<<  Navigera  >>

Artikel 3

KYRKAN, MODER OCH FOSTRARINNA

2030     Det är i kyrkan, i gemenskap med alla döpta, som en kristen människa fullgör sin kallelse. Av kyrkan tar hon emot Guds ord, som innehåller det ”Kristi lag”^[1] lär. Av kyrkan tar hon emot sakramenten som bistår henne på ”vägen”. Av kyrkan lär hon sig helighetens exempel. Hon lär känna förebilden och källan till helighet i den fullkomligt rena jungfrun Maria. Hon uppfattar heligheten i det autentiska vittnesbördet hos dem som lever heligt. Hon upptäcker den i helgonens andliga tradition och deras långa historia som har gått före henne och som liturgin firar i helgonårets rytm. [828; 1172]

2031     Det moraliska livet är en andlig gudstjänst. Vi ”frambär våra kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud”,^[2] mitt i Kristi kropp som utgörs av oss själva och i förening med den offergåva som bärs fram i hans eukaristi. I liturgin och sakramentens firande förenar sig bön och undervisning med Kristi nåd för att ge ljus och näring åt det kristna handlandet. Som allt kristet liv har också det moraliska livet sin källa och når sin höjdpunkt i det eukaristiska offret. [1368]

[85-87, 888-892]

I. Moraliskt liv och kyrkans läroämbete

2032     Kyrkan, ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15), ”har av apostlarna fått det högtidliga uppdraget att förkunna den räddande sanningen”.^[3] – ”Det är kyrkans uppgift att i varje tid och på varje plats förkunna principerna för moralen, även när det gäller samhällslivet, liksom att bedöma all mänsklig verklighet – i den mån personens grundläggande rättigheter och själarnas frälsning kräver detta.”^[4] [2246; 2420]

2033     Det läroämbete som innehas av kyrkans herdar utövas när det gäller moraliska ting i trosundervisning och förkunnelse, med bistånd av teologer och andliga författare. Så har under herdarnas ledning och övervakning den kristna moralens ”skatt”, ”innehåll”, givits vidare från generation till generation. Denna skatt består av en typisk samling regler, bud och dygder som framgår ur tron på Kristus och får liv av den osjälviska kärleken. Denna undervisning har traditionellt tagit sin utgångspunkt – bredvid Trosbekännelsen och Fader vår – i Tio Guds bud som uttalar principer för moralen vilka gäller för alla människor. [84]

2034     Påven och biskoparna är ”autentiska lärare, beklädda med Kristi auktoritet. För sitt folk förkunnar de i den helige Andes ljus den tro som de skall ta emot och tillämpa i handling”.^[5] Det universella och ordinarie läroämbete som innehas av påven och de biskopar som står i gemenskap med honom, undervisar de troende om den sanning de skall tro, den kärlek de skall utöva och den salighet de kan hoppas på.

2035     Den högsta graden av deltagande i Kristi auktoritet tryggas av ofelbarhetens särskilda nådegåva. Den omfattar allt det som finns nedlagt i den gudomliga uppenbarelsens skatt.^[6] Den omfattar också alla de beståndsdelar i läran – inklusive moralen – utan vilka trons räddande sanningar inte kan bevaras, utläggas eller iakttas.^[7]

2036     Läroämbetets auktoritet omfattar också den naturliga lagens särskilda bud, därför att det är nödvändigt att man i enlighet med Skaparens vilja rättar sig efter dem, för att uppnå frälsningen. Då läroämbetet erinrar om buden i den naturliga lagen utövar det en väsentlig del av sin profetiska uppgift att förkunna för människorna vad de verkligen är och påminna dem om vad de skall vara inför Gud.^[8] [1960]

2037     Guds lag, anförtrodd åt kyrkan, lärs ut åt de troende som livets och sanningens väg. De troende har alltså rätt^[9] att få undervisning om Guds frälsande bud som renar omdömet och med hjälp av nåden botar det skadade mänskliga förnuftet. Kristna människor är förpliktade att rätta sig efter de bestämmelser och avgöranden som fattas av kyrkans legitima myndighet. Även om dessa bestämmelser och avgöranden är av disciplinär art, kräver de beredskap att ta emot dem i kärlek. [2041]

