<<  Navigera  >>

Paragraf 4

Skaparen

279        ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). Dessa högtidliga ord uttalas på Skriftens tröskel. Trosbekännelsen upprepar dessa ord när den uttalar sin tro på Gud, den allsmäktige Fadern, som ”Skapare av himmel och jord”,^[1] ”av allt vad synligt och osynligt är”.^[2] Vi skall alltså först tala om Skaparen, sedan om hans skapelse och till slut om fallet i synd. Jesus, Guds Son, har kommit för att lyfta upp oss ur detta fall.

280        Skapelsen är grundvalen för ”hela Guds frälsningsplan”, ”början på frälsningshistorien”,^[3] som når sin höjdpunkt i Kristus. Å andra sidan är Kristi mysterium det som på ett avgörande sätt belyser skapelsens mysterium; det uppenbarar målet för vars skull ”Gud i begynnelsen skapade himmel och jord” (1 Mos 1:1): ända ifrån början hade Gud den härlighet i sikte, som tillkommer den nya skapelsen i Kristus.^[4] [288; 1043]

282        Undervisningen om skapelsen har synnerligen stor betydelse. Den har att göra med själva grundvalarna för det mänskliga och kristna livet: ty den uttrycker den kristna trons svar på den ursprungliga och grundläggande fråga som människor i alla tider har ställt sig: ”Varifrån kommer vi?” ”Vart går vi?” ”Vilket är vårt ursprung?” ”Vilket är vårt mål?” ”Varifrån kommer och vart går allt som finns?” De två frågorna – om ursprunget och om målet – kan inte skiljas åt. De är avgörande för den mening och den riktning vi ger åt vårt liv och vår gärning. [1730]

286        Redan det mänskliga förnuftet kan förvisso finna ett svar på frågan om alltings ursprung. Att Gud verkligen existerar kan man helt säkert fastställa med hjälp av det mänskliga förnuftets ljus,^[6] även om detta ljus ofta fördunklas och vanställs av att man tar fel. Därför uppträder tron för att bekräfta och upplysa förnuftet i den rätta förståelsen av denna sanning; ”I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till genom något synligt” (Heb 11:3). [32; 37]

287        Sanningen om skapelsen har så stor betydelse för människolivet att Gud i sin godhet har velat uppenbara för sitt folk allt som det har nytta och glädje av att känna till om detta ämne. Förutom den naturliga kunskap som varje människa kan nå fram till om Skaparen,^[7] har Gud fortlöpande för Israel uppenbarat skapelsens mysterium. Han som utvalde patriarkerna, som lät Israel lämna Egypten och som då han utvalde Israel också skapade det och formade det^[8] uppenbarar sig som den som äger alla jordens folk och hela jorden liksom som den som ensam har ”gjort himmel och jord” (Ps 115:15; 124:8; 134:3). [107]

288        Man kan alltså inte skilja uppenbarelsen av skapelsen från uppenbarelsen och förverkligandet av förbundet mellan Gud, den Ende, och hans folk. Skapelsen uppenbaras som det första steget mot detta förbund, som det första och allomfattande vittnesbördet om Guds allsmäktiga kärlek.^[9] Sanningen om skapelsen uttrycks med växande kraft i profeternas budskap,^[10] i den bön som återfinns i Psaltaren^[11] och gudstjänsten och i det utvalda folkets vishetstradition.^[12] [280; 2569]

289        Bland alla Skriftens utsagor om skapelsen har de tre första kapitlen i Första Moseboken en särställning. Från litterär synpunkt kan de ha olika källor. De inspirerade författarna har satt dem i början av Skriften för att de på sitt högtidliga språk skulle ge uttryck för sanningen om skapelsen, om dess ursprung och dess mål i Gud, om dess ordning och dess skönhet, om människans kallelse och slutligen om syndens drama och hoppet om frälsningen. Om dessa texter läses i Kristi ljus, i förening med hela Skriften och kyrkans levande tradition, förblir de huvudkällan för undervisningen om ”alltings begynnelse”: skapelsen, fallet och löftet om frälsningen. [390; 111]

II. Skapelsen – den heliga Treenighetens verk

290        ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”: tre ting utsägs i dessa Bibelns första ord: den evige Guden har låtit allt som finns utanför honom själv få en början. Han ensam är skaparen (verbet ”skapa” på hebreiska bara’– har alltid Gud som subjekt). Allt som finns (detta uttrycks av formuleringen ”himmel och jord”) beror utan undantag av honom som ger det existens. [326]

291        ”I begynnelsen fanns Ordet... och Ordet var Gud... Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till av allt som finns till” (Joh 1:1-3). Nya testamentet uppenbarar att Gud har skapat allt genom sitt eviga Ord, sin älskade Son. Det är i honom som ”allt har blivit skapat, i himlen och på jorden...; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting och allting hålls samman i honom” (Kol 1:16-17). På samma sätt förkunnar kyrkan den helige Andes skapande gärning: Anden är ”Livgivaren”,^[13] ”Skaparanden” (Veni, Creator Spiritus – Kom, Skaparande”), ”källan till allt gott”.^[14] [241; 331; 703]

