Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 3

DEN HELIGA SKRIFT

I. Kristus – Skriftens enda och enastående Ord

101        I sin godhet som sänker sig ned till oss talar Gud i mänskliga ord till människorna för att uppenbara sig för dem: ”Ty det som Gud har sagt på mänskligt språk, det har anpassats till människors sätt att uttrycka sig, just så som den evige Faderns Ord tog på sig vår svaga mänskliga natur och blev lik oss människor”.[1]

102        Tvärs igenom alla ord i Skriften säger Gud bara ett enda Ord, hans enda och enastående Ord, i vilket han uttrycker sig själv helt och hållet:[2] [65; 2763]

Kom ihåg att det är fråga om ett och samma Guds ord som finns spritt i alla Skrifterna, att det är fråga om ett och samma Ord som ljuder i alla de heliga författarnas mun – det är det Ord som i begynnelsen var Gud och fanns hos Gud. Det har inte behov av stavelser, ty det är inte underkastat tidens gång.[3] [426-429]

103        Därför har kyrkan alltid vördat de heliga Skrifterna på liknande sätt som hon vördar Herrens kropp. Hon erbjuder oupphörligen de troende livets bröd som hon hämtar från bordet med Guds ord och Kristi kropp.[4] [1100; 1184; 1378]

104        I den heliga Skrift finner kyrkan alltid sin näring och sin kraft,[5] ty i denna tar hon inte enbart emot ett mänskligt ord, utan det som Skriften i sanning är: Guds ord.[6] ”Ty i de heliga böckerna kommer Fadern, som är i himlen, kärleksfullt sina barn till mötes och samtalar med dem.”[7]

II. Den heliga Skrifts sanning och inspiration

105        Gud är upphovet till den heliga Skrift. ”Det som Gud har uppenbarat och som framställs i den heliga Skrift har nedtecknats under inspiration från den helige Ande.”

               ”Gamla och Nya testamentets böcker, i deras helhet och till alla deras delar, anser vår heliga moder kyrkan på grund av sin apostoliska tro vara heliga och kanoniska, därför att de har skrivits under den helige Andes ingivelse och sålunda har Gud till upphov, och därför att de såsom de är har överlämnats till kyrkan.”[8]

106        Gud har inspirerat de heliga böckernas mänskliga författare: ”För att avfatta dessa heliga böcker utvalde Gud människor som han lät bruka sina anlag och sin förmåga. Som verkliga författare skulle de i skrift utforma allt det och endast det som han – som verkade i dem och genom dem – ville ha nedskrivet”.[9]

107        De inspirerade böckerna talar sanning. ”Då nu allt vad de inspirerade författarna – eller, som de kallas, de heliga författarna – säger bör gälla som hade det sagts av den helige Ande, måste det hävdas att böckerna i Skriften tillförlitligt, sanningsenligt och utan misstag lär den sanning som Gud för vår räddnings skull ville ha nedtecknad i de heliga Skrifterna.”[10] [702]

108        Men den kristna tron är inte en ”bokreligion”. Kristendomen är Guds ”Ords” religion, ”men här är det inte fråga om ett skrivet och stumt ord, utan om det människoblivna och levande Ordet”.[11] För att Skrifterna inte skall förbli död bokstav, måste Kristus, den levande Gudens eviga Ord, genom den helige Ande öppna våra sinnen, så att vi kan förstå Skrifterna.[12]

III. Den helige Ande, Skriftens tolk

109        I den heliga Skrift talar Gud till människor på människors sätt. För att rätt tolka Skriften måste man vara uppmärksam på vad de mänskliga författarna verkligen har velat framhålla och vad Gud har velat uppenbara genom deras ord.[13]

110        För att nå fram till de heliga författarnas mening måste man ta hänsyn till omständigheterna i deras tid och deras kultur, den litterära framställningens former, de sätt att tänka, tala och berätta som var i bruk under denna tid. ”Sanningen meddelas och uttrycks på olika sätt i texter som i olika bemärkelser är historiska eller profetiska eller poetiska eller tillhör andra litteraturarter.”[14]

111        Men eftersom den heliga Skrift är inspirerad, så finns det en annan princip för en rätt tolkning som inte är mindre betydelsefull än den vi nyss har talat om. Utan denna skulle Skriften förbli död bokstav: ”Den heliga Skrift bör läsas och tolkas i samma anda (den helige Ande) i vilken den blivit skriven”.[15]

               Andra Vatikankonciliet visar på tre kriterier för en tolkning av Skriften som stämmer överens med den Ande som har inspirerat den:[16]

