Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 3

DE SJU BÖNERNA

2803†††† Sedan barnaskapets Ande har ställt oss inför Gud, vår Fader, för att tillbe, älska och välsigna honom, låter han sju böner, sju välsignelser, stiga upp ur vårt hjärta. De tre första – som är mera direkt inriktade på Gud – får oss att vända oss mot Faderns härlighet, de fyra sista frambär vårt elände åt hans nåd, som vägar som leder fram till honom. ”Djup ropar till djup” (Ps 42:8). [2627]

2804†††† Den första vågen bär oss fram till honom, för honom: ditt namn, ditt rike, din vilja! Det som utmärker kärleken är att först tänka på den som vi älskar. I var och en av de tre bönerna, nämner vi inte ”oss” själva, utan det är den älskade Sonens ”brinnande längtan” efter, ja, ”vånda” för sin Faders äras skull, som griper oss:[1] ”Helgat varde... . Tillkomme... . Ske...”: dessa tre böner har redan blivit hörda i Kristi, Frälsarens, offer, men hädanefter riktas de i hoppet mot sin slutliga fullbordan i den mån som Gud ännu inte är allt i alla.[2]

2805†††† Den andra vågen av böner rullar fram på ett sätt som liknar utvecklingsgången av några eukaristiska epiklesböner: den bär fram våra förväntningar och drar till sig hans blick, som är all barmhärtighets Fader. Den stiger upp från oss och rör oss från och med nu, i denna värld: ”Ge oss... förlåt oss...befria oss.” Fjärde och femte bönen har med vårt liv som sådant att göra – antingen det gäller att ge det näring eller att bota det från synden; de två sista berör vår kamp för Livets seger, just bönens kamp. [1105]

2806†††† Genom de tre första bönerna stärks vi i tron, fylls av hopp och upptänds i kärlek. Eftersom vi är skapade varelser och fortfarande syndare, måste vi be för oss själva som är underställda världens och historiens lagar; vi frambär oss åt vår Guds obegränsade kärlek. Ty det är genom sin Smordes namn och genom hans rikes heliga Ande, som vår Fader genomför sin frälsningsplan, för oss och för hela världen. [2656-2658]

I. ”Helgat varde ditt namn!”

[2142-2159]

2807†††† Begreppet ”helga” skall här inte främst uppfattas i förorsakande (Gud ensam helgar, gör helig), utan i uppskattande mening: att erkänna som helig, att behandla på ett helgat, vördnadsfullt sätt. Det är på detta sätt – i tillbedjan – som denna bön ibland uppfattas: som lovprisning och tacksägelse.[3] Men denna bön får vi lära oss av Jesus som något som framförs i form av en önskan: det rör sig om en begäran, en längtan och en förväntan där Gud och människa är inblandade. Redan vid den första bönen till vår Fader sänks vi ned i hans gudoms innersta mysterium och i vår mänsklighets frälsningsdrama. Att be honom att hans namn skall bli helgat drar in oss i ”det beslut han hade fattat från början” (Ef 1:9), att ”stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek” (Ef 1:4). [2097]

2808†††† I de avgörande ögonblicken av sin frälsande historia uppenbarar Gud sitt namn – men han gör det då han genomför sitt verk. Och detta verk utförs för oss och i oss enbart då hans namn helgas av oss och i oss. [203, 432]

2809†††† Guds helighet är hans eviga mysteriums boning, som ingen kan nalkas. Det som har uppenbarats av det i skapelsen och historien kallar Bibeln för härlighet, utstrålningen av hans majestät.[4] Då Gud gjorde människan till ”att vara sin avbild, till att vara sig lik” (1 Mos 1:26), ”kröner han henne med ära och härlighet”,[5] men då människan syndade, ”gick hon miste om Guds härlighet”.[6] Men efter detta vill Gud uppenbara sin helighet och ge sitt namn till känna för att människan åter skall ”bli en bild av sin Skapare” (Kol 3:10). [293; 705]

2810†††† I det löftesord som gavs till Abraham och eden som åtföljer det,[7] ingriper Gud själv i händelsernas gång – men utan att avslöja sitt namn. Han börjar avslöja det för Mose[8] och han låter det framträda inför hela folkets ögon när han befriar det från egyptierna: ”Högt är han upphöjd” (2 Mos 15:1). Från och med förbundet vid Sinai är detta folk ”hans” och skall vara ”ett heligt folk” (eller ”helgat” folk – det är samma ord på hebreiska)[9] därför att Guds namn bor i det. [63]

