Hem

<<  Navigera  >>

Andra kapitlet

HELANDETS SAKRAMENT

1420     Genom den kristna initiationens sakrament tar människan emot det nya livet från Kristus. Men detta liv bär vi ”i lerkärl” (2 Kor 4:7). Ännu är det ”osynligt med Kristus i Gud” (Kol 3:3). Vi befinner oss ännu i vår ”jordiska boning”,[1] som är underkastad lidande, sjukdom och död. Detta nya liv som vi har fått som Guds barn kan genom synden försvagas och rent av gå förlorat.

1421     Herren Jesus Kristus, läkare för vår själ och kropp, han som har förlåtit den lame hans synder och givit honom kroppens hälsa tillbaka[2] vill att hans kyrka, i den helige Andes kraft, fortsätter hans helande och frälsande gärning, också när det gäller hans egna lemmar. Detta är målet för de två läkedomssakramenten: botens och de sjukas smörjelses sakrament.

Artikel 4

BOTENS OCH FÖRSONINGENS SAKRAMENT

1422     ”De som kommer till botens sakrament får genom Guds barmhärtighet förlåtelse för den orätt de tillfogat honom. Samtidigt blir de försonade med kyrkan, som de har sårat genom att synda och som genom kärlek, exempel och bön arbetar för deras omvändelse.”[3] [980]

I. Vad kallas detta sakrament?

1423     Det kallas omvändelsens sakrament därför att det sakramentalt förverkligar Jesu maning till omvändelse,[4] uppfordran att återvända till Fadern,[5] som man har avlägsnat sig ifrån genom synden. Det kallas botens sakrament därför att det helgar ett personligt och kyrkligt krav till den kristne syndaren på omvändelse, ånger och botgöring. [1989; 1440]

1424     Det kallas biktens (bekännelsens) sakrament därför att medgivandet, syndabekännelsen, inför prästen är ett väsentligt element i detta sakrament. I djup mening är detta sakrament också ”bekännelse”, tacksamhet och lovprisning av Guds helighet och hans barmhärtighet mot den syndiga människan. Det kallas förlåtelsens sakrament därför att Gud genom prästens sakramentala avlösning ger syndaren ”förlåtelse och frid”.[6] Det kallas försoningens sakrament därför att det skänker Guds kärlek till syndaren, en kärlek som verkar försoning: ”Låt försona er med Gud” (2 Kor 5:20). Den som lever av Guds barmhärtiga kärlek är beredd att svara på Herrens uppmaning: ”Gå först och försona dig med din broder” (Matt 5:24). [1456; 1449; 1442]

II. Varför finns det ett försoningens sakrament efter dopet?

1425     ”Ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom Herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds Ande” (1 Kor 6:11). Man måste bli medveten om storheten i Guds gåva som ges oss i den kristna initiationens sakrament för att förstå i hur hög grad synden är otänkbar för den som har ”iklätt sig Kristus”.[7] Men aposteln Johannes säger också: ”Om vi säger att vi är utan synd, bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss” (1 Joh 1:8). Och Herren själv har lärt oss att be: ”Förlåt oss våra synder” (Luk 11:4). Han har också bundit vår ömsesidiga förlåtelse av varandras fel till den förlåtelse för våra synder som Gud vill ge. [1263; 2838]

1426     Omvändelsen till Kristus, den nya födelsen genom dopet, den helige Andes gåva, Kristi kropp och blod som man får ta emot som föda har gjort oss ”heliga och fläckfria inför honom” (Ef 1:4), som kyrkan själv, Kristi brud – hon som skulle ”träda fram inför honom... helig och fläckfri” (Ef 5:27). Men det nya livet som man tagit emot i den kristna initiationen har inte tagit bort den mänskliga naturens bräcklighet och svaghet, inte heller den böjelse för synd som traditionen kallar begärelse, som finns kvar hos de döpta för att de skall prövas i det kristna livets kamp, och därvid få hjälp av Kristi nåd.[8] Denna kamp är en omvändelsens kamp för att uppnå helighet och evigt liv, som Herren oupphörligt kallar oss till.[9] [405, 978, 1264]

III. De döptas omvändelse

1427     Jesus kallar till omvändelse. Detta rop på omvändelse är en väsentlig del av förkunnelsen om riket: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet” (Mark 1:15). I kyrkans förkunnelse riktas denna uppmaning framför allt till dem som ännu inte känner Kristus och hans evangelium. Likaså är dopet den främsta platsen för den första och grundläggande omvändelsen. Det är genom tro på det glada budskapet och genom dopet[10] som man avsvär sig det onda och uppnår frälsningen, dvs, förlåtelse för alla synder och det nya livets gåva. [541; 1226]

1428     Men Kristi uppmaning till omvändelse fortsätter att ljuda i de kristnas liv. Denna andra omvändelse är en uppgift för hela kyrkan som aldrig kan avbrytas. Ty hon ”bär syndare i sitt eget sköte” och är ”helig, men samtidigt behöver hon alltid renas, hon går ständigt botens och förnyelsens väg”.[11] Denna ansträngning att omvända sig är inte enbart människoverk. Den är ”det förkrossade hjärtats”[12] rörelse, det hjärta som påverkas och mognar av nåden[13] till att svara på Guds barmhärtiga kärlek; han har först älskat oss.[14] [1036; 853; 1996]

1429     Om detta vittnar Petrus omvändelse sedan han tre gånger förnekat sin Mästare. Jesu blick, full av barmhärtighet, kallar fram ångerns tårar[15] hos honom, och efter Herrens uppståndelse hans försäkran om sin kärlek till Jesus; han upprepar denna försäkran tre gånger.[16] Den andra omvändelsen har också en gemenskapsdimension. Detta kommer till utryck i Herrens maning till en hel kyrka: ”Vänd om!” (Upp 2:5, 16).

