<<  Navigera  >>

Andra kapitlet

JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS

GUDS ENFÖDDE SON

Det glada budskapet: Gud har sänt sin Son

422        ”Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt” (Gal 4:4-5). Detta är ”glädjebudskapet om Jesus Kristus, Guds Son” (Mark 1:1): Gud besöker sitt folk.^[1] Han har hållit sitt löfte till Abraham och hans barn.^[2] Han har gjort det mer än vad man överhuvudtaget kunde vänta sig: han har sänt sin ”älskade Son”.^[3] [389; 2763]

423        Vi tror och bekänner att Jesus från Nasaret, född som jude av en Israels dotter i Betlehem på kung Herodes den Stores och kejsar Augustus tid, till yrket snickare, död som korsfäst i Jerusalem under prokuratorn Pontius Pilatus under kejsar Tiberius regering, är Guds evige Son som blivit människa, att han har ”utgått från Gud” (Joh 13:3), ”stigit ned från himlen” (Joh 3:13; 6:33), ”kommit i mänsklig gestalt” (1 Joh 4:2), ty ”Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.... Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd” (Joh 1:14, 16).

424        Påverkade av den helige Andes nåd och dragna av Fadern tror och bekänner vi om Jesus: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16). Det är på klippan av denna tro, som Petrus bekände, som Kristus har byggt sin kyrka.^[4] [683; 552]

”Att förkunna budskapet om den outgrundliga rikedom som finns i Kristus”^[5]

425        Att ge vidare den kristna tron innebär först och främst att förkunna Jesus Kristus för att framkalla tro på honom. Från allra första början brann de första lärjungarna av iver att förkunna Kristus: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört” (Apg 4:20). Och de manar människor i alla tider att ta del av den glädje de erfar genom sin gemenskap med Kristus: [850; 858]

I hjärtat av trosläran och trosundervisningen: Kristus

426        ”I hjärtat av den kristna trosundervisningen finner vi som det allra viktigaste en person – Jesus Kristus, Faderns ende Son..., som har lidit och dött för oss, som har uppstått och nu lever med oss för alltid.... Att undervisa i den kristna tron är att i Kristi person avslöja hela Guds eviga plan. Det är att försöka förstå innebörden av Kristi ord och handlingar och de tecken som har utförts av honom.”^[6] Målet för trosundervisningen är följande: ”Att leda fram till gemenskapen med Jesus Kristus: han ensam kan föra oss fram till Faderns kärlek i Anden och låta oss få del av den heliga Treenighetens liv”.^[7] [1698; 513; 260]

427        ”Det är Kristus, Guds människoblivna Ord och Guds Son, som man undervisar om – allt det övriga står i förhållande till honom. Det är bara Kristus som undervisar, varje annan person gör det i den mån som han är Kristi tolk och låter Kristus tala med sin mun.... Varje kateket borde på sig själv tillämpa Jesu hemlighetsfulla ord: ’Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig’ (Joh 7:16).”^[8] [2145; 876]

428        Den som kallas att ”undervisa om Kristus” bör alltså först och främst söka ”den överväldigande vinst som består i kunskapen om Kristus”; man måste ”räkna allt som förlust för att vinna Kristus och få leva i honom”, och ”att lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som är lik hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda” (Fil 3:8-11).

429        Det är ur denna kärleksfulla kunskap om Kristus som längtan att förkunna honom bryter fram, att ”evangelisera”, att föra andra till trons ”ja” till Jesus Kristus. Men på samma gång känner man behovet att ständigt lära känna denna tro bättre. För att nå detta mål skall nu i enlighet med trosbekännelsen Jesu huvudsakliga benämningar behandlas: Kristus, Guds Son, Herren (artikel 2). Trosbekännelsen förkunnar sedan de huvudsakliga mysterierna i Kristi liv: människoblivandet (artikel 3), hans påsk (artikel 4 och 5), och till slut hans förhärligande (artikel 6 och 7). [851]

Artikel 2

 ”OCH PÅ JESUS KRISTUS,

HANS ENFÖDDE SON, VÅR HERRE”

