<<  Navigera  >>

Tredje kapitlet

SAKRAMENT I GEMENSKAPENS TJÄNST

1533     Dopet, konfirmationen och eukaristin är den kristna initiationens sakrament. De utgör grunden för alla Kristi lärjungars kallelse, kallelsen till helighet och till sändningen att förkunna det glada budskapet för världen. De förser dem med de nödvändiga nådegåvorna för ett liv i Anden på denna pilgrimsvandring mot det himmelska fäderneslandet. [1212]

1534     Två andra sakrament, vigningen och äktenskapet, är avsedda att tjäna andra människors frälsning. Även om de också bidrar till den personliga frälsningen, sker detta genom att de står i nästans tjänst. De ger en särskild sändning i kyrkan och är avsedda att bygga upp Guds folk.

1535     Genom dessa sakrament kan personer som redan har blivit helgade i dopet och konfirmationen^[1] för att utöva alla troende kristnas gemensamma prästadöme ta emot särskilda vigningar. De som tar emot vigningens sakrament vigs för att i Kristi namn ”genom Guds ord och nåd vara kyrkans herdar”.^[2] Å sin sida blir ”de kristna makarna styrkta och vigda genom ett särskilt sakrament för att rätt fylla sina äktenskapliga plikter och ge värdighet åt sitt äkta förbund”.^[3] [784]

Artikel 6

VIGNINGENS ELLER ORDINATIONENS SAKRAMENT

1536     Vigningen är det sakrament genom vilket den sändning som Kristus har anförtrott åt sina apostlar fortsätter att fullgöras i kyrkan ända till tidens slut: det är alltså den apostoliska tjänstens sakrament. Det består av tre grader: episkopat, presbyterat och diakonat. [860]

I. Varför kallas detta sakrament för vigningens sakrament?[4]

1537     På romarrikets tid betecknade ordet ordo sammanslutningar som upprättas i civilrättslig mening, framför allt dem som hade med statsstyrelsen att göra. Ordinatio innebär att man får sin plats i en ordo. I kyrkan finns det sammanslutningar som traditionen – inte utan grund i Skriften^[5] – sedan gammalt har givit namnet taxeis (på grekiska), ordines: så talar liturgin om ordo episcoporum, ordo presbyterorum, ordo diaconorum. Även andra grupper får namnet ordo: katekumener, jungfrur, äkta makar, änkor... [922, 923; 1631]

1538     Anslutningen till en sådan sammanslutning i kyrkan skedde genom en rit som kallades ordinatio, en religiös och liturgisk handling, som var en vigning, en välsignelse eller ett sakrament. Idag är ordet ordinatio reserverat för den sakramentala handling som innebär anslutning till biskoparnas, presbyterernas och diakonernas sammanslutning. Den går längre än enbart ett val, en utnämning, en delegation eller en installation av gemenskapen, ty den skänker en gåva av den helige Ande som ger möjlighet för den vigde att utöva ”helig makt” (sacra potestas)^[6] som bara kan komma från Kristus, genom hans kyrka. Ordinationen kallas också konsekration, vigning, ty den innebär att Kristus avskiljer en person, låter honom träda i sin kyrkas tjänst. Biskopens handpåläggning utgör tillsammans med vigningsbönen det synliga tecknet på denna vigning. [875; 699]

II. Vigningens sakrament i frälsningshistorien

1539     Det utvalda folket upprättades av Gud som ett ”rike av präster och ett heligt folk” (2 Mos 19:6).^[7] Men mitt i Israels folk utvalde Gud en av de tolv stammarna – Levi stam – och avskilde den för den liturgiska tjänsten.^[8] Gud själv är dess arvedel.^[9] En särskild rit utgjorde vigningen till prästadömet i det Gamla förbundet.^[10] Prästerna utses där ”för att företräda människor inför Gud, genom att frambära offergåvor för deras synder”.^[11]

