Artikel 2

BÖNENS KAMP

2725 Bön är en nådens gåva och ett beslutsamt svar från vår sida. Bön kräver alltid ansträngning. De stora bedjarna i det Gamla förbundet som levde före Kristus, lär oss, liksom Guds moder och helgonen tillsammans med Jesus, att bönen är en kamp. Mot vem? Mot oss själva och mot frestarens list, som gör allt för att få människan att vända sig bort från bönen och föreningen med sin Gud. Vi ber som vi lever och vi lever som vi ber. Om man inte har för vana att handla i Kristi Ande, kan man inte bli van vid att be i hans namn. Den ”andliga kampen” i den kristnes nya liv kan inte hållas åtskild från bönens kamp. [2612, 409; 2015]

I. Invändningar mot bön

2726 I bönens kamp möter vi i oss själva och runt omkring oss felaktiga uppfattningar om bön. En del uppfattar bön som ett psykologiskt fenomen, andra ser den som en satsning på koncentration för att uppnå inre tomhet. En del identifierar bön med rituella handlingar och ord. Många omedvetna kristna uppfattar bön som en sysselsättning som är oförenlig med allt vad de har att göra: De har inte tid. De som söker Gud i bön tappar fort modet, ty de vet inte att bönen inte bara kommer från dem själva utan även från den helige Ande. [2710]

2727 Vi står även inför denna världens många synsätt. Om vi inte är på vår vakt blir vi lätt påverkade av dem, exempelvis inställningen att endast det är sant som kan bevisas av förnuft och vetenskap – medan bön är ett mysterium som överstiger vårt medvetande och omedvetna; eller uppfattningen att endast produktion och vinst har ett värde medan bön saknar värde, eftersom den inte producerar något; föreställningen att sinnlighet och bekvämlighet är måttstock för det sanna, goda och sköna, medan bönen – som är ”kärlek till skönhet” (philokalia) – älskar den levande och sanne Gudens härlighet över allting. Slutligen framställs bön som en flykt från världen, som en reaktion mot överdriven företagsamhet. Men den kristna bönen är inte ett uppbrott från historien eller en skilsmässa från livet. [37; 2500]

2728 Slutligen gäller vår kamp även det som vi uppfattar som misslyckanden i bön. Dit hör modlöshet inför torka och sorgsenhet över att inte kunna ge allt åt Herren, för att vi ”äger mycket”,^[1] besvikelse över att vi inte blir bönhörda på ett sätt som motsvarar vår vilja, sårad stolthet som förhärdar sig i syndarens ömklighet. Frågan blir alltid den samma: vad tjänar det till att be? För att betvinga hindren måste vi kämpa för att bli ödmjuka, förtroendefulla och uthålliga.

II. Hjärtats ödmjuka vaksamhet

Bönens svårigheter

2729 Ofta störs bönen av förströddhet. Vid muntlig bön kan den gälla orden och deras mening. Den kan djupare sett gälla honom som vi ber till i muntlig bön (liturgisk eller enskild), betraktande bön eller inre bön. Om vi börjar jaga det som distraherar oss, går vi i fällan. Det räcker att återvända till vårt hjärta. En distraktion uppenbarar för oss vad vi är fästade vid. Detta styng i det ödmjuka hjärtat inför Herren bör väcka vår kärlek till honom, så att vi föredrar honom före allt annat, när vi beslutsamt skänker honom vårt hjärta för att han skall rena det. Här sker kampen och avgörandet om vilken herre vi vill tjäna. [2711]

2730 Kampen mot vårt ”jag” som vill ha och bestämma består i hjärtats vaksamhet och nykterhet. När Jesus betonar vaksamhet är den alltid inriktad mot hans person och ankomst – på yttersta dagen och varje dag: ”i dag”. Brudgummen kommer mitt i natten. Det ljus som inte får slockna är tron: ”Mitt hjärta minns att du har sagt: ’Sök mitt ansikte’ ” (Ps 27:8). [2659]

