetior där förhållandet mellan Messias och hans Ande framträder klarare.

712        Dragen i ansiktet på Messias som man väntar på börjar att avteckna sig i Immanuels bok[74] (”när Jesaja fick skåda härligheten” hos Kristus: Joh 12:41), framför allt i Jes 11:1-2: [439]

Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam,
och en telning från dess rötter skall bära frukt:
och på honom skall Herrens Ande vila,
vishets och förstånds Ande,
råds och starkhets Ande,
Herrens kunskaps och fruktans Ande.

713        De utmärkande dragen hos Messias träder först och främst fram i sångerna om Tjänaren.[75] Dessa sånger förkunnar meningen med Jesu lidande och visar på vilket sätt han skall utgjuta den helige Ande för att ge liv åt de många: inte utifrån, utan i det att han antar vår ”tjänargestalt” (Fil 2:7). Då han tar på sig vår död kan han ge oss del av sin egen Ande, som ger liv. [601]

714        Därför inleder Kristus förkunnelsen av det glada budskapet med att på sig själv tillämpa följande ställe hos Jesaja (Luk 4:18-19):[76]

Herrens Ande är över mig,
ty han har smort mig för att frambära ett glädjebud för de fattiga.
Han har sänt mig för att förkunna befrielse för de fångna
och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet,
och förkunna året som Herren har valt.

715        De profetiska texterna som direkt berör sändningen av den helige Ande är profetior där Gud talar till sitt folks hjärta på ett språk, rikt på löften, med tonvikt på ”kärleken och troheten”.[77] Dessa löftens fullbordan förkunnar Petrus på Pingstdagens morgon.[78] Enligt dem skall den helige Ande ”i de yttersta tiderna” förnya människornas hjärtan och skriva en ny lag i dem; han skall församla och försona de skingrade och söndrade folken; han skall förvandla den första skapelsen, och Gud skall bo där med människorna i frid. [214; 1965]

716        Det folk som består av de ”fattiga”,[79] de ödmjuka och de milda, som helt och hållet är hängivna Guds hemlighetsfulla rådslut, de som väntar på rättfärdighet – inte människors rättfärdighet, utan Messias rättfärdighet – är till sist det stora verk som den helige Ande är sänd att utföra under löftenas tid för att förbereda Kristi ankomst. Deras hjärtans innersta renas och upplyses av Anden. Detta innersta finner ord i psaltarpsalmerna. Av dessa fattiga kallar Anden fram inför Herren ett ”väl berett folk”.[80] [368]

IV. Kristi Ande vid tidens fullbordan

Johannes, förelöpare, profet och döpare

717        ”Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes” (Joh 1:6). Johannes ”blir uppfylld av helig Ande redan i moderlivet” (Luk 1:15)[81] av Kristus själv som jungfru Maria just hade tagit emot av den helige Ande. Marias ”besök” hos Elisabet blir på detta sätt ”Guds besök hos sitt folk”.[82] [523]

718        Johannes är ”Elia som skall komma”.[83] Andens eld brinner i honom och får honom att ”springa framför” (som ”förelöpare”) Herren som kommer. I Johannes, Förelöparen, fullbordar den helige Ande sitt verk som består i att ”Herren får ett folk som är berett” (Luk 1:17). [696]

719        Johannes är ”mer än en profet”.[84] I Anden avslutar han den gärning som består i att ”tala genom profeterna”. Johannes fullbordar kretsen av profeter som inletts av Elia.[85] Han förkunnar att Israels tröst omedelbart skall bli verklighet, han är ”rösten” hos den tröstare som kommer.[86] Liksom sanningens Ande själv ”kom han som ett vittne för att vittna om ljuset” (Joh 1:6).[87] Med avseende på Johannes uppfyller Anden ”vad profeterna sökte och forskade efter” och änglarna ”längtade efter”.[88] ”Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig Ande. Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde. ...Där är Guds lamm” (Joh 1:33-36). [2684; 536]

720        Slutligen inleder den helige Ande med Johannes Döparen som exempel det som han förverkligar i Kristus: att ge människan ”likheten” med Gud tillbaka. Johannes dop var till omvändelse, dopet i vatten och Ande blir en ny födelse.[89] [535]