1540     Detta prästadöme som instiftats för att förkunna Guds ord^[12] och för att återställa gemenskapen med Gud med offer och bön har dock inte förmågan att utverka frälsning, eftersom det oupphörligen måste upprepa offren och inte kunde åstadkomma slutlig helgelse,^[13] som bara kunde genomföras av Kristi offer. [2099]

1541     Men kyrkans liturgi ser ändå i Arons prästadöme och leviternas tjänst – liksom i tillsättandet av de sjuttio äldste^[14] – förebilder för den vigda tjänsten i det Nya förbundet. Så ber kyrkan i den latinska ritens vigningsbön i biskopsvigningen:

Du vår Gud och Fader till vår Herre Jesus Kristus, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud...; du förutbestämde från begynnelsen ditt folk till härligheten alltifrån den rättfärdige Abraham, du gav dem ledare och präster och lämnade aldrig din helgedom utan ett prästerskap som kunde förrätta den heliga tjänsten...^[15]

1542     Vid prästvigning ber kyrkan:

1543     Och i vigningsbönen för diakoner bekänner kyrkan:

Kristi enastående prästadöme

1544     Alla förebilder i det Gamla förbundet när det gäller prästadömet når sin fulländning i Kristus Jesus, ”den ende förmedlaren mellan Gud och människor” (1 Tim 2:5). Melki-Sedek, ”präst åt Gud den Högste” (1 Mos 14:18), anses av den kristna traditionen som förebild för Kristi prästadöme, ende och enastående ”överstepräst, en sådan som Melkisedek” (Heb 5:10; 6:20); ”helig, oskyldig, obefläckad” (Heb 7:26) har han ”med ett enda offer för all framtid fullkomnat dem som blir helgade” (Heb 10:14), det vill säga genom sitt enda och enastående offer på korset. [874]

1545     Kristi offer är ett enda, fullgjort en gång för alla. Och ändå blir det närvarande i kyrkans eukaristiska offer. Det är på samma sätt med Kristi enda och enastående prästadöme: det blir närvarande i det tjänande prästadömet utan att den enda och enastående karaktären i Kristi prästadöme förringas: ”Så är Kristus den ende prästen – de andra är bara hans tjänare”.^[18] [1367; 662]

Två sätt att delta i Kristi enda och enastående prästadöme

1546     Kristus, överstepräst och ende medlare, har gjort sin kyrka till ”ett kungadöme, till präster åt Gud, sin Fader” (Upp 1:6).^[19] Hela gemenskapen av troende är som sådan prästerlig. De troende utövar sitt prästadöme som de fått i dopet genom att var och en i enlighet med sin egen kallelse delta i Kristi sändning, präst, profet och konung. Det är genom dopets och konfirmationens sakrament som de troende ”invigs...till ett heligt prästerskap”.^[20] [1268]

1547     Biskoparnas och prästernas tjänande eller hierarkiska ämbetsprästadöme och alla troendes gemensamma prästadöme ”har båda var på sitt särskilda sätt del i Kristi enda prästadöme” men skiljer sig ändå från varandra till sitt väsen, även om de är ”samordnade”.^[21] I vilken mening? Medan de troendes gemensamma prästadöme utövas i utvecklingen av dopets nåd, i trons, hoppets och kärlekens liv, liv i Anden, står det tjänande ämbetsprästadömet till det gemensamma prästadömets tjänst, det har ett förhållande till utvecklingen av dopnåden hos alla kristna. Det är ett av de medel med vilka Kristus oupphörligen bygger upp och leder sin kyrka. Just därför överlämnas det genom ett eget sakrament, vigningens sakrament. [1142; 1120]

I Kristi, Huvudets, person...

