<<  Navigera  >>

Första kapitlet

”DU SKALL ÄLSKA HERREN, DIN GUD,

AV ALLT DITT HJÄRTA,

AV ALL DIN SJÄL

OCH MED HELA DITT FÖRSTÅND”

2083     Jesus har sammanfattat människans plikter mot Gud med följande ord: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd” (Matt 22:37).^[1] Dessa ord är ett omedelbart eko av den högtidliga maningen: ”Hör, Israel, Herren, din Gud, Herren är en” (5 Mos 6:4). Gud har älskat oss först. Den ende Gudens kärlek erinrar det första av de ”tio orden” om. Buden utvecklar sedan det kärlekens svar som människan kallas att ge sin Gud. [367; 199]

Artikel 1

FÖRSTA BUDET

I. ”Du skall tillbe Herren, din Gud,
och endast honom skall du tjäna”

2084     Gud låter den han vänder sig till få kunskap om honom genom att erinra om sin allsmäktiga, kärleksfulla och befriande gärning i historien: ”Jag har fört dig ut ur Egyptens land, ut ur träldomshuset” (5 Mos 5:6). Det första ordet innehåller lagens första bud: ”Herren, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna. ...Ni skall inte följa efter andra gudar” (5 Mos 6:13-14). Guds första maning och rättmätiga krav är att människan tar emot honom och tillber honom. [2057; 398]

2085     Den ende sanne Guden uppenbarar först sin härlighet för Israel.^[3] Uppenbarelsen av människans kallelse och sanning hänger samman med uppenbarelsen av Gud. Människan har kallelsen att uppenbara Gud genom sitt handlande i överensstämmelse med sin skapelse ”till Guds avbild och likhet” (1 Mos 1:26): [200; 1701]

2086     ”Första budet omfattar tron, hoppet och kärleken. Den som säger ordet ”Gud” menar någon som är beständig, oföränderlig, alltid densamme, trofast och fullkomligt rättfärdig. Därav följer att vi nödvändigtvis måste ta emot hans ord och ha fullkomlig tro till honom och fullkomlig förtröstan på honom. Han är allsmäktig, mild och oändligt benägen att göra det goda. Vem skulle inte sätta allt sitt hopp till honom? Och vem skulle inte älska honom när han betraktar de skatter av godhet och ömhet som han har öst över oss? Härav kommer den formulering som Gud använder i den heliga Skrift såväl i början som i slutet av sina bud: ’Jag är Herren’.”^[5] [212, 2061]

Tro

[1814-1816]

2087     Vårt moraliska liv har sin källa i tron på Gud som uppenbarar sin kärlek till oss. Paulus talar om ”lydnad i tro”^[6] som den första plikten vi har. Han ser i ”föraktet för kunskapen om Gud” principen och förklaringen till alla moraliska avvikelser.^[7] Vår plikt mot Gud är att tro på honom och bära vittnesbörd om honom. [143]

2088     Första budet befaller oss att med klokhet och vaksamhet ge näring åt vår tro och förkasta allt som strider mot den. Det finns olika sätt att synda mot tron:

               Frivilligt tvivel avvisar eller vägrar att hålla för sant det som Gud har uppenbarat och som kyrkan framlägger för oss att tro. Ofrivilligt tvivel innebär att man tvekar att tro, att man har svårigheter att övervinna invändningar som görs mot tron eller att man känner ängslan därför att tron är dunkel. Om man avsiktligt odlar det ofrivilliga tvivlet kan det leda till andlig blindhet. [157]

2089     Otro är att försumma den uppenbarade sanningen eller att frivilligt vägra ge sitt samtycke till den. ”Heresi är att efter dopet framhärda i att förneka en sanning som man skall tro på enligt Guds uppenbarelse och kyrkans framställning, eller att framhärda i att tvivla på denna sanning. Avfall är att helt förkasta den kristna tron. Schism är att vägra att ställa sig under den romerske påven eller att vägra leva i gemenskap med dem som är underställda honom.”^[8] [162, 817]

