Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 3

EUKARISTINS SAKRAMENT

1322     Den heliga eukaristin fullbordar den kristna initiationen. De som upphöjts till det kungliga prästadömets värdighet genom dopet och ännu djupare har blivit likformiga med Kristus i konfirmationen deltar genom eukaristin med hela gemenskapen i Herrens offer. [1212]

1323     ”Vår Frälsare instiftade vid den sista måltiden, i den natt då han blev förrådd, det eukaristiska offret av sin kropp och sitt blod för att därigenom låta korsets offer äga fortbestånd genom tiderna, till dess han kommer åter, och för att så anförtro åt kyrkan, sin älskade brud, åminnelsen av sin död och uppståndelse: hängivelsens sakrament, enhetens tecken, kärlekens band, påskmåltiden där Kristus mottages, ’där hjärtat uppfylles av nåd och borgen lämnas på vår tillkommande härlighet’.”[1] [1402]

I. Eukaristin – källan och höjdpunkten för kyrkans liv

1324     Eukaristin är ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa”.[2] ”De andra sakramenten liksom alla kyrkans ämbeten och tjänster liksom all apostolisk verksamhet är förbundna med eukaristin och inriktade på den. Ty den heliga eukaristin omfattar hela kyrkans andliga skatt, dvs, Kristus själv, vår påsk.”[3] [864]

1325     ”Livsgemenskapen med Gud och Gudsfolkets enhet är det som gör kyrkan till vad hon är. Eukaristin är tecken på detta och förverkligar det. I eukaristin finns höjdpunkten både på den handling som Gud genom Kristus helgar världen med, och den gudstjänst med vilken människorna i den helige Ande tjänar Kristus och genom honom tjänar Fadern.”[4] [775]

1326     Slutligen förenar vi oss i den eukaristiska gudstjänsten redan med den himmelska liturgin och erfar i förväg det eviga livet där Gud skall vara allt i alla.[5] [1090]

1327     Kort sagt, eukaristin är sammanfattningen av och höjdpunkten på vår tro: ”Vårt sätt att tänka överensstämmer med eukaristin, och eukaristin i sin tur bekräftar vårt sätt att tänka.”[6] [1124]

II. Vad kallas detta sakrament?

1328     Den outsinliga rikedomen i detta sakrament kommer till uttryck i de olika namn man ger det. Vart och ett av dessa namn tar fram vissa aspekter på det. Det kallas: Eukaristi därför att det är tacksägelse till Gud. Orden eucharistein (Luk 22:19; 1 Kor 11:24) och eulogein (Matt 26:26; Mark 14:22) erinrar om de judiska välsignelser som förkunnar – framför allt vid måltiden – Guds verk: skapelse, återlösning och helgelse. [2637; 1082; 1359]

1329     Herrens måltid[7] därför att det rör sig om den aftonmåltid, nattvard som Herren intog med sina lärjungar kvällen före sitt lidande, och om föregripandet av Lammets bröllopsmåltid[8] i det himmelska Jerusalem. [1382]

               Brödsbrytelse därför att denna rit som är något särskilt för en judisk måltid, togs i bruk av Jesus när han som värd vid måltiden[9] välsignade och delade ut brödet, framför allt vid den sista nattvarden.[10] Det är när han gör detta som hans lärjungar känner igen honom efter hans uppståndelse,[11] och det är med detta uttryck de första kristna beskriver sina eukaristiska sammankomster.[12] De klargör därigenom att alla de som äter av det brutna brödet, Kristus, träder i gemenskap med honom och bildar en enda kropp med honom.[13] [790]

               Eukaristisk sammankomst (synaxis) därför att eukaristin firas i de troendes församling, synligt uttryck för kyrkan.[14] [1348]

1330     Åminnelse av Herrens lidande och uppståndelse. [1341]

               Det heliga offret därför att det aktualiserar Kristi, Frälsarens, offer och innesluter kyrkans offergåva; eller också det heliga mässoffret, ”lovoffret” (Heb 13:15),[15] andligt offer,[16] rent och heligt offer[17] därför att det fullbordar och överträffar alla det Gamla förbundets offer. [2643; 614]

               Den heliga och gudomliga liturgin, därför att hela kyrkans liturgi finner sin mitt och sitt tydligaste uttryck då detta sakrament firas; därför kallas det i denna mening för firandet av de heliga mysterierna. Man talar också om det Allraheligaste sakramentet därför att detta sakrament är sakramentens sakrament. De eukaristiska gestalterna som bevaras i tabernaklet benämns på detta sätt. [1169]

1331     Kommunion, därför att det är genom detta sakrament som vi förenar oss med Kristus som ger oss del av sin kropp och sitt blod för att bilda en enda kropp.[18] Detta sakrament kallas också det heliga: ta hagia; sancta[19] – detta är den främsta betydelsen av ”den gemenskap med det heliga” (communio sanctorum) som den apostoliska trosbekännelsen talar om – änglarnas bröd, himmelskt bröd, odödlighetens läkemedel,[20] vägkost... [950; 948; 1405]

1332 Den heliga mässan därför att liturgin i vilken frälsningsmysteriet har ägt rum avslutas med de troendes sändning (missio) att göra Guds vilja i sitt dagliga liv. [849]

III. Eukaristin i frälsningshistoriskt perspektiv

Bröd och vin som tecken

1333     I hjärtat av den eukaristiska gudstjänsten befinner sig brödet och vinet som genom Kristi ord och åkallan av den helige Ande blir Kristi kropp och blod. Trogen sin Herres befallning fortsätter kyrkan att till hans åminnelse ända till hans återkomst i härlighet göra det han gjorde kvällen före sitt lidande: ”Han tog ett bröd...” ”Han tog en bägare med vin....” Genom att på ett hemlighetsfullt sätt bli till Kristi kropp och blod fortsätter brödets och vinets tecken också att visa på att skapelsen är god. Så tackar vi i offertoriet Skaparen för brödet och vinet,[21] frukt av ”människors arbete” men först ”jordens frukt” och ”vinträdets frukt”, Skaparens gåvor. Kyrkan ser i prästkungen Melkisedeks handling, han som ”bar fram bröd och vin” (1 Mos 14:18) en föraning om sin egen offergåva.[22] [1350; 1147; 1148]

