<<  Navigera  >>

Artikel 3

DE SJU BÖNERNA

2803     Sedan barnaskapets Ande har ställt oss inför Gud, vår Fader, för att tillbe, älska och välsigna honom, låter han sju böner, sju välsignelser, stiga upp ur vårt hjärta. De tre första – som är mera direkt inriktade på Gud – får oss att vända oss mot Faderns härlighet, de fyra sista frambär vårt elände åt hans nåd, som vägar som leder fram till honom. ”Djup ropar till djup” (Ps 42:8). [2627]

2804     Den första vågen bär oss fram till honom, för honom: ditt namn, ditt rike, din vilja! Det som utmärker kärleken är att först tänka på den som vi älskar. I var och en av de tre bönerna, nämner vi inte ”oss” själva, utan det är den älskade Sonens ”brinnande längtan” efter, ja, ”vånda” för sin Faders äras skull, som griper oss:^[1] ”Helgat varde... . Tillkomme... . Ske...”: dessa tre böner har redan blivit hörda i Kristi, Frälsarens, offer, men hädanefter riktas de i hoppet mot sin slutliga fullbordan i den mån som Gud ännu inte är allt i alla.^[2]

2805     Den andra vågen av böner rullar fram på ett sätt som liknar utvecklingsgången av några eukaristiska epiklesböner: den bär fram våra förväntningar och drar till sig hans blick, som är all barmhärtighets Fader. Den stiger upp från oss och rör oss från och med nu, i denna värld: ”Ge oss... förlåt oss...befria oss.” Fjärde och femte bönen har med vårt liv som sådant att göra – antingen det gäller att ge det näring eller att bota det från synden; de två sista berör vår kamp för Livets seger, just bönens kamp. [1105]

2806     Genom de tre första bönerna stärks vi i tron, fylls av hopp och upptänds i kärlek. Eftersom vi är skapade varelser och fortfarande syndare, måste vi be för oss själva som är underställda världens och historiens lagar; vi frambär oss åt vår Guds obegränsade kärlek. Ty det är genom sin Smordes namn och genom hans rikes heliga Ande, som vår Fader genomför sin frälsningsplan, för oss och för hela världen. [2656-2658]

I. ”Helgat varde ditt namn!”

[2142-2159]

2807     Begreppet ”helga” skall här inte främst uppfattas i förorsakande (Gud ensam helgar, gör helig), utan i uppskattande mening: att erkänna som helig, att behandla på ett helgat, vördnadsfullt sätt. Det är på detta sätt – i tillbedjan – som denna bön ibland uppfattas: som lovprisning och tacksägelse.^[3] Men denna bön får vi lära oss av Jesus som något som framförs i form av en önskan: det rör sig om en begäran, en längtan och en förväntan där Gud och människa är inblandade. Redan vid den första bönen till vår Fader sänks vi ned i hans gudoms innersta mysterium och i vår mänsklighets frälsningsdrama. Att be honom att hans namn skall bli helgat drar in oss i ”det beslut han hade fattat från början” (Ef 1:9), att ”stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek” (Ef 1:4). [2097]

2808     I de avgörande ögonblicken av sin frälsande historia uppenbarar Gud sitt namn – men han gör det då han genomför sitt verk. Och detta verk utförs för oss och i oss enbart då hans namn helgas av oss och i oss. [203, 432]

2809     Guds helighet är hans eviga mysteriums boning, som ingen kan nalkas. Det som har uppenbarats av det i skapelsen och historien kallar Bibeln för härlighet, utstrålningen av hans majestät.^[4] Då Gud gjorde människan till ”att vara sin avbild, till att vara sig lik” (1 Mos 1:26), ”kröner han henne med ära och härlighet”,^[5] men då människan syndade, ”gick hon miste om Guds härlighet”.^[6] Men efter detta vill Gud uppenbara sin helighet och ge sitt namn till känna för att människan åter skall ”bli en bild av sin Skapare” (Kol 3:10). [293; 705]

