<<  Navigera  >>

Artikel 2

”FADER VÅR SOM ÄR I HIMMELEN”

I. ”Med full förtröstan vågar vi säga”

2777     I den romerska liturgin uppmanas den eukaristiska församlingen att med söners och döttrars djärvhet be Fader vår: ”På Herrens bud och vägledda av hans ord vågar vi säga...” Framför den brinnande busken fick Mose höra: ”Träd inte hit. Dra dina skor av dina fötter” (2 Mos 3:5). Endast Jesus kunde gå över denna tröskel till Guds helighet, han ”som renat oss från synden” (Heb 1:3) och för oss fram inför Faderns ansikte: ”Se, här är jag och de barn som Gud har gett mig” (Heb 2:13).

2778     Denna Andens kraft som för oss fram till Herrens bön får i österns och västerns liturgier det typiskt kristna, vackra namnet parrhésia – enkelhet utan krumbukter, barnsligt förtroende, glad säkerhet, ödmjuk djärvhet och visshet om att vara älskad.^[2] [2828]

II. ”Fader!”

2779     Innan vi gör detta första rop i Fader vår till vårt eget rop är det lämpligt att ödmjukt rena vårt hjärta från vissa falska bilder som kommer från ”denna värld”. Ödmjukheten får oss att inse att ”ingen känner Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Matt 11:27), det vill säga de ”som är som barn” (Matt 11:25). Reningen av vårt hjärta har med faders- och modersbilder att göra som kommer från vår personliga och kulturella historia och som påverkar vårt Gudsförhållande. Gud vår Fader överstiger den skapade världens kategorier. Att flytta över på honom – eller mot honom – våra föreställningar på detta område skulle vara att tillverka avgudar som man antingen faller ned inför eller bekämpar. Att be till Fadern är att träda in i hans mysterium, så som han är och såsom hans Son har uppenbarat honom för oss: [239]

2780     Vi kan åkalla Gud som ”Fader” därför att han har blivit uppenbarad för oss genom sin människoblivne Son och därför att hans Ande låter oss lära känna honom. Det som människan inte kan föreställa sig eller änglamakterna uppfatta, nämligen Sonens personliga relation till Fadern,^[4] låter oss Sonens Ande få del av, – oss som tror att Jesus är Kristus, Befriaren, och att vi är födda av Gud.^[5] [240]

2781     När vi ber till Fadern, befinner vi oss i gemenskap med honom och hans Son, Jesus Kristus.^[6] Det är då som vi lär känna honom och känner igen honom med en förundran som alltid är ny. Det första ordet i Herrens bön är en lovprisande tillbedjan innan den blir åkallan. Ty det är Guds härlighet som vi känner igen som ”Fader”, den sanne Guden. Vi tackar honom för att han har uppenbarat sitt namn för oss, för att han har givit oss nåden att tro på det och för att hans närvaro tagit sin boning i oss. [2665]

2782     Vi kan tillbe Fadern därför att han har låtit oss födas på nytt och få hans liv genom att han antar oss till sina barn i sin ende Son: genom dopet förenar han oss med sin Smordes kropp, och genom sin Andes smörjelse, som sprider sig från huvudet till lemmarna, gör han oss till ”smorda”, ”kristus-människor”: [1267]

2783     På detta sätt får vi insikt om oss själva genom Herrens bön samtidigt som Fadern uppenbaras för oss:^[9] [1701]

2784     Denna oförskyllda nådegåva som upptagandet till att vara Guds barn är kräver ständig omvändelse och nytt liv av oss. Att be till vår Fader skall utveckla två grundinställningar hos oss: [1428]
               Önskan och viljan att likna honom. Vi är skapade till hans avbild, och det är genom nåden vi får tillbaka denna likhet – och vi skall svara på denna nåd. [1997]

2785     Ett ödmjukt och förtröstansfullt hjärta, som får oss att ”bli som barnen” (Matt 18:3): ty Fadern uppenbarar sig för dem som ”är som barn” (Matt 11:25). [2562]

III. ”Vår” Fader

2786     Tilltalet ”vår” Fader riktar sig till Gud. Detta pronomen är ingen beteckning för äganderätt från vår sida, utan för en helt ny relation till Gud. [443]

2787     När vi säger ”vår” Fader erkänner vi först att alla hans kärleks löften som förebådats av profeterna nått sin fullbordan i hans Smordes nya och eviga förbund. Vi har blivit ”hans” folk, och han är hädanefter ”vår” Gud. Denna nya relation är ett ömsesidigt tillhörighetsförhållande som ges som en gåva, utan förtjänst: genom kärlek och trohet^[16] skall vi svara på ”nåden och sanningen” som vi fått i Jesus Kristus.^[17] [782]

2788     Eftersom Herrens bön är hans folks bön i de ”yttersta tiderna” uttrycker detta ”vår” också vissheten i vårt hopp om Guds slutliga löfte: i det nya Jerusalem skall han säga till segraren: ”Jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son” (Upp 21:7).