1334     I det Gamla förbundet bars bröd och vin fram som offer av jordens förstlingsfrukt, som tecken på tacksamhet mot Skaparen. Men bröd och vin får också en ny betydelse i samband med uttåget ur Egypten: det osyrade bröd som Israel äter varje år vid påsk erinrar om det brådstörtade uttåget ur Egypten som innebar befrielse; minnet av mannat i öknen påminner Israel för all framtid om att det lever av det bröd som är Guds ord.[23] Slutligen är det dagliga brödet det utlovade landets frukt, pant på Guds trohet mot sina löften. ”Välsignelsens kalk” (1 Kor 10:16) vid slutet av den judiska påskmåltiden lägger till den festglädje som vinet ger en eskatologisk dimension: den messianska förväntan om Jerusalems återupprättande. Jesus instiftade sin eukaristi genom att ge en ny och definitiv innebörd åt välsignelsen av bröd och vin. [1150; 1363]

1335     Bespisningsundren då Herren uttalade välsignelsen, bröt brödet och delade ut det genom sina lärjungars försorg för att ge föda åt människoskaran förebådar överflödet av hans enda och enastående bröd i hans eukaristi.[24] Det tecken som utgjordes av vatten som förvandlats till vin i Kana[25] förebådar redan den ”stund” som innebär Jesu förhärligande. Detta tecken visar på fullbordan av bröllopsmåltiden i Faderns rike, där de troende skall dricka det nya vinet,[26] som blivit Kristi blod. [1151]

1336     Förkunnelsen av eukaristin för första gången splittrade lärjungarna, precis som förkunnelsen av lidandet skandaliserade dem: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” (Joh 6:60). Eukaristin och korset är stötestenar. Det är samma mysterium – och det upphör inte att vara anledning till splittring: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” (Joh 6:67): denna Herrens fråga genljuder i alla tider. Den är en inbjudan av hans kärlek till att upptäcka att det är han ensam som har ”det eviga livets ord” (Joh 6:68), och att i tro ta emot hans gåva, eukaristin, är detsamma som att ta emot honom själv. [1327]

Instiftandet av eukaristin

1337     Herren som hade älskat de sina, älskade dem ända till slutet. Han visste att stunden hade kommit för honom att lämna denna värld för att återvända till sin Fader. Under måltidens gång tvättade han därför deras fötter och gav dem kärleksbudet.[27] För att ge dem en pant på denna kärlek, för att aldrig avlägsna sig från de sina och för att göra dem delaktiga i sin påsk instiftade han eukaristin som åminnelse av sin död och sin uppståndelse och han befallde sina lärjungar att fira den ända till hans återkomst och ”gjorde dem då till det Nya förbundets präster”.[28] [610; 611]

1338     De tre synoptiska evangelierna och Paulus har åt oss förmedlat berättelsen om eukaristins instiftande; Johannes å sin sida berättar om Jesu ord i Kafarnaums synagoga, ord som är förberedelse för instiftandet av eukaristin: Kristus betecknar sig själv som livets bröd, som kommit ned från himlen.[29]

1339     Jesus valde påsktiden för att fullgöra det han hade förutsagt i Kafarnaum: ge sin kropp och sitt blod åt sina lärjungar: [1169]

Så kom det osyrade brödets högtid, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände iväg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss” ...och de ordnade för påskmåltiden. När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er, innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” ...Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig”. Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er (Luk 22:7-20).[30]

1340     Då Jesus firade den sista nattvarden med sina apostlar inom ramen för en påskmåltid gav han sin slutgiltiga tolkning av den judiska påsken. Ja, Jesu övergång till sin Fader genom sin död och sin uppståndelse, den nya påsken, sker i förväg i den sista nattvarden och firas i eukaristin som fullbordar den judiska påsken och förebådar kyrkans slutliga påsk i Gudsrikets härlighet. [1151; 677]

”Gör detta till minne av mig”

1341     Jesu befallning att upprepa hans handlingar och ord ”till dess att han kommer” begär inte bara att man skall minnas Jesus och det han har gjort. Den avser det liturgiska firandet, av apostlarna och deras efterträdare, av Kristi åminnelse, av hans liv, hans död, hans uppståndelse och hans förmedling hos Fadern. [611; 1363]

1342     Från begynnelsen har kyrkan varit trogen Herrens befallning. Om kyrkan i Jerusalem sades det: [2624]

Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. ...De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje (Apg 2:42,46).

1343     Det var framför allt på den ”första dagen i veckan”, det vill säga på söndagen, Herrens uppståndelses dag som de kristna samlades för att ”bryta brödet” (Apg 20:7). Från denna tid fram till våra dagar har firandet av eukaristin fortsatt med samma grundläggande struktur så som vi idag överallt i kyrkan möter den. [1166, 2177]

Den förblir kyrkans mitt

1344     Så förkunnar Guds folk på sin pilgrimsvandring från mässa till mässa Jesu påskmysterium ”till dess att han kommer” (1 Kor 11:26) ”och vandrar korsets smala väg”[31] fram emot den himmelska festmåltiden, då alla utvalda skall sätta sig vid bordet i Guds rike. [1404]

IV. Det liturgiska firandet av eukaristin

Alla århundradens mässa

1345     Från 100-talet har vi Justinus Martyrens vittnesbörd om grunddragen i den eukaristiska gudstjänsten. I stort går det till på samma sätt när det gäller de stora liturgiska familjerna ännu i våra dagar. Han skriver följande för att för den hedniske kejsaren Antoninus Pius (138-161) förklara vad de kristna gör:

På den dag som kallas solens dag äger en sammankomst rum på en och samma plats med deltagande av alla dem som bor i staden eller den kringliggande landsbygden.
Man läser ur apostlarnas minnen och profeternas skrifter, så länge som tiden tillåter.
När den som läser har slutat tar föreståndaren till orda för att förmana och mana till efterföljd av det sköna som man lyssnat till.
Sedan reser vi oss alla och frambär böner[32] * för oss själva... och för alla andra, var de än befinner sig, att vi skall befinnas rättfärdiga i vårt liv och våra handlingar och trogna budorden och så uppnå den eviga frälsningen.
När vi har avslutat våra böner ger vi varandra en kyss.
Sedan bärs brödstycken och en bägare där man har blandat vin och vatten fram till den som leder sammankomsten.
Han tar dem och låter lovprisning och ära stiga upp till världsalltets Fader, i Sonens och den helige Andes namn, och han frambär en lång tacksägelse (på grekiska: eucharistian) för att vi har ansetts värdiga dessa gåvor.
När han har avslutat bönen och tacksägelsen svarar hela den närvarande församlingen med en acklamation och säger: Amen.
När den som leder har fullgjort tacksägelsen och folket har svarat delar de som hos oss kallas diakoner ut bröd, vin och vatten som blivit ”eukaristi” till alla närvarande och tar också med dessa gåvor till dem som är frånvarande.[33]

1346     Eukaristins liturgi går till i enlighet med en grundläggande struktur som har bevarats under tidernas lopp ända fram till våra dagar. Den utvecklar sig i två stora avsnitt som bildar en grundläggande enhet:

sammankomsten, ordets liturgi, med läsningar, predikan och de troendes bön;
eukaristins liturgi med frambärande av bröd och vin, konsekrerande tacksägelse och kommunion.