2810     I det löftesord som gavs till Abraham och eden som åtföljer det,^[7] ingriper Gud själv i händelsernas gång – men utan att avslöja sitt namn. Han börjar avslöja det för Mose^[8] och han låter det framträda inför hela folkets ögon när han befriar det från egyptierna: ”Högt är han upphöjd” (2 Mos 15:1). Från och med förbundet vid Sinai är detta folk ”hans” och skall vara ”ett heligt folk” (eller ”helgat” folk – det är samma ord på hebreiska)^[9] därför att Guds namn bor i det. [63]

2811     Men trots den heliga lag som den helige Guden^[10] ger sitt folk upprepade gånger, och även om Herren ”tar hänsyn till sitt namn” och låter sitt tålamod råda, vänder sig folket från Israels Helige och ”vanhelgar hans namn bland folken” (2 Mos 20:36). Därför förtärdes det Gamla förbundets rättfärdiga, de fattiga som återkommit från landsflykten och profeterna av nitälskan för Guds namn. [2143]

2812     Slutligen är det i Jesus som den helige Gudens namn uppenbaras och skänks oss, i mänsklig kropps gestalt, som Frälsare:^[11] det uppenbaras genom det som han är, genom hans ord och hans offer:^[12] Detta är hjärtat i hans översteprästerliga bön: ”Helige Fader..., för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh 17:19). Det är därför att han själv ”helgar” sitt namn^[13] som Jesus ”har uppenbarat” Faderns namn för oss.^[14] Vid slutet av hans påsk ger Fadern honom det namn som är över alla namn: Jesus är Herre till Guds, Faderns, ära.^[15] [434]

2813     I dopets vatten har vi ”tvättats rena, helgats och gjorts rättfärdiga genom Herren Jesu Kristi namn och genom Guds Ande” (1 Kor 6:11). I hela vårt liv kallar vår Fader oss ”till helighet” (1 Thess 4:7), och eftersom det är genom honom ”som vi finns i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet” (1 Kor 1:30), gäller det hans ära och vårt liv att hans namn blir helgat i oss. Så angelägen är vår första bön. [2013]

2814     Det beror i lika hög grad på vårt liv och vår bön – som är oskiljaktigt förenade med varandra – om hans namn skall kunna hållas heligt bland folken: [2045]

2815     Denna bön, som innehåller alla dessa böner, blir hörd genom Kristi bön, liksom de sex andra som kommer efter den. Bönen till vår Fader är vår bön om den frambärs ”i Jesu namn”.^[20] Jesus ber i sin översteprästerliga bön: ”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig” (Joh 17:11).

II. ”Tillkomme ditt rike”

2816     I Nya testamentet kan samma ord – Basileia – översättas med ”kunglighet” (abstrakt benämning), ”rike” (konkret benämning) eller ”herravälde” (benämning som har med handling att göra). Guds rike ligger framför oss. Det har närmat sig genom det människoblivna Ordet, det har förkunnats överallt i evangeliet, det har kommit i Kristi död och uppståndelse. Guds rike kommer i och med den heliga sista måltiden och i eukaristin, det är mitt ibland oss. Guds rike kommer i sin härlighet, när Kristus överlämnar det åt sin Fader. [541; 2632; 560; 1107]

2817     Denna bön är Marana tha, Andens och brudens rop: ”Kom, Herre Jesus”: [451, 2632, 671]

2818     I Herrens bön handlar det huvudsakligen om Guds rikes slutliga ankomst genom Kristi återkomst.^[23] Men denna önskan avhåller inte kyrkan från sin sändning i denna värld, den får henne snarare att ytterligare gå in i den. Ty sedan den första pingsten är Gudsrikets ankomst Herrens Andes verk, den Ande som ”fullbordar hans verk i världen och fulländar all helgelse”.^[24] [769]

2819     ”Guds rike är... rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden” (Rom 14:17). De yttersta tiderna som vi lever i är de tider som präglas av den helige Andes utgjutande. Sedan dess råder det en avgörande strid mellan ”köttet” och Anden:^[25] [2046; 2516]