2811†††† Men trots den heliga lag som den helige Guden[10] ger sitt folk upprepade gånger, och även om Herren ”tar hänsyn till sitt namn” och låter sitt tålamod råda, vänder sig folket från Israels Helige och ”vanhelgar hans namn bland folken” (2 Mos 20:36). Därför förtärdes det Gamla förbundets rättfärdiga, de fattiga som återkommit från landsflykten och profeterna av nitälskan för Guds namn. [2143]

2812†††† Slutligen är det i Jesus som den helige Gudens namn uppenbaras och skänks oss, i mänsklig kropps gestalt, som Frälsare:[11] det uppenbaras genom det som han är, genom hans ord och hans offer:[12] Detta är hjärtat i hans översteprästerliga bön: ”Helige Fader..., för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh 17:19). Det är därför att han själv ”helgar” sitt namn[13] som Jesus ”har uppenbarat” Faderns namn för oss.[14] Vid slutet av hans påsk ger Fadern honom det namn som är över alla namn: Jesus är Herre till Guds, Faderns, ära.[15] [434]

2813†††† I dopets vatten har vi ”tvättats rena, helgats och gjorts rättfärdiga genom Herren Jesu Kristi namn och genom Guds Ande” (1 Kor 6:11). I hela vårt liv kallar vår Fader oss ”till helighet” (1 Thess 4:7), och eftersom det är genom honom ”som vi finns i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet” (1 Kor 1:30), gäller det hans ära och vårt liv att hans namn blir helgat i oss. Så angelägen är vår första bön. [2013]

Vem skulle kunna helga Gud, eftersom det är han själv som helgar? Men vi låter oss inspireras av ordet ”Var heliga, ty jag är helig” (3 Mos 11:44) och ber om att vi som helgats genom dopet skall hålla fast vid det som vi har börjat bli. Och vi ber om detta varje dag, ty vi felar dagligen och vi måste rena oss från våra synder genom en ständigt upprepad helgelse.... Vi tar alltså vår tillflykt till bönen för att denna helighet skall förbli hos oss.[16]

2814†††† Det beror i lika hög grad på vårt liv och vår bön – som är oskiljaktigt förenade med varandra – om hans namn skall kunna hållas heligt bland folken: [2045]

Vi ber Gud om att helga sitt namn, ty det är genom sin helighet som han räddar och helgar hela skapelsen.... Det handlar om det namn som ger frälsning åt den förlorade skapelsen – men vi ber att detta Guds namn skall helgas i oss genom vårt liv. Ty om vi lever väl, blir Guds namn välsignat; men om vi lever illa, smädas det, enligt apostelns ord: ”För er skull smädas Guds namn bland hedningarna” (Rom 2:24).[17] Vi ber alltså om att vår själ når fram till den helighet som motsvarar vår Guds heliga namn.[18]

När vi säger: ”Helgat varde ditt namn” ber vi om att det skall helgas i oss, som är i honom, men också i de andra, som Guds nåd fortfarande väntar på, för att rätta oss efter budet som förpliktar oss att be för alla, även för våra fiender. Därför säger vi inte uttryckligen: Låt ditt namn bli helgat ”i oss”, ty vi ber om att det skall helgas i alla människor.[19]

2815†††† Denna bön, som innehåller alla dessa böner, blir hörd genom Kristi bön, liksom de sex andra som kommer efter den. Bönen till vår Fader är vår bön om den frambärs ”i Jesu namn”.[20] Jesus ber i sin översteprästerliga bön: ”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig” (Joh 17:11).

II. ”Tillkomme ditt rike”

2816†††† I Nya testamentet kan samma ord – Basileia – översättas med ”kunglighet” (abstrakt benämning), ”rike” (konkret benämning) eller ”herravälde” (benämning som har med handling att göra). Guds rike ligger framför oss. Det har närmat sig genom det människoblivna Ordet, det har förkunnats överallt i evangeliet, det har kommit i Kristi död och uppståndelse. Guds rike kommer i och med den heliga sista måltiden och i eukaristin, det är mitt ibland oss. Guds rike kommer i sin härlighet, när Kristus överlämnar det åt sin Fader. [541; 2632; 560; 1107]

Det är också möjligt att Guds rike betyder Kristus som person, honom som vi åkallar i våra böner varje dag och vilkens ankomst vi vill påskynda genom vår förväntan. Liksom han är vår uppståndelse – ty i honom är det vi uppstår – kan han också vara Guds rike, ty i honom skall vi härska.[21]

2817†††† Denna bön är Marana tha, Andens och brudens rop: ”Kom, Herre Jesus”: [451, 2632, 671]

