Andra kapitlet

DEN MÄNSKLIGA GEMENSKAPEN

1877 Människans kallelse är att framträda som Guds avbild och att bli förvandlad till en bild av Guds Son. Denna kallelse antar en personlig form, eftersom var och en kallas att träda in i Guds salighet. Den berör också den mänskliga gemenskapen som helhet. [355]

Artikel 1

PERSON OCH SAMHÄLLE

I. Människan – kallad till gemenskap

1878 Alla människor är kallade till samma mål, Gud själv. Det finns en viss likhet mellan enheten mellan de gudomliga personerna och det broderskap som människorna skall upprätta sinsemellan, i sanning och kärlek.^[1] Kärleken till nästan kan inte skiljas från kärleken till Gud. [1702]

1879 Den mänskliga personen har behov av ett socialt liv. Detta är inte ett slags tillägg för henne, utan ett krav av hennes natur. Genom utbyte med medmänniskan, ömsesidighet i de tjänster man gör varandra och samtal med sina bröder och systrar utvecklar människan sina möjligheter. Så svarar hon på sin kallelse.^[2] [1936]

1880 Ett samhälle är en samling personer som är förenade med varandra på organiskt vis genom en enhetsprincip som är mer än var och en av de personer som bildar samhället. Ett samhälle är på en gång synligt och andligt och har en tidsmässig varaktighet: det sammanfattar och för vidare det förgångna och förbereder framtiden. Genom samhället blir varje människa ”arvinge”, tar emot ”talanger” som berikar hennes identitet och som hon kan låta bära frukt.^[3] Med rätta kan man av den enskilda människan kräva lojalitet mot de former för gemenskap hon är med i och respekt för de myndigheter som har uppdraget att sörja för det allmänna bästa. [771]

1881 Varje gemenskap bestäms av sitt mål och lyder följaktligen sina egna regler, men ”människan som person är och skall vara upphovet till, bäraren av och målet för alla samhällets institutioner”.^[4] [1929]

1882 Vissa sammanslutningar, som familj och stat, motsvarar mer omedelbart människans natur. De är nödvändiga för henne. För att gynna deltagandet av största möjliga antal människor i samhällslivet skall man uppmuntra tillkomsten av valda sammanslutningar och institutioner ”för ändamål av ekonomisk, kulturell, social, idrottslig, fritids- och yrkesmässig och politisk art – lika väl på det nationella planet som på världsnivå”.^[5] Denna socialisation uttrycker på samma sätt den naturliga tendens som driver människor att sluta sig samman i akt och mening att uppnå sådant som övergår den mänskliga individens förmåga. Socialisationen utvecklar de personliga egenskaperna – särskilt sinnet för initiativ och ansvar. Den bidrar till att garantera de personliga rättigheterna.^[6] [1913]

1883 Socialisationen innebär också vissa faror. Alltför långt drivna statliga ingripanden kan hota den personliga friheten och det personliga initiativet. Kyrkans lära har utarbetat den princip som kallas subsidiaritet. Enligt denna princip skall inte ”en högre sammanslutning ingripa i en lägre sammanslutnings inre liv och beröva den dess myndighet, utan den skall snarare understödja den om så är nödvändigt och hjälpa den att samordna sitt handlande med det som utförs av andra beståndsdelar som bygger upp gemenskapen, för att främja det allmänna bästa”.^[7] [2431]

1884 Gud har inte velat behålla utövandet av all makt för sig själv. Han överlämnar åt varje skapad varelse de uppgifter som denna kan utföra, i enlighet med vad dess egen natur förmår göra. Detta styrelsesätt bör följas i samhällslivet. Hur Gud handlar när det gäller att styra världen, med så stor hänsyn till den mänskliga friheten, borde vara en inspiration för dem som styr de mänskliga formerna för gemenskap. De måste uppträda som tjänare åt Guds försyn. [307; 302]

1885 Subsidiaritetsprincipen motsätter sig alla former för kollektivism. Den drar upp gränser för statens ingripande. Den vill harmonisera förbindelserna mellan individer och samhällen. Den strävar efter att upprätta en verklig internationell ordning.