1548     Det är Kristus själv som i det vigda ämbetets tjänst är närvarande i sin kyrka i egenskap av huvud för sin kropp, herde för sin hjord, överstepräst vid frälsningsoffret och sanningens Mästare. Detta uttrycker kyrkan när hon säger att prästen i kraft av vigningens sakrament handlar in persona Christi Capitis:^[22] [875, 792]

1549     Genom det vigda ämbetet, särskilt genom biskops- och prästämbetet blir Kristi, kyrkans huvud, närvaro synlig mitt i de troendes gemenskap.^[25] Enligt Ignatius av Antiokias vackra uttryck är biskopen typos tou Patros, han är liksom Guds, Faderns, levande bild.^[26] [1142]

1550     Denna Kristi närvaro i ämbetsbäraren får inte uppfattas som om denne var helt skyddad för alla mänskliga svagheter – härsklystnadens ande, misstag och rent av synd. Den helige Andes kraft garanterar inte på samma sätt alla de vigda tjänarnas handlingar. Medan denna garanti verkligen ges i sakramenten, så att inte ens den vigde tjänarens synd kan vara ett hinder för nådens frukt, så finns det många andra handlingar där den mänskliga karaktären i den vigde tjänarens handlande lämnar spår efter sig som inte alltid är tecken på trohet mot evangeliet och som följaktligen kan skada kyrkans apostoliska fruktbarhet. [896; 1128; 1584]

1551     Detta prästämbete är ett tjänande ämbete. ”Det uppdrag som Herren har gett åt sitt folks herdar är ett verkligt tjänande.”^[27] Det visar helt och hållet på Kristus och människorna. Det är helt och hållet beroende av Kristus och hans enda prästadöme, och det har instiftats till gagn för människornas och kyrkans gemenskap. Vigningens sakrament meddelar ”helig makt”, som inte är någon annan makt än Kristi makt. Då man utövar denna auktoritet skall man alltså ha Kristus som sin förebild, han som av kärlek blev den siste av alla och allas tjänare.^[28] ”Herren har klart sagt att den omsorg som visas hans hjord var ett bevis på kärlek till honom.”^[29] [876; 1538; 608]

...”I hela kyrkans namn”

1552     Det tjänande prästadömet har inte bara som uppgift att representera Kristus – kyrkans huvud – gentemot de troendes församling, det handlar också i hela kyrkans namn när det frambär kyrkans^[30] bön och framför allt när det frambär det eukaristiska offret.^[31]

1553     ”I hela kyrkans namn:” detta innebär inte att prästerna är församlingens delegerade. Kyrkans bön och frambärande av offergåvor hör oskiljaktigt samman med Kristi bön och hängivelse. Ty Kristus är hennes Huvud. Det rör sig alltid om Kristi gudstjänst i och för sin kyrka. Det är hela kyrkan, Kristi kropp, som ber och som offrar sig, ”genom honom och med honom och i honom”, i den helige Andes enhet, till Gud, Fadern. Hela kroppen, caput et membra, huvud och lemmar ber och offrar sig, och därför kallas de som på ett särskilt sätt utför tjänst i denna kropp inte bara för Kristi, utan också för kyrkans tjänare. Eftersom ämbetsprästadömet representerar Kristus kan det också representera kyrkan. [795]

III. De tre graderna i vigningens sakrament

1554     ”Det kyrkliga ämbetet som instiftats av Gud utövas alltså i olika vigningsgrader av dem som redan från gammal tid kallas biskopar, presbyterer och diakoner.”^[32] Den katolska läran som kommer till uttryck i liturgin, i läroämbetets förklaringar och kyrkans ständiga praxis anser att det finns två grader som på ett tjänande sätt har del i Kristi prästadöme: episkopat och presbyterat. Diakonatet skall hjälpa och tjäna biskopar och präster. Därför betecknar begreppet sacerdos enligt nuvarande språkbruk biskopar och präster, men inte diakoner. Icke desto mindre lär den katolska tron att de två vigningsgrader som innebär delaktighet i Kristi prästadöme (biskops- och prästämbete) och den grad som innebär tjänst (diakonämbete) alla tre ges genom en sakramental handling som kallas ”vigning”, det vill säga genom vigningens sakrament: [1536; 1538]