Ordets och eukaristins liturgi bildar tillsammans ”en enda kulthandling”;[34] ja, det bord som dukas för oss i eukaristin är samtidigt det bord där man får del av Guds ord och Herrens kropp.[35] [103]

1347     Är det inte just så som Jesu, den uppståndnes, påskmåltid tillsammans med sina lärjungar går till? På vägen förklarade han skrifterna för dem och sedan lade han sig till bords med dem, ”tog brödet, uttalade tacksägelsen, bröt det och gav åt dem”.[36]

Gudstjänstens förlopp

1348     Alla samlas. De kristna samlas på en och samma plats för den eukaristiska sammankomsten. Den leds av Kristus själv som är huvudaktören i eukaristin. Han är det Nya förbundets överstepräst. Det är han som osynligt leder hela den eukaristiska gudstjänsten. Det är som representant för Kristus som biskopen eller prästen (som handlar i Kristi, huvudets, person) leder sammankomsten, tar till orda efter läsningarna, tar emot offergåvorna och uttalar den eukaristiska bönen. Alla har sin aktiva roll i gudstjänsten, var och en på sitt sätt: lektorerna, de som bär fram gåvorna, de som delar ut kommunionen, och hela folket vars ”Amen” är beviset på att det deltar i gudstjänsten. [1140; 1548]

1349     Ordets gudstjänst omfattar ”profeternas skrifter”, det vill säga Gamla testamentet och ”apostlarnas minnen” – deras brev och evangelierna. Efter predikan som är en uppmaning att ta emot detta ord som vad det verkligen är, nämligen Guds ord[37] och att handla efter det, kommer förbönerna för alla människor, i enlighet med apostelns ord: ”Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt” (1 Tim 2:1-2). [1184]

1350     Frambärandet av offergåvorna (offergåvornas tillredelse): man bär sedan fram, ibland i procession, bröd och vin till altaret. Gåvorna frambärs av prästen i Kristi namn i det eukaristiska offret där de blir till Kristi kropp och blod. Detta är Kristi egen handling vid den sista nattvarden, ”då han tog brödet och bägaren”. ”Kyrkan ensam bär fram detta rena offer till Skaparen i det att hon med tacksägelse bär fram det som kommer från hans egen skapelse.”[38] När man bär fram offergåvorna till altaret gör man som Melkisedek och lägger Skaparens gåvor i Kristi händer. Det är Kristus som i sitt offer fulländar alla mänskliga försök att frambära offer. [1359; 614]

1351     Från första början bär de kristna fram sina gåvor som skall fördelas bland de behövande tillsammans med brödet och vinet. Denna sed, kollekten,[39] som fortfarande är i bruk, inspireras av Kristi exempel, han som gjorde sig fattig för att vi skulle bli rika:[40] [1397; 2186]

De som är rika och är villiga till det ger sina gåvor, var och en i enlighet med det som han själv åtar sig; det som samlats in överlämnas åt den som leder sammankomsten; och han bistår föräldralösa och änkor, dem som av sjukdom eller vilket annat skäl som helst har berövats sina tillgångar, fångar och invandrare – med ett ord: han hjälper alla dem som befinner sig i trångmål.[41]

1352     Anaforan (Offerbönen): med den eukaristiska bönen, tacksägelse- och vigningsbönen, kommer vi till gudstjänstens hjärta och höjdpunkt:

I prefationen tackar kyrkan Fadern, genom Kristus, i den helige Ande för alla hans verk, för skapelsen, återlösningen och helgelsen. Hela gemenskapen förenar sig då i den oupphörliga lovsång som den himmelska kyrkan, änglarna och alla helgon, sjunger inför den trefaldigt helige Guden. [559]

1353     I epiklesen ber hon Fadern om att sända sin helige Ande (eller sin mäktiga välsignelse)[42] över bröd och vin för att dessa gåvor genom hans makt skall bli till Jesu Kristi kropp och blod och för att de som deltar i eukaristin skall bli till en enda kropp och en enda ande (vissa liturgiska traditioner sätter epiklesen efter anamnesen). [1105]

               I berättelsen om instiftelsen gör kraften i Kristi ord och handling och den helige Andes makt hans kropp och blod, hans offer som frambars på korset en gång för alla, sakramentalt närvarande under brödets och vinets gestalter. [1375]

1354     I anamnesen som kommer därefter erinrar sig kyrkan Kristi Jesu lidande, uppståndelse och ärorika återkomst; hon framställer för Fadern Kristi självutgivelse som försonar oss med honom. [1103]

               I förbönerna uttrycker kyrkan att eukaristin firas i gemenskap med hela kyrkan i himlen och på jorden, med de levande och de döda, och i gemenskap med kyrkans herdar, påven, stiftets biskop, hans presbyterium och hans diakoner och med biskoparna i hela världen med deras kyrkor. [954]

1355     I kommunionen som föregås av Herrens bön och brödsbrytelsen tar de troende emot ”brödet från himlen” och ”frälsningens kalk”, Kristi kropp och blod, han som gav sig själv ”för världens liv” (Joh 6:51): [1382]

Eftersom detta bröd och vin enligt ett gammalt uttryckssätt har blivit ”eukaristi”,[43] ”kallar vi denna föda eukaristi, och ingen kan delta i den om han inte tror på att det som lärs hos oss är sant, om han inte har tagit emot badet till syndernas förlåtelse och därmed blivit född på nytt, och om han inte lever enligt Kristi bud”.[44] [1327]

V. Det sakramentala offret:
tacksägelse, åminnelse, närvaro

1356     Om vi kristna har firat eukaristin från allra första början och i en form som till sitt väsen inte har förändrats trots alla skillnader när det gäller tiden och liturgierna är det för att vi känner oss bundna till Herrens befallning som han gav på kvällen före sitt lidande: ”Gör detta till minne av mig” (1 Kor 11:24-25).

1357     Vi uppfyller denna Herrens befallning i det att vi firar åminnelsen av hans offer. Då vi gör detta frambär vi åt Fadern det som han själv har givit åt oss: hans skapelses gåvor, bröd och vin, som genom den helige Andes kraft och Kristi ord blir Kristi kropp och blod: Kristus blir på detta sätt verkligen på ett hemlighetsfullt sätt närvarande.

1358     Vi skall alltså betrakta eukaristin

som tacksägelse åt och lovprisning av Fadern;
som åminnelseoffer av Kristus och hans kropp;
som Kristi närvaro i kraft av hans ord och hans Ande.

