Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 2

KONFIRMATIONENS SAKRAMENT

1285     Konfirmationens sakrament bildar tillsammans med dopet och eukaristin helheten av ”den kristna initiationens sakrament”. Dess enhet måste upprätthållas. Man måste alltså förklara för de troende att det är nödvändigt att ta emot detta sakrament för att fullborda dopets nåd.[1] ”Genom konfirmationens sakrament binds de döpta starkare till kyrkan och får som gåva en särskild kraft av den helige Ande. Så förpliktas de strängare att som Kristi sanna vittnen göra tron känd och försvara den både i ord och handling.”[2]

I. Konfirmationen i frälsningsordningen

1286     I Gamla testamentet förkunnade profeterna att Herrens Ande skulle vila över den efterlängtade Messias[3] på grund av hans sändning till frälsning och befrielse.[4] Den helige Andes nedstigande över Jesus vid hans dop av Johannes blev tecknet på att det var han som skulle komma, att han var Messias, Guds Son.[5] Han avlades av den helige Ande, och hela hans liv och sändning förverkligas i fullkomlig gemenskap med den helige Ande som Fadern ger honom ”utan att mäta” (Joh 3:34). [702-716]

1287     Men denna Andens fullhet skulle inte enbart tillhöra Messias, utan skulle ges vidare åt hela det messianska folket.[6] Vid flera tillfällen lovade Kristus att på detta sätt utgjuta den helige Ande,[7] ett löfte som han uppfyllde först på påskdagen[8] och sedan på det mest spektakulära sätt på pingstdagen.[9] Uppfyllda av den helige Ande börjar apostlarna förkunna ”Guds stora gärningar” (Apg 2:11), och Petrus förklarar att denna andeutgjutelse är ett tecken på att den messianska tiden har kommit.[10] De som då kom till tro på apostlarnas förkunnelse och lät döpa sig fick i sin tur den helige Andes gåva.[11] [739]

1288     ”Sedan denna tid meddelade apostlarna för att uppfylla Kristi vilja åt de nydöpta genom handpåläggning, Andens gåva som för dopets nåd till sin fulländning.[12] Därför har bredvid läran om dopet också läran om handpåläggningen[13] sin plats bland huvudstyckena i den första kristna trosundervisningen. Handpåläggningen erkänns med rätta som ursprunget till konfirmationens sakrament som på visst sätt gör pingstens nåd ständigt närvarande i kyrkan.”[14] [699]

1289     För att bättre symbolisera den helige Andes gåva lades mycket tidigt en smörjelse med väldoftande olja (krisma) till handpåläggningen. Denna smörjelse tolkar benämningen ”kristen” som betyder ”smord” och som har sitt ursprung i Kristi eget namn, honom som ”Gud smorde med helig Ande” (Apg 10:38). Och denna smörjelserit finns kvar ännu i våra dagar, både i öst och i väst. Därför kallas detta sakrament i öst för krismation, smörjelse med krisma, eller myron, som betyder ”krisma”. I väst antyder benämningen konfirmation både bekräftelse av dopet, som fullbordar den kristna initiationen och stärkande av dopets nåd – alltsammans den helige Andes frukt. [695; 436; 1297]

Två traditioner: öst och väst

1290     Under de första århundradena utgör konfirmationen en enda gudstjänst tillsammans med dopet och bildar enligt ett uttryck av Cyprianus ett ”dubbelt sakrament”.[15] Av många skäl – att barndopen som nu förrättades under hela året mångfaldigades, likaså att församlingarna, som förstorade stiften, utvecklades – var det inte möjligt för biskopen att vara närvarande vid alla dopgudstjänster. Eftersom man i väst önskade förbehålla åt biskopen att fullborda dopet, uppkommer seden att lägga in ett avstånd i tid mellan de båda sakramenten. I öst har man behållit enheten mellan båda sakramenten, som är så fullständig, att konfirmationen meddelas av den präst som förrättar dopet. Men detta kan han bara göra med ”myron” som är vigd av en biskop.[16] [1233]