”Var hälsad, du högt benådade”

721        Maria, Guds fullkomligt heliga moder, hon som alltid är jungfru, är Sonens och Andens mästerverk vid tidens fullbordan. För första gången i sin frälsningsplan och därför att Anden har förberett henne finner Fadern den boning där hans Son och Anden kan bo bland människor. Det är i denna mening som kyrkans tradition ofta har läst de vackraste texterna om Visheten och låtit dem syfta på Maria:[90] Maria besjungs och framställs i liturgin som ”Vishetens tron”. I henne börjar ”Guds underbara ting” att träda fram, som Anden fullbordar i Kristus och hans kyrka. [484]

722        Den helige Ande har förberett Maria genom sin nåd: det var lämpligt att modern till den i ”vilken hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning” blev ”full av nåd”. Av ren nåd kom hon till utan synd som den ödmjukaste av alla skapade varelser, som den som var bäst lämpad att ta emot den Allsmäktiges outsägliga gåva. Med rätta hälsar ängeln Gabriel henne som ”Sions dotter”: ”Jubla, var hälsad”.[91] Det är hela Guds folks tacksägelse, alltså kyrkans tacksägelse, som hon i den helige Ande låter stiga upp till Fadern i sin sång,[92] då hon bär den evige Sonen inom sig. [489; 2676]

723        I Maria förverkligar den helige Ande Faderns frälsningsplan. Av den helige Ande tar Maria emot, bär och föder Guds Son. Hon blir som jungfru på ett enastående sätt fruktsam genom Andens makt och genom tron.[93] [485; 506]

724        I Maria uppenbarar den helige Ande Faderns Son som blivit jungfruns Son. Hon är den brinnande busken i Guds slutliga uppenbarelse av sig själv: fylld av den helige Ande visar hon på Ordet i sin ringa kropp, och det är de små och fattiga[94] och de allra första bland hednafolken[95] som hon låter få kunskap om honom. [208; 2619]

725        Slutligen låter den helige Ande genom Maria människor komma i förbindelse med Kristus – dessa människor, som ”har utvalts för att ta emot Guds nådiga kärlek”,[96] och de ödmjuka är alltid de första att ta emot honom: herdarna, stjärntydarna, Symeon och Hanna, brudparet från Kana och de första lärjungarna. [963]

726        Vid slutet av denna Andens sändning blir Maria ”kvinnan”, den nya Eva, ”moder till allt levande”, moder till ”hela Kristus”.[97] Det är i denna egenskap hon finns bland de Tolv, ”som höll ihop under ständig bön” (Apg 1:14), vid början av ”de sista tiderna” som Anden inleder på pingstdagens morgon då kyrkan träder fram. [494, 2618]

Kristus Jesus

727        Hela Sonens och den helige Andes sändning vid tidens fullbordan uttrycks i att Sonen är smord av Faderns Ande sedan sitt människoblivande: Jesus är Kristus, Messias. [438, 695; 536]

Hela det andra kapitlet i trosbekännelsen skall läsas i detta ljus. Hela Kristi gärning är Sonens och den helige Andes gemensamma sändning. Här skall vi enbart behandla det som har att göra med löftet om den helige Ande genom Jesus och den helige Andes gåva av den förhärligade Herren.

728        Jesus uppenbarar inte helt och fullt den helige Ande förrän han själv har blivit förhärligad genom sin död och sin uppståndelse. Men han lägger fram denna uppenbarelse så småningom, till och med i sin undervisning för den stora skaran av människor då han uppenbarar att hans kött skall bli föda för att världen skall leva.[98] Han antyder också den fullständiga uppenbarelsen om den helige Ande för Nikodemos,[99] för den samariska kvinnan[100] och för dem som deltar i lövhyddohögtiden.[101] Till sina lärjungar talar han öppet om Anden då han behandlar bönen[102] och det vittnesbörd de skall avlägga.[103] [2615]

