<<  Navigera  >>

Artikel 7

SJUNDE BUDET

2401     Sjunde budet förbjuder oss att orättmätigt tillägna oss eller behålla det som tillhör vår nästa och att på något som helst sätt tillfoga vår nästa skada när det gäller hans egendom. Det föreskriver rättvisa och kärlek då vi utnyttjar de jordiska tillgångarna, frukten av människors arbete. Med hänsyn till det allmänna bästa kräver det respekt för att alla skall kunna utnyttja jordens tillgångar och likaledes respekt för rätten att inneha privategendom. De som lever ett kristet liv bemödar sig om att inrikta dessa tillgångar på Gud och kärleken till bröderna och systrarna. [1807; 952]

I. Allas rätt att ha del av jordens tillgångar
och rätten till privategendom

2402     I begynnelsen anförtrodde Gud jorden och dess tillgångar åt hela mänsklighetens gemensamma förvaltning för att alla skulle bära omsorg om dem, lägga dem under sig genom sitt arbete och njuta fruktan av dem.^[2] Skapelsens tillgångar är avsedda för hela människosläktet. Men jorden har delats upp mellan människor för att trygga deras liv, som är utsatt för brist och nöd och hotas av våld. Att tillägna sig egendom är riktigt för att garantera människors frihet och värdighet, för att trygga varje människas grundläggande behov och också för att varje människa skall ge de personer som hon har ansvar för vad de behöver. Allt detta bör låta en naturlig solidaritet mellan människor framträda. [226; 1939]

2403     Rätten till privategendom som man förvärvar på rättmätigt sätt sätter inte det faktum ur kraft att jorden ursprungligen har givits åt alla. Allas rätt att ha del av jordens tillgångar är och förblir av största vikt, även om man för att främja den allmänna välfärden kräver respekt för privategendom, dess rätt eller dess utövande.

2404     ”När människan utnyttjar den (rätten till privategendom) får hon därför aldrig behålla vad hon rättmätigt äger som vore det enbart hennes. Det måste bli till gagn icke blott för henne själv utan även för andra.”^[3] Den som äger något blir en Försynens förvaltare för att få sin egendom att bära frukt och förmedla dess avkastning åt medmänniskan, framför allt åt de anhöriga. [307]

2406     Samhällets myndigheter har rätt och plikt att ställa upp regler för utövandet av rätten till egendom så att den allmänna välfärden tillgodoses.^[4] [1903]

II. Respekt för människan som person och hennes tillgångar

2407     På det ekonomiska området kräver respekten för människans värdighet utövandet av måttfullhetens dygd för att begränsa bundenheten till denna världens goda; den kräver utövandet av rättvisans dygd, för att bevara medmänniskans rättigheter och ge henne det som tillkommer henne; och den kräver utövandet av solidaritetens dygd – enligt den gyllene regeln och Herrens generositet. ”Han som var rik blev fattig för er skull för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom” (2 Kor 8:9). [1809; 1807; 1839]

Respekt för medmänniskans ägodelar

2408     Sjunde budet innebär förbud mot stöld, det vill säga att någon lägger beslag på en annans egendom mot ägarens rimligt begrundade vilja. Det rör sig inte om stöld om ägarens samtycke kan förutsättas eller om hans vägran strider mot förnuftet eller mot den allmänna rätten att ha del av jordens tillgångar. Detta är fallet när man befinner sig i ett verkligt och uppenbart nödläge och den enda möjligheten att tillfredsställa omedelbara och väsentliga behov (i fråga om föda, logi, kläder...) består i att ta hand om och använda en annans egendom.^[5]

2409     Varje form för att orättmätigt ta och behålla något som tillhör en annan – även om det inte står i motsättning till samhällets lagar – strider mot sjunde budet. Det gäller om att behålla saker och ting som lånats ut eller tappats bort; att handla bedrägligt i affärsverksamhet;^[6] att betala ut orättfärdig lön;^[7] att höja priserna i det att man räknar med medmänniskans okunnighet och nödläge.^[8] [1867]