I. Jesus

430        Jesus på hebreiska betyder: ”Gud frälser”. Vid bebådelsen ger ängeln Gabriel den som blir till namnet Jesus som samtidigt uttrycker hans identitet och hans sändning.^[9] Eftersom ”Gud ensam kan förlåta synder” (Mark 2:7) är det han som i Jesus, hans evige Son som blivit människa skall ”frälsa sitt folk från dess synder” (Matt 1:21). I Jesus sammanfattar Gud hela sin frälsningshistoria till gagn för människan. [210; 402]

431        I frälsningens historia nöjde sig inte Gud med att befria Israel ”ur träldomshuset” (5 Mos 5:6) genom att låta folket lämna Egypten. Han frälser det också från dess synd. Eftersom synden alltid är en kränkning som tillfogas Gud^[10] så är han den ende som kan avlösa från den.^[11] I och med att Israel blir mer och mer medvetet om syndens allomfattande utbredning kan det bara söka frälsning i att åkalla Guds, Frälsarens, namn.^[12] [1850, 1441; 388]

432        Jesu namn betyder att Guds eget namn är närvarande i Sonens^[13] person, som blivit människa för att fullständigt och slutgiltigt frälsa världen från synden. Han är det gudomliga namn som är det enda som kan ge frälsning,^[14] och han kan hädanefter åkallas av alla ty han har genom sitt människoblivande^[15] förenat sig med alla människor på ett sådant sätt att ”ingenstans bland människor under himmelen finns något annat namn som kan rädda oss” (Apg 4:12).^[16] [589; 2666; 389; 161]

433        Guds, Frälsarens, namn åkallades en gång om året av översteprästen till försoning för Israels synder när han hade bestänkt nådastolen i det Allraheligaste med offerblodet.^[17] Nådastolen var den plats där Gud blev närvarande.^[18] När Paulus om Jesus säger att ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror” (Rom 3:25) betyder detta att i Jesu mänskliga natur var det ”Gud som försonade hela världen med sig i Kristus” (2 Kor 5:19). [615]

434        Jesu uppståndelse förhärligar Guds, Frälsarens namn,^[19] ty från och med nu är det Jesu namn som helt och hållet uppenbarar den högsta makten i det ”namn som är över alla namn” (Fil 2:9-10). De onda andarna fruktar hans namn,^[20] och det är i Jesu namn som hans lärjungar gör under,^[21] ty allt som de ber Fadern om i hans namn ger han dem.^[22] [2812; 2614]

435        Jesu namn befinner sig i hjärtat av den kristna bönen. Alla liturgiska böner avslutas av formuleringen ”genom Jesus Kristus, vår Herre”. Bönen ”Hell dig, Maria” når sin höjdpunkt i orden ”och välsignad är din livsfrukt, Jesus”. Den hjärtats bön i Östern som kallas ”Jesusbönen” säger: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare”. Många kristna dör – som Jeanne d’Arc – med det enda ordet ”Jesus” på läpparna.^[23] [2667-2668; 2676]

II. Kristus

436        Ordet Kristus kommer från den grekiska översättningen av den hebreiska termen ”Messias” som betyder ”smord”. Den blir Jesu egennamn enbart därför att han helt och hållet uppfyller den gudomliga sändning som den betyder. I Israel var sådana människor smorda som var helgade åt Gud för ett uppdrag från honom. Detta var fallet med kungarna,^[24] prästerna^[25] och – mera sällan – med profeterna.^[26] I allra högsta grad skulle det vara fallet med Messias som Gud skulle sända för att slutgiltigt upprätta sitt herradöme.^[27] Messias måste vara smord av Guds Ande^[28] som den som samtidigt var konung och präst^[29] men också profet.^[30] Jesus uppfyllde Israels messianska hopp i sin trefaldiga funktion som präst, profet och kung. [690; 695; 711-716, 783]

437        Ängeln förkunnade Jesu födelse för herdarna som den Messias som var utlovad åt Israel: ”I dag har en frälsare fötts år er i Davids stad, han är Messias, Herren” (Luk 2:11). Från början är han den som ”Fadern har helgat och sänt i världen” (Joh 10:36), han avlades som ”helig”^[31] i Marias jungfruliga sköte. Josef uppmanades av Gud att ”föra hem Maria som hustru”, ty hon bar på den som ”blivit till genom helig ande” (Matt 1:20) för att Jesus ”som kallas Kristus” skulle födas av Josefs brud och tillhöra Davids messianska efterkommande (Matt 1:16).^[32] [525, 486]