Hopp

[1817-1821]

2090     Då Gud uppenbarar sig och kallar på människan kan hon inte helt och hållet svara på den gudomliga kärleken med sina egna krafter. Hon måste hoppas på att Gud ger henne förmåga att älska honom tillbaka och att handla i överensstämmelse med det som kärleken påbjuder. Att hoppas är att förtröstansfullt vänta på Guds välsignelse och att få skåda honom i den eviga saligheten; att hoppas är också att frukta för att kränka Guds kärlek och riskera straff. [1996]

2091     Första budet avser också synderna mot hoppet som är förtvivlan och förmätenhet: Genom förtvivlan upphör människan att hoppas att få sin personliga frälsning av Gud, hjälp att uppnå den eller förlåtelse för sina synder. Hon vänder sig mot Guds godhet och hans rättfärdighet – ty Herren är sina löften trogen – och hans barmhärtighet. [1864]

2092     Det finns två slags förmätenhet. Antingen förtröstar människan förmätet på sin egen förmåga (och hoppas på att kunna frälsa sig själv utan hjälp från himlen), eller också förtröstar hon förmätet på Guds allmakt och barmhärtighet (och hoppas att få förlåtelse utan omvändelse och härligheten utan förtjänst). [2732]

Kärlek

[1822-1829]

2093     Tron på Guds kärlek omfattar kallelse till och förpliktelse att svara på Guds hängivelse med uppriktig kärlek. Första budet befaller oss att älska Gud över allting och alla skapade varelser för honom och på grund av honom.^[9]

2094     Man kan synda på olika sätt mot Guds kärlek: Likgiltighet försummar eller vägrar att betrakta Guds kärlek; den bryr sig inte om att denna kärlek först erbjuder sig åt oss och förnekar dess kraft. Otacksamhet bortser från eller vägrar att erkänna Guds kärlek och att återgälda kärlek med kärlek. Ljumhet är tvekan eller försummelse att svara på Guds kärlek och kan innebära vägran att ge sig hän åt kärlekens ström. Leda eller andlig lättja avvisar rent av den glädje som kommer från Gud och avskyr det goda som kommer från honom. Hat mot Gud kommer från högmodet. Det motsätter sig Guds kärlek, vars godhet det förnekar; den som hatar Gud förklarar att han förbannar denna kärlek eftersom det är den som förhindrar synd och utmäter straff. [2733; 2303]

II. ”Endast honom skall du dyrka”

2095     De teologala dygderna tro, hopp och kärlek ger själ och liv åt de moraliska dygderna. Sålunda förmår kärleken oss till att ge det som vi i egenskap av skapade varelser enligt alla rättvisans krav är skyldiga att ge Gud. Religionens dygd ger oss denna inställning. [1807]

Tillbedjan

[2628]

2096     Tillbedjan är den första och främsta handling som religionens dygd är orsaken till. Att tillbe Gud är att erkänna honom som Gud, som Skapare och Frälsare, som Herre och Mästare över allt som finns, som oändlig och barmhärtig kärlek. ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka” (Luk 4:8), säger Jesus och citerar därmed Femte Moseboken (5 Mos 6:13).

2097     Att tillbe Gud är att i absolut vördnad och underkastelse erkänna ”det skapades intighet”. Det finns bara till genom Gud. Att tillbe Gud är att som Maria i Magnificat (Marias lovsång) prisa och upphöja honom och ödmjuka sig själv och i tacksamhet bekänna att han har gjort stora ting och att hans namn är heligt.^[10] Tillbedjan av den ende Guden befriar människan från inkrökthet i sig själv, från träldom under synden och dyrkan av världen. [2807]

Bön

[2558]

2098     Tro, hopp och kärlek är handlingar som påbjuds av första budet. De blir till i bönen. Att lyfta upp sin ande mot Gud är ett uttryck för vår tillbedjan av honom: lovprisnings- och tacksägelsebön, förbön och bön om hjälp i olika angelägenheter. Bön är ett ovillkorligt krav för att man skall kunna lyda Guds bud. ”(Man måste) alltid be och inte ge upp” (Luk 18:1). [2742]

