<<  Navigera  >>

Artikel 2

ATT DELTA I SAMHÄLLSLIVET

I. Auktoritet

1897     ”Samhällslivet skulle sakna ordning och möjlighet att utveckla sig om det inte fanns människor som på lagligt sätt utrustats med auktoritet och myndighet. Sådana personer har till uppgift att trygga samhällsinstitutionerna och på ett tillfredsställande sätt också bidra till det allmänna bästa.”^[1] Den egenskap som åstadkommer att människor eller institutioner utfärdar lagar eller ger befallningar till människor och förväntar sig lydnad från deras sida kallas ”auktoritet”. [2234]

1898     Varje mänsklig gemenskap behöver en myndighet som styr den.^[2] Denna myndighet har sin grund i den mänskliga naturen. Den är nödvändig för samhällets enhet. Dess uppgift består i att i möjligaste mån tillgodose samhällets bästa.

1899     Den auktoritet som krävs av den moraliska ordningen kommer från Gud: ”Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten motsätter sig därför Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva” (Rom 13:1-2).^[3] [2235]

1900     Lydnadsplikten ålägger alla att ge den offentliga myndigheten de hedersbetygelser som tillkommer den och att omge de personer som utövar den med vördnad och – allt efter deras förtjänster – även med tacksamhet och välvilja. [2238]

1901     Om auktoriteten hänvisar till en ordning som bestämts av Gud är det ”därmed inte sagt att inte medborgarna själva enligt sin fria vilja kan bestämma det politiska systemet eller utse de politiska ledarna”.^[6]

               Olika slags politiska styrelsesätt är något som är moraliskt tillåtet, förutsatt att de arbetar för det legitimt bästa hos den gemenskap som har antagit just detta system. Regimer vilkas natur strider mot den naturliga lagen, den offentliga ordningen och grundläggande mänskliga rättigheter kan inte förverkliga det allmänna bästa för de länder som de har tvingat sig på. [2242]

1902     Auktoriteten kan inte åberopa sig själv som källa för sin moraliska legitimitet. Den får inte uppföra sig på ett despotiskt sätt, utan måste handla för det allmänna bästa som ”en moralisk kraft som stöder sig på friheten och ansvarskänslan”.^[7] [1930]

Mänsklig lagstiftning antar enbart det som gör något till ”lag” i den mån den överensstämmer med vad som är rätt och rimligt enligt förnuftets krav; härav blir det klart att den erhåller sin kraft från den eviga lagen. I den mån som denna mänskliga lagstiftning avlägsnar sig från förnuftets krav, måste man förklara den för orättfärdig, ty den kan i så fall inte uppfylla det som begreppet ”lag” kräver. Snarare blir den en form för våld.^[8] [1951]

1903     Myndigheten kan bara utöva sin auktoritet på legitimt sätt om den söker vederbörande grupps allmänna bästa och om den för att uppnå detta använder medel som är moraliskt tillåtna. Om de styrande hittar på att utfärda orättfärdiga lagar eller vidta åtgärder som strider mot den moraliska ordningen, kan sådana anordningar inte förplikta någon i hans samvete. ”I ett sådant fall upphör myndigheten att kunna utöva auktoritet och förfaller till förtryck.”^[9] [2242]

1904     ”Det är att föredra att varje makt balanseras av andra makter och andra befogenheter som håller den inom rimliga gränser. Detta är principen för ’rättstaten’ i vilken den högsta myndigheten tillkommer lagen och inte människors godtyckliga vilja.”^[10]

II. Det allmänna bästa

1905     I överensstämmelse med människans sociala natur står varje enskild människas bästa nödvändigtvis i förbindelse med det allmänna bästa. Detta kan bara bestämmas med hänsyn till människan som person: [801; 1881]

1906     Med det allmänna bästa menas ”summan av de samhällslivets villkor som tillåter såväl grupperna som de enskilda medlemmarna av samhället att fullständigare och lättare uppnå sin fulländning”.^[12] Det allmänna bästa berör alla människors liv. Det kräver klokhet av var och en – i ännu högre grad av dem som utövar myndighet. Det omfattar tre väsentliga beståndsdelar:

1907     Det förutsätter för det första respekt för människans person som sådan. För det allmänna bästas skull är offentliga myndigheter förpliktade att respektera den mänskliga personens grundläggande och oförytterliga rättigheter. Samhället är skyldigt sig självt att tillåta var och en av sina medlemmar att förverkliga sin kallelse. Det allmänna bästa förverkligas på ett särskilt sätt i de villkor som råder för utövandet av de naturliga fri- och rättigheter som är oundgängligen nödvändiga för att människans kallelse skall kunna utveckla sig: ”rätt att handla efter sitt samvetes riktiga normer, rätt till skydd för privatlivet och rätt till sann religionsfrihet”.^[13] [1929; 2106]