2410     Löften skall hållas och kontrakt strikt vidmakthållas i den mån den uppnådda överenskommelsen är riktig, moraliskt sett. En anmärkningsvärd del av det sociala och ekonomiska livet beror på om man kan lita på giltigheten i de kontrakt som sluts mellan fysiska eller moraliska personer. Detta gäller om affärskontrakt som har med försäljning eller inköp att göra, hyres- eller anställningskontrakt. Alla kontrakt skall ingås och utföras i god tro. [2101]

2411     Kontrakt står under den ömsesidiga rättvisan som reglerar utbytet mellan personer och institutioner genom att noga respektera deras rättigheter. Den ömsesidiga rättvisan utgör en strikt förpliktelse; den kräver att rätten till egendom upprätthålls, att skulder betalas och att förpliktelser som frivilligt har ingåtts också fullgörs. Utan den ömsesidiga rättvisan är ingen annan form för rättvisa möjlig. [1807]

2412     I kraft av den ömsesidiga rättvisan kräver principen om gottgörelse för begången orätt att stulen egendom återlämnas till ägaren: [1459]

2414     Sjunde budet förbjuder handlingar eller företagsamhet som – av vad skäl det vara må, själviskhet eller ideologi, affärer eller ett totalitärt system – leder till att mänskliga varelser råkar i slaveri, att deras personliga värdighet inte erkänns, till att köpa dem, sälja dem och idka byteshandel med dem som om de vore handelsvaror. Att med våld göra dem till ett värde som man kan utnyttja eller en vinstkälla är en synd mot personens värdighet och dess grundläggande rättigheter. Paulus manade en kristen husbonde att behandla sin slav ”inte längre som en slav utan som något mer än slav: en kär broder” (Filem 16). [2297]

Respekt för skapelsens integritet

2415     Sjunde budet kräver respekt för skapelsens integritet. Djur – liksom växter och de skapade ting som inte har liv – är naturligtvis avsedda för den förgångna, nu levande och framtida mänsklighetens välfärd.^[9] Man kan inte använda sig av de tillgångar som finns i mineral-, växt- och djurriket utan att ta hänsyn till vad moralen kräver. Det herravälde som Skaparen givit människan över icke-levande ting och andra levande varelser är inte något absolut herradöme; det står i ett förhållande till omsorgen om nästans liv, däri inbegripet kommande släkten; det kräver religiös vördnad för skapelsens integritet.^[10] [226, 358; 373; 378]

2416     Djuren är Guds skapade varelser. Han omger dem med omsorger från sin försyn.^[11] Enbart genom att finnas till lovprisar de och förhärligar honom.^[12] Människorna är skyldiga dem välvilja. Man skall komma ihåg med vilken ömhet helgon som Franciskus av Assisi eller Filippo Neri behandlade djur. [344]

2417     Gud har anförtrott djuren åt den varelse som han har skapat till sin avbild, nämligen människan, för att hon skall råda över dem.^[13] Det är alltså riktigt att använda sig av djur till föda och tillverkning av kläder. De kan tämjas för att bistå människan i hennes arbete och fritid. Medicinska och vetenskapliga experiment på djur kan moraliskt godtas om de förblir inom rimliga gränser och bidrar till att vårda eller rädda människoliv. [2234]

2418     Det strider mot människans värdighet att onödigtvis utsätta djur för lidande eller slösa med deras liv. Det är likaså ovärdigt att på dem ge ut pengar som företrädesvis borde användas för att lindra människors elände. Man kan tycka om djur; men man bör inte rikta den kärlek till dem vilken man enbart är skyldig att ge människor, som är personer. [2446]

III. Kyrkans sociallära

2419     ”Den kristna uppenbarelsen leder oss fram till djupare insikt i det sociala livets lagar.”^[14] Av evangeliet tar kyrkan emot uppenbarelsen om sanningen om människan. När hon fullgör sitt uppdrag att förkunna evangeliet vittnar hon i Kristi namn för människan om hennes egen värdighet och hennes kallelse till gemenskap med andra personer. Kyrkan lär henne rättvisans och fredens krav, som överensstämmer med Guds vishet. [1960; 359]