Även om denna bön inte hade ålagt oss att be om Guds rikes ankomst, så skulle vi av oss själva ha brustit ut i detta rop och skyndat oss att sluta vårt hopp i våra armar. Martyrernas själar under altaret åkallar Herren med höga rop: ”Hur länge, Herre, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?” (Upp 6:10). Ja, de skall få rättvisa, vid tidens slut. Herre, påskynda då ditt rikes ankomst![22]

2818†††† I Herrens bön handlar det huvudsakligen om Guds rikes slutliga ankomst genom Kristi återkomst.[23] Men denna önskan avhåller inte kyrkan från sin sändning i denna värld, den får henne snarare att ytterligare gå in i den. Ty sedan den första pingsten är Gudsrikets ankomst Herrens Andes verk, den Ande som ”fullbordar hans verk i världen och fulländar all helgelse”.[24] [769]

2819†††† ”Guds rike är... rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden” (Rom 14:17). De yttersta tiderna som vi lever i är de tider som präglas av den helige Andes utgjutande. Sedan dess råder det en avgörande strid mellan ”köttet” och Anden:[25] [2046; 2516]

Bara ett rent hjärta kan säga med övertygelse: ”tillkomme ditt rike”. Man måste ha varit i Paulus skola för att kunna säga: ”Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp” (Rom 6:12). Den som håller sig ren i sina gärningar, sina tankar och sina ord kan säga till Gud: ”tillkomme ditt rike!”[26] [2519]

2820†††† Genom ett urskillningsförfarande i enlighet med Anden kan de kristna skilja mellan Guds rikes tillväxt och framstegen i kulturen och samhället som de har gått in för. Detta urskillningsförfarande är inte en skilsmässa. Människans kallelse till det eviga livet undertrycker inte, utan stärker hennes skyldighet att låta de krafter och medel bli verksamma som hon fått av Skaparen för att i denna värld tjäna rättvisa och fred.[27] [1049]

2821†††† Denna bön bärs fram och blir hörd i Jesu[28] bön, som är närvarande och verksam i eukaristin; den bär sin frukt i det nya livet enligt saligprisningarna.[29] [2746]

III. ”Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden”

2822†††† Det är vår Faders vilja ”att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:3-4). Han vill ”inte att någon skall gå förlorad” (2 Pet 3:9).[30] Hans bud, som sammanfattar alla de andra och som ger uttryck för allt vad han vill, är att ”vi skall älska varandra, så som han har älskat oss”.[31] [851; 2196]

2823†††† ”Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början... att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.... I honom har vi fått vår arvslott, förutbestämda därtill av honom som låter allt ske efter sin vilja och sitt beslut” (Ef 1:9-11). Vi ber innerligt om att denna kärleksfulla plan helt och fullt skall förverkligas, här på jorden liksom den redan är förverkligad i himlen. [59]

2824†††† I Kristus och genom hans mänskliga vilja, har Faderns vilja fullkomligt och en gång för alla fullgjorts. Jesus säger då han träder in i världen: ”Se, jag kommer, Gud, för att göra din vilja” (Heb 10:7).[32] Endast Jesus kan säga: ”Jag gör alltid det som behagar honom” (Joh 8:29). I sin dödsångests bön samtycker han helt och hållet till denna vilja: ”Låt din vilja ske, inte min!” (Luk 22:42).[33] Därför ”offrade sig Jesus för våra synder... efter vår Guds och Faders vilja” (Gal 1:4). ”Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla” (Heb 10:10). [475; 612]

2825†††† ”Fast han var son lärde han sig att lyda genom att lida” (Heb 5:8). Det måste vi också göra med desto större skäl som vi – skapade varelser och syndare – har blivit adoptivbarn i honom. Vi ber vår Fader att förena vår vilja med hans Sons vilja för att uppfylla hans vilja, hans frälsningsplan för världens liv. Vi är radikalt oförmögna till detta, men förenade med Jesus och med den helige Andes kraft kan vi anförtro vår vilja åt honom och besluta att välja det som hans Son alltid har valt: att göra det som är Fadern till behag.[34] [615]

Om vi förenar oss med Kristus kan vi bli en enda ande med honom och därigenom fullgöra hans vilja; på det sättet når den sin fulländning på jorden liksom i himlen.[35]

Tänk på hur Jesus Kristus lär oss att vara ödmjuka, då han får oss att inse att vår dygd inte enbart beror på vår egen ansträngning, utan på Guds nåd. Han befaller här varje troende människa som ber att låta sin bön omfatta hela jorden. Ty han säger inte ”ske din vilja” i mig eller i er utan ”på hela jorden”; för att irrläran skall försvinna därifrån, sanningen härska där, lasten förintas och dygden åter blomstra och jorden inte längre vara olik himlen.[36]

2826†††† Det är genom bönen som vi kan ”avgöra vad som är Guds vilja”[37] och uppnå ”uthållighet... för att kunna utföra Guds vilja”.[38] Jesus lär oss att man kommer in i Guds rike inte genom ord, utan genom att ”göra min himmelske Faders vilja” (Matt 7:21).