112        1. Först skall vi rikta stor uppmärksamhet mot ”hela Skriftens innehåll och enhet”. Ty hur olika böckerna som bildar Skriften än må vara varandra, är Skriften en enhet med tanke på Guds plan, som har Kristus Jesus som sin mitt och sitt hjärta, en plan som blivit uppenbar sedan Kristi påsk.[17] [128; 368]

Med Kristi hjärta[18] menas den heliga Skrift som låter oss lära känna Kristi hjärta. Detta hjärta var tillslutet före Kristi lidande ty Skriften var dunkel. Men Skriften har öppnats efter detta lidande, ty de som sedan dess har fått insikt i den kan se och urskilja på vilket sätt de profetiska utsagorna skall tolkas.[19]

113        2. Sedan skall vi läsa Skriften ”i kyrkans levande tradition”. Enligt ett talesätt från kyrkofäderna läses Skriften bättre i kyrkans hjärta än enbart genom att man använder sig av dess rent materiella uttryckssätt.[20] Ja, kyrkan bär i sin tradition det levande minnet av Guds levande Ord, och det är den helige Ande som ger henne den andliga tolkningen av Skriften (”i enlighet med den andliga mening som Anden ger kyrkan som gåva”).[21] [81]

114        3. Och slutligen skall vi ta hänsyn till ”trosanalogin”.[22] Med ”trosanalogi” menar man sambandet mellan de olika trossanningarna och deras inbördes sammanhang i hela uppenbarelseplanen. [90]

Skriftens betydelse

115        Enligt en gammal tradition kan man skilja mellan två slags betydelse i Skriften: den bokstavliga och den andliga betydelsen. Den senare är ytterligare indelad i allegorisk, moralisk och anagogisk betydelse. Den djupa samstämmigheten mellan de fyra betydelserna ger en fast grund för hela rikedomen för en levande läsning av Skriften i kyrkan:

116        Den bokstavliga betydelsen: det rör sig här om den betydelse som Skriftens ord har och som exegeten når fram till genom att använda sig av sina regler för en riktig textinterpretation: ”Alla betydelser i den heliga Skrift stöder sig på den bokstavliga innebörden”.[23] [110-114]

117        Den andliga betydelsen: tack vare enhetligheten i Guds frälsningsplan kan inte bara Skriftens betydelse utan också de ting och händelser den talar om bli tecken. [1101]

               1. Den allegoriska betydelsen: vi kan erhålla en djupare förståelse av händelserna i det att vi inser deras innebörd i Kristus: sålunda är övergången över Röda havet ett tecken på Kristi seger och dessutom, i ett längre perspektiv, också på dopet.[24]

               2. Den moraliska betydelsen: de händelser som Skriften berättar om skall leda oss till att handla rätt. De har skrivits ned för ”vår undervisning” (1 Kor 10:11).[25]

               3. Den anagogiska betydelsen: På samma sätt är det möjligt att se den eviga innebörden av tingen och händelserna, så att de leder oss fram (grekiska: anagoge) till vårt himmelska hemland. Så är kyrkan på jorden tecken på det himmelska Jerusalem.[26]

118        En medeltida vers (distikon) sammanfattar innebörden av de fyra betydelserna:

”Littera gesta docet, quid credas allegoria,
Moralis quid agas, quo tendas anagogia.”

[Bokstavens mening ger upplysning om händelserna, allegorin undervisar om vad man skall tro, den moraliska meningen om vad man skall göra, anagogin om vart man skall sträva.][27]

119        ”Det åligger exegeterna att efter dessa regler arbeta på en djupare förståelse och återgivning av den i den heliga Skrift liggande innebörden. Därmed mognar, tack vare sådana vetenskapliga förarbeten, kyrkans urskillningsförmåga. Allt som har med Skriftens utläggning att göra faller ytterst under kyrkans dom, och kyrkans av Gud givna uppdrag och tjänst är att bevara Guds Ord och utlägga det.”[28] [94]

Jag skulle inte tro på evangeliet om inte den katolska kyrkans auktoritet fick mig att göra det.[29] [113]

IV. Bibelns kanoniska skrifter

120        Det är den apostoliska traditionen som har givit kyrkan förmågan att avgöra vilka skrifter som skulle räknas bland de heliga böckerna.[30] Denna lista kallas i sin helhet Bibelns ”kanon”. Den består av 46 böcker i Gamla testamentet (45, om man lägger ihop Jeremia och Klagovisorna) och 27 i Nya testamentet:[31] [1117]

1 Moseboken (Genesis), 2 Moseboken (Exodus), 3 Moseboken (Leviticus), 4 Moseboken (Numeri), 5 Moseboken (Deuteronomium), Josua, Domarboken, Rut, 1-2 Samuelsboken, 1-2 Kungaboken, 1-2 Krönikeboken, Esra och Nehemja, Tobit, Judit, Ester, 1-2 Mackabeerboken, Job, Psaltaren, Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan, Visheten, Syrak, Jesaja, Jeremia, Klagovisorna, Baruk, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja och Malaki i Gamla testamentet;

Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelium, Apostlagärningarna, Paulus brev: till församlingen i Rom, de två breven till församlingen i Korinth, brevet till församlingarna i Galatien, till församlingen i Efesos, Filippi, i Kolossai, de två breven till församlingen i Thessalonike, de två breven till Timotheos, brevet till Titus och till Filemon; brevet till hebreerna, Jakobs brev, första och andra Petrusbrevet, Johannes tre brev, Judas brev och Uppenbarelseboken i Nya testamentet.