729        Det är först när stunden har kommit då Jesus skall förhärligas som han lovar att den helige Ande skall komma, eftersom hans död och hans uppståndelse skall uppfylla löftet som givits åt fäderna:[104] Fadern skall på Jesu bön skänka sanningens Ande, den andre Tröstaren; Jesus skall sända Anden från Faderns högra sida, ty han har gått ut från Fadern. Den helige Ande skall komma, vi skall lära känna honom, han skall vara med oss för alltid; han skall undervisa oss om allt och påminna oss om allt som Kristus har sagt oss och avge vittnesbörd om honom; han skall leda in oss i hela sanningen och förhärliga Kristus. När det gäller världen skall han visa den vad synd och rättfärdighet och dom är. [388; 1433]

730        Till slut kommer Jesu ”stund”.[105] Jesus överlämnar sin Ande i Faderns händer[106] i det ögonblick då han genom sin död besegrar döden, så att han ”som uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet” (Rom 6:4) genast ger den helige Ande genom att ”andas” på sina lärjungar.[107] Från och med denna ”stund” blir Kristi och Andens sändning kyrkans sändning: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er” (Joh 20:21).[108] [850]

V. Anden och kyrkan i den yttersta tiden

Pingst

731        På Pingstdagen (vid slutet av de sju påskveckorna) fullbordas Kristi påsk med utgjutandet av den helige Ande, som träder fram, blir given och förmedlad som gudomlig person: ur sin fullhet ger Kristus, Herren, den helige Ande vidare i överflödande rikedom.[109] [2623, 767; 1302]

732        Denna dag uppenbarar sig den heliga Treenigheten helt och fullt. Sedan dess är det rike som Kristus förkunnat öppet för dem som tror på honom. Även om de lever i en ringa kropp och i ödmjuk tro har de ändå del av den heliga Treenighetens gemensamma liv. Genom sin ankomst – och den upphör aldrig – låter den helige Ande världen uppnå de ”yttersta tiderna”, kyrkans tid, det rike som man redan ärvt men ännu inte tillträtt: [244; 672]

Vi har sett det sanna Ljuset, vi har tagit emot den himmelska Anden, vi har funnit den sanna tron: vi tillber den odelbara Treenigheten, ty den har frälst oss.[110]

Den helige Ande – Guds gåva

733        ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16), och kärleken är den främsta gåvan – den innehåller alla andra. Denna kärlek ”har Gud ingjutit i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” (Rom 5:5). [218]

734        Eftersom vi är döda genom synden – eller åtminstone sårade av den – är den första verkan av kärlekens gåva våra synders förlåtelse. Det är gemenskapen med den helige Ande (2 Kor 13:13) som i kyrkan ger de döpta tillbaka den likhet med Gud de förlorat genom synden. [1987]

735        Han ger oss då ”underpanten” på eller ”försmaken” av vårt arv:[111] den heliga Treenighetens eget liv, som är att älska ”som han har älskat oss”.[112] Denna kärlek (den självutgivande kärleken i 1 Kor 13) är principen för det nya livet i Kristus som har blivit möjligt därför att vi har fått ”kraft när den heliga anden kommer” (Apg 1:8). [1822]

736        Det är genom denna Andens makt som Guds barn kan bära frukt. Han som har ympat in oss på det sanna vinträdet skall låta oss bära ”Andens frukter som är kärlek, frid, glädje, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22-23). ”Anden är vårt liv”; ju mer vi förnekar oss själva,[113] desto mer ”följer vi en andlig väg”.[114] [1832]

Genom gemenskapen med sig gör den helige Ande oss andliga, återför oss till paradiset, leder oss tillbaka till himmelriket och till barnaskapet hos Gud, ger oss förtröstan tillräckligt för att kalla Gud Fader och få del av Kristi nåd, att kallas ljusets barn och få del av den eviga härligheten.[115]