1291     I den romerska kyrkan förekom en sed som underlättade den västliga utvecklingen, nämligen en dubbel smörjelse efter dopet. De nydöpta smordes av prästen då de steg upp ur dopvattnet, och de smordes därefter en andra gång på pannan av biskopen.[17] Den första smörjelsen med krisma som prästen ger har förblivit förbunden med dopriten. Den innebär att den döpta människan har del av Kristi profetiska, kungliga och prästerliga uppdrag. Om dopet ges åt en vuxen, finns det bara en smörjelse efter dopet: konfirmationens smörjelse. [1242]

1292     De orientaliska kyrkornas praxis understryker mera den kristna initiationens enhet. Den latinska kyrkans praxis uttrycker skarpare den nya kristna människans gemenskap med biskopen, som är garant för och tjänare åt sin kyrkas enhet, katolicitet och apostolicitet. Därigenom är biskopen föreningslänken till Kristi kyrkas apostoliska ursprung. [1244]

II. Konfirmationens tecken och rit

1293     I denna sakramentala gudstjänsthandling bör man betrakta smörjelsens tecken och vad denna smörjelse betyder och präglar in: det andliga inseglet. Smörjelsen är i den bibliska och antika symboliken rik på olika betydelser. Oljan är tecken på överflöd[18] och glädje,[19] den renar (smörjelse före och efter badet) och gör kroppen smidig (smörjelse av idrottsmän och kämpar); den är tecken på läkning, eftersom den mildrar stötar och sår;[20] den får människan att stråla av skönhet, hälsa och styrka. [695]

1294     Alla dessa betydelser av smörjelsen med olja återfinns i det sakramentala livet. Smörjelsen före dopet med katekumenolja betyder rening och ny kraft; smörjelsen av de sjuka betyder helande och tröst. Smörjelse med krisma efter dopet, i konfirmationen och vigningen är tecken på en vigning. Genom konfirmationen får de kristna – dvs, de som blivit smorda – större del av Jesu Kristi sändning och den fullhet av den helige Ande som han har i överflöd, för att hela deras liv skall sprida ”Kristi vällukt”.[21] [1152]

1295     Genom denna smörjelse tar konfirmanden emot ”märket”, den helige Andes insegel. Inseglet, sigillet, är personens symbol,[22] tecken på dess auktoritet,[23] dess egendomsrätt över någonting[24] – så märkte man soldater med deras ledares sigill liksom slavar med deras husbondes sigill; det garanterar äktheten av en rättslig handling[25] eller ett dokument[26] och gör det eventuellt hemligt.[27] [698]

1296     Kristus själv säger att han är präglad av sin Faders insegel.[28] Också den kristna människan är präglad av ett insegel: ”Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan”.[29] Detta är den helige Andes insegel som markerar att man fullständigt tillhör Kristus och står i hans tjänst för alltid, men också innebär löfte om Guds beskydd i den stora eskatologiska prövningen.[30] [1121]

Konfirmationsgudstjänsten

1297     Ett viktigt moment som föregår firandet av konfirmationen men på sätt och viss utgör en del av det är vigningen av krismat. Det är biskopen som på skärtorsdagen i oljevigningsmässan viger det heliga krismat för hela sitt stift. I de orientaliska kyrkorna är denna vigning till och med förbehållen patriarken: [1183; 1241]

Den Antiokenska liturgin uttrycker sig i epiklesen som helgar det heliga krismat (myron) på följande sätt: ”(Fader... sänd din helige Ande) över oss och över denna olja som finns framför oss och helga den, för att den för oss alla som skall bli smorda och märkta av den, skall bli heligt myron, prästerligt myron, kungligt myron, glädjens smörjelse, ljusets klädnad, frälsningens mantel, andlig gåva, helgelse till själ och kropp, oförgänglig lycka, outplånligt insegel, trons sköld och fruktansvärd hjälm mot alla fiendens gärningar”.