2420     Kyrkan fäller ett moraliskt omdöme i ekonomiska och sociala angelägenheter när ”människans grundläggande rättigheter som person eller hennes frälsning så kräver”.^[15] På det moraliska området har hon sitt uppdrag från annat håll än samhällets myndigheter: kyrkan har att göra med de timliga aspekterna på den allmänna välfärden på grund av dess inriktning på det högsta Goda, vårt slutliga mål. Hon bemödar sig om att ge inspiration åt en riktig inställning i förhållande till jordiska ting och i de sociala och ekonomiska relationerna. [2032; 2246]

2422     Kyrkans sociallära omfattar en lärosamling som kommer till uttryck i den mån som kyrkan tolkar det som händer under historiens gång, i ljuset av hela omfattningen av Kristi Jesu uppenbarade ord, med den helige Andes bistånd.^[17] Denna lära blir godtagbar i så mycket större grad för människor av god vilja ju mer den inspirerar de troendes liv och gärning. [2044]

2423     Kyrkans sociallära lägger fram principer till eftertanke; den framställer kriterier efter vilka man kan avge sitt omdöme; den ger riktlinjer för handling.

IV. Ekonomiskt liv och social rättvisa

2426     Utvecklingen av det ekonomiska livet och produktionens tillväxt är avsedda att täcka människors behov. Ekonomisk aktivitet syftar inte bara till att massproducera varor och öka vinst och makt; den är främst ställd i personernas tjänst, den skall tjäna hela människan och hela den mänskliga gemenskapen. Om också den ekonomiska aktiviteten utvecklas enligt sina egna metoder, skall den ske inom gränserna för den etiska ordningen och ha den sociala rättvisan som rättesnöre för att överensstämma med Guds plan med människan.^[23] [1928]

2427     Det mänskliga arbetet utgår direkt från de personer som skapats till Guds avbild och som är kallade att – var och en med och för de andra – förlänga skapelseverket i och med att de lägger under sig jorden.^[24] Arbete är alltså en plikt: ”Den som inte vill arbeta får heller inte äta” (2 Thess 3:10).^[25] Arbetet hedrar Skaparens gåvor och de talenter man fått. Det kan också vara till frälsning. Då människan härdar ut med arbetets möda^[26] i förening med Jesus, hantverkaren från Nasaret och den korsfäste på Golgota, samarbetar hon på sätt och vis med Guds Son i hans frälsningsverk. Hon visar sig som Kristi lärjunge då hon bär korset varje dag i den gärning hon är kallad att utföra.^[27] Arbete kan vara ett medel till helgelse och en möjlighet att ge ande åt den jordiska verkligheten i den helige Ande. [307; 378; 531]

2428     I sitt arbete utvecklar och fulländar en person en del av den förmåga som finns nedlagd i dess natur. Arbetets mycket höga värde härstammar från människan själv som är dess upphov och mål. Arbetet är till för människans skull och inte människan för arbetets skull.^[28] [2834; 2185]

               Varje människa skall ur sitt arbete utvinna de medel som är nödvändiga för hennes eget och hennes anhörigas uppehälle och för att hon skall kunna tjäna den mänskliga gemenskapen.

2429     Varje människa har rätt till att ta ekonomiskt initiativ, och varje människa har rätt att använda sig av sina gåvor för att bidra till ett överflöd som gagnar alla och för att få rimlig avkastning av sin möda. Hon måste vara noga med att rätta sig efter de regler som ställts upp av lagliga myndigheter med tanke på det gemensamma bästa.^[29]

2430     Det ekonomiska livet sätter olika intressen i rörelse vilka ofta står i motsättning mot varandra. Så förklaras uppkomsten av de konflikter som präglar det.^[30] Man skall bemöda sig om att reducera dessa genom förhandlingar som respekterar alla parters rättigheter och plikter i samhället: de som har ansvaret i företagen, representanterna för löntagarna, till exempel de fackliga organisationerna, och så småningom också samhällets myndigheter.