2820     Genom ett urskillningsförfarande i enlighet med Anden kan de kristna skilja mellan Guds rikes tillväxt och framstegen i kulturen och samhället som de har gått in för. Detta urskillningsförfarande är inte en skilsmässa. Människans kallelse till det eviga livet undertrycker inte, utan stärker hennes skyldighet att låta de krafter och medel bli verksamma som hon fått av Skaparen för att i denna värld tjäna rättvisa och fred.^[27] [1049]

2821     Denna bön bärs fram och blir hörd i Jesu^[28] bön, som är närvarande och verksam i eukaristin; den bär sin frukt i det nya livet enligt saligprisningarna.^[29] [2746]

III. ”Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden”

2822     Det är vår Faders vilja ”att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:3-4). Han vill ”inte att någon skall gå förlorad” (2 Pet 3:9).^[30] Hans bud, som sammanfattar alla de andra och som ger uttryck för allt vad han vill, är att ”vi skall älska varandra, så som han har älskat oss”.^[31] [851; 2196]

2823     ”Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början... att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.... I honom har vi fått vår arvslott, förutbestämda därtill av honom som låter allt ske efter sin vilja och sitt beslut” (Ef 1:9-11). Vi ber innerligt om att denna kärleksfulla plan helt och fullt skall förverkligas, här på jorden liksom den redan är förverkligad i himlen. [59]

2824     I Kristus och genom hans mänskliga vilja, har Faderns vilja fullkomligt och en gång för alla fullgjorts. Jesus säger då han träder in i världen: ”Se, jag kommer, Gud, för att göra din vilja” (Heb 10:7).^[32] Endast Jesus kan säga: ”Jag gör alltid det som behagar honom” (Joh 8:29). I sin dödsångests bön samtycker han helt och hållet till denna vilja: ”Låt din vilja ske, inte min!” (Luk 22:42).^[33] Därför ”offrade sig Jesus för våra synder... efter vår Guds och Faders vilja” (Gal 1:4). ”Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla” (Heb 10:10). [475; 612]

2825     ”Fast han var son lärde han sig att lyda genom att lida” (Heb 5:8). Det måste vi också göra med desto större skäl som vi – skapade varelser och syndare – har blivit adoptivbarn i honom. Vi ber vår Fader att förena vår vilja med hans Sons vilja för att uppfylla hans vilja, hans frälsningsplan för världens liv. Vi är radikalt oförmögna till detta, men förenade med Jesus och med den helige Andes kraft kan vi anförtro vår vilja åt honom och besluta att välja det som hans Son alltid har valt: att göra det som är Fadern till behag.^[34] [615]

2826     Det är genom bönen som vi kan ”avgöra vad som är Guds vilja”^[37] och uppnå ”uthållighet... för att kunna utföra Guds vilja”.^[38] Jesus lär oss att man kommer in i Guds rike inte genom ord, utan genom att ”göra min himmelske Faders vilja” (Matt 7:21).

2827     ”Om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom” (Joh 9:31).^[39] Så stor är kraften i kyrkans bön i sin Herres namn, framför allt i eukaristin; den är en förbönsgemenskap med Guds heliga Moder^[40] och alla helgon som har ”behagat” Gud för att bara ha velat göra hans vilja: [2611]

IV. ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag”

2828     ”Giv oss”: förtroendet hos barn som förväntar sig allt av sin Fader är något vackert. ”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:45), och han ger åt alla levande varelser ”deras mat i rätt tid” (Ps 104:27). Jesus lär oss denna bön: den förhärligar vår Fader därför att den inser hur god han är – långt mer än all annan godhet. [2778]

2829     ”Giv oss” är dessutom uttryck för förbundet: vi tillhör honom och han tillhör oss, för vår skull. Men detta ”vi” erkänner honom också som alla människors Fader och vi ber till honom för dem alla, i solidaritet med deras behov och deras lidanden. [1939]