Tacksägelse åt och lovprisning av Fadern

1359     Eukaristin, sakrament för vår frälsning som genomförts av Kristus på korset, är också ett lovoffer som tacksägelse för skapelseverket. I det eukaristiska offret ställs hela skapelsen som Gud älskar fram inför Fadern genom Kristi död och uppståndelse. Genom Kristus kan kyrkan frambära lovets offer som tacksägelse för allt gott, skönt och rättfärdigt som Gud har gjort i skapelsen och mänskligheten. [293]

1360     Eukaristin är ett tackoffer åt Fadern, en lovprisning med vilken kyrkan ger uttryck för sin tacksamhet mot Gud för alla hans välgärningar, för allt det som han har åstadkommit med skapelsen, återlösningen och helgelsen. Eukaristi betyder först och främst ”tacksägelse”. [1083]

1361     Eukaristin är också det lovoffer med vilket kyrkan sjunger till Guds ära i hela skapelsens namn. Detta lovoffer är bara möjligt i och genom Kristus: han förenar de troende med sin person, sin lovprisning och sin förmedling, så att lovoffret till Fadern frambärs genom Kristus och med honom för att tas emot i honom. [294]

Kristi och hans kropps, kyrkans, åminnelseoffer

1362     Eukaristin är åminnelseakten av Kristi påsk, aktualiseringen och det sakramentala frambärandet av hans enda offer, i kyrkans, hans kropps, liturgi. I alla eukaristiska böner finner vi efter instiftelseorden en bön som kallas anamnes eller åminnelse. [1103]

1363     I den heliga Skrifts mening är åminnelse inte bara minne av händelser i det förgångna, utan förkunnelse av de underbara ting som Gud har gjort för människorna.[45] I det liturgiska firandet av dessa händelser blir de på särskilt sätt närvarande och aktuella. På detta sätt uppfattade Israel sin befrielse ur Egypten: varje gång påsken firas blir händelserna från uttåget ur Egypten närvarande för de troendes minne för att de skall utforma sitt liv efter dem. [1099]

1364     Åminnelsen får en ny betydelse i Nya testamentet. När kyrkan firar eukaristi erinrar hon om Kristi påsk, och denna blir närvarande: det offer som Kristus en gång för alla har framburit på korset förblir alltid aktuellt:[46] ”Vårt frälsningsverk blir närvarande varje gång korsoffret firas på altaret, det offer då vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat”.[47] [611; 1085]

1365     Eftersom eukaristin är åminnelse av Kristi påsk, är den också ett offer. Eukaristins offerkaraktär framgår av själva instiftelseorden: ”Detta är min kropp som offras för er” och ”Denna bägare är det Nya förbundet i mitt blod, som blir utgjutet för er” (Luk 22:19-20). I eukaristin ger Kristus just den kropp som han har utgivit för oss på korset, och just det blod som han har ”utgjutit för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:28). [2100; 1846]

1366     Eukaristin är alltså ett offer eftersom den representerar (gör närvarande) korsoffret, därför att den är en åminnelse av det och därför att den fördelar dess frukt. [613]

(Kristus) vår Gud och Herre offrade sig själv åt Gud, Fadern, en gång för alla. Han dog som förmedlare på korsets altare för att åstadkomma evig frälsning för dem (människorna). Eftersom döden ändå inte skulle göra slut på hans prästadöme (Heb 7:24, 27), så ville han vid den sista nattvarden, ”i den natt då han blev förrådd” (1 Kor 11:23) överlämna åt sin kyrka, sin älskade brud, ett synligt offer (något som den mänskliga naturen kräver), i vilket det blodiga offer som skulle gå i fullbordan en gång för alla på korset, vars minne skulle vara för alltid ända till tidens slut (1 Kor 11:23) och vars frälsande kraft skulle sättas in mot de synder som vi begår varje dag, skulle vara närvarande.[48]

1367     Kristi offer och mässoffret är ett enda offer: ”Det är ett och samma offer, det är samme Kristus som frambär sig själv genom prästernas tjänst – han som frambar sig själv på korset. Endast sättet att offra är annorlunda”:[49] ”En och samme Kristus som på korset frambar sitt blodiga offer är verkligen närvarande i det gudomliga offer som äger rum i mässan. Han offras här på ett oblodigt sätt. Därför har mässoffret verkligen sonande karaktär”.[50] [1545]

1368     Eukaristin är likaså kyrkans offer. Kyrkan som är Kristi kropp deltar i sitt överhuvuds offer. Med honom offras hon själv helt och hållet. Hon förenar sig med hans förmedling för alla människor hos Fadern. I eukaristin blir Kristi offer också offret som frambärs av lemmarna i hans kropp. De troendes liv, deras lovprisning, deras lidande, deras bön, deras arbete förenas med Kristi liv, lovprisning, lidande, bön och arbete och hans fullständiga självutgivelse och får på detta sätt ett nytt värde. Kristi offer närvarande på altaret ger alla generationers kristna möjlighet att förenas med hans offer. [618, 2031; 1109]

I katakomberna skildras kyrkan ofta som en kvinna i bön, med armarna vitt utbredda i böneställning. Som Kristus som sträckte ut sina armar på korset offrar hon sig och ber för alla människor genom honom, med honom och i honom.

1369     Hela kyrkan förenas med Kristi offerhandling och förmedling. Påven som har fått Petrusämbetet i kyrkan förenas med varje mässa där han nämns som tecken på och tjänare av den universella kyrkans enhet. Ortens biskop är alltid ansvarig för eukaristin, även om den leds av en präst; hans namn uttalas för att påminna om hans ledarskap för den lokala kyrkan, mitt i sitt presbyterium och med hjälp av diakonerna. Gemenskapen ber också för alla ämbetsbärare som för den och med den frambär det eukaristiska offret: [834, 882; 1561; 1566]

Den eukaristi skall betraktas som legitim som äger rum under biskopens ledning eller den som han har givit uppdrag att göra detta.[51]

Det är genom prästernas tjänst som de kristnas andliga offer fullbordas, i förening med Kristi, den ende Medlarens, offer, som frambärs i hela kyrkans namn i eukaristin av prästernas händer, på ett oblodigt och sakramentalt sätt, till dess att Herren själv kommer.[52]

1370     Med Kristi offerhandling förenar sig inte bara de kyrkans medlemmar som fortfarande befinner sig här på jorden, utan också de som redan är i himlens härlighet: det är i gemenskap med den saliga jungfru Maria och genom att erinra sig henne liksom alla andra helgon som kyrkan frambär det eukaristiska offret. I eukaristin står kyrkan, med Maria, så att säga vid korsets fot, förenad med Kristi offerhandling och förmedling. [956; 969]