1298     Då konfirmationen förrättas åtskild från dopet – vilket är fallet i den romerska riten – börjar sakramentsliturgin med att konfirmanderna förnyar sina doplöften och bekänner sin tro. Så blir det fullt klart att konfirmationen har sin plats som en följd av dopet.[31] När en vuxen blir döpt, tar han eller hon omedelbart emot konfirmationen och deltar i eukaristin.[32]

1299     I den romerska riten sträcker biskopen ut händerna över konfirmanderna, en åtbörd som sedan apostlarnas tid är tecken på den helige Andes gåva. Sedan ber biskopen om Andens utgjutande:

Allsmäktige Gud, vår Herres Jesu Kristi Gud och Fader, genom vatten och helig Ande har du pånyttfött dessa människor som tjänar dig och gjort dem fria från synden. Sänd till dem den helige Ande, tröstaren och försvararen; giv dem vishetens och förståndets Ande, rådets och styrkans Ande, kunskapens och gudsfruktans Ande, och uppfyll dem med din fruktans Ande, genom Jesus Kristus, vår Herre.[33] [1831]

1300     Så följer sakramentets väsentliga rit. I den latinska gudstjänstordningen ”meddelas konfirmationens sakrament genom smörjelse med krisma på pannan som sker genom handpåläggning och med följande ord: ’N., tag emot inseglet på den helige Ande som blir given åt dig’.”[34] I de orientaliska kyrkorna av Bysantinsk rit sker smörjelsen med myron efter en bön om Andens ankomst på de mest betydelsefulla delarna av kroppen: pannan, ögonen, näsan, öronen, läpparna, bröstet, ryggen, händerna och fötterna. Varje smörjelse åtföljs av formeln: ”Inseglet på den helige Andes gåva”.[35] [699]

1301     Fridshälsningen som avslutar den sakramentala liturgin betecknar och visar på den kyrkliga gemenskapen med biskopen och med alla troende.[36]

III. Konfirmationens verkningar

1302     Konfirmationsliturgin klargör att konfirmationens sakrament som verkan har den helige Andes särskilda utgjutande, så som den en gång gavs åt apostlarna på pingstdagen. [731]

1303     Av detta framgår att konfirmationen ger tillväxt och fördjupning av dopets nåd: [1262-1274]

den får oss att slå djupare rot i det barnaskap hos Gud som låter oss säga: ”Abba, Fader” (Rom 8:15);
den förenar oss fastare med Kristus;
den ökar den helige Andes gåvor i oss;
den förenar oss innerligare med kyrkan;[37]
den ger oss en särskild kraft av den helige Ande för att sprida och försvara tron i ord och handling som sanna vittnen för Kristus, för att modigt bekänna Kristi namn och för att aldrig blygas för korset.[38] [2044]

Kom ihåg att du har tagit emot det andliga tecknet, vishetens och förståndets Ande, rådets och styrkans Ande, insiktens och fromhetens Ande, gudsfruktans Ande, och bevara vad du har fått. Gud Fadern har märkt dig med sitt tecken, Herren Kristus har bekräftat dig och i ditt hjärta lagt ned frälsningens underpant, Anden.[39]

1304     Liksom dopet som den fullbordar meddelas konfirmationen en enda gång. Konfirmationen inpräglar verkligen ett outplånligt andligt märke i själen, ”inseglet”,[40] som är tecken på att Jesus Kristus har inpräglat sin Andes insegel i en kristen människa och klätt honom med kraft från höjden för att hon skall vara hans vittne.[41] [1121]

1305     ”Inseglet” fullkomnar de troendes allmänna prästadöme som de tar emot i dopet, och den ”konfirmerade tar emot kraften att offentligt bekänna tron på Kristus, liksom i kraft av ett uppdrag quasi ex officio.[42] [1268]