2830     ”Vårt bröd”. Fadern som ger oss livet kan inte låta bli att ge oss den nödvändiga födan för att upprätthålla livet, allt som är ”lämpligt”, både det materiella och det andliga. I sin bergspredikan betonar Jesus detta förtroende som utmärker söner och döttrar och som samverkar med vår Faders försyn.^[42] Han förleder oss inte till passivitet^[43] utan vill befria oss från all avsiktlig oro och från alla bekymmer. Så stor är Guds barns förtröstan: [2633]

2831     Men att det finns sådana som lider hunger därför att de saknar bröd, avslöjar ett annat djup i denna bön. Den dramatiska situation som utgörs av svälten i världen manar de kristna som ber på ett sanningsenligt sätt till verksamt ansvar för sina bröder och systrar – såväl i sin personliga livsföring som i sin solidaritet med den mänskliga familjen. Denna bön i Herrens bön kan inte isoleras från liknelserna om den fattige Lasaros^[45] eller den yttersta domen.^[46] [1038]

2832     Som jästen i degen skall det nya, som Guds rike innebär, få jorden att höja sig genom Kristi Ande.^[47] Detta nya skall framträda genom att rättvisa råder i personliga och sociala, ekonomiska och internationella förhållanden – utan att man glömmer att det aldrig kan finnas någon rättvis struktur utan mänskliga varelser som vill vara rättfärdiga. [1928]

2833     Det rör sig om ”vårt” bröd, ”ett” för ”många”. Saligprisningarnas fattigdom är den dygd som består i att dela med sig: den uppmanar oss att fördela och dela med sig av det man har i både materiell och andlig bemärkelse – inte av tvång, utan av kärlek, så att överflödet för några täcker andras behov.^[48] [2790, 2546]

2834     ”Be och arbeta”.^[49] – ”Be som om allt berodde på Gud och arbeta som om allt berodde på er själva.”^[50] Då vi har uträttat vårt arbete är vår föda ändå en gåva från vår Fader; det är rätt att be honom om den och därvid tacka honom. Detta är meningen med bordsbönen i en kristen familj. [2428]

2835     Denna bön och ansvaret som den är upphov till, gäller också för ett annat slags hunger som människor går under av: ”Människan lever inte endast av bröd utan hon lever av allt det som utgår av Herrens mun” (Matt 4:4),^[51] det vill säga hans Ord och hans Andning. De kristna måste uppbåda alla sina krafter för att ”förkunna evangeliet för de fattiga”. Det råder en hunger på jorden, ”inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord” (Am 8:11). Därför avser det specifikt kristna innehållet i denna fjärde bön livets Bröd: Guds ord som skall tas emot i tro och Kristi kropp som tas emot i eukaristin.^[52] [2443; 1384]

2836     ”I dag”: är också ett uttryck för förtroende. Herren lär oss det;^[53] vi skulle inte kunna vara övermodiga nog att hitta på något sådant. Eftersom denna bön framför allt avser Guds Ord och hans Sons kropp, är detta ”i dag” inte bara något som hör till vår begränsade och dödliga tillvaro: det är Guds ”i dag”: [1165]

2837     ”Dagliga”. Detta ord, epioousios, används inte annars i Nya testamentet. Om man uppfattar det i temporal mening är det en pedagogisk upprepning av ”i dag”^[55] för att stärka oss i en hållning av förtroende ”utan inskränkning”. Om man ger det en kvalitativ innebörd, betyder det allt det som är nödvändigt för livet, i mera vidsträckt bemärkelse allt som krävs för att upprätthålla livet.^[56] Om man uppfattar det bokstavligt epiousios ( ”över-substantiell”) betyder det direkt livets bröd, Kristi kropp, ”odödlighetens läkemedel”,^[57] utan vilket vi inte har liv i oss.^[58] Om man förenar det med det föregående är det mycket klart att det har ett sammanhang med den himmelska verkligheten: denna ”dag” är Herrens dag, den är den himmelska festmåltidens dag, och den föregrips i eukaristin, som redan är en försmak av det kommande Gudsriket. Därför är det lämpligt att den eukaristiska liturgin firas ”varje dag”. [2659; 2633; 1405; 1166; 1389]