2431     Statens ansvar. ”Den ekonomiska aktiviteten, särskilt i en marknadsekonomi, kan inte utvecklas i ett institutionellt, juridiskt och politiskt tomrum. Den förutsätter att det finns garantier för individuella rättigheter och för egendom, för att inte nämna stabil valuta och effektiva offentliga tjänster. Statens väsentliga plikt är att se till att sådana garantier finns för att de som arbetar skall kunna få njuta frukten av sitt arbete och känna sig stimulerade till att utföra det på ett effektivt och hederligt sätt....Staten har plikten att övervaka och leda tillämpningen av de mänskliga rättigheterna i den ekonomiska sektorn. Men på detta område ligger det främsta ansvaret inte på staten utan på institutionerna och de olika grupper och sammanslutningar som samhället består av.”^[31] [1908; 1883]

2432     De som har ansvar för företag bär inför samhället det ekonomiska och ekologiska ansvaret för sina handlingar.^[32] De är skyldiga att ta hänsyn till personernas väl och inte bara till ökningen av vinsterna. Men dessa är nödvändiga. De ger utrymme för investeringar som säkrar företagens framtid. De säkrar sysselsättningen. [2415]

2433     Alla skall ha tillträde till arbete och yrkesliv utan orättmätig diskriminering: män och kvinnor, friska och handikappade, infödda och invandrare.^[33] Allt efter omständigheterna skall samhället för sin del hjälpa medborgarna att skaffa sig arbete och anställning.^[34] [2415]

2434     En rättvis lön är arbetets legitima frukt. Att vägra att utbetala den eller behålla den kan innebära en allvarlig orättvisa.^[35] För att beräkna vad som är rimlig ersättning för utfört arbete måste man samtidigt ta hänsyn till vad var och en behöver och bidrar med. ”Om man tar hänsyn till vad var och en har som uppgift och producerar och dessutom ser till företagets och allas bästa måste arbetslönen tillförsäkra en människa och hennes anhöriga inkomster som låter henne leva ett människovärdigt liv på det materiella, sociala, kulturella och andliga planet.”^[36] Att parterna är överens är inte moraliskt tillräckligt för att bestämma lönens storlek. [1867]

2435     Strejk är moraliskt riktig då den visar sig vara den oundvikliga och till och med nödvändiga möjligheten för att uppnå ett mål som står i proportion till det medel man tillgriper. Den blir moraliskt oacceptabel när den ledsagas av våldsamheter eller om man ger den motiv som inte står i något direkt samband med arbetet eller strider mot det gemensamma bästa.

2436     Det är orätt att inte betala de avgifter till de institutioner som har hand om den sociala tryggheten vilka har inrättats av samhällets lagliga myndigheter.

               Att avskedas från sitt arbete på grund av arbetslöshet är nästan alltid för den drabbade ett angrepp på hans värdighet och ett hot mot jämvikten i livet. Förutom den skada som han eller hon lider innebär detta många risker för hem och familj.^[37]

V. Rättvisa och solidaritet mellan länder

2437     På det internationella planet är den bristande jämlikheten när det gäller tillgångar och ekonomiska medel sådan att den åstadkommer en sannskyldig ”avgrund”^[38] mellan länderna. På ena sidan finns de som behåller och utvecklar medlen för tillväxt och på andra sidan de som ådrar sig skulder. [1938]