Offer

2099     Det är rätt att frambära offer till Gud som tecken på tillbedjan och tacksamhet, ödmjuk bön och gemenskap: ”Varje handling som görs för att leva i helig gemenskap med Gud och nå saligheten är ett sannskyldigt offer”.^[11] [613]

2100     För att ett offer skall vara sannfärdigt måste det yttre offret vara ett uttryck för det inre, andliga offret. ”Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande” (Ps 51:19). Profeterna i det Gamla förbundet angrep ofta offer som utfördes utan inre deltagande^[12] eller utan förbindelse med kärleken till nästan.^[13] Jesus erinrar om profeten Hoseas ord: ”Barmhärtighet vill jag och inte offer” (Matt 9:13; 12:7).^[14] Det enda fullkomliga offret är det offer som Kristus frambar på korset, en offergåva åt Fadern till vår frälsning.^[15] Genom att vi förenar oss med hans offer kan vi göra vårt liv till ett offer åt Gud. [2711; 614; 618]

Löften och religiösa löften

2101     I flera sammanhang uppmanas en kristen människa att avlägga ett löfte till Gud. Dopet och konfirmationen, äktenskapet och vigningen medför alltid löften. Av personlig fromhet kan en kristen människa också lova Gud en särskild handling, bön, allmosa eller vallfärd. Trohet mot de löften man avlagt inför Gud visar att man har tillbörlig vördnad för Guds majestät och kärlek till den trofaste Guden. [1237; 1064]

2102     ”Ett religiöst löfte, det vill säga ett avsiktligt och frivilligt löfte som avläggs till Gud och som avser något eftersträvansvärt som är möjligt att uppnå och bättre än det man redan har, måste uppfyllas därför att religionens dygd så kräver.”^[16] Ett sådant religiöst löfte är en religiös handling, med vilken en kristen människa ger sig hän åt Gud eller lovar Gud en god gärning. Genom att uppfylla sina religiösa löften ger hon alltså Gud det som har blivit lovat och helgat åt honom. Apostlagärningarna visar oss att Paulus var angelägen om att uppfylla de religiösa löften han hade avlagt.^[17]

2103     Kyrkan sätter särskilt värde på de löften som avges för att leva ett liv i enlighet med de evangeliska råden.^[18] De får tjäna som exempel. [1973]

Den sociala förpliktelsen till religion och rätten till religionsfrihet

2104     ”Alla människor är förpliktade att söka sanningen, framför allt när det gäller det som rör Gud och hans kyrka; och när de har funnit den, skall de ansluta sig till den och vara den trogna.”^[21] Denna förpliktelse kommer från ”själva den mänskliga naturen”.^[22] Den strider inte mot den ”uppriktiga respekt” man hyser för olika religioner som ”ofta har en stråle av den sanning som upplyser alla människor”^[23] och inte heller mot kärleken som förmår de kristna att ”uppföra sig kärleksfullt, klokt och tålmodigt mot dem som har en felaktig uppfattning eller är okunniga om tron”.^[24] [2467; 851]

2105     Människans plikt att på ett riktigt sätt dyrka Gud berör henne både individuellt och kollektivt. Detta är ”den traditionella katolska läran om människans och samhällets moraliska plikt i förhållande till den sanna religionen och Kristi enda kyrka”.^[25] Genom att ständigt förkunna evangeliet för människorna arbetar kyrkan för att ”med kristen anda genomsyra mentalitet och seder, lagar och strukturer i den gemenskap där de lever”.^[26] Det är kristna människors sociala plikt att respektera och väcka kärleken till det som är gott och sant i varje människa. Den ålägger dem att lära känna den Gudsdyrkan som utövas av den enda sanna religionen som har sin fulla verklighet i den katolska och apostoliska kyrkan.^[27] De kristna är kallade att vara världens ljus.^[28] Så visar kyrkan på Kristi herravälde över hela skapelsen och särskilt över det mänskliga samhället.^[29] [854; 898]