Biskopsvigningen – vigningssakramentets fullhet

1555     ”Bland de olika ämbeten som utövas från äldsta tid intas enligt traditionens vittnesbörd den främsta platsen av deras uppdrag som insatts som biskopar och som genom den från början fortlöpande successionen för det apostoliska utsädet vidare.”^[34] [861]

1556     För att förverkliga sin upphöjda sändning ”rustades apostlarna av Kristus med ett särskilt utgjutande av den helige Ande som kom ned över dem. Själva överlämnade de den andliga nådegåvan till sina medhjälpare genom handpåläggning, och den har förmedlats ända till oss genom biskopsvigningen”.^[35] [862]

1557     ”Konciliet lär att vigningssakramentets fullhet meddelas genom biskopsvigningen. Enligt kyrkans liturgiska bruk och de heliga fädernas ord kallas den för det översteprästerliga ämbetet, det heliga ämbetets höjdpunkt och fulla verklighet, summa.”^[36]

1558     ”Med uppdraget att helga förmedlar biskopsvigningen också uppdraget att lära och leda. ...Den helige Andes nåd överförs genom handpåläggningen och vigningsorden. Biskoparna får det heliga inseglet så att de på ett framträdande och synligt sätt kan företräda Kristus själv som lärare, herde och överstepräst och handla å hans vägnar (in eius persona agant, ’spela hans roll’).”^[37] ”Så har biskoparna genom den helige Ande som har blivit dem given blivit utsedda till sanna och äkta lärare i tron, överstepräster och herdar.”^[38] [895; 1121]

1559     ”Medlem av biskopskorporationen blir man genom den sakramentala vigningen och den hierarkiska gemenskapen med kollegiets huvud och lemmar.”^[39] Biskopsämbetets kollegiala natur och karaktär framträder bland annat i kyrkans gamla sed när hon vill att flera biskopar vid vigningen av en ny biskop skall delta i en sådan vigning.^[40] I våra dagar krävs det ett särskilt ingripande från biskopen av Rom för en legitim biskopsvigning, på grund av hans ställning som högsta synliga band mellan lokalkyrkorna i den enda kyrkan, och därför att han står som garant för deras frihet. [877; 882]

1560     Varje biskop har som Kristi ställföreträdare herdeomsorgen om den lokala kyrkan, men samtidigt bär han tillsammans med alla sina bröder i episkopatet omsorg om alla kyrkor: ”Även om varje biskop bara är herde i egentlig mening för den del av hjorden som är anförtrodd åt hans omsorger, så ger hans egenskap som legitim efterföljare av apostlarna genom gudomlig instiftelse honom solidariskt ansvar för kyrkans apostoliska uppdrag”.^[41] [833, 886]

1561     Allt som nu har sagts förklarar varför den eukaristi som firas av biskopen har en alldeles särskild betydelse: den är ett uttryck för kyrkan som samlas kring altaret under ledning av den som synligt representerar Kristus, den gode herden och sin kyrkas huvud.^[42] [1369]

Vigning av präster – biskoparnas medarbetare

1562     ”Kristus, som Fadern har helgat och sänt till världen, har genom sina apostlar låtit deras efterträdare biskoparna få del i sin egen vigning och sändning. De har rättmätigt överlämnat sitt ämbete i varierande grad till dem som på olika sätt är underordnade dem i kyrkan.”^[43] ”Det uppdrag de fått i sitt ämbete har överlämnats åt prästerna som tjänstgör i en underordnad vigningsgrad: prästerna tas upp i presbyterernas krets för att vara medarbetare åt biskoparnas krets när det gäller att utföra det apostoliska uppdrag som blivit dem anförtrott av Kristus.”^[44]