1371     Det eukaristiska offret frambärs också för avlidna troende ”som dött i Kristus men ännu inte helt och hållet blivit renade”[53] för att de skall kunna gå in i Kristi ljus och frid: [958, 1689, 1032]

Begrav denna kropp var som helst! Gör er inget besvär för den, bekymra er inte för den! Allt jag begär av er är att ni kommer ihåg mig vid Herrens altare, var ni än är![54]

Sedan ber vi (i offerbönen, anaforan) för de avsomnade heliga fäderna och biskoparna och i allmänhet för alla dem som avlidit före oss. Vi tror att detta blir till stort gagn för de själar, för vars skull vi bär fram vår ödmjuka bön, medan det heliga och vördnadsvärda offret finns närvarande. ...Då vi bär fram våra böner för dem som somnat in, även om de var syndare, ställer vi... fram Kristus, som offrats för våra synder, och gör Gud, som är människornas vän, nådigt sinnad mot dem och mot oss.[55]

1372     Augustinus har på ett beundransvärt sätt sammanfattat denna lära som manar oss till att på ett allt fullkomligare sätt delta i vår Frälsares offer som vi firar i eukaristin: [1140]

Hela denna återlösta stad, dvs, de heligas gemenskap och samfund, frambärs till Gud som allomfattande offer av översteprästen, som i tjänargestalt gick så långt att han offrade sig för oss i sitt lidande, för att av oss bilda ett så stort överhuvuds kropp. ...Detta är de kristnas offer: ”Vi utgör, fastän många, en enda kropp i Kristus” (Rom 12:5). Kyrkan upphör inte att ständigt på nytt bära fram detta offer i det altarets sakrament som de troende väl känner till, där det blir klart att i det som hon frambär blir hon själv framburen.[56]

Kristi närvaro genom kraften i sitt ord
och genom den helige Andes makt

1373     ”Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss” (Rom 8:34). Han är den som är närvarande på många sätt i sin kyrka:[57] i sitt ord, i sin kyrkas bön, ”ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20), i de fattiga, de sjuka, de fångna,[58] i de sakrament vilkas upphovsman han är, i mässoffret och i ämbetsbärarens person. Men ”framför allt är han närvarande under de eukaristiska gestalterna”.[59] [1088]

1374     Det sätt på vilket Kristus är närvarande under de eukaristiska gestalterna är helt enastående. Han lyfter upp eukaristin över alla de andra sakramenten och gör det till ”liksom fulländningen av det andliga livet och till det mål som alla sakrament är inriktade på”.[60] I eukaristins allraheligaste sakrament ”är vår Herre Jesu Kristi kropp och blod tillsammans med hans själ och hans gudom sannerligen, verkligen och väsensmässigt och följaktligen Kristus i sin helhet[61] närvarande”. ”Denna närvaro kallas ’verklig’, inte i exklusiv mening, som om de andra formerna för närvaro inte vore ’verkliga’, men i särskilt hög grad, därför att den är väsensmässig-substantiell och därför att Kristus, Gud och människa, här gör sig helt och hållet närvarande.”[62] [1211]

1375     Det är genom övergången av brödet och vinet till Kristi kropp och blod som Kristus blir närvarande i detta sakrament. Kyrkofäderna har bestämt hävdat kyrkans tro på förmågan i Kristi ord och den helige Andes kraft att åstadkomma denna omvandling. Så förklarar Johannes Chrysostomos: [1105]

Det är inte en människa som åstadkommer att de framburna gåvorna blir Kristi kropp och blod, utan Kristus själv som blivit korsfäst för oss. Prästen, Kristi ikon, uttalar hans ord, men deras verkan och deras ord kommer från Gud. Detta är min kropp, säger han. Detta ord förvandlar det som burits fram.[63] [1128]

Och Ambrosius säger om denna omvandling:

Låt oss vara fullt övertygade om att detta inte är det som naturen har format utan det som välsignelsen har vigt, och att kraften i välsignelsen övervinner kraften i naturen, därför att naturen själv förändras av välsignelsen.[64] Skulle inte Kristi ord som av intet kunde kalla fram det som inte fanns till, inte förändra ting som redan existerar och göra dem till något som de inte ännu var? Ty det är inte mindre att ge tingen deras första natur än att förändra den i dem.[65] [298]

1376     Konciliet i Trient sammanfattar den katolska tron genom att förklara: ”Eftersom Kristus, vår Frälsare, har sagt att det som han bar fram under brödets gestalt verkligen var hans kropp, så har man i kyrkan alltid haft denna övertygelse, som det heliga konciliet på nytt lägger fram: genom konsekrationen av bröd och vin sker en förändring av brödets hela substans till Kristi, vår Herres, kropps substans och av vinets hela substans till hans blod; denna förändring kallar den katolska kyrkan med en lämplig och riktig term för transsubstantiation.[66]

1377     Kristi eukaristiska närvaro börjar med konsekrationen och fortsätter så länge som de eukaristiska gestalterna finns kvar. Kristus är helt och hållet närvarande i var och en av gestalterna och helt och hållet i varje del av dem, så att brödsbrytelsen inte bryter sönder honom.[67]

1378     Kulten av eukaristin. I mässans liturgi ger vi uttryck åt vår tro på Kristi verkliga närvaro under brödets och vinets gestalter bland annat genom att böja knä eller genom att böja oss djupt ned som tecken på tillbedjan av vår Herre. ”Den katolska kyrkan har givit och fortsätter att utöva kult, i form av tillbedjan, som tillkommer eukaristins sakrament inte bara under mässan, utan också utanför mässans firande: i det att hon med största omsorg förvarar de konsekrerade hostiorna, visar fram dem för de troende för att de skall vörda dem i högtidlig form och i det att man bär dem i procession.”[68] [1178; 103, 2628]

1379     ”Den heliga förvaringen” (tabernaklet) var från början avsedd för att värdigt förvara eukaristin så att den skulle kunna bäras till de sjuka och frånvarande efter mässans slut. Genom fördjupning av tron på Kristi verkliga närvaro i sin eukaristi har kyrkan blivit medveten om meningen med den tysta tillbedjan av Herren som är närvarande under de eukaristiska gestalterna. Därför bör tabernaklet ställas upp på ett särskilt värdigt ställe i kyrkan; det skall framställas på ett sådant sätt att det understryker och visar på sanningen i Kristi verkliga närvaro i det heliga sakramentet. [1183; 2691]