2438     Olika orsaker – av religiös, politisk, ekonomisk och finansiell natur – ger i dag ”en världsomfattande dimension åt den sociala frågan”.^[39] Solidaritet mellan länderna är nödvändig, eftersom deras politik redan är beroende av varandra. Den är ännu mera oundviklig då det rör sig om att sätta en spärr för de ”urspårade mekanismer” som utgör hinder för utvecklingen av sådana länder som inte har gjort så stora framsteg.^[40] Man måste ersätta finansiella system som missbrukar sin makt – och som till och med rent ut sagt ägnar sig åt ocker^[41] – orättfärdiga handelsrelationer mellan länderna och kapprustning med en gemensam ansträngning för att ta förefintliga resurser i anspråk för mål som har med moralisk, kulturell och ekonomisk utveckling att göra ”i det att man gör en ny bestämning av vad man prioriterar och vilka värdeskalor som skall gälla”.^[42] [1911; 2315]

2439     De rika nationerna har ett stort ansvar gentemot de länder som inte av sig själva kan skaffa sig medel för sin utveckling eller har hindrats att göra det genom tragiska händelser i det förflutna. Detta är en solidaritetens och kärlekens plikt; det är också en förpliktelse som är ett rättvisekrav om de rika nationernas välstånd kommer från tillgångar som inte har fått rimlig betalning.

2440     Direkt bistånd utgör ett lämpligt svar på omedelbara behov som förorsakas av naturkatastrofer, epidemier etc. Men det räcker inte för att reparera de allvarliga skador som är ett resultat av uppkomna nödsituationer och heller inte för att ständigt täcka alla behov. Det är också nödvändigt att reformera institutionerna på det ekonomiska och finansiella området i världen så att de på ett bättre sätt gynnar likställda förbindelser med länder som inte har kommit så långt i utvecklingen.^[43] Man måste understödja de fattiga länder i deras arbete för att utvecklas och befrias.^[44] Denna lära måste på ett mycket speciellt sätt bli konkret verklighet på jordbruksarbetets område. Bönderna utgör särskilt i tredje världen den överväldigande massan av de fattiga.

2441     Att låta uppmärksamheten för Gud, det religiösa sinnet, och kunskapen om sig själv växa till är grunden för det mänskliga samhällets fullständiga utveckling. Det är denna utveckling som mångfaldigar de materiella tingen och ställer dem i tjänst hos människan som person och hennes frihet. Den minskar eländet och utsugningen i ekonomiskt avseende. Den får respekten för olika kulturformer och öppenheten för det som inte är av denna världen att växa till i styrka.^[45] [1908]

2442     Det är inte kyrkans herdars uppgift att direkt ingripa i de politiska strukturerna och samhällslivets organisation. Denna uppgift är en del av lekmännens kallelse. De skall handla på eget initiativ tillsammans med sina landsmän. Samhällsengagemanget kan ta sig konkret uttryck på många olika sätt. Den skall alltid ha det gemensamma bästa i sikte och alltid vara i överensstämmelse med evangeliets budskap och kyrkans lära. Det är lekmännens uppgift ”att besjäla verkligheten i tid och rum med kristen iver och att där träda fram som människor som bygger upp fred och rättvisa”.^[46] [899]

VI. Kärleken till de fattiga

[2544-2547]

2443     Gud välsignar dem som kommer till de fattigas hjälp och klandrar dem som vänder sig bort: ”Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig” (Matt 5:42). ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva” (Matt 10:8). Av det som de har gjort mot de fattiga kommer Jesus Kristus att känna igen sina utvalda.^[47] När ”fattiga får höra ett glädjebud” (Matt 11:5)^[48] är detta ett tecken på Kristi närvaro. [786; 525, 544, 853]

2444     ”Kyrkans kärlek till de fattiga...utgör en del av hennes beständiga tradition.”^[49] Den hämtar sin inspiration från saligprisningarnas evangelium,^[50] Jesu fattigdom^[51] och hans uppmärksamhet för de fattiga.^[52] Kärleken till de fattiga är till och med ett av motiven till att man arbetar, för att kunna ”dela med sig av sitt goda åt dem som behöver”.^[53] Den sträcker sig inte bara till den materiella fattigdomen, utan också till de många olika formerna för kulturell och religiös fattigdom.^[54] [1716]