2731 En annan svårighet särskilt för dem som vill be uppriktigt är torka. Torkan drabbar den inre bönen när hjärtat tycks vara skilt från Gud och inte längtar efter andliga tankar, minnen och känslor. Detta innebär ögonblick av ren tro som i trofasthet mot Jesus håller ut i dödsångest och vid graven. Om vetekornet ”dör, ger det rik skörd” (Joh 12:24). Om torkan beror på att ordet har fallit på stengrund och därför inte kunnat slå rot, gäller det att kämpa för omvändelse.^[2] [1426]

Frestelser under bön

2732 Den vanligaste och mest dolda frestelsen är vår brist på tro. Denna tar sig mindre uttryck i uttrycklig otro än genom att man föredrar andra ting. När vi börjar be pockar tusentals arbetsuppgifter och bekymmer som vi bedömer som viktiga på företräde. Detta är sanningens ögonblick för hjärtat, och dess förkärlek blir uppenbar. Ibland vänder vi oss till Herren som en sista utväg, men tror vi verkligen på hans hjälp? Ibland gör vi Herren till vår bundsförvant, men hjärtat förhäver sig. I alla dessa fall avslöjar vår brist på tro att vårt hjärta ännu inte är tillräckligt ödmjukt: ”utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5). [2609, 2089; 2092; 2074]

2733 En annan frestelse till vilken förmätenheten öppnar dörren är leda. De andliga fäderna uppfattar detta som något slags depression som uppstår på grund av avkall på askes, mindre vaksamhet och hjärtats försumlighet. ”Anden vill, men kroppen är svag” (Matt 26:41). Ju högre höjd man faller ifrån, desto mer skadar man sig. Smärtsam modfälldhet är baksidan av förmätenhet. Den som är ödmjuk blir inte förvånad över sitt elände. Det hjälper honom till större förtroende och uthållighet. [2094; 2559]

III. Att ha förtroende som barn

2734 Det barnsliga förtroendet prövas i trångmål.^[3] Den största svårigheten har att göra med den begärande bönen, när man ber för sig och andra. En del slutar till och med att be, eftersom de tror att de inte blir bönhörda. Här inställer sig tre frågor: Varför tror vi att vi inte blir bönhörda? Hur blir vår bön hörd och hur leder den till någonting? [2629]

Varför klagar vi över att inte bli bönhörda?

2735 En sak borde förvåna oss. När vi lovprisar Gud eller tackar honom för hans välgärningar bekymrar vi oss knappast för om vår bön är honom till behag. Däremot kräver vi att se resultat av vår bön. Vilken bild av Gud får oss att be? Är Gud för oss ett medel som vi använder eller är han vår Herres Jesu Kristi Fader? [2779]

2736 Är vi övertygade om, att vi inte vet ”hur vår bön egentligen bör vara?” (Rom 8:26). Ber vi Gud om ”passande ting”? Vår Fader vet mycket väl vad vi behöver innan vi ännu har bett honom om det.^[4] Men han väntar på vår bön, ty hans barns värdighet har sin grund i deras frihet. Vi måste be med hans frihets Ande för att verkligen förstå hans vilja.^[5] [2559; 1730]

2737 ”Ni har ingenting, därför att ni inte ber. Ni ber men får ingenting, därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär” (Jak 4:2-3).^[6] Om vi ber med ett kluvet hjärta, såsom ”äktenskapsbrytare”^[7] kan Gud inte höra oss, ty han vill vårt väl och vårt liv. ”Eller tror ni att det är tomma ord när skriften säger: Svartsjukt kräver Gud åt sig den ande han har låtit bo i oss?” (Jak 4:5). Gud är ”svartsjuk” på oss, vilket är ett tecken på att hans kärlek är sann. Om vi låter oss omslutas av hans Andes längtan, blir vi bönhörda:

Bli inte sorgsen om du inte omedelbart får det som du ber Gud om. Han vill nämligen ge dig ännu mer med hjälp av din uthållighet att vara hos honom i bön.^[8] Han vill att vår längtan prövas i bön. Så förbereder han oss att ta emot det som han är beredd att ge oss.^[9]

Hur får vår bön verkan?