IV. Vem kan ta emot detta sakrament?

1306     Varje döpt människa som ännu inte har blivit konfirmerad kan och skall ta emot konfirmationens sakrament.[43] Eftersom dop, konfirmation och eukaristi bildar en enhet blir följden att ”de troende är förpliktade att vid lämpligt tillfälle ta emot detta sakrament,[44] ty utan konfirmation och eukaristi är dopets sakrament förvisso både giltigt och verksamt, men den kristna initiationen förblir ofullbordad. [1212]

1307     I århundraden har det varit sed i den latinska kyrkan att ange ”den ålder då man uppnått bruket av sitt förnuft” som lämplig tidpunkt att ta emot konfirmationen. Men om barn befinner sig i livsfara bör man konfirmera dem även om de ännu inte har uppnått den ålder då man kan göra bruk av sitt förnuft.[45]

1308     Om man ibland talar om konfirmationen som ”den kristna mogenhetens sakrament” bör man i så fall inte förväxla trons vuxenålder med det naturliga växandets vuxenålder och inte heller glömma att dopets nåd är en nåd som hänger samman med att man utvalts på ett oförskyllt och oförtjänt sätt; denna nåd behöver inte ”ratificeras” för att kunna verka. Den helige Thomas påminner om detta: [1250]

Kroppens ålder är inte en absolut förutsättning för själens utvecklingsmöjligheter. Så kan människan också som barn ta emot den andliga ålderns fullkomlighet om vilken Visheten talar (4:8): ”Vördnadsvärd ålderdom är inte den som ger långa dagar, inte heller den som räknas i antalet år”. Så har många barn, tack vare den Andens styrka de har tagit emot kämpat modigt ända till utgjutandet av sitt blod för Kristus.[46]

1309     Förberedelsen för konfirmationen bör ha som målsättning att leda den kristna människan fram till en innerligare förening med Kristus, till en mera levande bekantskap med den helige Ande, Andens gåvor och maningar, för att hon bättre skall kunna åta sig apostoliskt ansvar för det kristna livet. Därför skall konfirmationsundervisningen bemöda sig om att väcka sinnet för tillhörigheten till Jesu Kristi kyrka – både när det gäller den universella kyrkan och församlingsgemenskapen. Denna bär ett särskilt ansvar för förberedelsen av konfirmanderna.[47]

1310     För att ta emot konfirmationen skall man vara i nådens tillstånd. Det är lämpligt att använda sig av botens sakrament för att renas med tanke på den helige Andes gåva. Intensivare bön bör förbereda konfirmanden att med uppmärksamhet och hängivenhet ta emot den helige Andes kraft och nådegåvor.[48] [2670]

1311     Det är lämpligt att konfirmanderna för konfirmationen – liksom för dopet – söker andlig hjälp hos en gudfar eller en gudmor. Lämpligtvis rör det sig om samma person som för dopet för att tydligt markera enheten mellan de båda sakramenten.[49] [1255]

V. Förvaltaren av konfirmationens sakrament

1312     Den ursprunglige förvaltaren av konfirmationens sakrament är biskopen.[50]

               I östkyrkan är det vanligtvis prästen som döper som också omedelbart förrättar konfirmationen i en och samma gudstjänst. Men han utför smörjelsen med krisma som har vigts av patriarken eller biskopen, något som uttrycker kyrkans apostoliska enhet vars band får styrka genom konfirmationen. I den latinska kyrkan använder man sig av samma regel när det gäller vuxendop eller när en person som döpts i en annan kristen gemenskap som inte giltigt förvaltar konfirmationens sakrament får tillträde till kyrkans fulla gemenskap.[51] [1233]