438        Jesu messianska helgande uppenbarar hans gudomliga sändning. ”Det är för övrigt detta som just hans namn uppenbarar, ty i Kristi namn underförstår man den som har smort, den som har blivit smord och den smörjelse med vilken han har blivit smord. Den som smorde är Fadern, den som blev smord är Sonen och han var i Anden som är smörjelsen”.^[33] Hans eviga messianska sändning uppenbarades under hans jordeliv vid det dop han tog emot av Johannes Döparen, då Gud smorde honom ”med helig Ande och kraft” (Apg 10:38), för att han skulle ”bli sedd av Israel” (Joh 1:31) som dess Messias. Hans gärningar och ord vittnar om att han är ”Guds Helige”.^[34] [727; 535]

439        Många judar och till och med några hedningar, som delade deras hopp, såg den messianske ”Davidssonens” drag träda fram på ett grundläggande sätt i Jesus – honom som Gud hade utlovat.^[35] Jesus accepterade Messiastiteln, som han kunde göra anspråk på,^[36] men inte utan reservationer, ty denna titel kunde missförstås: den uppfattades av en del av hans samtida på ett alltför mänskligt sätt,^[37] ja, tolkades i grunden politiskt.^[38] [528-529; 547]

440        Jesus tog emot Petri trosbekännelse som erkände honom som Messias. Samtidigt förkunnade han Människosonens lidande, som snart skulle äga rum.^[39] Jesus avslöjade det äkta innehållet i sin kungliga messianitet, som på en gång utsäger Människosonens transcendenta väsen, han som ”steg ned från himmelen” (Joh 3:13)^[40] och hans frälsande sändning som lidande Tjänare: Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:28).^[41] Därför uppenbaras den sanna innebörden i hans kungliga värdighet först på korset.^[42] Det är först efter Jesu uppståndelse som Petrus kunde förkunna hans kungliga Messias-värdighet inför Guds folk: ”Hela Israel skall alltså vara förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och Messias: denne Jesus som ni har korsfäst” (Apg 2:36). [552; 550; 445]

III. Guds enfödde Son

441        Guds Son är i Gamla testamentet en titel som ges åt änglar,^[43] det utvalda folket,^[44] Israels barn^[45] och deras kungar.^[46] Här betyder den ett adoptivsonskap, som upprättar ett särskilt intimt förhållande mellan Gud och hans skapelse. När den utlovade Messiaskungen kallas ”Guds son”^[47] innebär detta inte enligt den bokstavliga betydelsen av denna term att han är mer än mänsklig. De som kallade Jesus så som Israels Messias^[48] ville inte säga mer.^[49]

442        Men det gäller inte Petrus när han bekänner Jesus som ”Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16), ty denne svarar honom högtidligt: ”ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen” (Matt 16:17). På samma sätt berättade Paulus om sin omvändelse på väg mot Damaskus: ”Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna” (Gal 1:15-16). ”Han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds son” (Apg 9:20). Från första början^[50] blir detta mitten av den apostoliska tro^[51] som Petrus var den förste att bekänna som kyrkans grundval.^[52] [552; 424]

443        Om Petrus kunde erkänna att Jesus Messias är Guds Son på ett transcendent sätt så är det därför att Jesus klart och tydligt har låtit detta bli uppenbart. Inför Stora rådet svarade Jesus på sina anklagares fråga: ”Du är alltså Guds Son?”: ”Ni själva säger att jag är det” (Luk 22:70).^[53] Redan långt innan hade han kallat sig för ”Sonen” som känner Fadern.^[54] Sonen skiljer sig från de ”tjänare” som Gud förut sände till sitt folk^[55] och är rent av överlägsen änglarna.^[56] Han skilde mellan sitt eget sätt att vara son och hans lärjungars, han sade aldrig ”vår Fader”^[57] utom för att ge dem uppdraget: ”Så skall ni be: Vår Fader” (Matt 6:9). Han underströk denna skillnad: ”Min Fader och er Fader” (Joh 20:17). [2786]