2738 Uppenbarelsen av bönen i frälsningshistorien lär oss att tron vilar på Guds handlande i historien. Genom sitt handlande i sin Sons lidande och uppståndelse väcker han det barnsliga förtroendet. Den kristna bönen är samverkan med hans försyn och med hans kärleksfulla avsikt med människan. [2568; 307]

2739 Paulus har ett frimodigt förtroende^[10] som är grundat på Andens bön i oss och på Faderns trofasta kärlek som har gett oss sin ende Son.^[11] Ett första svar på vår bön är att vi förvandlas i vårt hjärta när vi ber. [2778]

2740 Jesu bön gör att den kristna bönen får verkan. Han är bönens förebild, och han ber med och i oss. Hur kan de som har blivit Guds barn ha sina hjärtan mer fästa vid gåvorna än givaren, när Sonens hjärta endast söker det som behagar Fadern? [2604]

2741 Jesus ber även för oss och i stället för oss och till vårt gagn. Alla våra böner har en gång för alla tagits upp i hans rop på korset och blivit hörda av Fadern i hans uppståndelse. Därför upphör han inte att föra vår talan inför Fadern.^[12] Om vi ber med ett barns frimodighet och förtröstan och vår bön är förenad med Jesu bön, får vi allt som vi ber om i hans namn, och mer därtill, nämligen den helige Ande som i sig rymmer alla goda gåvor. [2606; 2614]

IV. Att framhärda i kärlek

2742 ”Be ständigt” (1 Thess 5:17) och ”tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn” (Ef 5:20). ”Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga” (Ef 6:18). ”Vi har inte någon föreskrift att arbeta, vaka och fasta hela tiden, däremot har vi en lag som säger att vi skall be oavlåtligt.”^[13] En sådan ihärdighet kan bara komma från kärleken. Bönens kamp mot tröghet och lättja är den ödmjuka, förtröstansfulla och uthålliga kärleken. Denna kärlek öppnar våra hjärtan för tre sanningar om tron som ger ljus och liv. [2098; 162]

2743 Det är alltid möjligt att be. Den kristnes tid är den uppståndne Kristus tid, han som säger till oss: ”Jag är med er alla dagar” (Matt 28:20), oavsett hur mycket det stormar.^[14] Vår tid ligger i Guds hand.

Man kan be ofta och ivrigt till och med på torget eller när man ensam går på promenad. Också när ni är i affären för att köpa eller sälja, ja även när ni lagar mat – också då kan ni be.^[15]

2744 Det är livsnödvändigt att be. Att bevisa motsatsen övertygar inte mer: Om vi inte låter oss ledas av Anden faller vi tillbaka i syndens slaveri.^[16] Hur skall den helige Ande kunna vara ”vårt liv”, om vårt hjärta är fjärran från honom?

Ingenting är så värdefullt som bönen: Den gör det omöjliga möjligt och det svåra lätt... En människa som ber kan omöjligen synda.^[17]

Den som ber blir säkert räddad; den som inte ber fördömer sig själv.^[18]

2745 Bön och kristet liv kan inte skiljas åt, ty det handlar om samma kärlek och om samma försakelse som framgår ur kärleken; samma barnsliga och kärleksfulla samtycke till Faderns kärleksfulla plan; samma omvandlande förening i den helige Ande som gör oss allt mer lika Jesus Kristus; samma kärlek till alla människor, den kärlek med vilken Kristus har älskat oss. ”Då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra” (Joh 15:16-17). [2660]

Den människa som förenar sin bön med det hon gör och det hon gör med sin bön ber oavlåtligen. Enligt vår uppfattning är det bara på detta sätt som man kan förverkliga föreskriften att alltid be.^[19]

Jesu översteprästerliga bön

2746 När Jesu ”stund” hade kommit bad han till Fadern.^[20] Hans bön, som är den längsta som evangelierna förmedlar, omfattar hela skapelse- och frälsningsmysteriet, liksom hans död och uppståndelse. Jesu bön i denna stund förblir för alltid hans bön, liksom hans påsk ”en gång för alla” alltid är närvarande i kyrkans liturgi. [1085]