Ambrosius säger om de två omvändelserna att i kyrkan ”finns det vatten och tårar: dopets vatten och botens tårar”.[17]

IV. Den inre boten

1430     Liksom redan hos profeterna syftar inte Jesu maning till omvändelse och bot på några yttre gärningar, ”säck och aska”, fasta och späkningar, utan hjärtats omvändelse, inre bot. Utan en sådan inre omvändelse blir botgärningarna utan frukt och besmittas av lögn. Däremot driver den inre omvändelsen fram människan till att också i det yttre ge uttryck för denna inställning med synliga tecken, handlingar och botgärningar.[18] [1098]

1431     Den inre boten är att ge sitt liv en radikalt annan inriktning. Den är att återvända, att omvända sig till Gud av allt hjärta, den innebär att synden upphör, att man vänder sig från det onda och därmed också känner motvilja för de onda gärningar man har begått. Samtidigt medför den en önskan och ett beslut om att förändra sitt liv och en förhoppning om Guds barmhärtighet och förtröstan på hans hjälp. Denna hjärtats omvändelse ledsagas av en hälsosam smärta och sorg som kyrkofäderna brukade kalla animi cruciatus (själens plåga) och compunctio cordis (styng i hjärtat, hjärtats ånger).[19] [1451; 368]

1432     Människans hjärta är tungt och förhärdat. Gud måste ge människan ett nytt hjärta.[20] Omvändelsen är först ett verk av Guds nåd som låter våra hjärtan återvända till sig: ”Omvänd oss, Herre, och vi skall bli omvända” (Klag 5:21). Gud ger oss kraft att börja på nytt. Genom att upptäcka storheten i Guds kärlek skakas vårt hjärta av skräck för synden och känner dess börda. Människan är rädd för att kränka Gud genom synden och bli skild från honom. Människans hjärta omvänder sig genom att se upp till honom som våra synder har genomborrat:[21] [1989]

Låt oss ha våra ögon fästa på Kristi blod och låt oss förstå hur dyrbart det är för hans Fader, ty det har utgjutits för vår frälsning och har åt hela världen förvärvat ångerns nåd.[22]

1433     Sedan den första påsken är det den helige Ande som ”visar världen vad synd är”,[23] vilket innebär att världen inte trodde på den som Fadern sände till världen. Men samma Ande, som har avslöjat synden, är också Tröstaren[24] som ger människans hjärta nåd till ånger och omvändelse.[25] [729; 692, 1848]

V. Många former för bot i det kristna livet

1434     Den kristnes inre botgöring kan ta sig många olika uttryck. Skriften och kyrkofäderna betonar särskilt tre former: fasta, bön och allmosor,[26] som uttrycker omvändelse i förhållande till det egna jaget, till Gud och till andra människor. Bredvid den radikala rening som äger rum i dopet och martyriet brukar de som medel att uppnå syndernas förlåtelse nämna ansträngningar att försona sig med sin nästa, botgöringens tårar, omsorgen om nästans frälsning,[27] helgonens förbön och kärlekens gärningar som ”gör att många synder blir förlåtna” (1 Pet 4:8). [1969]

1435     Omvändelsen blir verklighet i vardagslivet genom olika handlingar som visar på försoning, genom omsorg om de fattiga, genom att utöva och försvara rättfärdighet och rätt[28] – den sker genom att man erkänner sina fel inför sina bröder och systrar, att man tar emot broderlig tillrättavisning, tänker över sitt liv för att rätta till det, rannsakar sitt samvete, tar emot andlig ledning, accepterar lidanden och uthärdar förföljelse för rättfärdighets skull. Att ta sitt kors på sig varje dag och följa Jesus är botens säkraste väg.[29]

1436     Eukaristi och bot. Daglig omvändelse och bot finner sin källa och näring i eukaristin, ty i den blir Kristi offer närvarande, som har försonat oss med Gud: Genom eukaristin får de som lever av Kristi liv näring och kraft. ”Den är motgiftet som befriar oss från våra dagliga fel och bevarar oss för dödssynd.[30] [1394]

1437     Läsning ur den heliga Skrift, tidegärden och Fader vår, varje uppriktig gudstjänsthandling eller fromhetsgärning återupplivar omvändelsens och botens ande och medverkar till våra synders förlåtelse.