V. ”Förlåt oss våra skulder
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”

2838     Denna bön är förvånande. Om den inte innehöll mer än första delen av meningen – ”Förlåt oss våra skulder” – skulle den kunna vara innesluten utan att uttryckligen nämnas i de tre första bönerna i Herrens bön, eftersom Kristi offer är ”till syndernas förlåtelse”. Men enligt den andra delen av meningen skall vår bön först bli hörd om vi har svarat på ett krav. Vår bön riktas mot framtiden, vårt svar måste ha gått före den; ett ord binder ihop dem – ”såsom”. [1425; 1933; 2631]

”Förlåt oss våra skulder”

2839     Med djärv förtröstan har vi börjat be till vår Fader. Då vi bad att hans namn skulle bli helgat bad vi honom att ständigt bli mer helgade. Men även om vi är iklädda dopdräkten upphör vi inte att synda, att vända oss bort från Gud. I denna nya bön återvänder vi nu till honom, som den förlorade sonen,^[62] och vi erkänner oss som syndare inför honom, som tullindrivaren.^[63] Vår bön börjar med en ”bekännelse” där vi samtidigt bekänner vårt elände och hans barmhärtighet. Vi hyser ett fast hopp, ty i hans Son ”har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder” (Kol 1:14).^[64] Vi finner det verksamma och tveklösa tecknet på hans förlåtelse i hans kyrkas sakrament.^[65] [1425; 1439; 1422]

2840     Men – och detta är förfärande – denna förlåtelses ström kan inte tränga in i vårt hjärta om vi inte har förlåtit dem som har brutit mot oss. Kärleken är – liksom Kristi kropp – odelbar: vi kan inte älska den Gud som vi inte ser om vi inte också älskar den broder och den syster som vi ser.^[66] I vägran att förlåta våra bröder och systrar förhärdar sig vårt hjärta; dess hårdhet gör det ogenomträngligt för Faderns barmhärtiga kärlek; i bekännelsen av vår synd är vårt hjärta öppet för hans nåd. [1864]

2841     Denna bön är så viktig att den är den enda som Herren återvänder till och som han utvecklar i Bergspredikan.^[67] Detta avgörande krav som ställs av förbundets mysterium är omöjligt för människan. Men ”allt är möjligt för Gud” (Matt 19:26).

...”såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”

2842     Detta ”såsom”, är inte enastående i Jesu undervisning: ”Var fullkomliga, ’så som’ er Fader i himlen är fullkomlig” (Matt 5:48); ”Var barmhärtiga, ’så som’ er Fader är barmhärtig” (Luk 6:36); ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. ’Så som’ jag har älskat er skall också ni älska varandra” (Joh 13:34). Att hålla Herrens bud är omöjligt om det rör sig om att utifrån försöka bli en avbild av den gudomliga förebilden. Här rör det sig om en levande delaktighet som kommer ”från hjärtats innersta” av vår Guds helighet, barmhärtighet och kärlek. Endast Anden som är ”vårt liv” (Gal 5:25) kan göra det sinnelag som fanns hos Kristus Jesus^[68] till ”vårt” sinnelag. Då blir enheten i förlåtelsen möjlig, vi förlåter ”varandra, ’liksom’ Gud har förlåtit oss i Kristus” (Ef 4:32). [521]

2843     Så får Herrens ord om förlåtelse liv – den kärlek som älskar ända till kärlekens yttersta förmåga.^[69] Liknelsen om den oförsonlige tjänaren, som kröner Herrens undervisning om den kyrkliga gemenskapen,^[70] avslutas med följande ord: ”Så skall min himmelske Fader göra med var och en av er, som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder”. Av detta, av uppriktigt hjärta, beror allt. Det står inte i vår makt att inte längre känna något och att glömma oförrätten; men det hjärta som bär fram sig självt åt den helige Ande förvandlar såret till medlidande och renar minnet genom att omvandla oförrätten till förbön. [368]