1313     I västkyrkan är biskopen ordinarie förvaltare av konfirmationens sakrament.[52] Även om biskopen då det behövs kan ge fullmakt åt präster att meddela konfirmationen,[53] är det lämpligt att han själv konfirmerar och inte glömmer att konfirmationen tidsmässigt skildes från dopet just därför att biskopen är ordinarie förvaltare av konfirmations sakrament. Biskoparna är apostlarnas efterföljare och de har tagit emot fullheten i vigningens sakrament. Att de förvaltar detta sakrament gör det mycket klart att det åstadkommer att de som tar emot det blir innerligare förenade med kyrkan, dess apostoliska ursprung och dess uppdrag att vittna om Kristus. [1290; 1285]

1314     Om en kristen människa befinner sig i livsfara kan vilken präst som helst ge henne konfirmationens sakrament.[54] Ja, kyrkan vill att inget av hennes barn, även om det är mycket litet, lämnar denna värld utan att ha fullkomnats av den helige Ande med den gåva som består av Kristi fullhet. [1307]

 
Sammanfattning


1315 ”Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig Ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig Ande” (Apg 8:14-17).
 
1316 Konfirmationen fulländar dopets nåd. Den är det sakrament som ger oss den helige Ande för att låta oss slå djupare rot i barnaskapet hos Gud, för att inlemma oss fastare i Kristus, för att göra vårt band till kyrkan fastare, för att mera förena oss med hans uppdrag och för att hjälpa oss att ge vittnesbörd om den kristna tron med ord som ledsagas av gärningar.
 
1317 Konfirmationen präglar – liksom dopet – in ett andligt tecken eller ett outplånligt insegel i den kristna människans själ. Därför kan man bara en gång under sitt liv ta emot detta sakrament.
 
1318 I östkyrkan meddelas detta sakrament omedelbart efter dopet; det åtföljs av deltagandet i eukaristin. Detta är en tradition som klargör enheten mellan de tre sakramenten i den kristna initiationen. I den latinska kyrkan meddelas detta sakrament vid uppnådd förnuftsålder och under vanliga förhållanden förbehåller man dess firande åt biskopen och uttrycker på detta sätt att detta sakrament ger kraft åt banden med kyrkan.
 
1319 En konfirmationskandidat som uppnått den ålder då man kan bruka sitt förnuft, skall bekänna den kristna tron, vara i nådens tillstånd, ha för avsikt att ta emot sakramentet och vara beredd att åta sig sin roll som Kristi lärjunge och vittne, i den kyrkliga gemenskapen och i jordiska angelägenheter.
 
1320 Den väsentliga konfirmationsriten är smörjelse med det heliga krismat på den döpta människans panna (i östkyrkan också på andra sinnesorgan) tillsammans med förrättarens handpåläggning och orden: ”Accipe signaculum doni Spiritus Sancti” (Tag emot inseglet på den helige Ande som blir given åt dig) i den romerska riten, eller, ”Signaculum doni Spiritus Sancti” (Inseglet på den helige Andes gåva) i den bysantinska riten.
 
1321 Då konfirmationen firas åtskild från dopet uttrycks dess band till dopet bland annat med förnyelsen av doplöftena. Att konfirmationen firas inom ramen för eukaristin bidrar till att understryka enheten mellan den kristna initiationens sakrament.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN
 

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT


FÖRSTA KAPITLET
DEN KRISTNA INITIATIONENS SAKRAMENT

Artikel 1               Dopets sakrament

Artikel 2               Konfirmationens sakrament

I.            Konfirmationen i frälsningsordningen
II.           Konfirmationens tecken och rit
III.          Konfirmationens verkningar
IV.         Vem kan ta emot detta sakrament?
V.           Förvaltaren av konfirmationens sakrament
 
Artikel 3               Eukaristins sakrament

ANDRA KAPITLET
HELANDETS SAKRAMENT

TREDJE KAPITLET
SAKRAMENT I GEMENSKAPENS TJÄNST

FJÄRDE KAPITLET
ANDRA LITURGISKA HANDLINGAR

 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register