Gamla testamentet

121        Gamla testamentet är en omistlig del av den heliga Skrift. Dess böcker är gudomligt inspirerade och bibehåller ett ständigt värde,[32] ty det Gamla förbundet har aldrig upphävts. [1093]

122        ”Guds frälsningsplan i Gamla testamentet var framför allt anlagd på att förbereda Kristi, världens Frälsares, ankomst.” ”Även om dessa skrifter också innehåller sådant som är ofullkomligt och tidsbundet”, vittnar de om hela den fostran, som Gud utövar i sin frälsande kärlek: ”De rymmer storslagna läror om Gud, välgörande levnadsvisdom och underbara böneskatter. I dem ligger slutligen vår frälsnings hemlighet gömd”.[33] [702, 763; 708; 2568]

123        För de kristna är Gamla testamentet verkligen Guds ord. Därför håller de det i ära. Kyrkan har alltid med kraft avvisat föreställningen att man borde förkasta Gamla testamentet under förevändningen att Nya testamentet skulle ha gjort det överflödigt (markionism).

Nya testamentet

124        ”Guds ord, som är Guds kraft som räddar var och en som tror, blir framför allt tillgängligt i Nya testamentets skrifter och visar där sin verkningskraft.[34] Dessa skrifter ger oss den gudomliga uppenbarelsens slutliga sanning. De behandlar som sitt centrala ämne Jesus Kristus, Guds människoblivne Son, hans gärningar, hans lära, hans lidande och hans förhärligande liksom hans kyrkas allra första tid under ledning av den helige Ande.[35]

125        Evangelierna är hela Skriftens hjärta, ty ”de är det viktigaste vittnesbördet om det människoblivna Ordets, vår Frälsares, liv och lära”.[36] [515]

126        I evangeliernas tillblivelseprocess kan man urskilja tre avsnitt:

               1. Jesu liv och lära. Kyrkan håller bestämt fast vid, att de fyra evangelierna, ”vilkas historicitet hon utan tvekan bejakar, tillförlitligt berättar, vad Jesus, Guds Son, under sitt liv bland människor och till deras eviga räddning verkligen gjorde och lärde fram till den dag då han upptogs i himmelen.”

               2. Den muntliga traditionen. ”Efter himmelsfärden var det apostlarna som till sina åhörare förde vidare vad Herren hade sagt och gjort. De gjorde detta med den djupare insikt de hade vunnit genom sina erfarenheter med det ärorika som skedde med Kristus och med den kunskap de fick när de upplystes av sanningens Ande.” [76]

               3. De skrivna evangelierna. ”Heliga författare skrev sedan ned de fyra evangelierna. Då valde de bland det rika stoff som förelåg i skriftlig eller muntlig tradition eller också gjorde de sammandrag eller förtydligade sin framställning med hänsyn till situationen i församlingarna. Formen av förkunnelse lät de sina skrifter behålla dock alltid så att vad de låter oss veta om Jesus är sant och riktigt.”[37]

127        Evangeliet i sin fyrfaldiga gestalt har en enastående plats i kyrkan. Om denna vittnar den vördnad som liturgin ägnar det och den ojämförliga dragningskraft som det i alla tider har utövat på helgonen. [1154]

Det finns ingen lära som är bättre, dyrbarare och klarare än evangelietexten. Se och behåll det som vår Herre och Mästare, Kristus, har lärt oss med sina ord och fullgjort för oss i sina handlingar.[38]

Det är framför allt evangeliet som ger mig näring i min bön. Däri finner jag allt som behövs för min arma själ. I det finner jag ständigt nytt ljus och nya betydelser av hemlighetsfull och fördold art.[39] [2705]

Enheten mellan det Gamla och det Nya testamentet

128        Kyrkan har redan i apostolisk tid[40] och sedan ständigt i traditionen kastat ljus över den gudomliga frälsningsplanens enhet genom att använda sig av typologi. Denna urskiljer i Guds gärningar i det Gamla förbundet förutsägelser av det som Gud har låtit gå i uppfyllelse vid tidens fullbordan, i sin människoblivne Sons person. [1094; 489]