2789     När vi ber till ”vår” Fader, vänder vi oss personligen till vår Herre Jesu Kristi Fader. Vi splittrar inte Gud, eftersom Fadern är ”källan och ursprunget” i gudomen, utan bekänner därmed att Sonen i evighet föds av honom och att den helige Ande framgår ur honom. Vi blandar heller inte ihop personerna med varandra, eftersom vi bekänner att vår gemenskap är gemenskap med Fadern och hans Son, Jesus Kristus, i deras enda helige Ande. Den heliga Treenigheten är av ett och samma väsen och odelbar. När vi ber till Fadern, tillber och förhärligar vi honom med Sonen och den helige Ande. [245; 253]

2790     Enligt de grammatiska reglerna betecknar ”vår” en verklighet som är gemensam för fler personer. Det finns bara en enda Gud, och han erkänns som Fader av dem som genom tron på hans ende Son, föds på nytt av honom genom vatten och helig Ande.^[18] Kyrkan är denna nya gemenskap mellan Gud och människor: hon är förenad med den ende Sonen som blivit den ”förstfödde bland många bröder” (Rom 8:29) och är i gemenskap med en och samme Fader i en och samma Ande.^[19] Då en döpt människa ber till ”vår” Fader ber hon i denna gemenskap: ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ” (Apg 4:32). [787]

2791     Därför är och förblir bönen till ”vår” Fader något som är gemensamt för alla döpta och som innebär en enträgen maning till dem. De har gemenskap med varandra genom tron och dopet och skall delta i Jesu bön för hans lärjungars enhet.^[20] [821]

2792     Om vi slutligen verkligen ber ”Fader vår”, träder vi ut ur vår individualism, ty den kärlek som vi tar emot befriar oss från den. ”Vår” i början av Herrens bön liksom ”vi” i de fyra sista bönerna utesluter inte någon. För att den skall kunna uttalas sanningsenligt,^[21] måste vår splittring och våra motsättningar övervinnas.

2793     Döpta människor kan inte be till ”vår” Fader utan att i sin bön ta med sig dem för vilka han har utgivit sin älskade Son. Guds kärlek är utan gränser – också vår bön skall vara gränslös.^[22] Att be till ”vår” Fader öppnar oss för de dimensioner av hans kärlek som trätt fram i Kristus – att be med och för de människor som ännu inte känner honom, för att de skall ”samlas och bli till ett”.^[23] Denna Guds omsorg för alla människor och hela skapelsen har inspirerat alla stora bedjare: den bör vidga vår bön i en kärlekens storsinthet då vi vågar säga ”vår” Fader. [604]

IV. ”Som är i himmelen”

2794     Detta bibliska uttryck betyder inte en plats (”rymden”) utan ett sätt att vara; inte att Gud har avlägsnat sig från oss utan att han är majestätisk storhet. Vår Fader är inte ”på något annat ställe”, han är ”på andra sidan allt” som vi kan föreställa oss när det gäller hans helighet. Därför att han är den trefalt Helige är han mycket nära det ödmjuka och förkrossade hjärtat: [326]

2795     Den symbol som kallas ”himmel” hänvisar oss till förbundets mysterium som vi erfar när vi ber till vår Fader. Han är i himlen, den är hans boning – Faderns hus är alltså vårt ”fädernesland”. Det är från förbundets land som synden har drivit oss i landsflykt^[26] och det är till Fadern, till himlen, som hjärtats omvändelse låter oss återvända.^[27] Och det är i Kristus som himmel och jord har försonats med varandra,^[28] ty endast Sonen har ”stigit ned från himlen”, och han låter oss stiga upp dit tillsammans med honom, genom sitt kors, sin uppståndelse och sin himmelsfärd.^[29] [1024]

2796     När kyrkan ber ”Fader vår, som är i himmelen” bekänner hon också att vi är Guds folk som redan fått en ”plats i himlen genom Kristus Jesus”,^[30] och ”lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus”,^[31] och samtidigt ”ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning” (2 Kor 5:2).^[32] [1003]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET 

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”

Artikel 1               ”Sammanfattning av hela evangeliet”

Artikel 2               ”Fader vår som är i himmelen”

I.            ”Med full förtröstan vågar vi säga”
II.           ”Fader!”
III.          ”Vår” Fader
IV.         ”Som är i himmelen”

Artikel 3               De sju bönerna

Register