444        Evangelierna berättar att Faderns röst vid två högtidliga tillfällen, Kristi dop och hans förklaring, förklarar honom som sin ”älskade Son”.^[58] Jesus betecknar sig själv som ”Guds ende Son” (Joh 3:16) och förklarar med denna titel sin eviga pre-existens.^[59] Han kräver tro på ”Guds ende Sons namn” (Joh 3:18). Denna kristna bekännelse kom redan fram i officerens utrop inför Jesu kors: ”Den mannen måste ha varit Guds Son” (Mark 15:39). Endast i påskmysteriet kan den troende finna den djupaste innebörden i beteckningen ”Guds Son”. [536; 554]

445        Att Jesus är Guds Son blir uppenbart efter hans uppståndelse, i den makt som hans förhärligade mänsklighet har: ”Han blev genom sin andes helighet insatt som Guds Son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda” (Rom 1:4).^[60] Apostlarna kan bekänna: ”Vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får från sin Fader, och han var fylld av nåd och sanning” (Joh 1:14). [653]

IV. Herre

446        I den grekiska översättningen av Gamla testamentets böcker återges det outsägliga namn med vilket Gud uppenbarade sig för Mose,^[61] JHWH, med Kyrios, ”Herre”. ”Herre” blir sedan dess det vanligaste namnet för att beteckna själva det gudomliga hos Israels Gud. Nya testamentet använder denna starka innebörd av titeln ”Herre” både för Fadern, men också – och det är något nytt – för Jesus, som därmed själv blir erkänd som Gud.^[62] [209]

447        Jesus själv tar denna titel i anspråk på ett fördolt sätt när han med fariseerna diskuterar innebörden av psalm 110 i Psaltaren^[63] – men också uttryckligen när han vänder sig till sina apostlar.^[64] Under hela hans offentliga liv visar det han gör som tecken på sitt herradöme över naturen, sjukdomarna, demonerna, döden och synden på hans gudomliga suveränitet. [548]

448        I evangelierna vänder sig mycket ofta människor till Jesus och kallar honom ”Herre”. Denna titel vittnar om förtroende och respekt hos dem som närmar sig Jesus och av honom väntar sig hjälp och bot.^[65] Under inflytande av den helige Ande uttrycker den erkännandet av Jesu gudomliga mysterium.^[66] I mötet med den uppståndne Jesus blir den till tillbedjan: ”Min Herre och min Gud!” (Joh 20:28). Den får då en nyans av kärlek och värme som förblir ett särdrag i den kristna traditionen: ”Det är Herren!” (Joh 21:7). [208; 683; 641]

449        Då kyrkans första trosbekännelser ger Jesus den gudomliga titeln ”Herre” förkunnar de från begynnelsen^[67] att den makt, ära och härlighet som tillkommer Gud Fader också tillkommer Jesus^[68] eftersom han ägde ”Gudsgestalt” (Fil 2:6) och därför att Fadern har uppenbarat denna överlägsna ställning som Jesus har genom att uppväcka honom från de döda och upphöja honom i sin härlighet.^[69] [461, 653]

450        Från början av den kristna historien innebär proklamationen av Jesu herravälde över världen och historien^[70] också insikten att människan inte på ett ovillkorligt sätt kan underordna sin personliga frihet någon jordisk makt. En sådan hängivelse kan han bara ge Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus: Caesar är inte ”Herren”.^[71] ”Kyrkan tror... att hela historiens nyckel, mitt och mål finns hos hennes Herre och Mästare.”^[72] [668-672; 2242]

451        Den kristna bönen karakteriseras av titeln ”Herre”, antingen det nu är fråga om uppmaning till bön – ”Herren vare med er” – eller avslutning av bön – ”genom Jesus Kristus, vår Herre” eller det rop som är fyllt av förtröstan och hopp: Maran atha! – ”Herren kommer!”, eller Marana tha – ”Du vår Herre, kom!” (1 Kor 16:22); ”Amen, kom, Herre Jesus!” (Upp 22:20). [2664-2665; 2817]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

Artikel 2               ”Och på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre”

I.            Jesus
II.           Kristus
III.          Guds enfödde Son
IV.         Herre
 
Artikel 3               ”Jesus Kristus är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria” 
 
Artikel 4               ”Jesus Kristus blev pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”
 
Artikel 5               ”Jesus Kristus är nedstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”
 
Artikel 6               ”Jesus är uppstigen till himmelen
och sitter på Gud Fader Allsmäktigs högra sida”
 
Artikel 7               ”Därifrån igenkommande för att döma levande och döda”

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register