2844     Den kristna bönen sträcker sig ända till att förlåta fiender.^[71] Den förvandlar lärjungen genom att göra honom lik sin Mästare. Förlåtelse är en höjdpunkt i den kristna bönen; bönens gåva kan bara tas emot av ett hjärta som står i samklang med Guds medlidande. Förlåtelsen vittnar också om att kärleken i vår värld är starkare än synden. Martyrerna av i går och i dag bär detta vittnesbörd om Jesus. Förlåtelsen är det grundläggande villkoret för försoningen^[72] – mellan Guds barn och deras Fader och mellan människor.^[73] [2262]

2845     Det finns ingen gräns eller måtta för denna förlåtelse, som väsentligen är gudomlig.^[74] När det rör sig om oförrätter (”synder” enligt Luk 11:4 eller ”skulder” enligt Matt 6:12) förblir vi alltid gäldenärer: ”Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra” (Rom 13:8). Den gemenskap som utgörs av den heliga Treenigheten är källan och rättesnöret för äktheten i varje relation.^[75] Den lever i bönen, framför allt i eukaristin.^[76] [1441]

VI. ”Och inled oss icke i frestelse”

2846     Denna bön når ned till roten av föregående bön, ty våra synder är frukterna av vårt samtycke till frestelsen. Vi ber vår Fader att inte ”utsätta” oss för den. Att översätta den grekiska termen med ett enda ord är svårt: den betyder ”låt oss inte råka i”,^[78] ”låt oss inte duka under för frestelsen”. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen” (Jak 1:13), han vill tvärtom befria oss ur frestelsen. Vi ber honom att inte låta oss slå in på den väg som leder till synd. Vi är indragna i kampen ”mellan köttet och Anden”. Denna bön ber innerligt Anden om bedömningsförmåga och kraft. [164; 2516]

2847     Den helige Ande låter oss skilja mellan prövningen, som är nödvändig för den inre människans tillväxt^[79] och avser ”uthållighet och fasthet”,^[80] och frestelsen, som leder till synd och död.^[81] Vi måste också skilja mellan att ”vara frestad” och att ”samtycka” till frestelsen. Slutligen demaskerar urskillningsförmågan frestelsens lögnaktighet: skenbart är dess föremål ”gott, en lust för ögonen och ljuvligt” (1 Mos 3:6) – men i verkligheten är dess frukt döden. [2284]

2848     ”Att inte råka i frestelse” innebär ett beslut från hjärtat: ”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.... Ingen kan tjäna två herrar” (Matt 6:21, 24). ”Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg” (Gal 5:25). Till detta ”samtycke” till den helige Ande ger Fadern oss kraft. ”Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den” (1 Kor 10:13). [1808]

2849     Men en sådan kamp och en sådan seger är bara möjlig i bön. Det är genom sin bön som Jesus segrade över Frestaren, i början av sin verksamhet^[83] och i sin dödsångests sista strid.^[84] I denna bön till vår Fader förenar oss Kristus med sin kamp och sin dödsångest. Han manar oss eftertryckligt^[85] till hjärtats vaksamhet i förening med sin egen. Denna vaksamhet är ”hjärtats vakthållning”, och Jesus ber sin Fader om att ”bevara oss i sitt namn”.^[86] Den helige Ande försöker att oupphörligt sporra oss till denna vaksamhet.^[87] Denna bön får sin dramatiska innebörd genom sammanhanget med den slutliga frestelsen i vår kamp på jorden: den ber om uthållighet ända till slutet. ”Se, jag kommer som en tjuv. Salig den som vakar!” (Upp 16:15). [540, 612; 2612; 162]

VII. ”Utan fräls oss ifrån ondo!”

2850     Den sista bönen till vår Fader bärs också av Jesu bön: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda” (Joh 17:15). Den angår var och en av oss personligen, men det är alltid ”vi” som ber, i gemenskap med hela kyrkan, för hela den mänskliga familjens befrielse. Herrens bön upphör inte med att öppna oss för frälsningshistoriens dimensioner. Vårt beroende av varandra i det drama som utgörs av synd och död, kommer tillbaka i solidariteten i Kristi kropp, i de ”heligas gemenskap”.^[88] [309]