129        De kristna läser alltså Gamla testamentet i ljuset av den döde och uppståndne Kristus. Denna typologiska läsning uppenbarar det outtömligt rika innehållet i det Gamla testamentet. Att typologiskt läsa Gamla testamentet får inte leda till att vi glömmer att det behåller sitt egenvärde som uppenbarelse, vilken bekräftats av Herren själv.[41] För övrigt måste det Nya testamentet också läsas i ljuset av det Gamla. Den äldsta kristna trosundervisningen hänvisar ständigt till det Gamla testamentet.[42] Enligt ett gammalt talesätt är Nya testamentet gömt i det Gamla medan det Gamla är avslöjat i det Nya: ”Det Nya testamentet döljer sig i det Gamla och i det Nya avslöjar sig det Gamla”.[43] [651; 2055; 1968]

130        Typologin representerar den dynamiska kraft som leder fram mot den gudomliga frälsningsplanens fullbordan när ”Gud skall vara allt i alla” (1 Kor 15:28). Varken patriarkernas kallelse eller uttåget ur Egypten, till exempel, förlorar sitt egenvärde därför att dessa händelser på samma gång är stadier på väg mot fulländningen.

V. Den heliga Skrift i kyrkans liv

131        ”En sådan kraft och styrka ligger i Guds ord att kyrkan därav får stadga och livskraft och kyrkans barn får trosstyrka, näring för själen och ett rent och outsinligt källflöde för det andliga livet.”[44] ”För dem som tror på Kristus måste tillträdet till Skriften stå vidöppet.”[45]

132        ”Därför bör studiet av den heliga Skrift vara så att säga den heliga teologins själ. Också ordets tjänst, alltså den själavårdande förkunnelsen, katekesen och all kristen undervisning – där den i gudstjänsten hemmahörande homilian (predikan över en bibeltext) bör ha en framträdande plats – allt detta hämtar ur samma Skriftens ord sund näring och helgande växtkraft.”[46] [94]

133        Kyrkan ”uppmanar eftertryckligt och var för sig alla kristustroende... att genom flitig bibelläsning förvärva ’det som är långt mera värt’ än annat, ’kunskapen om Jesus Kristus’ (Fil 3:8). ’Att inte känna Skriften innebär att inte känna Kristus’.”[47] [2653; 1792]

 
Sammanfattning


134 ”Hela den heliga Skrift är en och samma bok, och denna enda bok är Kristus, ty hela den heliga Skrift talar om Kristus, och hela den heliga Skrift fullbordas i Kristus.”[48]
 
135 ”De heliga Skrifterna innehåller verkligen Guds ord, och eftersom de är inspirerade är de också själva verkligen detta ord.”[49]
 
136 Gud är upphovet till den heliga Skrift eftersom han inspirerar dess mänskliga författare; han handlar i dem och genom dem. Så garanterar han att deras skrifter utan misstag lär den frälsande sanningen.[50]
 
137 Tolkningen av de inspirerade Skrifterna bör framför allt vara uppmärksam på vad Gud vill uppenbara genom de heliga Skrifterna för vår frälsnings skull. Det som kommer från Anden kan bara helt och fullt uppfattas under Andens ledning.[51]
 
138 Kyrkan tar emot och vördar de 46 böckerna i Gamla testamentet och de 27 böckerna i Nya testamentet som inspirerade.
 
139 De fyra evangelierna har en central plats eftersom Kristus Jesus är mitten i dem.
 
140 De båda testamentena härstammar från enheten i Guds plan och i hans uppenbarelse. Gamla testamentet förbereder det Nya medan det Nya fullbordar det Gamla; de två belyser varandra ömsesidigt; båda två är verkligen Guds ord.
 
141 ”Kyrkan har alltid vördat de heliga skrifterna lika mycket som Herrens egen kropp”:[52] dessa två när och styr hela det kristna livet. ”Ditt ord är mina fötters lykta, ett ljus på min väg” (Ps 119:105).[53]
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

FÖRSTA KAPITLET
MÄNNISKAN ÄR ”MOTTAGLIG” FÖR GUD

ANDRA KAPITLET
GUD KOMMER MÄNNISKAN TILL MÖTES

Artikel 1               Guds uppenbarelse

Artikel 2               Den gudomliga uppenbarelsen förs vidare

Artikel 3               Den heliga Skrift

I.            Kristus – Skriftens enda och enastående Ord
II.           Den heliga Skrifts sanning och inspiration
III.          Den helige Ande, Skriftens tolk
IV.         Bibelns kanoniska skrifter
V.           Den heliga Skrift i kyrkans liv

TREDJE KAPITLET
MÄNNISKAN SVARAR GUD

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

 

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register