1438     Botens tider och dagar under det liturgiska årets lopp (fastetiden, varje fredag till minne av Herrens död) är starka beståndsdelar i kyrkans botpraxis.[31] Dessa tider är särskilt väl lämpade för andliga övningar, botliturgier, vallfärder i botens tecken, frivilliga försakelser som fasta och allmosegivande, broderlig fördelning av tillgångar (gärningar i kärlekens och missionens tjänst). [540; 2043]

1439     Hur omvändelse och bot går till har Jesus själv på ett underbart sätt beskrivit i den berättelse som kallas liknelsen om ”den förlorade sonen”. Mitt i denna berättelse står ”den barmhärtige Fadern”:[32] den talar om hur sonen förtrollas av en illusorisk frihet, och överger sitt fädernehem; den beskriver den yttersta nöd som sonen befinner sig i efter att ha slösat bort hela sin egendom; den framhåller hans djupa förödmjukelse som består i att vakta svin och – ännu värre – att önska att få äta sig mätt av de fröskidor som svinen äter; den berättar hur sonen kommer att tänka på den förlorade förmögenheten; hur han ångrar sig och beslutar att förklara sig själv skyldig inför fadern; den beskriver hans hemfärd och faderns frikostiga mottagande: allt detta är drag som är typiska för omvändelseprocessen. Den vackra dräkten, ringen och festmåltiden är symboler på detta nya liv. Detta liv är rent, värdigt, fyllt av glädje för den som vänder åter till Gud och till hans familjs sköte, som är kyrkan. Endast Jesu Kristi hjärta som känner till djupet i sin Faders hjärta har kunnat avslöja djupet i hans barmhärtighet på ett sätt som är så fullt av enkelhet och skönhet. [545]

VI. Botens och försoningens sakrament

1440     Synd är framför allt kränkning av Gud, brytning av gemenskapen med honom. Samtidigt medför den att gemenskapen med kyrkan skadas. Därför medför omvändelsen samtidigt Guds förlåtelse och försoning med kyrkan. Detta uttrycks och förverkligas liturgiskt av botens och försoningens sakrament.[33] [1850]

Gud ensam förlåter synder

1441     Gud ensam förlåter synder.[34] Eftersom Jesus är Guds Son, säger han om sig själv: ”Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder” (Mark 2:10), och han utövar denna gudomliga makt: ”Dina synder är förlåtna” (Mark 2:5).[35] Ännu mer: i kraft av sin gudomliga myndighet ger han denna makt åt människor[36] för att de skall utöva den i hans namn. [270, 431; 589]

1442     Kristus ville att hans kyrka helt och hållet – i sin bön, sitt liv och sin gärning – skulle vara tecken och verktyg för den förlåtelse och den försoning som han förvärvat oss till priset av sitt blod. Men han har anförtrott utövandet av fullmakten att avlösa från synd åt det apostoliska ämbetet. Detta har fått ”försoningens tjänst” (2 Kor 5:18) sig anförtrodd. Aposteln är sänd i ”Kristi namn”, och det är ”Gud själv”, som genom honom manar och ber: ”Låt försona er med Gud” (2 Kor 5:20). [983]

Försoning med kyrkan

1443     I sitt offentliga liv förlät inte Jesus bara synder, utan visade också på verkan av denna förlåtelse: han förde syndare som fått förlåtelse tillbaka till Gudsfolkets gemenskap, varifrån synden hade avlägsnat eller till och med uteslutit dem. Ett mycket tydligt tecken på detta är att Jesus ger syndare tillträde till sitt bord, en handling som på ett häpnadsväckande sätt samtidigt uttrycker Guds förlåtelse[37] och syndarens återkomst till gemenskapen i Guds folk.[38] [545]

1444     Då Herren ger apostlarna del av sin egen makt att förlåta synder ger han dem också myndighet att försona syndare med kyrkan. Denna kyrkliga dimension av deras uppgift kommer särskilt till uttryck i den högtidliga förklaringen till Simon Petrus: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matt 16:19). ”Binde- och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet” (Matt 18:18; 28:16-20).[39] [981]

1445     Orden binda och lösa betyder: den som ni utesluter från gemenskapen med er, är utesluten från gemenskapen med Gud; den som ni tar emot på nytt i gemenskapen med er, tar Gud också emot till gemenskapen med sig själv. [553]

Förlåtelsens sakrament

1446     Kristus har instiftat botens sakrament för alla syndare som är medlemmar av hans kyrka, framför allt för dem som efter dopet har fallit i svår synd och som på detta sätt har förlorat dopets nåd och sårat den kyrkliga gemenskapen. Det är åt dem som botens sakrament erbjuder en ny möjlighet att omvända sig och återfinna rättfärdiggörelsens nåd. Kyrkofäderna framställer detta sakrament som den ”andra räddnings-plankan efter skeppsbrottet som innebär förlust av nåden”.[40] [979; 1856; 1990]

1447     Under tidernas lopp har den konkreta formen i vilken kyrkan har utövat denna makt haft mycket olika former. Under de första århundradena var försoningen av sådana kristna som hade begått särskilt allvarliga synder efter sitt dop (till exempel avgudadyrkan, mord eller äktenskapsbrott) förenad med en mycket sträng disciplin. Denna krävde att botgörarna skulle göra offentlig bot för sina synder, ofta under många år, innan de kunde ta emot försoning. Man fick bara sällan tillträde till denna ”botgörarnas skara” (som enbart hade med vissa synder att göra) – i vissa trakter bara en enda gång i livet. Under sexhundratalet införde irländska missionärer, inspirerade av den monastiska traditionen från öster, den ”privata” botpraxis som inte kräver att man uppträder offentligt och under lång tid gör botgärningar innan man tar emot försoning med kyrkan. Sakramentet har från och med denna tid varit en angelägenhet som har skötts i större hemlighet mellan den som sökte avlösning från sina synder och prästen. Denna nya praxis förutsåg möjlighet till upprepning och öppnade på detta sätt väg för att man mera regelbundet kunde använda sig av detta sakrament. Den gjorde det möjligt att i en och samma sakramentala gudstjänst innesluta förlåtelse av både allvarliga och mindre allvarliga synder. I stort sett är detta den form för bot som kyrkan praktiserar än i dag.