2106     ”Ingen får när det gäller religiösa angelägenheter tvingas att handla mot sitt samvete och heller inte hindras att inom rimliga gränser handla i enlighet med sitt samvete både privat och offentligt, ensam eller tillsammans med andra.”^[30] Denna rätt har sin grund i människans egen natur som person, vars värdighet får henne att i frihet bejaka Guds sanning som överskrider den timliga verkligheten. Därför finns denna rätt kvar ”även hos dem som inte rättar sig efter plikten att söka sanningen och ansluta sig till den”.^[31] [160, 1782; 1738]

III. ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig”

2110     Första budet är ett förbud mot att vörda andra gudar än den ende Herren som har uppenbarat sig för sitt folk. Det fördömer vidskepelse och vantro. Vidskepelse innebär på något sätt en förvriden religiös överdrift; vantro däremot är den motsatta felaktiga hållningen: här saknas religionens dygd.

Vidskepelse

2111     Vidskepelse är religiös känsla – och religiös praxis som denna känsla föreskriver – på avvägar. Den kan också tränga in i den dyrkan vi ger den sanne Guden, till exempel när man ger ett slags magisk tolkning av vissa religiösa handlingar, som i övrigt är legitima eller nödvändiga. Att tro att blotta förrättandet av vissa böner eller sakramentala tecken i yttre mening har automatisk verkan är att hamna i vidskepelse.^[39]

Avgudadyrkan

2112     Första budet fördömer polyteism. Det kräver av människor att inte tro på andra gudar än Gud, att inte vörda andra gudomligheter än den Ende. Skriften erinrar ständigt om förkastandet av ”avgudarna, av guld eller silver, verk av människors händer”, som har ”mun och inte talar, ögon och inte ser”. Dessa tomma avgudar gör dem som dyrkar dem tomma: ”De som har gjort dem skall bli dem lika, ja, alla som förtröstar på dem” (Ps 115:4-5, 8).^[40] Gud däremot är den ”levande Guden” (Jos 3:10),^[41] som ger liv och ingriper i historien. [210]

2113     Avgudadyrkan har inte bara att göra med hedendomens felaktiga gudsdyrkan. Den förblir en ständig frestelse för tron. Den består av att göra något till Gud som inte är Gud. I och med att människan hedrar och vördar något skapat i Guds ställe ägnar hon sig åt avgudadyrkan, antingen det rör sig om gudar eller demoner (till exempel i satanismen), om makt, njutning, ras, förfäder, stat, pengar etc. ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon”, säger Jesus (Matt 6:24). Många martyrer har dött för att de inte tillbad ”odjuret”^[42] – de vägrade till och med att låtsas dyrka det. Avgudadyrkan säger nej till att Gud är den ende Herren; den är alltså oförenlig med gemenskapen med Gud.^[43] [398; 2534; 2289; 2473]

2114     Människans liv blir enhetligt genom tillbedjan av den Ende. Budet att tillbedja den ende Herren gör människan enkel och räddar henne från obegränsad splittring. Avgudadyrkan är en perversion av det religiösa sinne som finns medfött i människan. En avgudadyrkare är en person som ”ger vad som helst hellre än Gud den oförstörbara beteckningen ’Gud’.”^[44]

Spådom och magi

2115     Gud kan avslöja framtiden för sina profeter och andra helgon: men en riktig kristen hållning är att med förtröstan anförtro sig åt Försynens händer angående det som gäller framtiden och låta bli all osund nyfikenhet i detta hänseende. Det kan vara oansvarigt att inte på ett förnuftigt sätt planera för framtiden. [305]

2116     Alla former för spådomsverksamhet är förkastliga: det gäller både om att hämta bistånd från Satan eller demoner, att mana fram de döda eller om andra sätt som man felaktigt tror kan ”avslöja” framtiden.^[45] Om man ägnar sig åt att rådfråga horoskop, om man sysslar med astrologi, handspådom, tolkning av förebud och lotter, om man utnyttjar medier visar man, att man vill härska över tiden, historien och till sist också över människorna. Samtidigt vittnar ett sådant beteende om att man önskar ställa sig väl med dolda makter. De strider mot den vördnad och respekt, som inte utesluter kärleksfull fruktan, som vi är skyldiga Gud ensam.