2827†††† ”Om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom” (Joh 9:31).[39] Så stor är kraften i kyrkans bön i sin Herres namn, framför allt i eukaristin; den är en förbönsgemenskap med Guds heliga Moder[40] och alla helgon som har ”behagat” Gud för att bara ha velat göra hans vilja: [2611]

Vi kan utan att göra våld på sanningen översätta orden: ”ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden” på följande sätt: ”i kyrkan så som i vår Herre Jesus Kristus”, eller ”i bruden som har trolovats med honom så som i Brudgummen som har fullgjort Faderns vilja.”[41] [796]

IV. ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag”

2828†††† ”Giv oss”: förtroendet hos barn som förväntar sig allt av sin Fader är något vackert. ”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:45), och han ger åt alla levande varelser ”deras mat i rätt tid” (Ps 104:27). Jesus lär oss denna bön: den förhärligar vår Fader därför att den inser hur god han är – långt mer än all annan godhet. [2778]

2829†††† ”Giv oss” är dessutom uttryck för förbundet: vi tillhör honom och han tillhör oss, för vår skull. Men detta ”vi” erkänner honom också som alla människors Fader och vi ber till honom för dem alla, i solidaritet med deras behov och deras lidanden. [1939]

2830†††† ”Vårt bröd”. Fadern som ger oss livet kan inte låta bli att ge oss den nödvändiga födan för att upprätthålla livet, allt som är ”lämpligt”, både det materiella och det andliga. I sin bergspredikan betonar Jesus detta förtroende som utmärker söner och döttrar och som samverkar med vår Faders försyn.[42] Han förleder oss inte till passivitet[43] utan vill befria oss från all avsiktlig oro och från alla bekymmer. Så stor är Guds barns förtröstan: [2633]

Gud lovar att ge dem som söker Guds rike och hans rättfärdighet allt i överflöd. Ty allt tillhör Gud: ingenting fattas den som äger Gud, om han själv inte låter det saknas något när det gäller Gud.[44] [227]

2831†††† Men att det finns sådana som lider hunger därför att de saknar bröd, avslöjar ett annat djup i denna bön. Den dramatiska situation som utgörs av svälten i världen manar de kristna som ber på ett sanningsenligt sätt till verksamt ansvar för sina bröder och systrar – såväl i sin personliga livsföring som i sin solidaritet med den mänskliga familjen. Denna bön i Herrens bön kan inte isoleras från liknelserna om den fattige Lasaros[45] eller den yttersta domen.[46] [1038]

2832†††† Som jästen i degen skall det nya, som Guds rike innebär, få jorden att höja sig genom Kristi Ande.[47] Detta nya skall framträda genom att rättvisa råder i personliga och sociala, ekonomiska och internationella förhållanden – utan att man glömmer att det aldrig kan finnas någon rättvis struktur utan mänskliga varelser som vill vara rättfärdiga. [1928]

2833†††† Det rör sig om ”vårt” bröd, ”ett” för ”många”. Saligprisningarnas fattigdom är den dygd som består i att dela med sig: den uppmanar oss att fördela och dela med sig av det man har i både materiell och andlig bemärkelse – inte av tvång, utan av kärlek, så att överflödet för några täcker andras behov.[48] [2790, 2546]

2834†††† ”Be och arbeta”.[49] – ”Be som om allt berodde på Gud och arbeta som om allt berodde på er själva.”[50] Då vi har uträttat vårt arbete är vår föda ändå en gåva från vår Fader; det är rätt att be honom om den och därvid tacka honom. Detta är meningen med bordsbönen i en kristen familj. [2428]

2835†††† Denna bön och ansvaret som den är upphov till, gäller också för ett annat slags hunger som människor går under av: ”Människan lever inte endast av bröd utan hon lever av allt det som utgår av Herrens mun” (Matt 4:4),[51] det vill säga hans Ord och hans Andning. De kristna måste uppbåda alla sina krafter för att ”förkunna evangeliet för de fattiga”. Det råder en hunger på jorden, ”inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord” (Am 8:11). Därför avser det specifikt kristna innehållet i denna fjärde bön livets Bröd: Guds ord som skall tas emot i tro och Kristi kropp som tas emot i eukaristin.[52] [2443; 1384]