1448     Mitt i alla förändringar som detta sakrament har undergått under tidernas lopp när det gäller dess förvaltning och dess firande kan man urskilja samma grundläggande struktur. Det består av två lika väsentliga beståndsdelar: å ena sidan finner vi människan, som handlar: hon omvänder sig genom den helige Andes inflytande – hon ångrar sig, bekänner sin synd och gör bot; å andra sidan finner vi Gud, som handlar genom sin kyrkas ingripande. Kyrkan som genom biskopen och prästerna i Jesu namn ger syndernas förlåtelse och fastställer botgöringens art ber också för syndaren och gör bot för honom. Så helas syndaren och återfår sin plats i kyrkans gemenskap.

1449     Den avlösningsformel som är i bruk i den latinska kyrkan uttrycker de väsentliga elementen i detta sakrament: barmhärtighetens Fader är källan till all förlåtelse. Han förverkligar försoningen av syndarna genom sin Sons påsk och gåvan av sin Ande, genom kyrkans bön och tjänst: [1481; 234]

Gud, barmhärtighetens Fader, har genom sin Sons död och uppståndelse försonat världen med sig själv och utgjutit den helige Ande till syndernas förlåtelse. Han give dig genom sin kyrkas förmedling förlåtelse och frid. Och jag löser dig från dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.[41]

VII. Vad botgöraren gör

1450     ”Boten förpliktar syndaren att villigt gå med på alla delar i den: hjärtats ånger; bekännelsen med munnen; fullkomlig ödmjukhet eller fruktbärande botgöring när det gäller den yttre handlingen.”[42]

Ånger

1451     I allt vad botgöraren har att göra intar ångern den främsta platsen. Den är ”en själens smärta över den synd som har begåtts och en avsky för den; och i detta sammanhang också ett beslut att i framtiden inte synda”.[43] [431]

1452     När ångern har sin grund i den kärlek som älskar Gud över allting kallas ångern ”fullkomlig” (kärlekens ånger, contritio). En sådan ånger tar bort de mindre synderna; den uppnår också förlåtelse för dödssynder, om den omfattar ett fast beslut att så snart som möjligt gå till den sakramentala bikten.[44] [1822]

1453     Den ånger som kallas ”ofullkomlig” (eller attritio) är också en Guds gåva, den helige Andes verk. Den uppkommer när man ser hur avskyvärd synden är eller grips av fruktan för evig fördömelse och andra straff, som syndaren hotas av (fruktans ånger). En sådan omskakning av samvetet kan sätta igång en inre utveckling som under nådens inflytande kan fullbordas av den sakramentala avlösningen. Men i sig själv uppnår den ofullkomliga ångern inte förlåtelse för allvarliga synder, utan är en förberedelse till att ta emot den i botens sakrament.[45]

1454     Det är lämpligt att förbereda sig för att ta emot detta sakrament genom en samvetsrannsakan som äger rum i ljuset av Guds ord. De lämpligaste texterna för detta ändamål kan man söka i evangeliernas och apostlabrevens etiska undervisning: i bergspredikan, i apostlarnas läroframställning.[46]

Syndabekännelsen

1455     Att bekänna sina synder (att bikta) verkar även från en rent mänsklig synpunkt befriande och underlättar vår försoning med andra. Genom att medge sina fel ser en människa utan omsvep de synder som hon har gjort sig skyldig till; hon tar på sig ansvaret för dem, och därigenom öppnar hon sig på nytt för Gud och gemenskapen med kyrkan för att göra en ny framtid möjlig. [1424; 1734]

1456     Bekännelsen inför prästen utgör en väsentlig del av botens sakrament: ”De som går till bikt skall i bekännelsen räkna upp alla de dödssynder som de är medvetna om efter att allvarligt ha rannsakat sitt samvete, även om dessa synder har begåtts i stor hemlighet och de har begåtts endast mot de två sista buden i Tio Guds bud,[47] ty dessa synder skadar ibland själen svårare och är farligare än de som har begåtts i allas åsyn”:[48] [1855]

Då de troende bemödar sig om att bekänna alla de synder som de kommer ihåg skall man inte tvivla på att de lägger fram dem alla inför Guds barmhärtighet, så att han kan förlåta dem. De som handlar annorlunda och medvetet döljer några synder underlåter att lägga fram något för Guds godhet som han skulle kunna förlåta genom prästens förmedling. Ty ”om den sjuke blygs för att blotta sitt sår för läkaren, kan läkekonsten inte bota det som den inte känner till”.[49] [1505]

1457     Enligt kyrkans bud skall ”varje troende som uppnått den ålder då man kan bruka sitt förnuft åtminstone en gång om året bekänna de allvarliga synder som han är medveten om”.[50] Den som är medveten om att ha begått en dödssynd får inte ta emot den heliga kommunionen, även om han känner djup ånger, utan att först ha tagit emot den sakramentala avlösningen,[51] med mindre att vederbörande har ett allvarligt skäl för att kommunicera och det inte har varit möjligt att få tag på någon som kan höra hans bikt.[52] Barn skall gå till botens sakrament innan de för första gången tar emot den heliga kommunionen.[53] [2042; 1385]