1908     För det andra kräver det allmänna bästa social välfärd och utveckling för olika grupper. Utveckling är det sammanfattande namnet för alla sociala plikter. Visserligen måste samhällsmyndigheten jämka mellan olika särintressen. Men den måste göra allt det tillgängligt för var och en som man har behov av för att föra ett verkligt mänskligt liv: föda, kläder, hälsa, arbete, utbildning och kultur, lämplig information, rätt att bilda familj^[14] osv. [2441]

1909     Slutligen kräver det allmänna bästa fred, dvs, varaktighet och säkerhet för en rättfärdig samhällsordning. Det förutsätter alltså att myndigheterna på hederligt sätt garanterar samhällets och dess medlemmars säkerhet. Det är grunden för det personliga och kollektiva legitima självförsvaret. [2304; 2310]

1910     Även om varje mänsklig gemenskap har något att samlas omkring som får den att inse att den är en sådan gemenskap, så är det i den politiska gemenskapen som man finner det allmänna bästa mest fullständigt förverkligat. Det tillkommer staten att försvara och främja det civila samhällets, medborgarnas och de mellanliggande organisationernas allmänna bästa. [2244]

1911     Människor blir alltmer beroende av varandra. Så småningom är detta ett fenomen som berör hela världen. Enheten i den mänskliga familjen, som i sig förenar varelser som har samma naturliga värdighet, medför en universell strävan efter det allmänna bästa. Denna framkallar en organisation som är gemensam för alla nationer som ”skall dra försorg om människors olika behov på det sociala livets område, såsom näringsförsörjning, hälsa, uppfostran... och också skall möta de talrika särskilda omständigheter som kan uppstå än här och än där – t.ex. när det gäller att befrämja ländernas allmänna utveckling, att bistå flyktingar som är spridda över hela jorden och att hjälpa emigranter och deras familjer”.^[15] [2438]

1912     Det allmänna bästa är alltid inriktat på det personliga framsteget: ”de materiella tingen och förhållandena måste regleras i förhållande till personen och inte tvärtom.^[16] Denna ordning har sanningen som grundval, den byggs upp i rättfärdighet och görs levande av kärlek”. [1881]

III. Ansvar och delaktighet

1913     Delaktighet innebär att den mänskliga personen frivilligt och frikostigt engagerar sig i samhällets liv. Det är nödvändigt att alla deltar, var och en i enlighet med den ställning han har och den roll han spelar, för att bygga upp det allmänna bästa. Denna plikt hänger ihop med den mänskliga personens värdighet.

1914     Att vara delaktig innebär först och främst att man åtar sig uppgifter som man tar personligt ansvar för: genom den omsorg man lägger ned på sin familjs fostran och genom sitt medvetna och ansvarsfulla arbete bidrar man till andras och samhällets bästa.^[17] [1734]

1915     Medborgarna bör så mycket som möjligt aktivt delta i det offentliga livet. Sättet att delta i det offentliga livet kan variera från ett land till ett annat, eller från en kultur till en annan. ”Man måste berömma de länders praxis där det stora flertalet av medborgarna i sann frihet deltar i de offentliga angelägenheterna.”^[18] [2239]

1916     Att alla deltar i att förverkliga det allmänna bästa medför – som varje form för moralisk förpliktelse – omvändelse för alla parter i samhällslivet. Bedrägeri och andra former av fusk som får somliga att undgå lagens bud och vad samhällsplikten föreskriver måste bestämt fördömas, därför att sådant är oförenligt med rättvisans krav. Man skall ägna de institutioner som förbättrar levnadsvillkoren för människor ett positivt intresse.^[19] [1888; 2409]

1917     Det tillkommer dem som utövar myndighet att befästa de värden som har gruppens förtroende och inspirerar dem att ställa sig till sina medmänniskors förfogande. Delaktighet tar sin början i fostran och kultur. ”Med rätta kan vi anse att mänsklighetens framtid vilar i deras händer som förmår att till de kommande generationerna förmedla de rätta bevekelsegrunderna till att leva och hoppas.”^[20] [1818]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

FÖRSTA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA PERSONENS VÄRDIGHET

ANDRA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA GEMENSKAPEN

Artikel 1               Person och samhälle

Artikel 2               Att delta i samhällslivet

I.            Auktoritet
II.           Det allmänna bästa
III.          Ansvar och delaktighet

Artikel 3               Social rättvisa

TREDJE KAPITLET
GUDS FRÄLSNING: LAG OCH NÅD

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register