1684     En kristen begravning är en kyrklig liturgisk handling. Här har kyrkans tjänst för avsikt både att uttrycka den verksamma förbindelsen med den avlidne, att låta den gemenskap som samlats för jordfästningen få del av denna förening med den döde och att förkunna det eviga livet för de församlade.

1685     De olika begravningsriterna uttrycker att en kristen människas död är präglad av påsken. De motsvarar varje områdes omständigheter och traditioner – även när det gäller den liturgiska färgen.^[4]

1686     Ordo exsequiarum (begravningsordningen) i den romerska liturgin framlägger tre modeller för begravningsgudstjänst, som hänger ihop med de tre platser där den äger rum (hemmet, kyrkan och kyrkogården) och med den vikt som familjen, lokala sedvänjor, kultur och folkfromhet lägger vid den. Hur begravningsgudstjänsten går till är för övrigt något som alla liturgiska traditioner har gemensamt. Den har följande fyra huvuddelar:

1687     Församlingens mottagande. En trons hälsning inleder gudstjänsten. Den avlidnes anhöriga tas emot med ett ”tröstens” ord (i Nya testamentets mening: den helige Andes kraft som ger hopp).^[5] Den gemenskap som samlas till bön väntar också på ”det eviga livets ord”. Att en medlem av församlingen dör (eller då man samlas på årsdagen, den sjunde eller den trettionde dagen av ett dödsfall) är en händelse som måste övervinna ”denna världs” begränsningar och leda de troende fram till att ställa in sig på tron på den uppståndne Kristus.

1688     Ordets liturgi vid begravningen kräver en så mycket mera grundlig förberedelse som den församling som då infinner sig kan bestå av kristna som är föga vana vid liturgi och vänner till den avlidne vilka inte är kristna. Predikan bör särskilt undvika ”den litterära art som innebär en lovprisning av den döde”^[6] och i stället framställa det mysterium som består i den kristna människans död i ljuset av den uppståndne Kristus.

1689     Det eukaristiska offret. När begravningen äger rum i kyrkan är eukaristin hjärtat i den påskens verklighet, som en kristen människas död innebär.^[7] Det är då kyrkan uttrycker sin levande förbindelse med den avlidne: hon frambär i den helige Ande Kristi döds och uppståndelses offer åt Fadern och ber att hennes barn skall renas från sina synder och syndens följder och uppnå påskens fulländning vid Guds rikes bord.^[8] Det är genom att eukaristin firas på detta sätt som de troendes gemenskap – särskilt den avlidnes familj – lär sig att leva i förening med den som har ”somnat in i Herren”. Den får del av Kristi kropp i vilken den avlidne är en levande lem och ber slutligen för honom och med honom. [1371; 958]

1690     Avskedstagandet av den döde (hans ”adjö”, à-Dieu, till Gud) är hans ”anbefallning åt Gud”. Det är ”den sista avskedshälsningen med vilken den kristna gemenskapen hälsar en av sina medlemmar innan hans/hennes kropp bärs till sin grav”.^[9] Den bysantinska traditionen uttrycker detta genom att kyssa den avlidne till farväl:

Genom denna sista avskedshälsning ”sjunger man vid hans/hennes färd bort från detta livet och vid hans/hennes skilsmässa från oss, men också därför att det finns en förbindelse och en återförening. Ja, även om vi dör skiljs vi inte alls från varandra ty vi går samma väg och vi skall återfinna varandra på samma plats. Vi skall aldrig skiljas åt, ty vi lever för Kristus, och nu är vi förenade med Kristus, och när vi går fram emot honom... skall vi alla vara tillsammans i Kristus.”^[10] [2300]