1458     Utan att vara strikt nödvändig anbefalles ändå bikt av dagliga fel (lättare synder) varmt av kyrkan.[54] Ja, om vi regelbundet biktar våra mindre allvarliga synder får vi hjälp att bilda vårt samvete, att kämpa mot våra dåliga tendenser, att hämta läkedom av Kristus och att göra framsteg i Andens liv. Då vi ofta genom detta sakrament tar emot Faderns barmhärtighet inspireras vi till att vara barmhärtiga som han:[55] [1783]

Den som bekänner sina synder är redan Guds medarbetare. Gud anklagar dig för dina synder; om också du anklagar dig själv för dem, förenar du dig med Gud. Människan och syndaren är så att säga två sorters verklighet: när du hör talas om människan är det Gud som har gjort henne; när du hör talas om syndaren, är det människan själv som har gjort den. Förstör det du har gjort för att rädda det som Gud har gjort.... När du börjar avsky det som du har gjort, så är det just då som dina goda gärningar tar sin början därför att du avskyr dina onda gärningar. Början till goda gärningar är att bekänna de onda gärningarna. Du gör sanningen och kommer till Ljuset.[56] [2468]

Botgöringen

1459     Många synder är till skada för nästan. Man måste göra det man kan för att reparera skadan (till exempel lämna tillbaka stulna ting, återupprätta det goda namnet och ryktet hos den som blivit utsatt för förtal, ersätta skador). Enkel rättfärdighet kräver detta. Men dessutom skadar och försvagar synden syndaren själv, liksom hans relationer till Gud och nästan. Avlösningen tar bort synden, men den rättar inte till alla störningar som synden har åstadkommit.[57] Då syndaren befriats från synden måste han dessutom återfå sin fulla andliga hälsa. Han bör alltså göra något mer för att återställa det som hans synder har åstadkommit: han bör på lämpligt sätt ”göra bot” för eller ”sona” sina synder. Denna tillfyllestgörelse kallas också ”bot”. [2412; 2487; 1473]

1460     Botgöringen som biktfadern ålägger bör ta hänsyn till den biktandes personliga situation och söka dennes andliga väl. Den skall så mycket som möjligt motsvara allvaret och naturen i de synder som begåtts. Den kan bestå i bön, en gåva, barmhärtighetsgärningar, tjänst av nästan, frivillig försakelse, offer och framför allt i det tålmodiga bärandet av det kors som vi måste ta på oss. Sådana botövningar hjälper oss att bli likformiga med Kristus, som ensam har sonat våra synder[58] en gång för alla. De låter oss bli medarvingar med den uppståndne Kristus, ”om vi delar hans lidande” (Rom 8:17):[59] [2447; 618]

Men den tillfyllestgörelse vi gör för våra synder sker bara genom Jesus Kristus: vi som av oss själva sådana vi nu är inte förmår något av oss själva ”förmår allt genom honom som ger oss kraft”.[60] Så har människan ingenting som hon skulle kunna berömma sig av, utan hela vår ”ära” är i Kristus... i vilken vi gör bot i det att vi ”bär sådan frukt som tillhör omvändelsen”,[61] som hämtar sin kraft från honom, frambärs till Fadern genom honom och tack vare honom tas emot av Fadern.[62] [2011]

VIII. Den som förvaltar detta sakrament

1461     Eftersom Kristus har anförtrott försoningens tjänst åt sina apostlar,[63] fortsätter biskoparna, deras efterföljare, och prästerna, biskoparnas medarbetare, att utöva denna tjänst. Det är biskopar och präster som i kraft av vigningens sakrament har fått makt att förlåta alla synder ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. [981]

1462     Syndaförlåtelsen skänker försoning med Gud men också med kyrkan. Biskopen, synligt överhuvud för lokalkyrkan, anses alltså med rätta sedan gammalt som den som har en särskild fullmakt och en särskild tjänst när det gäller försoningen: han är den som har hand om botdisciplinen.[64] Prästerna, hans medarbetare, utövar den i den mån de har fått uppdraget att göra detta antingen av sin biskop (eller av en överordnad i en orden) eller av påven, i enlighet med kyrkans rättsliga regler.[65] [886; 1567]

1463     Vissa särskilt allvarliga synder är belagda med exkommunikation, det strängaste kyrkostraffet, som förhindrar mottagandet av sakramenten och utövandet av vissa kyrkliga handlingar.[66] Avlösningen för sådana synder kan enligt kyrkans lag bara ges av påven, ortens biskop eller präster som har fått fullmakt av dem.[67] Då livsfara föreligger kan alla präster, också sådana som berövats fullmakten att höra bikt, avlösa från alla synder[68] och varje form för exkommunikation. [982]

1464     Prästerna skall uppmuntra de troende att gå till botens sakrament och skall stå till förfogande för att fira detta sakrament varje gång de kristtrogna begär detta på ett rimligt sätt.[69]

1465     Då prästen firar detta sakrament fullgör han den gode herdens tjänst, han som söker det förlorade fåret; han uppträder också som den barmhärtige samariern, som sköter om såren på den slagne; som fadern som väntar på den förlorade sonen och tar emot honom då han återvänder; som domaren som inte har anseende till personen och vars dom samtidigt är rättfärdig och barmhärtig. Kort sagt, prästen är tecknet på och verktyget för Guds barmhärtighet mot syndaren. [983]