2038     I sitt arbete att undervisa om och tillämpa den kristna moralen, behöver kyrkan herdarnas hängivenhet, teologernas kunskap och bidrag från alla kristna och människor av god vilja. Tron och den praktiska tillämpningen av evangeliet ger alla erfarenhet av ”livet i Kristus”, något som ger dem ljus och förmåga att bedöma gudomlig och mänsklig verklighet såsom Guds Ande gör.^[10] Så kan den helige Ande använda sig av de allra ödmjukaste för att upplysa dem som har kunskap och dem som står högst i rang. [2442]

2039     Ämbetsutövningen i kyrkan skall präglas av en broderlig anda av tjänande och tillgivenhet för kyrkan, i Herrens namn.^[11] Samtidigt måste den enskildes samvete, när det gäller den moraliska bedömningen av hans personliga handlingar, akta sig för att stänga in sig i ett rent individuellt betraktelsesätt. Det måste göra sitt bästa att öppna sig för och ta hänsyn till allas väl, så som detta kommer till uttryck i den moraliska lagen – både den naturliga och den uppenbarade – och i kyrkans auktoriserade undervisning om moraliska frågor. Det är fel att sätta det personliga samvetet i motsättning till den moraliska lagen eller kyrkans läroämbete. [1783]

2040     Så kan det bland de kristna utvecklas en anda av förtroende för kyrkan, som liknar det förtroende som barn har för sina föräldrar. Denna anda är något som normalt utvecklar sig ur dopets nåd, som har gett oss liv i kyrkans sköte och gjort oss till lemmar i Kristi kropp. I sin moderliga omsorg ger kyrkan oss Guds barmhärtighet som övervinner våra synder och på ett särskilt sätt verkar i försoningens sakrament. Som en omsorgsfull mor förser hon oss också i sin liturgi, dag efter dag med näring från Herrens ord och eukaristi. [167]

II. Kyrkans bud

2041     Kyrkans bud återfinns i denna tradition av ett moraliskt liv som hänger samman med det liturgiska livet och hämtar sin näring i det. Att dessa positiva lagar som beslutats av de pastorala myndigheterna är av förpliktande art, beror på att de har som mål att garantera de troende ett nödvändigt minimum av bönens anda och moraliskt-etiskt bemödande när det gäller att växa till i kärlek till Gud och till nästan:

III. Moraliskt liv och missionerande vittnesbörd

2044     De döptas trofasthet är ett villkor av största vikt för förkunnelsen av evangeliet och för kyrkans sändning i världen. För att visa människorna kraften och utstrålningen i sin sanning, måste frälsningens budskap bekräftas av det vittnesbörd som utgörs av de kristnas liv. ”Det kristna livets vittnesbörd och de goda gärningar som görs i den helige Andes kraft har förmåga att leda människor till tron och till Gud.”^[17] [852, 905]

2045     Eftersom de kristna är lemmar i den kropp vars huvud är Kristus^[18] bidrar de genom att hålla fast vid sina övertygelser och sina handlingar till att bygga upp kyrkan. Kyrkan blir större, växer till och utvecklar sig i takt med sina troendes helighet,^[19] ända till dess att vi ”blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef 4:13). [753; 828]

2046     Genom sitt liv i enlighet med Kristi vilja påskyndar de kristna Guds rikes ankomst, det rike som är ”rättvisans, sanningens och fredens rike”.^[20] De försummar inte fördenskull sina jordiska uppgifter; trogna sin Mästare fullgör de dem med rättsinnighet, tålamod och kärlek. [671, 2819]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

FÖRSTA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA PERSONENS VÄRDIGHET

ANDRA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA GEMENSKAPE

TREDJE KAPITLET
GUDS FRÄLSNING: LAG OCH NÅD

 Artikel 1               Den moraliska lagen

Artikel 2               Nåd och rättfärdiggörelse

Artikel 3               Kyrkan, moder och fostrarinna

I.            Moraliskt liv och kyrkans läroämbete
II.           Kyrkans bud
III.          Moraliskt liv och missionerande vittnesbörd

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register