2851     I denna bön är det onda inte något abstrakt, utan betecknar en person, Satan, den Onde, ängeln som gör uppror mot Gud. ”Djävulen” (dia-bolos) är den som ”motsätter sig” Guds plan och hans ”frälsningsverk”, som fullgjorts i Kristus. [391]

2852     ”Han har varit en mördare från första början... ty han är en lögnare och lögnens fader” (Joh 8:44), ”Satan, han som förför hela världen” (Upp 12:9) – genom honom har synden och döden kommit in i världen och det är genom hans slutliga nederlag som hela skapelsen skall ”befrias från synd och död”.^[89] – ”Vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Han som föddes av Gud bevarar dem, och den Onde kan inte röra dem. Vi vet att vi är från Gud, och att hela världen ligger i den Ondes våld” (1 Joh 5:18-19):

2853     Segern över ”denna världens härskare”^[91] vinns en gång för alla, i den stund då Jesus frivilligt går i döden för att ge oss sitt liv. Detta är domen över denna värld, och härskaren över denna värld ”fördrivs”, ”störtas ner”.^[92] ”Han börjar förfölja kvinnan” (Upp 12:13),^[93] men kan inte få tag på henne: den nya Eva, ”full av nåd” från den helige Ande, är befriad från synden och undergången i döden (den heliga och alltid rena jungfrun, Guds heliga moder Marias utkorelse och fullkomliga renhet – hennes ”obefläckade avlelse” – och upptagelse i himlen). ”Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn” (Upp 12:17). Därför ber Anden och kyrkan: ”Kom, Herre Jesus” (Upp 22:17, 20), eftersom hans ankomst skall befria oss från den Onde. [677; 490; 972]

2854     Då vi ber om att bli befriade från den Onde, ber vi också om att befrias från allt ont – nu, i det förflutna och i framtiden – vars upphov och pådrivare han är. I denna sista bön bär kyrkan hela världens nöd fram till Fadern. Samtidigt som hon ber om befrielse från allt ont som drabbar mänskligheten ber hon också ödmjukt om fredens och nådens dyrbara gåva som är något som präglar den ståndaktiga väntan på Kristi återkomst. Då hon ber på detta sätt föregriper hon i ödmjuk tro allas och alltings sammanfattning i honom som ”har nycklarna till döden och dödsriket” (Upp 1:18), ”han som är och som var och som kommer, Allhärskaren” (Upp 1:8):^[94] [2632]

Avslutande lovprisning

2855     Den avslutande lovprisningen ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet” tar åter upp de tre första bönerna till vår Fader: hans namns förhärligande, hans rikes ankomst och kraften i hans frälsande vilja. Men denna upprepning sker nu i form av tillbedjan och tacksägelse, som i den himmelska liturgin.^[96] Denna världens härskare lade lögnaktigt för sig själv beslag på tre titlar – kungavärdighet, makt och ära.^[97] Kristus, Herren, återlämnar dem till sin Fader och vår Fader, ända till dess att han överlämnar riket åt honom, när frälsningsmysteriet slutgiltigt går i fullbordan och Gud blir allt i alla.^[98] [2760]

2856     ”Sedan, när du har avslutat bönen, säger du Amen, och med detta Amen, som betyder ’Må detta ske’^[99] sätter du ditt sigill under den bön som Gud har lärt oss.”^[100] [1061-1065]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET 

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”

Artikel 1               ”Sammanfattning av hela evangeliet”

Artikel 2               ”Fader vår som är i himmelen”

Artikel 3               De sju bönerna

I.            ”Helgat varde ditt namn!”
II.           ”Tillkomme ditt rike”
III.          ”Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden”
IV.         ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag”
V.           ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”
VI.         ”Och inled oss icke i frestelse”
VII.        ”Utan fräls oss ifrån ondo!”
Avslutande lovprisning

Register