Den helige Ande och kyrkan

737        Kristi och den helige Andes sändning fullbordas i kyrkan, Kristi kropp och den helige Andes tempel. Denna gemensamma sändning förenar för all framtid dem som tror på Kristus så att de med honom lever tillsammans med Fadern i den helige Ande: Anden förbereder människorna och kommer dem till hjälp i förväg med sin nåd, för att dra dem till Kristus. Han uppenbarar för dem den uppståndne Kristus, han påminner dem om hans ord och öppnar deras ande så att de kan förstå innebörden av hans död och hans uppståndelse. Han gör närvarande Kristi mysterium för dem, framför allt i eukaristin, för att försona dem och föra dem till gemenskap med Gud, för att de skall bära ”rik frukt”.[116] [787-798; 1093-1109]

738        Så är kyrkans sändning inget tillägg till Kristi och Andens sändning: den är dess verksamma tecken: till hela sin varelse och i alla sina lemmar är kyrkan sänd att förkunna och avlägga vittnesbörd om, aktualisera och utbreda det mysterium som består i gemenskapen med den heliga Treenigheten (om detta handlar nästa artikel): [850, 777]

Vi alla som har tagit emot en och samma ande, nämligen den helige Ande, vi har en och samma djupa gemenskap sinsemellan och med Gud. Ty även om vi är många var och en för sig och även om Kristus måtte låta Faderns och sin egen Ande bo i var och en av oss, så måtte han också genom sig själv föra till enhet dem som är skilda från varandra... och åstadkomma att vi alla bildar en enda enhet i honom. Och liksom Kristi heliga mänsklighet har förmågan att åstadkomma att alla de som har del i denna mänsklighet bildar en enda kropp, så leder enligt min mening Guds Ande som bor i alla och som är en enda och odelbar, också dem alla till den andliga enheten.[117]

739        Eftersom den helige Ande är Kristi smörjelse, så är det Kristus, kroppens Huvud, som låter Anden tränga in i sina lemmar för att nära dem, hela dem, ordna dem i deras olika funktioner, ge dem liv, sända ut dem för att avlägga vittnesbörd, förena dem med sin hängivelse åt Fadern och sin förbön för hela världen. Det är genom kyrkans sakrament som Kristus till lemmarna i sin kropp förmedlar sin helige Ande, Heliggöraren (andra delen av katekesen behandlar detta). [1076]

740        Dessa ”Guds undergärningar”, som erbjuds de troende i kyrkans sakrament, bär frukt i det nya livet i Kristus i enlighet med Anden (tredje delen av katekesen behandlar detta).

741        ”Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord” (Rom 8:26). Den helige Ande, som frambringar Guds verk, är bönens Mästare (fjärde delen av katekesen behandlar detta).

 
Sammanfattning


742 ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” (Gal 4:6)
 
743 Från begynnelsen till tidens fullbordan, när Gud sänder sin Son, sänder han alltid sin Ande: deras sändning är gemensam. Den ena sändningen kan inte skiljas från den andra.
 
744 Då tiden går i fullbordan fulländar den helige Ande i Maria alla förberedelser för Kristi ankomst i Guds folk. Genom den helige Andes handlande i henne ger Fadern Immanuel, ”Gud med oss” (Matt 1:23) åt världen.
 
745 Guds Son vigs till Kristus (Messias) genom att smörjas med den helige Ande då han blir människa.[118]
 
746 Genom sin död och uppståndelse blir Jesus insatt som Herre och Kristus i härlighet.[119] Ur sin fullhet låter han den helige Ande komma över apostlarna och kyrkan.
 
747 Den helige Ande som Kristus, huvudet, låter komma in i sina lemmar, bygger upp, besjälar och helgar kyrkan. Denna är det verksamma tecknet på gemenskapen med den heliga Treenigheten och gemenskapen mellan människor.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

Artikel 8               ”Jag tror på den helige Ande”

I.            Sonens och Andens gemensamma sändning
II.           Den helige Andes namn, benämningar och symboler
III.          Anden och Guds Ord i löftenas tidsålder
IV.         Kristi Ande vid tidens fullbordan
V.           Anden och kyrkan i den yttersta tiden
 
Artikel 9               ”Jag tror på den heliga katolska kyrkan”
 
Artikel 10             ”Jag tror på syndernas förlåtelse”
 
Artikel 11             ”Jag tror på köttets uppståndelse”
 
Artikel 12             ”Jag tror på ett evigt liv”

”Amen”

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register