1563     ”Eftersom prästernas uppdrag är förenat med biskoparnas har det del i den auktoritet med vilken Kristus själv bygger upp, helgar och styr sin kropp. Därför meddelas prästernas prästadöme – även om det också förutsätter den kristna initiationens sakrament – i ett särskilt sakrament som genom den helige Andes smörjelse ger dem en särskild prägel och gör dem lika Kristus, prästen, för att ge dem förmåga att handla i Kristi, huvudets namn och som hans representanter.”^[45] [1121]

1564     ”Presbytererna innehar visserligen inte prästämbetets fullhet och är beroende av biskoparna i sin ämbetsutövning men är förbundna med dem genom sin prästerliga värdighet, och i kraft av vigningssakramentet vigs de för att med Kristus, den högste och evige prästen^[46] som förebild, till att förkunna glädjebudet, vara herdar för de troende och fira gudstjänst som det Nya förbundets sanna präster.”^[47] [611]

1565     I kraft av vigningens sakrament har prästerna del i den universella aspekten av den sändning som Kristus anförtrodde åt apostlarna. Den andliga gåva de har tagit emot i vigningen bereder dem inte för en begränsad och inskränkt sändning, utan för ”ett frälsningsuppdrag med universell utbredning, ’ända till jordens yttersta gränser’ ”.^[48] ”De skall vara redo att av hela sitt hjärta förkunna evangeliet var de än må befinna sig.”^[49] [849]

1566 ”Sitt heliga ämbete utövar de framför allt i eukaristifirandet eller synaxis. Här handlar de å Kristi vägnar, förkunnar hans mysterium och förenar de troendes böner med det offer som deras huvud frambär. Det Nya förbundets enda offer, som Kristus en gång för alla fullgör när han bär fram sig själv till Fadern som en felfri offergåva, gör de närvarande och verksamt i mässoffret ända till dess att Herren kommer.”^[50] Från detta enda och enastående offer hämtar hela deras prästerliga tjänst sin kraft.^[51] [1369; 611]

1567     ”Presbytererna är biskoparnas omsorgsfulla medarbetare, deras hjälp och redskap. De är kallade till att tjäna Guds folk och utgör tillsammans med sin biskop ett enda presbyterium, men detta har tilldelats olika uppgifter. I de enskilda lokalförsamlingarna av troende gör de så att säga biskopen närvarande och är förbundna med honom i en trogen och generös anda. De övertar delvis hans uppgifter och angelägenheter och utövar den dagliga omsorgen.”^[52] Presbytererna kan bara fullgöra sin tjänst i beroende av biskopen och i gemenskap med honom. Lydnadslöftet som de avlägger till biskopen då de blir vigda och biskopens fridskyss vid slutet av vigningsliturgin betyder att biskopen anser dem som sina medarbetare, sina söner, sina bröder och sina vänner och att de i gengäld är skyldiga honom kärlek och lydnad. [1462; 2179]

1568     ”Prästerna är genom sin vigning, som upptar dem i prästerskapet, intimt förbundna med varandra i ett sakramentalt broderskap. Men genom att de blir tilldelade en tjänst under den lokale biskopen i ett stift bildar de särskilt på stiftsnivå ett enda presbyterium.”^[53] Presbyteriets enhet uttrycks liturgiskt i den sed som påbjuder att presbytererna under vigningsliturgin efter biskopen i sin tur lägger sina händer på ordinanderna. [1537]

Vigning av diakoner – ”till att tjäna”

1569     ”På en lägre grad i hierarkin står diakonerna som tar emot handpåläggningen ’inte till prästämbete utan till att tjäna’.^[54] Vid diakonvigningen utför biskopen ensam handpåläggningen och visar därmed att diakonen är särskilt förbunden med biskopen i dennes ”diakonala” uppgifter.^[55]