2117     Alla former för magi och trollkonst med vilka man påstår sig tämja ockulta krafter för att ställa dem i sin tjänst och uppnå övernaturlig makt över sin nästa – även om de skulle gå ut på att ge honom hälsa – är handlingar som står i allvarlig motsättning till religionens dygd. Dessa handlingar är ännu mer förkastliga, om de ledsagas av en avsikt att skada medmänniskan eller om de använder sig av demoniskt ingripande. Att bära amuletter är också klandervärt. Spiritism innebär ofta handlingar som har med spådomskonst eller magi att göra. Kyrkan manar de troende att avhålla sig från sådant. Att använda sig av så kallad traditionell läkekonst rättfärdigar inte att man åkallar onda makter, heller inte att man utnyttjar medmänniskans lättrogenhet.

Vantro

2118     Guds första bud klandrar de huvudsakliga synder som ingår i vad som här kallas vantro: den handling som kallas att fresta Gud, i ord eller gärning, helgerån och simoni.

2119     Man frestar Gud, om man i ord eller gärning vill sätta hans godhet och allmakt på prov. Så ville Satan förmå Jesus till att kasta sig ned från templet och tvinga Gud att ingripa genom denna handling.^[46] Mot Satan använder Jesus Guds ord: ”Du skall inte fresta Herren , din Gud” (5 Mos 6:16), Det trots som detta sätt att fresta Gud innebär skadar den respekt och det förtroende som vi är skyldiga vår Skapare och Herre. Det medför alltid att man tvivlar på hans kärlek, hans försyn och hans makt.^[47] [394; 2088]

2120     Helgerån innebär att man profanerar eller på ett ovärdigt sätt behandlar sakrament eller andra liturgiska handlingar och även personer, ting och platser som är helgade åt Gud. Helgerån är en allvarlig synd framför allt när det begås mot eukaristin, därför att Kristi egen kropp blir väsensmässigt närvarande för oss i detta sakrament.^[48] [1374]

2121     Med simoni^[49] menas köp eller försäljning av något andligt. Petrus svarar trollkarlen Simon som ville köpa den andliga makt som han ser vara verksam i apostlarna: ”Förbannelse över dig och dina pengar, om du tror att du kan köpa Guds gåva” (Apg 8:20). Han gjorde därmed Jesu ord till sina: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva” (Matt 10:8).^[50] Det är omöjligt att tillägna sig andliga ting och med avseende på dem uppföra sig som ägare eller herre, eftersom de har sin källa i Gud. Man kan bara ta emot dem gratis av honom. [1578]

Ateism

2123     ”Många av våra samtida uppfattar inte alls eller förkastar rent av uttryckligen den inre och levande förbindelsen med Gud. Ateismen måste därför räknas till denna tids allvarligaste fenomen.”^[53] [29]

2124     Med begreppet ”ateism” menar man mycket olikartade fenomen. En ofta förekommande form är den praktiska materialism som begränsar sina behov och sina strävanden till rum och tid. Den ateistiska humanismen anser med orätt att människan ”är sitt eget ändamål och att hon själv ensam formar och skapar sin historia”.^[54] En annan form för samtida ateism väntar sig att människan skall befrias ekonomiskt och socialt; mot en sådan befrielse skulle ”religionen redan genom sin natur vara ett hinder, i den mån nämligen den skulle inrikta människans hopp om ett tillkommande och bedrägligt liv och därigenom skulle vända henne från att bygga upp ett jordiskt samhälle”.^[55]