1466     Biktfadern är inte herre över Guds förlåtelse, utan dess tjänare. Den som förvaltar detta sakrament skall förena sig med Kristi avsikt och kärlek.[70] Han skall ha beprövad erfarenhet av hur en kristen människa beter sig och av det mänskliga överhuvudtaget, han skall visa respekt och ömhet för den människa som har fallit. Han skall älska sanningen, vara trogen mot kyrkans läroämbete och tålmodigt leda den som vill bikta fram till läkedom och full mognad. Han skall be och göra bot för honom och anförtro honom åt Herrens barmhärtighet. [1551; 2690]

1467     Med hänsyn till ömtåligheten och storheten i denna tjänst och den respekt man är skyldig den mänskliga personen förklarar kyrkan att varje präst som hör bikt har absolut tystnadsplikt när det gäller de synder som hans biktbarn bekänner för honom, med risk för att annars ådra sig mycket stränga straff.[71] Han kan lika litet utnyttja de kunskaper om sina biktbarns liv som bikten ger honom. Denna hemlighet, som inte medger några undantag, kallas ”sakramentalt insegel”, ty det som den som biktar sig har anförtrott prästen är för framtiden ”förseglat” av sakramentet. [2490]

IX. Verkan av detta sakrament

1468     ”Hela verkan av boten består av att föra oss tillbaka till Guds nåd och förena oss med honom i innerlig kärlek.”[72] Målet för och verkan av detta sakrament är alltså försoningen med Gud. Hos dem som tar emot botens sakrament med ångerfullt hjärta och med rätt religiös förberedelse ”åtföljs bikten av frid och samvetslugn, som medför stor andlig tröst”[73] Ja, det sakrament som åstadkommer försoning med Gud medför verklig ”andlig uppståndelse”, ett återställande av Guds barns värdighet och det goda man får ta emot i livet som Guds son eller dotter; den dyrbaraste gåvan är vänskapen med Gud.[74] [2305]

1469     Detta sakrament försonar oss med kyrkan. Synden skadar eller krossar den broderliga gemenskapen. Botens sakrament förnyar eller återställer den. I denna mening botar det inte bara den som återförs till den kyrkliga enheten, den har också en livgivande verkan på kyrkans liv som har fått lida av synden som begåtts av en av hennes medlemmar.[75] Då syndaren återförts till gemenskapen med de heliga eller stärkts i denna gemenskap, får han ny styrka genom utbytet av andliga nådegåvor som äger rum mellan alla levande lemmar av Kristi kropp, antingen de fortfarande befinner sig på sin jordiska pilgrimsfärd eller redan är i det himmelska fäderneslandet.[76] [953; 949]

Man skall komma ihåg att försoningen med Gud som konsekvens har andra former för försoning som återställer det som brutits sönder av synden: den som har biktat sig och fått förlåtelse försonas med sig själv i djupet av sitt väsen, där han återfår sin egen inre sannfärdighet; han försonas med sina bröder och systrar som han på något sätt har kränkt eller sårat; han försonas med kyrkan; han försonas med hela skapelsen.[77]

1470     När syndaren i detta sakrament överlämnar sig åt Guds barmhärtiga dom föregriper han på ett visst sätt domen som han skall underkasta sig vid slutet av sitt jordeliv. Ty det är nu, i detta liv, som vi får välja mellan liv och död, och det är enbart på omvändelsens väg som vi kan gå in i Guds rike, som vi utesluts ifrån genom svår synd.[78] Då syndaren omvänder sig till Kristus genom bot och tro, går han över från döden till livet och ”faller inte under domen” (Joh 5:24). [678, 1039]

X. Avlaten

1471     Läran om avlat och avlatspraxis hör nära samman med verkan av botens sakrament.

Vad menas med avlat?

”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud. Det är ett efterskänkande som en väl förberedd troende kristen erhåller på vissa bestämda villkor, genom ett kyrkans ingripande. Ty kyrkan är återlösningens förmedlare, och hon fördelar och öser i enlighet med sin auktoritet ur den skatt av tillfyllestgörelse som Kristus och helgonen har samlat.”[79]

               ”Avlaten är partiell eller fullständig, dvs, den kan ge partiell eller fullkomlig befrielse från det timliga straff som hänger ihop med synden.”[80] Man kan använda sig av avlaten för sig själv eller låta den komma de avlidna till del.[81]

Syndens straff

1472     För att förstå denna kyrkans lära och praxis måste man se att synden har en dubbel följd. Allvarlig synd berövar oss gemenskapen med Gud, och därigenom förlorar vi möjligheten att uppnå det eviga livet. Förlusten av det eviga livet kallas för syndens ”eviga straff”. Å andra sidan medför varje synd, också den mindre allvarliga, en osund bundenhet till det skapade. Och denna bundenhet är i behov av rening, antingen här nere på jorden eller i det tillstånd som kallas för skärselden. Denna rening ger befrielse från det som kallas syndens ”timliga straff”. Man får inte föreställa sig dessa båda former för straff som ett slags hämnd, som Gud lägger på oss utifrån, utan som något som kommer från syndens egen natur. En omvändelse som framgår av brinnande kärlek kan åstadkomma en så fullständig rening av syndaren, att det inte finns något straff kvar.[82] [1861; 1031]