2836†††† ”I dag”: är också ett uttryck för förtroende. Herren lär oss det;[53] vi skulle inte kunna vara övermodiga nog att hitta på något sådant. Eftersom denna bön framför allt avser Guds Ord och hans Sons kropp, är detta ”i dag” inte bara något som hör till vår begränsade och dödliga tillvaro: det är Guds ”i dag”: [1165]

Om du får bröd varje dag, är varje dag för dig i dag. Om Kristus är hos dig i dag, uppstår han varje dag för dig. Hur är detta möjligt? ”Du är min Son; jag har i dag fött dig” (Ps 2:7). ”I dag” är därför den dag då Kristus uppstår.[54]

2837†††† ”Dagliga”. Detta ord, epioousios, används inte annars i Nya testamentet. Om man uppfattar det i temporal mening är det en pedagogisk upprepning av ”i dag”[55] för att stärka oss i en hållning av förtroende ”utan inskränkning”. Om man ger det en kvalitativ innebörd, betyder det allt det som är nödvändigt för livet, i mera vidsträckt bemärkelse allt som krävs för att upprätthålla livet.[56] Om man uppfattar det bokstavligt epiousios ( ”över-substantiell”) betyder det direkt livets bröd, Kristi kropp, ”odödlighetens läkemedel”,[57] utan vilket vi inte har liv i oss.[58] Om man förenar det med det föregående är det mycket klart att det har ett sammanhang med den himmelska verkligheten: denna ”dag” är Herrens dag, den är den himmelska festmåltidens dag, och den föregrips i eukaristin, som redan är en försmak av det kommande Gudsriket. Därför är det lämpligt att den eukaristiska liturgin firas ”varje dag”. [2659; 2633; 1405; 1166; 1389]

Eukaristin är vårt dagliga bröd. Denna gudomliga födas särskilda goda gåva är en enhetens kraft: den förenar oss med Frälsarens kropp och gör oss till hans lemmar för att vi skall bli det vi tar emot.... Detta dagliga bröd är också i de läsningar som ni lyssnar till varje dag i kyrkan, de hymner som man sjunger där och som ni sjunger. Allt detta är nödvändigt för vår pilgrimsfärd.[59]

Fadern i himlen uppmanar oss att som himlens barn be om brödet från himlen.[60] Kristus ”själv är det bröd som såtts i Jungfrun, syrats i kroppen, knådats i lidandet, bakats i gravens ugn och förvarats i kyrkan, burits fram till altaret och varje dag förser de troende med himmelsk föda”.[61]

V. ”Förlåt oss våra skulder
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”

2838†††† Denna bön är förvånande. Om den inte innehöll mer än första delen av meningen – ”Förlåt oss våra skulder” – skulle den kunna vara innesluten utan att uttryckligen nämnas i de tre första bönerna i Herrens bön, eftersom Kristi offer är ”till syndernas förlåtelse”. Men enligt den andra delen av meningen skall vår bön först bli hörd om vi har svarat på ett krav. Vår bön riktas mot framtiden, vårt svar måste ha gått före den; ett ord binder ihop dem – ”såsom”. [1425; 1933; 2631]

”Förlåt oss våra skulder”

2839†††† Med djärv förtröstan har vi börjat be till vår Fader. Då vi bad att hans namn skulle bli helgat bad vi honom att ständigt bli mer helgade. Men även om vi är iklädda dopdräkten upphör vi inte att synda, att vända oss bort från Gud. I denna nya bön återvänder vi nu till honom, som den förlorade sonen,[62] och vi erkänner oss som syndare inför honom, som tullindrivaren.[63] Vår bön börjar med en ”bekännelse” där vi samtidigt bekänner vårt elände och hans barmhärtighet. Vi hyser ett fast hopp, ty i hans Son ”har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder” (Kol 1:14).[64] Vi finner det verksamma och tveklösa tecknet på hans förlåtelse i hans kyrkas sakrament.[65] [1425; 1439; 1422]

2840†††† Men – och detta är förfärande – denna förlåtelses ström kan inte tränga in i vårt hjärta om vi inte har förlåtit dem som har brutit mot oss. Kärleken är – liksom Kristi kropp – odelbar: vi kan inte älska den Gud som vi inte ser om vi inte också älskar den broder och den syster som vi ser.[66] I vägran att förlåta våra bröder och systrar förhärdar sig vårt hjärta; dess hårdhet gör det ogenomträngligt för Faderns barmhärtiga kärlek; i bekännelsen av vår synd är vårt hjärta öppet för hans nåd. [1864]

2841†††† Denna bön är så viktig att den är den enda som Herren återvänder till och som han utvecklar i Bergspredikan.[67] Detta avgörande krav som ställs av förbundets mysterium är omöjligt för människan. Men ”allt är möjligt för Gud” (Matt 19:26).