1570     Diakonerna har på ett särskilt sätt del av Kristi nåd och sändning.^[56] Vigningens sakrament ger dem en prägel (”character”, ”insegel”) som ingenting kan få att försvinna och som gör dem lika Kristus som gjorde sig till allas ”diakon”, det vill säga tjänare.^[57] Det tillkommer bland annat diakonerna att assistera biskopen och prästerna vid firandet av de gudomliga mysterierna, framför allt eukaristin, att dela ut den, att assistera vid vigsel och välsigna äktenskapet, att förkunna evangeliet och predika, att leda begravning och ägna sig åt olika uppgifter i kärlekens tjänst.^[58] [1121]

IV. Firandet av detta sakrament

1572     Vigningen av en biskop, av präster eller diakoner kräver på grund av sin betydelse för den lokala kyrkans liv att ett så stort antal troende församlas som möjligt. Den äger företrädesvis rum på en söndag i domkyrkan, med den högtidlighet som en sådan händelse kräver. De tre vigningarna – av biskop, präst och diakon – har samma förlopp. De äger rum inom ramen för den eukaristiska liturgin.

1573     Den väsentliga riten i vigningens sakrament består för alla tre vigningsgraderna av biskopens handpåläggning på vigningskandidatens huvud liksom av den särskilda vigningsbönen som ber Gud om att han skall utgjuta den helige Ande och hans gåvor som hör till det ämbete som kandidaten vigs till.^[61] [699; 1585]

V. Vem kan meddela detta sakrament?

1575     Kristus har utsett apostlarna och givit dem del av sin sändning och sin auktoritet. När han blivit upphöjd till Faderns högra sida överger han inte sin hjord utan fortsätter att genom apostlarna hålla den under sitt ständiga beskydd och leder den ännu genom samma herdar som i dag fortsätter hans verk.^[63] Det är alltså Kristus ”som utser” några till apostlar, andra till herdar.^[64] Han fortsätter att handla genom biskoparna.^[65] [857]

1576     Eftersom vigningens sakrament är den apostoliska tjänstens sakrament tillkommer det biskoparna att i egenskap av apostlarnas efterföljare överlämna ”den andliga nådegåvan”,^[66] ”det apostoliska utsädet”.^[67] Giltigt vigda biskopar, det vill säga sådana som står i den apostoliska successionens rad, meddelar på ett giltigt sätt de tre graderna i vigningens sakrament.^[68] [1536]

VI. Vem kan ta emot detta sakrament?

1577     ”Endast en döpt man (vir) tar emot den heliga vigningen på ett giltigt sätt.”^[69] Herren Jesus utsåg män (viri) för att bilda de tolv apostlarnas kollegium,^[70] och dessa gjorde på samma sätt när de valde medarbetare^[71] som skulle följa dem i deras uppdrag.^[72] Biskopskollegiet som prästerna förenas med i prästadömet, gör de tolvs kollegium närvarande och aktualiserar det ända till Kristi återkomst. Kyrkan anser sig bunden av Herrens eget val. Därför är vigning av kvinnor inte möjlig.^[73] [551; 861; 862]

1578     Ingen har någon rätt att ta emot vigningens sakrament. Ingen tar sig denna uppgift själv. Man blir kallad till den av Gud.^[74] Den som tror sig känna tecken på Guds kallelse till det vigda ämbetet hos sig själv skall ödmjukt överlämna sin önskan till kyrkans myndighet för bedömning. Denna bär ansvar för och har rätt att kalla någon till att ta emot vigningar. Liksom fallet är med all nåd kan detta sakrament bara tas emot som en oförtjänt nåd. [2121]

1579     Alla vigda ämbetsbärare i den latinska kyrkan – med undantag för de ständiga diakonerna – utses normalt bland troende män som lever som ogifta och som är villiga att hålla celibatet ”för himmelrikets skull” (Matt 19:12). De kallas av Gud till att utan kluvenhet viga sig till Herren och ”vad som hör honom till”^[75] och ger sig helt och hållet åt Gud och åt människor. Celibatet är ett tecken på detta nya liv till vars tjänst kyrkans tjänare vigs. Då det tas emot med ett glatt hjärta förkunnar det på ett mycket tydligt sätt Guds rike.^[76] [1618; 2233]