1473     Förlåtelsen av synd och återställandet av gemenskapen med Gud har som konsekvens att de eviga straffen för synden efterskänks. Men de timliga straffen för synden återstår. En kristen människa måste bemöda sig om att ta emot de timliga straffen för synden som en nådegåva, i det att hon tålmodigt uthärdar lidanden och prövningar och lugnt ser döden i ansiktet då den dagen kommer. Hon skall genom barmhärtighetens gärningar och kärlek liksom med bön och olika former för bot försöka att fullständigt klä av sig den ”gamla människan” och klä sig i den ”nya människan”[83] [2447]

I de heligas gemenskap

1474     Den kristna människa som försöker uppnå rening från synden och helgelse med Guds nåd finner att hon inte är ensam. ”Alla Guds barns liv är på ett underbart sätt – i Kristus och genom Kristus – bundet till andra kristna bröders och systrars liv, i den övernaturliga enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp, som i en mystisk person.”[84] [946-959; 795]

1475     I de heligas gemenskap ”råder det alltså bland de troende – bland dem som har uppnått det himmelska fäderneslandet, dem som har fått möjlighet att göra bot i skärselden och dem som fortfarande vandrar sin pilgrimsgång på jorden – ett hållbart kärlekens band och rikt utbyte av allt gott”.[85] I detta underbara utbyte gagnar den enes helighet den andre, långt mer än den skada som den enes synd har kunnat förorsaka den andre. Så kan den ångerfulle syndaren genom att ta sin tillflykt till de heligas gemenskap fortare och effektivare bli befriad från syndens straff.

1476     Dessa andliga tillgångar i de heligas gemenskap kallar vi också för kyrkans skatt, ”som inte är en mängd tillgångar i likhet med en samling materiella rikedomar som anhopats under århundradens gång, utan som utgörs av det obegränsade och outsinliga värde som Kristi, vår Frälsares, försoningsgärning och förtjänster har inför Gud – den gärning och de förtjänster som har framburits för att mänskligheten skulle befrias från synden och nå fram till gemenskap med Fadern. Det är i Kristus, vår Frälsare, som återlösningens tillfyllestgörelse och förtjänster finns i överflöd”.[86] [617]

1477     ”Likaså finns det verkligen väldiga, omätliga och alltid nya värde som den saliga jungfru Marias och alla helgons bön och goda gärningar har inför Gud i denna skatt. De har blivit helgade av Kristi nåd genom att vandra i hans fotspår och har fullgjort ett verk som behagar Gud, så att de genom att arbeta för sin frälsning också i den enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp har medverkat till sina bröders frälsning.”[87] [969]

Genom kyrkan efterskänker Gud de timliga syndastraffen

1478     Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar. Så vill kyrkan inte bara komma denna kristna människa till hjälp, utan också mana henne till fromma, botfärdiga och kärleksfulla gärningar.[88] [981]

1479     Eftersom de avlidna troende på reningens väg också är medlemmar av samma de heligas gemenskap kan vi bland annat hjälpa dem genom att erhålla avlat för dem, så att de befrias från de timliga straff som ålagts dem för sina synder. [1032]

XI. Firandet av botens sakrament

1480     Som alla sakrament är boten en liturgisk handling. Följande element förekommer vanligtvis i denna gudstjänst: prästens hälsning och välsignelse, läsning ur Guds ord för att upplysa samvetet, och framkalla ånger och maning till omvändelse; syndabekännelse som erkänner synderna och uttalar dem för prästen; åläggande och mottagande av boten; prästens avlösning; lovprisning och tacksägelse och utsändning med prästens välsignelse.

1481     I den bysantinska liturgin förekommer det flera former för avlösning, i deprekativ (förebedjande) form, som på ett underbart sätt ger uttryck för förlåtelsens mysterium: ”Må Gud, som genom profeten Nathan förlät David då han bekände sina egna synder, som förlät Petrus då han grät bittert, som förlät skökan då hon utgöt sina tårar över hans fötter, som förlät publikanen och den förlorade sonen – må denne Gud förlåta dig genom mig, syndare, i detta livet och i det andra och må han låta dig framträda utan att fördöma dig inför sitt fruktansvärda domarsäte, han som är välsignad i alla evigheters evighet. Amen”.[89] [1449]

1482     Botens sakrament kan också förekomma inom ramen för en gemensam gudstjänst, där man gemensamt förbereder sig för bikten och gemensamt tackar för den förlåtelse man tagit emot. Där sätts den personliga syndabekännelsen och den individuella avlösningen in i en Ordets gudstjänst, med läsningar och predikan, gemensam samvetsrannsakan, Fader vår och tacksägelse i gemenskap. Denna gudstjänst i gemenskap uttrycker klarare botens kyrkliga karaktär. Hur än firandet av botens sakrament går till, är det i enlighet med sin natur en liturgisk handling och därmed alltså en kyrklig och offentlig akt.[90] [1140]

1483     Då verkligt allvarliga skäl föreligger kan man använda sig av gemensamt firande av försoningen med allmän syndabekännelse och allmän avlösning. Ett sådant allvarligt skäl kan föreligga när det råder omedelbar livsfara och prästerna inte har tillräcklig tid att höra varje biktandes bekännelse. Ett sådant allvarligt skäl kan också föreligga då det med hänsyn till den stora mängden av människor som vill bikta sig inte finns tillräckligt med biktfäder för att på ett rimligt sätt inom rimlig tid ta emot enskild bikt och därvid bekänna sina allvarliga synder. De som vill bikta sig skulle då utan någon skuld för sin egen del berövas den sakramentala nåden eller den heliga kommunionen. I detta fall skall de troende för att avlösningen skall vara giltig ha föresatsen att vid lämpligt tillfälle gå till enskild bikt.[91] Det tillkommer stiftets biskop att bedöma om de villkor som krävs för allmän absolution föreligger.[92] Att många människor samlas med anledning av stora högtider eller vallfärder är inte liktydigt med att ett sådant allvarligt skäl skulle finnas.[93] [1401]

