Hem

<<  Navigera  >>

FÖRSTA AVDELNINGEN

MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

1699     Livet i den helige Ande fullbordar människans kallelse (första kapitlet). Det består av gudomlig kärlek och mänsklig solidaritet (andra kapitlet). Det ges som en nådegåva (tredje kapitlet).

Första kapitlet

DEN MÄNSKLIGA PERSONENS VÄRDIGHET

1700     Den mänskliga personens värdighet har sin rot i att hon är skapad till Guds avbild (artikel 1); den fulländas i hennes kallelse till Guds salighet (artikel 2). Det tillkommer människan att i frihet sträva fram mot denna fulländning (artikel 3). Genom sina medvetna handlingar (artikel 4) riktar människan som person in sig på det goda som Gud har utlovat och som det moraliska medvetandet, samvetet, vittnar om (artikel 5). Mänskliga varelser bygger upp sig själva och växer inifrån; de gör av hela sitt fysiska och andliga liv en grogrund för sin utveckling (artikel 6). Med hjälp av nåden växer de till i dygd (artikel 7), undviker synd och om de har begått någon synd tar de sin tillflykt – som den förlorade sonen[1] – till vår himmelske Faders barmhärtighet (artikel 8). På detta sätt kommer de allt närmare den fullkomliga kärleken. [356; 1439]

Artikel 1

MÄNNISKAN – GUDS AVBILD

1701     ”Kristus, den nye Adam, lär i själva uppenbarelsen av Fadern och hans kärleks mysterium människan att helt och fullt känna sig själv, och han öppnar hennes ögon för hennes höga kallelse.”[2] I Kristus, ”den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15),[3] har människan blivit skapad till Skaparens ”avbild och likhet”. I Kristus, Återlösaren och Frälsaren, har Gudsbilden, förvanskad av människan genom den första synden, återställts till sin forna skönhet och förädlats av Guds nåd.[4] [359]

1702     Gudsbilden finns i varje människa. Den lyser fram i personernas gemenskap med varandra, så att den liknar enheten mellan de gudomliga personerna (jfr andra kapitlet). [1878]

1703     Människan som person är försedd med en ”andlig och odödlig själ”[5] och ”den enda av alla skapade varelser på jorden som Gud velat i och för sig”.[6] Från och med sin tillblivelse i konceptionsögonblicket har den den eviga saligheten som mål. [363; 2258]

1704     Den mänskliga personen har del av den gudomliga Andens ljus och kraft. Genom förnuftet kan människan förstå den tingens ordning som upprättats av Skaparen. Genom sin vilja förmår hon röra sig själv mot sitt sanna goda. Hon når sin fulländning genom att ”söka och älska det sanna och det goda”.[7] [339; 30]

1705     I kraft av sin själ och sina andliga krafter – förnuft och vilja – är människan försedd med frihet, ”ett av de främsta tecknen på att människan är Guds avbild”.[8] [1730]

1706     Genom sitt förnuft lär människan känna Guds röst som driver henne att ”göra det goda och undvika det onda”.[9] Varje människa måste följa den lag som ljuder i samvetet och som blir verklighet i kärleken till Gud och nästan. Då en person för ett moraliskt liv vittnar denna människa om den mänskliga personens värdighet. [1776]

1707     ”Förledd av den onde missbrukade människan från historiens början sin frihet.”[10] Hon föll för frestelsen och gjorde det onda. Hon har kvar längtan efter det goda, men hennes natur är sårad av ursynden. Hon har blivit benägen för det onda. Hon riskerar att ta fel: [397]

Det är alltså inom sig själv som människan är splittrad. Därför framstår människans hela liv, individuellt och kollektivt, som en dramatisk kamp mellan ont och gott, mellan ljus och mörker.[11]

1708     Genom sitt lidande har Kristus befriat oss från Satan och synden. Han har förvärvat det nya livet i den helige Ande åt oss. Hans nåd återställer det som synden hade förstört i oss. [617]

1709     Den som tror på Kristus blir Guds barn. Detta barnaskap hos Gud förvandlar honom och ger honom gåvan att följa Kristi exempel. Det ger honom förmågan att handla rätt och göra det goda. I förening med sin Frälsare uppnår lärjungen kärlekens fulländning, heligheten. Det moraliska livet mognar under nådens inflytande och når sin fulländning i det eviga livet, i himlens härlighet. [1265; 1050]

 
Sammanfattning

1710 ”Kristus lär människan att helt och fullt känna sig själv. Han öppnar hennes ögon för hennes höga kallelse.”[12]
 
1711 Försedd med en andlig själ, förnuft och vilja är människan som person från och med sin tillblivelse i konceptionens ögonblick inriktad på Gud och kallad till den eviga saligheten. Hon vandrar mot sin fulländning genom ”att söka och älska det sanna och det goda”.[13]
 
1712 Den verkliga friheten är i människan ”det allra främsta tecknet på Gudsbilden i henne”.[14]
 
1713 Människan måste följa den moraliska lagen som driver henne att ”göra det goda och undvika det onda”.[15] Denna lag ljuder i hennes samvete.
 
1714 Människan som är sårad i sin natur genom ursynden riskerar att ta miste och är benägen för det onda då hon använder sig av sin frihet.
 
1715 Den som tror på Kristus har det nya livet i den helige Ande. Det moraliska livet som växer till och mognar under nådens inflytande skall nå sin fulländning i himlens härlighet.      
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

FÖRSTA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA PERSONENS VÄRDIGHET

 Artikel 1               Människan – Guds avbild
 
Artikel 2               Vår kallelse till salighet

Artikel 3               Människans frihet

Artikel 4               Mänskliga handlingars moraliska kvalifikation

Artikel 5               Lidelsernas moraliska kvalitet

Artikel 6               Samvetet

Artikel 7               Dygderna
 
Artikel 8               Synden

ANDRA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA GEMENSKAPEN

TREDJE KAPITLET
GUDS FRÄLSNING: LAG OCH NÅD

 

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register