1380     Det är i hög grad lämpligt att Kristus på detta enastående sätt ville fortsätta att vara närvarande i sin kyrka. Eftersom Kristus skulle lämna de sina i sin synliga gestalt, ville han ge oss sin sakramentala närvaro; eftersom han skulle offra sig på korset för att frälsa oss, ville han att vi på ett konkret sätt skulle minnas den kärlek med ”vilken han älskade oss ända till slutet” (Joh 13:1), den kärlek som fick honom att ge sitt liv. Ja, i den eukaristiska närvaron stannar han på ett hemlighetsfullt sätt kvar hos oss som den som har älskat oss och utgivit sig själv för oss,[69] och han stannar kvar under de tecken som uttrycker och förmedlar denna kärlek: [669; 478]

Kyrkan och världen är i stort behov av den eukaristiska kulten. Jesus väntar på oss i detta kärlekens sakrament. Säg inte nej till den tid som behövs för att möta honom i tillbedjan, i en kontemplation som är full av tro och öppen för att sona världens allvarliga brister och synder. Må vår tillbedjan aldrig upphöra.[70] [2715]

1381     ”Man uppfattar inte Kristi sanna kropps och Kristi sanna blods verkliga närvaro i detta sakrament ’med sina sinnen’, säger den helige Thomas, ’utan enbart genom tron, som stöder sig på Guds auktoritet’. Därför förklarar den helige Kyrillos, när han kommenterar Lukas 22:19: ’Detta är min kropp som blir offrad för er’: ’Fråga dig inte om detta är sant, utan tag snarare i tro emot Herrens ord, eftersom han, som är sanningen, inte kan ljuga’:[71] [156; 215]

Herre, dig jag tillber, fast fördold du är,
Under tecknens slöja är du verkligt här.
Helt vill jag mig viga här och nu åt dig
som i tro jag skådar. Allting tillhör dig.

Känsel, smak och ögon intet här förmår.
Men min tro bekänner det jag ej förstår.
Vad du sagt, det tror jag helt och fullt och visst,
ty ditt ord är sanning, Herre Jesus Krist.[72]

VI. Påskmåltiden

1382     Mässan är samtidigt – utan att man kan skilja dessa båda aspekter åt – åminnelsehandling med offerkaraktär där korsoffret ständigt är närvarande, och kommunionens heliga måltid där man får del av Kristi kropp och blod. Firandet av det eukaristiska offret är helt och hållet inställt på de troendes innerliga förening med Kristus i kommunionen. Att kommunicera är att ta emot Kristus själv, som har offrat sig för oss. [950]

1383     Altaret kring vilket kyrkan samlas då hon firar eukaristin representerar två aspekter av samma mysterium: offeraltaret och Herrens bord. Detta så mycket mer som det kristna altaret är symbol på Kristus själv, närvarande i sina troendes mitt, på en gång som offer, framburet för vår försoning, och som himmelsk föda som ger sig åt oss. ”Är väl altaret något annat än en bild av Kristi kropp?” säger Ambrosius,[73] och på ett annat ställe säger han: ”Altaret föreställer (Kristi) kropp, och Kristi kropp befinner sig på altaret”.[74] Liturgin uttrycker denna enhet mellan offer och kommunion i många böner. Så ber den romerska kyrkan i sin offerbön (anafora): [1182]

Vi bönfaller dig, allsmäktige Gud: sänd din ängel att bära fram detta offer på ditt altare i himmelen inför din Gudoms härlighet, och låt oss alla, som här vid detta altare får del av din Sons heliga kropp och blod, bli uppfyllda med all himmelsk nåd och välsignelse.[75]

”Tag och ät härav alla”: kommunionen

1384     Herren ger oss en enträgen inbjudan att ta emot honom i eukaristins sakrament: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet” (Joh 6:53). [2835]

1385     För att svara på denna inbjudan bör vi förbereda oss för detta så stora och heliga ögonblick. Paulus uppmanar oss att rannsaka vårt samvete: ”Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet eller dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig” (1 Kor 11:27-29). Den som är medveten om en svår synd skall ta emot försoningens sakrament innan han går till kommunion. [1457]

1386     Inför storheten i detta sakrament kan den kristna människan ödmjukt och med brinnande tro upprepa officerens ord:[76] ”Domine, non sum dignus, ut intres sub tectum meum, sed tantum dic verbum, et sanabitur anima mea” (”Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord, så blir jag helad”).[77] Och i Johannes Chrysostomos gudomliga liturgi ber de troende i samma anda:

Låt mig delta i din mystiska nattvard i dag, o Guds Son. Ty jag skall inte berätta om din hemlighet för dina ovänner, och jag ger dig inte heller judaskyssen. Men som rövaren ropar jag: Kom ihåg mig, Herre, i ditt rike.[78] [732]

1387     För att på ett passande sätt förbereda sig för att ta emot detta sakrament skall de troende hålla den fasta som deras kyrka föreskriver.[79] Deras kroppsliga uppträdande (handlingar, klädsel) skall röja den vördnad, den högtidlighet och den glädje som det ögonblick innebär då Kristus blir vår gäst. [2043]

1388     Det är i överensstämmelse med eukaristins innersta mening om de troende – om de har de nödvändiga förutsättningarna för det[80] – kommunicerar då de deltar i mässan:[81] ”Livligt anbefalls det mera fullkomliga sätt att delta i mässan, som består däri att de troende efter prästens kommunion mottar Herrens kropp från samma offer”.[82]

1389     Kyrkan gör det till en plikt för de troende att på söndagar och festdagar delta i den gudomliga liturgin och att åtminstone ta emot den heliga eukaristin en gång om året, om möjligt vid påsktiden,[83] förberedda av försoningens sakrament. Men kyrkan anbefaller varmt de troende att ta emot eukaristin på söndagar och festdagar, eller ännu oftare, till och med dagligen. [2042; 2837]

1390     Tack vare Kristi sakramentala närvaro under endera gestalten är det möjligt att ta emot hela frukten av eukaristins nåd endast under brödets gestalt. Av pastorala skäl har detta sätt att kommunicera blivit det vanligaste i den latinska riten. ”Den heliga kommunionen förverkligar bättre sin teckenkaraktär när den sker under båda gestalterna. Ty i denna form blir den eukaristiska måltidens tecken tydligare.”[84] Det är det vanliga sättet att kommunicera i de orientaliska riterna.