...”såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”

2842†††† Detta ”såsom”, är inte enastående i Jesu undervisning: ”Var fullkomliga, íså somí er Fader i himlen är fullkomlig” (Matt 5:48); ”Var barmhärtiga, íså somí er Fader är barmhärtig” (Luk 6:36); ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. íSå somí jag har älskat er skall också ni älska varandra” (Joh 13:34). Att hålla Herrens bud är omöjligt om det rör sig om att utifrån försöka bli en avbild av den gudomliga förebilden. Här rör det sig om en levande delaktighet som kommer ”från hjärtats innersta” av vår Guds helighet, barmhärtighet och kärlek. Endast Anden som är ”vårt liv” (Gal 5:25) kan göra det sinnelag som fanns hos Kristus Jesus[68] till ”vårt” sinnelag. Då blir enheten i förlåtelsen möjlig, vi förlåter ”varandra, íliksomí Gud har förlåtit oss i Kristus” (Ef 4:32). [521]

2843†††† Så får Herrens ord om förlåtelse liv – den kärlek som älskar ända till kärlekens yttersta förmåga.[69] Liknelsen om den oförsonlige tjänaren, som kröner Herrens undervisning om den kyrkliga gemenskapen,[70] avslutas med följande ord: ”Så skall min himmelske Fader göra med var och en av er, som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder”. Av detta, av uppriktigt hjärta, beror allt. Det står inte i vår makt att inte längre känna något och att glömma oförrätten; men det hjärta som bär fram sig självt åt den helige Ande förvandlar såret till medlidande och renar minnet genom att omvandla oförrätten till förbön. [368]

2844†††† Den kristna bönen sträcker sig ända till att förlåta fiender.[71] Den förvandlar lärjungen genom att göra honom lik sin Mästare. Förlåtelse är en höjdpunkt i den kristna bönen; bönens gåva kan bara tas emot av ett hjärta som står i samklang med Guds medlidande. Förlåtelsen vittnar också om att kärleken i vår värld är starkare än synden. Martyrerna av i går och i dag bär detta vittnesbörd om Jesus. Förlåtelsen är det grundläggande villkoret för försoningen[72] – mellan Guds barn och deras Fader och mellan människor.[73] [2262]

2845†††† Det finns ingen gräns eller måtta för denna förlåtelse, som väsentligen är gudomlig.[74] När det rör sig om oförrätter (”synder” enligt Luk 11:4 eller ”skulder” enligt Matt 6:12) förblir vi alltid gäldenärer: ”Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra” (Rom 13:8). Den gemenskap som utgörs av den heliga Treenigheten är källan och rättesnöret för äktheten i varje relation.[75] Den lever i bönen, framför allt i eukaristin.[76] [1441]

Gud tar inte emot offer från dem som förorsakar oenighet, han skickar bort dem från altaret för att de först skall försonas med sina bröder: Gud vill bli försonad med fredens böner. Guds skönaste uppgift är vår frid, vår endräkt, hela det troende folkets enhet i Fadern, Sonen och den helige Ande.[77]

VI. ”Och inled oss icke i frestelse”

2846†††† Denna bön når ned till roten av föregående bön, ty våra synder är frukterna av vårt samtycke till frestelsen. Vi ber vår Fader att inte ”utsätta” oss för den. Att översätta den grekiska termen med ett enda ord är svårt: den betyder ”låt oss inte råka i”,[78] ”låt oss inte duka under för frestelsen”. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen” (Jak 1:13), han vill tvärtom befria oss ur frestelsen. Vi ber honom att inte låta oss slå in på den väg som leder till synd. Vi är indragna i kampen ”mellan köttet och Anden”. Denna bön ber innerligt Anden om bedömningsförmåga och kraft. [164; 2516]

2847†††† Den helige Ande låter oss skilja mellan prövningen, som är nödvändig för den inre människans tillväxt[79] och avser ”uthållighet och fasthet”,[80] och frestelsen, som leder till synd och död.[81] Vi måste också skilja mellan att ”vara frestad” och att ”samtycka” till frestelsen. Slutligen demaskerar urskillningsförmågan frestelsens lögnaktighet: skenbart är dess föremål ”gott, en lust för ögonen och ljuvligt” (1 Mos 3:6) – men i verkligheten är dess frukt döden. [2284]