II. Omvändelse och samhälle

1886 Samhället är oundgängligen nödvändigt för att människans kallelse skall kunna förverkligas. För att uppnå detta mål måste den rätta värdeskalan respekteras som ”underordnar människolivets fysiska och instinktiva sidor under de inre och andliga”.^[8] [1779]

Att leva i samhällsgemenskap måste först och främst anses som något som hör till livets andliga sida. Det innebär ett utbyte av kunskaper i sanningens ljus, det utövar rättigheter och uppfyller plikter, det är en tävlan om att nå fram till det som är moraliskt gott, det innebär gemenskap när det gäller att ta del av det sköna i alla dess legitima uttryckssätt, det är en ständig beredskap att till andra människor dela med sig det bästa av sig själv och en gemensam strävan att uppnå större andlig rikedom. Dessa är de värden som skall besjäla och styra kulturlivet, det ekonomiska livet, organisationen av samhället, de politiska och ekonomiska rörelserna, lagstiftningen och alla andra uttryck för samhällslivet i dess ständiga utveckling.^[9] [2500]

1887 Förväxling mellan medel och mål,^[10] vilket är detsamma som att ge något ställning som yttersta mål, när det i själva verket enbart är ett medel att uppnå detta yttersta mål – eller att anse personer som blott och bart medel för att nå ett mål – ger upphov till orättvisa strukturer som ”gör en kristen livsföring, som är i överensstämmelse med den gudomlige Lagstiftarens bud, svår, ja, praktiskt taget omöjlig”.^[11] [909; 1869]

1888 Man måste alltså vädja till personens andliga och moraliska förmåga och ställa krav om dess ständiga inre omvändelse för att uppnå de förändringar i samhället som verkligen är till nytta för denna person. Att man på detta sätt ger företräde åt hjärtats omvändelse omintetgör alls inte, tvärtom, förpliktelsen att rensa upp i institutioner och levnadsvillkor, när de framkallar synd, så att de kommer i överensstämmelse med vad rättvisan kräver och gynnar det goda i stället för att sätta hinder i vägen för det.^[12] [407, 1430]

1889 Utan hjälp från nåden skulle människorna inte ”kunna upptäcka stigen, ofta trång, mellan den slapphet som viker undan för det onda och det våld, som i tron att det bekämpar ondskan i stället förvärrar den”.^[13] Detta är kärlekens väg, det vill säga den väg som leder till kärleken till Gud och till nästan. Den osjälviska kärleken är det största sociala budet. Den respekterar medmänniskan och hennes rättigheter. Den kräver att rättvisa skipas och är det enda som ger oss förmåga att göra detta. Den inspirerar till ett liv i självutgivelse: ”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” (Luk 17:33). [1825]

Sammanfattning

1890	Det finns en viss likhet mellan den enhet som råder mellan de gudomliga personerna och den broderliga gemenskap som människorna skall upprätta sinsemellan.
1891	Människan som person har behov av ett liv i samhällsgemenskap för att kunna utvecklas i överensstämmelse med sin natur.
1892	”Människan som person är och skall därför vara upphovet till, bäraren av och målet för alla samhällets institutioner.”^[14]
1893	Omfattande deltagande i frivilliga sammanslutningar och institutioner skall uppmuntras.
1894	Enligt subsidiaritetsprincipen skall varken staten eller någon annan större samhällsgemenskap ersätta de enskilda människornas personliga ansvar eller det som mellanliggande instanser kan uträtta.
1895	Samhället skall gynna utövandet av dygd och inte sätta hinder i vägen för den. En riktig värdeskala skall inspirera det.
1896	Där synden fördärvar samhällsklimatet, måste man vädja till hjärtats omvändelse och Guds nåd. Kärleken driver fram rättfärdiga reformer. Det finns ingen lösning av den sociala frågan utan hänsyn till evangeliet.^[15]

<< >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

FÖRSTA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA PERSONENS VÄRDIGHET

ANDRA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA GEMENSKAPEN

Artikel 1               Person och samhälle

I.            Människan – kallad till gemenskap
II.           Omvändelse och samhälle

Artikel 2               Att delta i samhällslivet

Artikel 3               Social rättvisa

TREDJE KAPITLET
GUDS FRÄLSNING: LAG OCH NÅD

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register