Kommunionens frukter

1391     Kommunionen låter vår förening med Kristus växa till i styrka. Att ta emot eukaristin i kommunionen har som främsta frukt den intima föreningen med Kristus Jesus. Ja, Herren säger: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom” (Joh 6:56). Livet i Kristus har sin grund i den eukaristiska måltiden: ”Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig” (Joh 6:57): [460; 521]

Då de troende på Herrens festdagar tar emot Sonens kropp, förkunnar de för varandra den goda nyheten att underpanten på livet är oss given, liksom då ängeln sade till Maria Magdalena: ”Kristus är uppstånden!” Se, också nu ges liv och uppståndelse åt den som tar emot Kristus.[85]

1392     Det som den materiella födan frambringar i vårt kroppsliga liv förverkligar kommunionen på ett underbart sätt i vårt andliga liv. Att få del av Kristi, den uppståndnes, kött, ”som gjorts levande av den heliga och levandegörande Anden”[86] innebär att nådens liv som man tagit emot i dopet bevaras, växer till och förnyas. Denna tillväxt i det kristna livet behöver få näring av den eukaristiska kommunionen, brödet för vår pilgrimsvandring, ända till vår dödsstund, då vi får ta emot den som vägkost. [1212; 1524]

1393     Kommunionen skiljer oss från synden. Kristi kropp som vi tar emot i kommunionen är ”utgiven för oss” och blodet som vi dricker ”är utgjutet för de många till syndernas förlåtelse”. Därför kan inte eukaristin förena oss med Kristus utan att samtidigt rena oss från de synder vi begått och bevara oss för framtida synder: [613]

”Var gång ni äter det brödet och dricker bägaren förkunnar ni alltså Herrens död till dess han kommer”.[87] Om vi förkunnar Herrens död, förkunnar vi syndernas förlåtelse. Ja, varje gång som hans blod utgjuts, utgjuts det till syndernas förlåtelse, jag bör alltid ta emot det för att det alltid skall förlåta mina synder. Jag som alltid syndar måste alltid ha ett botemedel för synden.[88]

1394     Liksom den kroppsliga födan är till för att ersätta förlorade krafter stärker eukaristin kärleken som hotar att försvagas i det dagliga livet; och denna återupplivade kärlek tar bort lättare synder.[89] Då Kristus ger sig åt oss ger han vår kärlek nytt liv och ger oss förmågan att bryta upp från vår felaktiga bundenhet till det skapade och rota oss fast i honom: [1863; 1436]

Eftersom Kristus dog för oss av kärlek så ber vi när vi erinrar oss hans död vid offret att vi skall få del av kärleken genom den helige Andes ankomst; vi ber ödmjukt att också vi i kraft av den kärlek med vilken Kristus ville dö för oss skall kunna se världen som korsfäst för oss och oss själva som korsfästa för världen. ...Då vi har fått kärlekens gåva så låt oss då dö för synden och leva för Gud.[90]

1395     Genom samma kärlek som den låter flamma upp i oss bevarar eukaristin oss för framtida dödssynder. Ju mer vi deltar i Kristi liv och ju större framsteg i vänskapen med honom vi gör, desto svårare är det för oss att bryta med honom genom en dödssynd. Eukaristin är inte till för att ge förlåtelse för dödssynder. Detta område tillhör försoningens sakrament. Karakteristiskt för eukaristin är att vara sakrament för dem som är i fullständig förening med kyrkan. [1855; 1446]

1396     Den mystiska kroppens enhet: eukaristin gör kyrkan. De som tar emot eukaristin förenas innerligare med Kristus. På samma sätt förenar Kristus dem med alla troende i en enda kropp: kyrkan. Kommunionen förnyar, stärker och fördjupar denna förbindelse med kyrkan, som redan förverkligats i dopet. I dopet har vi blivit kallade att bilda en enda kropp.[91] Eukaristin gör denna kallelse till verklighet: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd” (1 Kor 10:16-17): [1118; 1267; 790]

Om ni är Kristi kropp och hans lemmar, så är det ert sakrament som sätts ned på Herrens bord, ni tar emot ert sakrament. Ni svarar ”Amen” (”Ja, det är sant!”) till det som ni tar emot, och ni skriver under på detta när ni svarar. Du hör detta ord: ”Kristi kropp” och du svarar. ”Amen”. Var också en Kristi lem för att ditt Amen skall vara sannfärdigt.[92] [1064]

1397     Eukaristin skapar engagemang för de fattiga: För att i sanning ta emot Kristi kropp och blod, utgiven och utgjutet för oss, bör vi känna igen Kristus i de allra fattigaste, hans bröder och systrar.[93] [2449]

Du har smakat Herrens blod och du känner inte ens igen din broder. Du vanhedrar detta bord i det att du inte anser den människa värdig att dela din mat som har ansetts värdig att få del av detta bord. Gud har befriat dig från alla dina synder och har bjudit in dig till det. Och du har inte ens nu blivit mer barmhärtig.[94]

1398     Eukaristin och de kristnas enhet. Inför storheten i detta mysterium utropar Augustinus: ”O godhetens sakrament! O enhetens tecken! O kärlekens band!”[95] Så mycket smärtsammare känns den kyrkliga splittringen som bryter gemenskapen vid Herrens bord, så mycket intensivare är bönerna till Herren om att den tid då det råder fullständig enhet mellan alla dem som tror på honom skall återkomma. [817]

1399     De orientaliska kyrkor som inte lever i full gemenskap med den katolska kyrkan firar eukaristin med stor kärlek. ”Dessa kyrkor är visserligen skilda från oss, men de har giltiga sakrament, främst – på grund av den apostoliska successionen – prästämbetet och eukaristin, vilka fortfarande förenar dem med oss med de starkaste band.”[96] Ett visst gemensamt deltagande in sacris (i det heliga, gudstjänstgemenskap), alltså när det gäller eukaristin, ”är inte bara lovligt, utan bör även uppmuntras, när omständigheterna visar sig lämpliga och den kyrkliga myndigheten givit sitt tillstånd”.[97] [838]

1400     De kyrkliga samfund som framgått ur reformationen och som är skilda från den katolska kyrkan, har ”framför allt på grund av att prästämbetet saknas, inte bevarat det eukaristiska mysteriets ursprungliga och fulla väsen”.[98] Detta är skälet till att eukaristisk interkommunion med dessa samfund inte är möjlig för den katolska kyrkan. Men när dessa samfund ”i den heliga nattvarden firar åminnelsen av Herrens död och uppståndelse, bekänner de likväl att livet i gemenskap med Kristus här kommer till uttryck, och de förväntar hans återkomst i härlighet”.[99] [1536]

1401     Katolska ämbetsbärare kan då ett synnerligen allvarligt behov föreligger i enlighet med stiftschefens bedömning ge sakramenten (eukaristi, bot och de sjukas smörjelse) åt andra kristna som inte lever i full gemenskap med den katolska kyrkan men som fullt frivilligt begär dessa sakrament: de måste då visa att de bekänner den katolska tron när det gäller dessa sakrament och att de är förberedda på det sätt som krävs.[100] [1483; 1385]

