<<  Navigera  >>

ANDRA AVDELNINGEN

DE TIO BUDORDEN

”Mästare, vad skall jag göra...?

2052     ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus svarar först den unge man som ställer denna fråga med att hänvisa till att det är nödvändigt att lära känna Gud som ”ensam är god”, som det högsta goda och som källa för allt gott. Sedan förklarar Jesus för honom: ”Om du vill gå in i livet, så håll budorden”. Och sedan påminner han den han talar med om de bud som rör kärleken till nästan: ”Du skall inte dräpa, Du skall inte bryta ett äktenskap, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och mor.” Och sedan sammanfattar Jesus dessa bud på ett positivt sätt: ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 19:16-19). [1858]

2053     Till detta svar läggs det ett annat: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (Matt 19:21). Detta andra bud gör inte det första om intet. Att följa Kristus efter innebär att uppfylla buden. Lagen är inte avskaffad,^[2] utan människan manas att återfinna den i sin Mästares person, vilken är dess fullkomliga uppfyllelse. I de tre synoptiska evangelierna riktar sig Jesu kallelse till den rike unge mannen att följa honom genom att lyda honom som en lärjunge lyder sin mästare och genom att hålla buden, och denna kallelse ställs i nära sammanhang med kallelsen till fattigdom och kyskhet.^[3] De evangeliska råden kan inte skiljas från buden. [1968; 1973]

2054     Jesus upprepade de tio budorden, men han visade hur Anden verkar med sin kraft i deras bokstav. Han predikade en ”rättfärdighet som överträffar de skriftlärdas och fariseernas”^[4] liksom hedningarnas.^[5] Han utvecklade alla budens krav: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa...Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte att ställas inför rådet” (Matt 5:21-22). [581]

2055     När man ställer frågan till Jesus: ”Vilket är det största budet i lagen?” (Matt 22:36) svarar han: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa bud vilar hela lagen och profeterna.”^[6] Tio Guds bud skall tolkas i ljuset av detta dubbla och enastående bud om kärleken, lagens fullhet: [129]

Tio Guds bud i den heliga Skrift

2056     Ordet ”dekalog” betyder ordagrant ”tio ord” (2 Mos 34:28; 5 Mos 4:13; 10:4). Dessa ”tio ord” uppenbarade Gud för sitt folk på det heliga berget. Han skrev dem med ”sitt finger”,^[7] till skillnad från de andra buden som skrevs ned av Mose.^[8] De utgör i alldeles särskild grad Guds ord. De har överlämnats åt oss i Andra Moseboken^[9] och i Femte Moseboken.^[10] Från och med det Gamla testamentet hänvisar de heliga böckerna till de ”tio orden”,^[11] men det är i det Nya förbundet i Jesus Kristus som deras hela och fulla innebörd uppenbaras. [700; 62]

2057     Man förstår Tio Guds bud först i det sammanhang som utgörs av uttåget ur Egypten som är Guds stora befrielsegärning i det Gamla förbundets mitt. Antingen de är formulerade som negativa bud, som förbud, eller som positiva påbud (som ”Hedra din fader och din moder”) visar de ”tio orden” på villkoren för ett liv som är befriat från träldom under synden. Tio Guds bud är en livsväg: [2084]

Denna befriande makt som Tio Guds bud har framträder också i budet om sabbatsvilan, som i lika hög grad gäller för främlingar och slavar: [2170]

2058     De ”tio orden” sammanfattar och förkunnar Guds lag: ”Dessa ord talade Herren till hela er församling på berget, ur elden, molnskyn och dimman, med hög röst, och han talade så ingenting mer. Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt mig” (5 Mos 5:22). Därför kallas dessa två tavlor för ”vittnesbördet” (2 Mos 25:16). De innehåller verkligen stadgarna för det förbund som slöts mellan Gud och hans folk. Dessa ”vittnesbördets två tavlor” (2 Mos 31:18; 32:15; 34:29) skall läggas ned i ”arken” (2 Mos 25:16; 40:1-3). [1962]

2059     De ”tio orden” uttalades av Gud under en Gudsuppenbarelse, teofani (”Ansikte mot ansikte talade Herren till er på berget ur elden”: 5 Mos 5:4). De hör till den uppenbarelse som Gud gör av sig själv och sin härlighet. Då Gud ger sina bud ger han sig själv och tillkännager sin heliga vilja. Då Gud ger sin vilja till känna, uppenbarar han sig för sitt folk. [707; 2823]

2060     Den gåva som består av buden och lagen utgör en del av det förbund som Gud sluter med de sina. Enligt Andra Moseboken uppenbaras de ”tio orden” mellan förslaget om förbundet^[12] och själva ingåendet av förbundet^[13] – efter det att folket hade åtagit sig att ”göra” allt det som Herren hade sagt och att ”lyda” det.^[14] Tio Guds bud ges först vidare sedan man erinrat om förbundet (”Herren, vår Gud, slöt förbund med oss på Horeb”: 5 Mos 5:32). [62]

2061     Buden får sin fulla mening inom förbundet. Enligt Skriften får människans moraliska handlande sin fullständiga innebörd i och genom förbundet:

2062     Buden i egentlig mening kommer på andra plats; de uttrycker följderna av det tillhörighetsförhållande till Gud som upprättas av förbundet. Den moraliska existensen är ett svar på Herrens kärleksfulla initiativ. Den är tacksamhet, vördnadsbetygelse för Gud och tacksägelsegudstjänst. Den är samarbete med den plan som Gud genomför i historien. [142; 2002]

2063     Förbundet och dialogen mellan Gud och människa bekräftas också av att alla förpliktelser uttalas i första person (”Jag är Herren”) och riktas till någon annan (”Du”). I alla Guds bud är det ett personligt pronomen i singularis som är mottagaren. Gud kungör sin vilja för var och en särskilt samtidigt som han gör den känd för hela folket: [878]

Herren föreskrev kärleken till Gud och lärde oss att ge nästan vad honom tillkommer för att människan varken skulle vara orättfärdig eller ovärdig Gud. Så satte Gud människan genom Tio Guds bud i stånd till att bli hans vän och att vara ett hjärta och en själ med sin nästa. ...Tio Guds bud förblir samma bud hos oss (kristna). De är alls inte avskaffade; tvärtom har de utvidgats och utvecklats därigenom att Herren har kommit till oss som människa av kött och blod.^[16]

Tio Guds bud i kyrkans tradition

2064     I trohet mot Skriften och i överensstämmelse med Jesu exempel har traditionen tillerkänt Tio Guds bud den allra största betydelse.

2067     De tio buden uttrycker de krav som kärleken till Gud och till nästan ställer. De tre första har mer med kärleken till Gud att göra och de sju andra med kärleken till nästan. [1853]

2068     Konciliet i Trient lär att de tio buden är förpliktande för en kristen människa, och att den rättfärdiggjorda människan fortfarande måste rätta sig efter dem.^[18] Och Andra Vatikankonciliet bekräftar detta: ”Från Herren..., får biskoparna som apostlarnas efterträdare uppdraget att lära alla folk och förkunna evangeliet för hela skapelsen, så att alla människor räddas genom tron, dopet och uppfyllandet av buden”.^[19] [1993; 888]

Dekalogens enhet

2069     Dekalogen bildar en oupplöslig enhet. Varje ”ord” hänvisar till vart och ett av de andra och till alla; det ena är en förutsättning för det andra. De två tavlorna belyser varandra; de bildar en organisk enhet. Att överträda ett bud är att bryta mot alla de andra.^[20] Man kan inte hedra sin nästa utan att prisa Gud, sin Skapare. Man kan inte tillbedja Gud utan att älska alla människor, hans skapade varelser. Tio Guds bud förenar det gudsinriktade livet med det sociala livet hos människan. [2534]

Dekalogen och den naturliga lagen

2070     De tio buden hör till Guds uppenbarelse. De ger oss samtidigt kunskap om människans sanna mänsklighet. De kastar ljus över den mänskliga personens grundläggande förpliktelser och därmed också indirekt över hennes grundläggande rättigheter. Dekalogen är till sitt innehåll ett alldeles särskilt uttryck för den ”naturliga lagen”: [1955]

2071     Även om buden i dekalogen är tillgängliga enbart med förnuftet, har de blivit uppenbarade. För att uppnå fullständig och säker kunskap om den naturliga lagen behövde den syndiga mänskligheten denna uppenbarelse: [1960]

Vi har fått kunskap om Guds bud genom den gudomliga uppenbarelse som framställs för oss i kyrkan och genom det moraliska samvetet. [1777]

Dekalogens förpliktande karaktär

2072     Eftersom de tio budorden uttrycker människans grundläggande plikter mot Gud och mot nästan är de till sitt väsentliga innehåll av allvarligt förpliktande karaktär. De är i grund och botten oföränderliga och de är alltid och överallt förpliktande. Ingen kan dispensera från dem. De tio buden är skrivna av Gud i människans hjärta. [1858; 1958]

2073     Lydnaden för buden medför också förpliktelser vars innehåll i och för sig är ”lätt”. Så är exempelvis förolämpning i ord något som förbjuds av det femte budet, men en sådan handling skulle kunna bli en allvarlig synd som en följd av omständigheterna eller avsikten hos den som framför kränkningen.

”Utan mig kan ni inte göra någonting”

2074     Jesus säger: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5). Den frukt som här åsyftas är den helighet som präglar ett liv som befruktas av föreningen med Kristus. Då vi tror på Jesus Kristus, deltar i hans mysterier och håller hans bud, kommer Frälsaren själv för att i oss älska sin Fader och sina bröder och systrar, vår Fader och våra bröder och systrar. Hans person blir, tack vare Anden, den levande och inre regeln för vårt handlande. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12). [2732; 521]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

FÖRSTA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA HERREN, DIN GUD,
AV ALLT DITT HJÄRTA,
AV ALL DIN SJÄL OCH MED HELA DITT FÖRSTÅND”

ANDRA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA DIN NÄSTA SOM DIG SJÄLV”

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register