Gud vill inte påtvinga oss det goda, han vill ha fria varelser.... Frestelsen är dock till något gagn. Alla utom Gud är okunniga om det som vår själ har fått av Gud – också vi själva. Men frestelsen låter detta framträda för att lära oss att lära känna oss själva och därigenom upptäcka vårt elände och förplikta oss att tacka för de gåvor som frestelsen har visat oss.[82]

2848†††† ”Att inte råka i frestelse” innebär ett beslut från hjärtat: ”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.... Ingen kan tjäna två herrar” (Matt 6:21, 24). ”Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg” (Gal 5:25). Till detta ”samtycke” till den helige Ande ger Fadern oss kraft. ”Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den” (1 Kor 10:13). [1808]

2849†††† Men en sådan kamp och en sådan seger är bara möjlig i bön. Det är genom sin bön som Jesus segrade över Frestaren, i början av sin verksamhet[83] och i sin dödsångests sista strid.[84] I denna bön till vår Fader förenar oss Kristus med sin kamp och sin dödsångest. Han manar oss eftertryckligt[85] till hjärtats vaksamhet i förening med sin egen. Denna vaksamhet är ”hjärtats vakthållning”, och Jesus ber sin Fader om att ”bevara oss i sitt namn”.[86] Den helige Ande försöker att oupphörligt sporra oss till denna vaksamhet.[87] Denna bön får sin dramatiska innebörd genom sammanhanget med den slutliga frestelsen i vår kamp på jorden: den ber om uthållighet ända till slutet. ”Se, jag kommer som en tjuv. Salig den som vakar!” (Upp 16:15). [540, 612; 2612; 162]

VII. ”Utan fräls oss ifrån ondo!”

2850†††† Den sista bönen till vår Fader bärs också av Jesu bön: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda” (Joh 17:15). Den angår var och en av oss personligen, men det är alltid ”vi” som ber, i gemenskap med hela kyrkan, för hela den mänskliga familjens befrielse. Herrens bön upphör inte med att öppna oss för frälsningshistoriens dimensioner. Vårt beroende av varandra i det drama som utgörs av synd och död, kommer tillbaka i solidariteten i Kristi kropp, i de ”heligas gemenskap”.[88] [309]

2851†††† I denna bön är det onda inte något abstrakt, utan betecknar en person, Satan, den Onde, ängeln som gör uppror mot Gud. ”Djävulen” (dia-bolos) är den som ”motsätter sig” Guds plan och hans ”frälsningsverk”, som fullgjorts i Kristus. [391]

2852†††† ”Han har varit en mördare från första början... ty han är en lögnare och lögnens fader” (Joh 8:44), ”Satan, han som förför hela världen” (Upp 12:9) – genom honom har synden och döden kommit in i världen och det är genom hans slutliga nederlag som hela skapelsen skall ”befrias från synd och död”.[89] – ”Vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Han som föddes av Gud bevarar dem, och den Onde kan inte röra dem. Vi vet att vi är från Gud, och att hela världen ligger i den Ondes våld” (1 Joh 5:18-19):

Herren som har tagit bort er synd och förlåtit er vill också beskydda och bevara er mot djävulens list, mot honom som kämpar mot er, för att fienden som har för vana att förorsaka synd, inte skall kunna överraska er. Den som förtröstar på Gud är inte rädd för djävulen. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?” (Rom 8:31).[90]

2853†††† Segern över ”denna världens härskare”[91] vinns en gång för alla, i den stund då Jesus frivilligt går i döden för att ge oss sitt liv. Detta är domen över denna värld, och härskaren över denna värld ”fördrivs”, ”störtas ner”.[92] ”Han börjar förfölja kvinnan” (Upp 12:13),[93] men kan inte få tag på henne: den nya Eva, ”full av nåd” från den helige Ande, är befriad från synden och undergången i döden (den heliga och alltid rena jungfrun, Guds heliga moder Marias utkorelse och fullkomliga renhet – hennes ”obefläckade avlelse” – och upptagelse i himlen). ”Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn” (Upp 12:17). Därför ber Anden och kyrkan: ”Kom, Herre Jesus” (Upp 22:17, 20), eftersom hans ankomst skall befria oss från den Onde. [677; 490; 972]

2854†††† Då vi ber om att bli befriade från den Onde, ber vi också om att befrias från allt ont – nu, i det förflutna och i framtiden – vars upphov och pådrivare han är. I denna sista bön bär kyrkan hela världens nöd fram till Fadern. Samtidigt som hon ber om befrielse från allt ont som drabbar mänskligheten ber hon också ödmjukt om fredens och nådens dyrbara gåva som är något som präglar den ståndaktiga väntan på Kristi återkomst. Då hon ber på detta sätt föregriper hon i ödmjuk tro allas och alltings sammanfattning i honom som ”har nycklarna till döden och dödsriket” (Upp 1:18), ”han som är och som var och som kommer, Allhärskaren” (Upp 1:8):[94] [2632]