VII. Eukaristin – ”underpant på den kommande härligheten”

1402     I en gammal bön hyllar kyrkan eukaristins mysterium: ”O heliga gästabud, åminnelse av Kristi lidande: här äter han med oss och är vår föda, här flödar nåden, här ges en pant på himlens härlighet”.[101] Om eukaristin är påskens åminnelsehandling, om vi med vår gemenskap med altaret fylls av ”all himmelsk nåd och välsignelse”[102] är den också en försmak av den himmelska härligheten. [1323; 1130]

1403     Vid den sista nattvarden vände Herren själv sina lärjungars blickar mot påskens fullbordan i Guds rike: ”Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min Faders rike” (Matt 26:29).[103] Varje gång kyrkan firar eukaristin kommer hon ihåg detta löfte, och hennes blick vänder sig mot den som kommer.[104] I sin bön vädjar hon om hans ankomst: ”Marana tha”–”Herre, kom” (1 Kor 16:22), ”Kom, Herre Jesus” (Upp 22:20), ”Må din nåd komma och denna värld förgå!”[105] [671]

1404     Kyrkan vet att Herren i vår tid kommer i sin eukaristi, och att han är där, mitt ibland oss. Men denna närvaro är fördold. Därför firar vi eukaristin ”medan vi lever i hoppet om saligheten och väntar på vår Frälsares, Jesu Kristi, återkomst”.[106] Och vi ber om att ”tillsammans för evigt få glädjas åt din härlighet. Där skall du torka alla tårar från våra ögon och låta oss se dig sådan du är. Så skall vi vara dig lika i all evighet och oavlåtligen lovsjunga dig, genom Jesus Kristus, vår Herre”.[107] [1041; 1028]

1405     Vi har inte någon säkrare pant, något tydligare tecken på detta stora hopp om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor[108] än eukaristin. Ja, varje gång detta mysterium firas, ”blir vårt frälsningsverk närvarande”,[109] och ”vi bryter ett och samma bröd som är odödlighetens läkemedel, motgift mot döden, så att vi lever i Jesus Kristus för evigt”.[110] [1042; 1000]

 
Sammanfattning


1406 Jesus säger: ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. ...Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv... han förblir i mig och jag i honom” (Joh 6:51, 54, 56).
 
1407 Eukaristin är hjärtat och höjdpunkten i kyrkans liv, ty i eukaristin förenar Kristus sin kyrka och alla sina lemmar med det lov- och tackoffer som bars fram en gång för alla på korset åt Fadern. Genom detta offer sprider han frälsningens nådegåvor över sin kropp, som är kyrkan.
 
1408 Den eukaristiska gudstjänsten omfattar alltid följande element: förkunnelse av Guds ord, tacksägelse till Gud, Fadern, för alla hans välgärningar, framför allt för att han har givit oss sin Son, konsekrationen av bröd och vin och deltagande i det liturgiska gästabudet genom att man tar emot Kristi kropp och blod. Dessa beståndsdelar bildar en och samma gudstjänsthandling.
 
1409 Eukaristin är åminnelsehandlingen av Kristi påsk, det vill säga det frälsningsverk som har genomförts genom Kristi liv, död och uppståndelse. Detta frälsningsverk blir närvarande genom den liturgiska handlingen.
 
1410 Det är Kristus själv, det Nya förbundets överstepräst, som handlar genom prästernas tjänst och frambär det eukaristiska offret. Och det är åter samme Kristus, som verkligen är närvarande under brödets och vinets gestalter som är offergåvan i det eukaristiska offret.
 
1411 Endast giltigt vigda präster kan leda eukaristin och konsekrera bröd och vin, så att dessa gåvor blir Herrens kropp och blod.
 
1412 De väsentliga tecknen i eukaristins sakrament är brödet av vete och vin av vinstocken, över vilka den helige Andes välsignelse nedkallas och prästen uttalar konsekrationsorden som Jesus själv uttalade vid den sista måltiden: ”Detta är min kropp, offrad för er. ...Detta är bägaren med mitt blod...”
 
1413 Genom konsekrationen sker transsubstantiationen, väsensförvandlingen, av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Under de konsekrerade gestalterna av bröd och vin är Kristus själv, levande och ärorik, närvarande på ett sant, verkligt och substantiellt eller väsensmässigt sätt, hans kropp och blod är närvarande, tillsammans med hans själ och hans gudom.[111]
 
1414 I egenskap av offer frambärs eukaristin också för att sona de levandes och dödas synder och för att utverka andliga eller timliga välgärningar av Gud.
 
1415 Den som vill ta emot Kristus i den eukaristiska kommunionen skall befinna sig i nådens tillstånd. Om någon är medveten om att ha begått en dödssynd, får han inte ta emot eukaristin utan att först ha tagit emot avlösningen i botens sakrament.
 
1416 Den heliga kommunionen där man tar emot Kristi kropp och blod främjar kommunikantens förening med Kristus, förlåter honom hans dagliga synder och bevarar honom för allvarliga synder. Eftersom kärlekens band mellan Kristus och den som kommunicerar stärks, får enheten i kyrkan, Kristi kropp, ny kraft genom mottagandet av detta sakrament.
 
1417 Kyrkan anbefaller varmt de troende att ta emot kommunionen då de deltar i firandet av eukaristin; hon gör det till en förpliktelse för dem åtminstone en gång om året.
 
1418 Eftersom Kristus själv är närvarande i altarets sakrament, måste man vörda honom genom att ägna honom tillbedjan. ”Att besöka det allraheligaste Sakramentet är ett bevis på tacksamhet, ett tecken på kärlek och en plikt som består av tillbedjan av Kristus vår Herre.”[112]
 
1419 Eftersom Kristus har gått över från denna värld till Fadern ger han oss eukaristin som underpant på härligheten hos sig: deltagandet i det heliga offret gör oss till ett med hans hjärta, ger oss stöd under hela detta livets pilgrimsgång, får oss att längta efter det eviga livet och förenar oss redan med kyrkan i himlen, med den heliga jungfrun  Maria och alla helgon.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN
 

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT

FÖRSTA KAPITLET
DEN KRISTNA INITIATIONENS SAKRAMENT

Artikel 1               Dopets sakrament

Artikel 2               Konfirmationens sakrament

Artikel 3               Eukaristins sakrament

I.            Eukaristin – källan och höjdpunkten för kyrkans liv
II.           Vad kallas detta sakrament?
III.          Eukaristin i frälsningshistoriskt perspektiv
IV.         Det liturgiska firandet av eukaristin
V.          Det sakramentala offret: tacksägelse, åminnelse, närvaro
VI.         Påskmåltiden
VII.        Eukaristin – ”underpant på den kommande härligheten”

ANDRA KAPITLET
HELANDETS SAKRAMENT

TREDJE KAPITLET
SAKRAMENT I GEMENSKAPENS TJÄNST

FJÄRDE KAPITLET
ANDRA LITURGISKA HANDLINGAR

 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register