2747 I den kristna traditionen kallas denna bön med rätta Jesu ”översteprästerliga” förbön. Den är vår översteprästs bön. Den kan inte skiljas från hans offer och hans ”övergång” (påsk) till Fadern, varigenom han blir helt och hållet ”vigd” åt Fadern.^[21]

2748 I denna offerbön med påskkaraktär sammanfattas allt i Jesus:^[22] Gud och världen, Ordet och människan, evigheten och tiden, den utgivande kärleken och synden som förråder den, de närvarande lärjungarna och de som genom deras ord skall komma till tro på honom, förnedring och upphöjelse. Detta är en enhetens bön. [518; 820]

2749 Jesus utförde helt och hållet Faderns verk, och hans bön liksom hans offer varar intill tidens slut. Jesu bön i denna stund uppfyller den yttersta tiden och för den fram mot fulländningen. Jesus är Sonen, åt vilken Fadern har överlåtit allt, och som överlåtit sig själv åt Fadern. Samtidigt talar han med en upphöjd frihet,^[23] utifrån den makt som fadern har gett honom över alla människor. Sonen som har gjort sig till tjänare är Herren, Pantokrator (Allhärskare). Vår överstepräst som ber för oss är också den som ber i oss. Han är Gud som bönhör oss. [2616]

2750 När vi verkligen uppfattar vår Herres heliga namn, Jesus, kan vi i vårt inre ta emot den bön som han lär oss: ”Fader vår”! Hans prästerliga bön ger ande åt de olika bönerna i Fader vår: omsorgen om Faderns namn, lidelsen för hans rike och härlighet,^[24] uppfyllelsen av Faderns vilja, hans frälsnings rådslut^[25] och befrielse från det onda.^[26] [2815]

2751 I denna bön uppenbarar och ger oss Jesus slutligen ”kunskapen” om Fadern, som inte kan skiljas från ”kunskapen” om Sonen. Detta är själva mysteriet i bönelivet. [240]

Sammanfattning

2752	Bönen förutsätter att vi anstränger oss och kämpar mot oss själva och frestarens list. Bönens kamp kan inte skiljas från den ”andliga kamp” som är nödvändig för att kunna handla utifrån Kristi anda: Vi ber som vi lever, eftersom vi lever som vi ber.
2753	När vi kämpar med vår bön ställs vi inför felaktiga föreställningar, olika tankeströmningar och erfarenheten av att komma till korta. Dessa frestelser som ifrågasätter bönens nytta och möjligheter bör bemötas med ödmjukhet, förtröstan och uthållighet.
2754	De största svårigheterna i bönelivet är distraktion och torka. Tro, omvändelse och hjärtats vaksamhet är bästa botemedel.
2755	Två frestelser hotar ofta bönen: brist på tro och leda vid andliga ting. Denna leda är ett slags depression som beror på att man försummar att öva självbehärskning; den leder till missmod.
2756	Det barnsliga förtroendet prövas när vi har känslan av att inte alltid bli bönhörda. Evangeliet manar oss att fråga oss om vår bön motsvarar det som Anden vill.
2757	”Be ständigt” (1 Thess 5:17). Det är möjligt att alltid be, det är till och med livsnödvändigt. Bön och kristet liv kan inte skiljas åt.
2758	Bönen som Jesus ber när hans stund hade kommit och som med rätta kallas den ”översteprästerliga förbönen”^[27] sammanfattar hela skapelse- och frälsningsmysteriet. Den utgör själen i bönerna i Fader vår.

<< >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET

FÖRSTA KAPITLET
BÖNENS UPPENBARELSE

ANDRA KAPITLET
BÖNENS TRADITION

TREDJE KAPITLET
BÖNELIVET

Artikel 1               Bönens uttrycksformer

Artikel 2               Bönens kamp

I.            Invändningar mot bön
II.           Hjärtats ödmjuka vaksamhet
III.          Att ha förtroende som barn
IV.         Att framhärda i kärlek

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”