Ja, fräls oss, Herre, från allt ont, och ge oss fred i våra dagar. Bistå oss i din godhet, bevara oss från synd, och gör oss trygga i all oro, medan vi lever i hoppet om saligheten och väntar på vår Frälsares Jesu Kristi återkomst.[95] [1041]

Avslutande lovprisning

2855†††† Den avslutande lovprisningen ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet” tar åter upp de tre första bönerna till vår Fader: hans namns förhärligande, hans rikes ankomst och kraften i hans frälsande vilja. Men denna upprepning sker nu i form av tillbedjan och tacksägelse, som i den himmelska liturgin.[96] Denna världens härskare lade lögnaktigt för sig själv beslag på tre titlar – kungavärdighet, makt och ära.[97] Kristus, Herren, återlämnar dem till sin Fader och vår Fader, ända till dess att han överlämnar riket åt honom, när frälsningsmysteriet slutgiltigt går i fullbordan och Gud blir allt i alla.[98] [2760]

2856†††† ”Sedan, när du har avslutat bönen, säger du Amen, och med detta Amen, som betyder íMå detta skeí[99] sätter du ditt sigill under den bön som Gud har lärt oss.”[100] [1061-1065]

 
Sammanfattning


2857 I ”Fader vår” har de första bönerna Faderns härlighet som mål: namnets helgande, Gudsrikets ankomst och fullgörandet av Guds vilja. De fyra andra lägger fram våra önskningar: dessa böner har med vårt liv att göra – för att ge det näring eller hela det från synden – och hänger samman med vår kamp för det godas och den Godes seger över det onda och den Onde.
 
2858 Då vi ber ”helgat varde ditt namn”, förenar vi oss med Guds frälsningsplan, hans namns helgande – detta namn uppenbaras för Mose och sedan för Jesus – genom oss och i oss, liksom i varje folk och i varje människa.
 
2859 I den andra bönen ser kyrkan först och främst fram emot Kristi återkomst och Guds rikes slutliga ankomst. Hon ber också för Guds rikes tillväxt i det ”i dag” som utgörs av vårt liv.
 
2860 I den tredje bönen ber vi vår Fader att förena vår vilja med hans Sons vilja för att fullborda hans frälsningsplan i världens liv.
 
2861 När vi i den fjärde bönen säger: ”Giv oss”, uttrycker vi i gemenskap med våra bröder och systrar vårt förtroende för vår himmelske Fader som hans söner och döttrar. ”Vårt bröd” betecknar den jordiska näring som är nödvändig för oss, och det betyder också livets bröd: Guds ord och Kristi kropp. Det tas emot på Guds ”i dag” som den absolut nödvändiga födan, den övernaturliga näring, som ges oss vid den himmelska festmåltiden vilken eukaristin är en försmak av.
 
2862 Den femte bönen ber ödmjukt om Guds barmhärtighet mot våra synder och fel. Denna barmhärtighet kan inte tränga in i vårt hjärta om vi inte har förmått förlåta våra fiender, enligt Kristi förebild och med hans hjälp.
 
2863 När vi säger ”inled oss icke i frestelse”, ber vi Gud om att han inte låter oss slå in på den väg som leder till synd. Denna bön ber om urskillningsförmågans och kraftens Ande; den ber också ivrigt om vaksamhetens och den slutliga ståndaktighetens nåd.
 
2864 I den sista bönen – ”Utan fräls oss ifrån ondo” – ber en kristen människa tillsammans med kyrkan Gud att göra den seger uppenbar som redan vunnits av Kristus över ”denna världens härskare”, Satan, ängeln som personligen gör uppror mot Gud och hans frälsningsplan.
 
2865 Genom detta slutliga ”Amen” uttrycker vi vårt ”Fiat” till de sju bönerna: ”Må det ske så...”.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET
 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS
 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET
 

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”

Artikel 1               ”Sammanfattning av hela evangeliet”

Artikel 2               ”Fader vår som är i himmelen”

Artikel 3               De sju bönerna

I.††††††††††† ”Helgat varde ditt namn!”
II.†††††††††† ”Tillkomme ditt rike”
III.          ”Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden”
IV.†††††††† ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag”
V.†††††††††† ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”
VI.†††††††† ”Och inled oss icke i frestelse”
VII.††††††† ”Utan fräls oss ifrån ondo!”
Avslutande lovprisning

Register