1580     I de orientaliska kyrkorna gäller sedan århundraden andra regler: medan biskopar endast utses bland ogifta män, så kan gifta män vigas till präster och diakoner. Denna praxis anses sedan lång tid som legitim. Dessa präster utövar en fruktbärande tjänst i sina församlingar.^[77] För övrigt hålls prästernas celibat mycket högt i de orientaliska kyrkorna, och det finns många präster som fritt har valt det, för Guds rikes skull. Både i öst och väst kan den som har tagit emot vigningens sakrament inte längre gifta sig.

VII. Vigningssakramentets verkningar

Det outplånliga inseglet

1581     Detta sakrament gör en person likformig med Kristus genom en särskild nåd av den helige Ande för att denna person skall tjäna som redskap för Kristus och hans kyrka. Genom vigningen sätts man i stånd till att handla som representant för Kristus, kyrkans huvud, i hans trefaldiga egenskap av präst, profet och konung. [1548]

1582     Liksom när det gäller dopet och konfirmationen ges detta deltagande i Kristi uppdrag en gång för alla. Även vigningens sakrament medför en andlig outplånlig prägel och kan varken upprepas eller ges på tid.^[78] [1121]

1584     Eftersom det sist och slutligen är Kristus som handlar och förmedlar sin frälsning och nåd genom den vigde tjänaren, hindrar dennes ovärdighet Kristus inte från att handla.^[81] Augustinus säger med eftertryck: [1128]

Den helige Andes nåd

1585     Den helige Andes särskilda nåd i detta sakrament gör den vigda personen lik Kristus, präst, läromästare och herde, vars tjänare han blir.

1586     För biskopen är denna nåd först och främst en styrkans nåd (”Anden som skapar ledare”: vigningsbön för biskopen i den latinska riten).^[83] Den ger förmåga att med kraft och klokhet styra och försvara sin kyrka som fader och herde, med en kärlek som inte kräver lön till alla och en förkärlek för de fattiga, de sjuka och behövande.^[84] Denna nåd driver honom att förkunna evangelium för alla, vara förebild för sin hjord, att gå framför den på helgelsens väg i det att han i eukaristin gör sig till ett med Kristus, präst och offergåva, utan att rygga tillbaka för att ge sitt liv för sina får: [2448]

1587     Den andliga gåva som ges i prästvigningen uttrycks i följande bön, som återfinns i den bysantinska liturgin. Biskopen säger bland annat följande vid handpåläggningen: [1564]

1588     När det gäller diakonerna ”tjänar de, stärkta med sakramental nåd, Guds folk i liturgins, ordets och kärlekens diakoni i gemenskap med biskopen och hans presbyterium”.^[87] [1569]

1589     Inför storheten i prästens nåd och uppdrag har heliga lärare låtit enträgna maningar om omvändelse ljuda, för att deras liv i allt skall stå i överensstämmelse med honom som i sitt sakrament gör dem till sina tjänare. Så utropar Gregorios av Nazians som helt ung präst:

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN 

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT

FÖRSTA KAPITLET
DEN KRISTNA INITIATIONENS SAKRAMENT

ANDRA KAPITLET
HELANDETS SAKRAMENT

TREDJE KAPITLET
SAKRAMENT I GEMENSKAPENS TJÄNST

Artikel 6               Vigningens eller ordinationens sakrament

I.            Varför kallas detta sakrament för vigningens sakrament?
II.           Vigningens sakrament i frälsningshistorien
III.          De tre graderna i vigningens sakrament
IV.         Firandet av detta sakrament
V.           Vem kan meddela detta sakrament?
VI.         Vem kan ta emot detta sakrament?
VII.        Vigningssakramentets verkningar

Artikel 7               Äktenskapets sakrament

FJÄRDE KAPITLET
ANDRA LITURGISKA HANDLINGAR

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register