2125     I den mån som ateismen förkastar eller avvisar Guds existens är den en synd mot religionens dygd.^[56] Tillräkneligheten när det gäller denna synd kan i hög grad minska med hänsyn till avsikter och omständigheter. Till den process som leder till uppkomsten och spridningen av ateism ”bidrar de troende i hög grad i den mån man kan säga att de fått en försummad religiös uppfostran eller en felaktig undervisning i läran eller att de till och med genom brister i sitt religiösa, sociala och moraliska liv snarare döljer än visar upp Guds och religionens sanna ansikte”.^[57] [1535]

2126     Ofta har ateismen sin grund i en falsk uppfattning om människans oberoende som drivs ända till att säga nej till varje form för beroende av Gud.^[58] Men ”erkännandet av Gud står inte på något sätt i motsättning till människans värdighet, eftersom denna värdighet har sin grund och fullkomnas i Gud”.^[59] Kyrkan vet mycket väl ”att hennes budskap står i överensstämmelse med människohjärtats hemligaste önskningar”.^[60] [396; 154]

Agnosticism

2127     Agnosticismen uppträder i flera former. I vissa fall vägrar agnostikern att förneka Gud; han förutsätter tvärtom att det finns ett transcendent väsen som inte kan uppenbara sig och som ingen människa kan säga något om. I andra fall uttalar sig inte agnostikern om Guds existens och förklarar att det är omöjligt att bevisa den eller att förneka den. [36]

2128     Agnosticismen kan ibland innebära ett slags sökande av Gud, men den kan också vara liktydig med indifferentism, en flykt inför existensens yttersta fråga och lättja från det moraliska samvetets sida. Agnosticism innebär alltför ofta praktisk ateism. [1036]

 IV. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild”

[1159-1162]

2129     Påbudet från Gud innehöll förbudet att framställa Gud med människohand. Femte Moseboken förklarar: ”Eftersom ni inte såg någon gestalt den dag då Herren talade till er på Horeb ur elden, därför må ni nu noga ha akt på er själva, så att ni inte tar er till vad fördärvligt är genom att göra åt er något beläte, något slags avgudabild...” (5 Mos 4:15-16). Det är den absolut transcendente Guden som uppenbarade sig för Israel. ”Han är allting”, men samtidigt är han ”över alla sina verk” (Syr 43:27-28). Han är ”själva källan till all skapad skönhet” (Vish 13:31). [300; 2500]

2130     Men redan i Gamla testamentet befallde eller tillät Gud att bilder kom till som symboliskt skulle leda fram till frälsningen genom det människoblivna Ordet: till exempel kopparormen,^[61] förbundets ark och keruberna.^[62]

2131     Genom att ställa sig på det människoblivna Ordets grund rättfärdigade det sjunde ekumeniska konciliet i Nicea (787) mot ikonoklasterna (bildstormarna) vördnaden för ikonerna: bilder av Kristus, men också av Guds Moder, änglar och helgon. Då Guds Son blev människa inledde han en ny ”tidsålder” för bilderna. [476]

2132     Den kristna vördnaden i kultisk form för bilder står inte i motsättning till det första budet som fördömer avgudar. Nej, ”den vördnad man visar en bild når själva föremålet för vördnaden”,^[63] och ”var och en som vördar en bild, vördar i denna den person som där är avbildad”.^[64] Den vördnad man visar de heliga bilderna är ”vördnadsfull hedersbetygelse”, inte den tillbedjan som tillkommer Gud ensam:

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

FÖRSTA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA HERREN, DIN GUD,
AV ALLT DITT HJÄRTA,
AV ALL DIN SJÄL OCH MED HELA DITT FÖRSTÅND”

Artikel 1               Första budet

I.            ”Du skall tillbe Herren, din Gud, och endast honom skall du tjäna”
II.           ”Endast honom skall du dyrka”
III.          ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig”
IV.         ”Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild”

Artikel 2               Andra budet

Artikel 3               Tredje budet

ANDRA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA DIN NÄSTA SOM DIG SJÄLV”

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register