1484     ”Den enskilda och fullständiga bikten som följs av avlösningen förblir det vanliga sättet på vilket de troende försonas med Gud och kyrkan, om inte det är fysiskt eller moraliskt omöjligt att avlägga en sådan bekännelse och man därför är undantagen från den.”[94] Detta har sina djupa rötter. Kristus handlar i alla sina sakrament. Han vänder sig personligen till varje syndare: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna” (Mark 2:5). Han är läkaren som lutar sig ned över varje sjuk människa som behöver honom[95] för att bota henne. Han reser upp dem och för dem tillbaka till den broderliga gemenskapen. Den personliga bikten är alltså den tydligaste formen för försoning med Gud och kyrkan. [878]

 
Sammanfattning


1485 På påskdagens kväll visade sig Herren Jesus för sina apostlar och sade till dem: ”Ta emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden” (Joh 20:22-23).
 
1486 Förlåtelse för synder som begåtts efter dopet ges i ett särskilt sakrament som kallas omvändelsens, biktens, botens och försoningens sakrament.
 
1487 Den som syndar skadar Guds ära och kärlek och sin egen värdighet som människa vilken är kallad att vara Guds barn och kyrkans andliga väl; ty varje kristen skall vara en levande sten i kyrkan.
 
1488 I trons ögon finns det inte något ont som är värre än synden, och det finns inte någonting som har värre följder för syndarna själva, för kyrkan och för hela världen.
 
1489 Att komma tillbaka till gemenskapen med Gud efter att ha förlorat den genom synden är en process som framgår ur Guds nåd. Han är full av barmhärtighet och angelägen om människors frälsning. Man skall be om denna dyrbara gåva för sig själv och för andra.
 
1490 Återvändandet till Gud som kallas ånger och omvändelse omfattar smärta och avståndstagande från de synder som begåtts och den fasta föresatsen att inte längre synda. Omvändelsen berör alltså både det förgångna och framtiden; den får näring av hoppet om Guds barmhärtighet.
 
1491 Botens sakrament består av samtliga tre handlingar som den som biktar sig utför och av prästens avlösning. Den biktandes handlingar är följande: ånger, bekännelse eller yppande av synderna för prästen och föresatsen att fullgöra tillfyllestgörelsen och de gärningar som hänger samman med denna.
 
1492 Ångern bör framkallas av motiv som kommer från tron. Om ångern framgår ur kärlekens hängivelse till Gud, kallas den ”fullkomlig”. Om den har sin grund i andra motiv, kallas den ”ofullkomlig”.
 
1493 Den som vill erhålla försoning med Gud och med kyrkan skall för prästen bekänna alla svåra synder som han ännu inte har bekänt och som han kommer ihåg efter att omsorgsfullt ha rannsakat sitt samvete. Utan att i och för sig vara nödvändig rekommenderas ändå bekännelsen av mindre allvarliga fel varmt av kyrkan.
 
1494 Biktfadern föreslår att den som biktar skall fullgöra vissa handlingar som ”tillfyllestgörelse” eller ”bot” för att ersätta den skada som orsakats av synden och för att återföra den som biktar till en livsstil som utmärker en Kristi lärjunge.
 
1495 Endast prästerna som av kyrkans auktoritet fått fullmakt till avlösning kan i Kristi namn förlåta synder.
 
1496 Botens andliga verkan är följande:
 
 
—försoning med Gud som ger den botfärdige nåden tillbaka;
—försoning med kyrkan;
—efterskänkande av evigt straff som man ådrar sig genom dödssynd;
—efterskänkande – åtminstone delvis – av timliga straff, som är en följd av synden;
—frid, samvetslugn och andlig tröst;
—tillväxt i andlig kraft för den kristna människans kamp.

 
1497 Den enskilda och fullständiga bekännelsen av svåra synder vilken följs av avlösningen är det enda normala medlet för försoning med Gud och kyrkan.
 
1498 Genom avlat kan de troende för sig själva och även för själarna i skärselden erhålla efterskänkande av timliga straff, vilka är syndens följd.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN 

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT

 FÖRSTA KAPITLET
DEN KRISTNA INITIATIONENS SAKRAMENT

ANDRA KAPITLET
HELANDETS SAKRAMENT

Artikel 4               Botens och försoningens sakrament

I.            Vad kallas detta sakrament?
II.           Varför finns det ett försoningens sakrament efter dopet?
III.          De döptas omvändelse
IV.         Den inre boten
V.           Många former för bot i det kristna livet
VI.         Botens och försoningens sakrament
VII.        Vad botgöraren gör
VIII.       Den som förvaltar detta sakrament
IX.         Verkan av detta sakrament
X.           Avlaten
XI.         Firandet av botens sakrament
 
Artikel 5               De sjukas smörjelse

TREDJE KAPITLET
SAKRAMENT I GEMENSKAPENS TJÄNST

FJÄRDE KAPITLET
ANDRA LITURGISKA HANDLINGAR

 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register