2445     Kärleken till de fattiga kan inte förenas med omåttlig kärlek till rikedom eller självisk användning av rikedom: [2536]

2446     Johannes Chrysostomos uttalar följande kraftiga påminnelse: ”Att inte låta de fattiga få del av det man själv äger är att stjäla det och beröva dem livet. Det är inte våra ting vi behåller för oss själva, utan deras”.^[55] – ”Först måste rättvisans krav tillgodoses – annars riskerar man som gåva erbjuda det som man redan är skyldig att ge enligt rättvisans bud:”^[56] [2402]

2447     Barmhärtighetens gärningar är de kärleksfulla handlingar med vilka vi kommer vår nästa till hjälp när det gäller hans materiella och andliga behov. Att undervisa, ge råd, trösta och styrka är andliga barmhärtighetsgärningar^[58] – liksom att förlåta och uthärda med tålamod. Kroppsliga barmhärtighetsgärningar består särskilt i att ge de hungrande mat, att ge de bostadslösa tak över huvudet, att klä de nakna, att besöka de sjuka och fångna, och att begrava de döda.^[59] Bland alla dessa gärningar är den allmosa som ges åt de fattiga^[60] ett av de främsta vittnesbörden om den broderliga kärleken: den är också en akt av rättvisa som behagar Gud:^[61] [1460; 1038; 1969]

2448     ”I sina många former – materiell brist, orättfärdigt förtryck, fysiska och psykiska svagheter och slutligen döden – är det mänskliga eländet det uppenbara tecknet på det medfödda svaghetstillstånd som människan befinner sig i sedan den första synden – och ett tecken på behovet av frälsning. Därför drog det till sig Kristi, Frälsarens, medlidande som ville ta det på sig och identifiera sig med ”den allra minste bland sina bröder”. Därför är de som drabbas av mänskligt elände föremål för en kärlek som först och främst gäller dem från kyrkans sida. Hon har från allra första början – trots svek och misslyckanden från många av sina medlemmar – aldrig upphört att bistå dem, försvara dem och befria dem. Hon har utfört otaliga välgärningar som alltid och överallt är oundgängligen nödvändiga.”^[63] [386; 1586]

2449     Redan i Gamla testamentet förekommer det alla slags rättsliga bestämmelser (år för efterskänkande av skulder, förbud mot utlåning mot ränta och beslag av lämnad pant, plikt att ge tionde, daglig betalning av daglönaren, rätt till att ta det som blivit över vid skörden av säd och frukt) som utgör ett svar på maningen i Femte Moseboken: ”Fattiga skall aldrig saknas i landet, därför befaller jag dig och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de arma och fattiga som du har i ditt land” (5 Mos 15:11). Jesus gör detta ord till sitt eget: ”De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid” (Joh 12:8). Därmed sätter han inte de gamla profetorden ur kraft, när de i så häftiga ord beskrev situationen på sin tid: ”Då vill vi köpa de arma för pengar och den fattige för ett par skor...” (Am 8:6), utan uppmanar oss att känna igen sin närvaro i de fattiga som är hans bröder och systrar:^[64] [1397]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

FÖRSTA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA HERREN, DIN GUD,
AV ALLT DITT HJÄRTA,
AV ALL DIN SJÄL OCH MED HELA DITT FÖRSTÅND”

ANDRA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA DIN NÄSTA SOM DIG SJÄLV”

Artikel 4               Fjärde budet

Artikel 5               Femte budet

Artikel 6               Sjätte budet

Artikel 7               Sjunde budet

I.            Allas rätt att ha del av jordens tillgångar och rätten till privategendom
II.           Respekt för människan som person och hennes tillgångar
III.          Kyrkans sociallära
IV.         Ekonomiskt liv och social rättvisa
V.           Rättvisa och solidaritet mellan länder
VI.         Kärleken till de fattiga

Artikel 8               Åttonde budet

Artikel 9               Nionde budet

Artikel 10             Tionde budet
 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register