292        Sonens och Andens skapargärning antyds i Gamla testamentet^[15] och uppenbaras i det Nya förbundet; den förkunnas klart av kyrkans trosregel – oskiljaktigt förenad med Faderns skapargärning: ”Det finns endast en Gud...: Han är Fadern, han är Gud, han är Skaparen, han är Upphovsmannen, han är Ordnaren. Han har gjort allt genom sig själv, dvs, genom sitt Ord och genom sin Vishet”,^[16] ”genom Sonen och Anden” som är liksom ”hans händer”.^[17] Skapelsen är den heliga Treenighetens gemensamma verk. [699; 257]

III. ”Världen har skapats till Guds ära”

293        Det finns en grundläggande sanning som Skriften och traditionen oupphörligt lär och lovprisar: ”Världen har skapats till Guds ära”.^[18] Gud har skapat allting, förklarar Bonaventura, ”inte för att lägga något till sin ära och härlighet, utan för att uppenbara och dela med sig av denna ära och härlighet”.^[19] Ty Gud har inte något annat skäl till att skapa utom sin kärlek och godhet: ”Det är kärlekens nyckel som har öppnat hans hand för att frambringa de skapade varelserna”.^[20] Och Första Vatikankonciliet förklarar: [337; 344; 1361]

I sin godhet och kraft har denne ende sanne Gud, i enlighet med sitt fullkomligt fria beslut från tidens begynnelse av intet skapat allt, såväl den materiella som den andliga skapelsen, inte för att göra sin salighet större, inte heller för att nå sin fulländning, utan för att visa allt det goda han vill ge åt sina skapade varelser.^[21] [759]

294        Guds ära innebär att denna uppenbarelse och denna delaktighet av hans godhet blir verklighet – ty världen har skapats för att så skulle ske. Att ge oss ”söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom – det var hans viljas beslut till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss” (Ef 1:5-6): ”Ty Guds ära och härlighet är den levande människan, och människans liv är att skåda Gud: om redan Guds uppenbarelse genom skapelsen gav liv åt alla varelser som lever på jorden, hur mycket mer skapar inte uppenbarelsen av Fadern genom Ordet liv hos dem som ser Gud”.^[22] Skapelsens yttersta mål är att Gud, ”som är alla skapade varelsers Skapare, till slut blir ’allt i alla’ (1 Kor 15:28). Då ger han sig själv sin egen härlighet och ära och oss vår salighet”.^[23] [2809; 1722; 1992]

IV. Skapelsens mysterium

295        Vi tror att Gud skapade världen genom sin vishet.^[24] Världen har inte kommit till av något slags nödvändighet, ett blint öde eller av en slump. Vi tror att den framgår ur Guds fria vilja. Han ville att de skapade tingen och varelserna skulle ha del av hans väsen, hans vishet och hans godhet: ”Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den” (Upp 4:11). ”Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla” (Ps 104:24). ”Herren är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk” (Ps 145). [216; 1951]

Gud skapar ”av intet”

296        Vi tror att Gud inte behöver något som har funnits till förut och att han inte heller behöver någon hjälp för att skapa.^[25] Skapelsen är heller inte något som med nödvändighet framgår ur det gudomliga väsendet.^[26] Gud skapar fritt ”av intet”:^[27] [285]

297        Tron på skapelsen ”av intet” är omvittnad i Skriften som en sanning full av löfte och hopp. Modern till de sju sönerna uppmuntrar dem till att lida martyrdöden på följande sätt: [338]

298        Eftersom Gud kan skapa ur intet, kan han också genom den helige Ande ge liv åt syndarna genom att i dem skapa ett rent hjärta.^[29] Han kan också ge liv åt de avlidna genom uppståndelsen, ”Gud som ger de döda liv och kallar fram det som ännu inte finns, så att det blir till” (Rom 4:17). Och eftersom han genom sitt ord har fått ljuset att lysa ur mörkret,^[30] kan han också ge trons ljus åt dem som inte känner honom.^[31] [1375; 992]

Gud skapar en ordnad och god värld

299        Om Gud skapar med vishet, är skapelsen ordnad: ”Du har bestämt allt enligt mått, tal och vikt” (Vish 11:20). Skapelsen har kommit till i och genom det eviga Ordet, ”den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15), den är inriktad på, avsedd för människan, Guds avbild^[32] – och hon är själv kallad till att ha personlig förbindelse med Gud. Vårt förnuft som har del av det gudomliga Förnuftets ljus kan höra vad Gud säger oss genom sin skapelse,^[33] även om detta förvisso inte kan ske utan stor möda och i en anda av ödmjukhet och vördnad inför Skaparen och hans verk.^[34] Eftersom skapelsen har framgått ur Guds godhet har den del av denna godhet – ”Och Gud såg att det var gott... mycket gott” (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 31). Ty skapelsen är av Gud avsedd att vara en gåva till människan, till att vara ett arv som ges åt henne och anförtros åt henne. Kyrkan har upprepade gånger tvingats att försvara skapelsens – inklusive den materiella världens^[35] – godhet. [339; 41; 1147; 358; 2415]

Gud är större än skapelsen och är närvarande i den

300        Gud är oändligt mycket större än alla sina verk:^[36] ”Hans majestät är högre än himmelen” (Ps 8:2), ”hans storhet har ingen gräns” (Ps 145:3). Men eftersom han är den suveräne och frie Skaparen, första Orsak till allt som finns till, så är han närvarande i sina skapade varelsers allra innersta: ”I honom är det som vi lever, rör oss och är till” (Apg 17:28). Enligt Augustinus ord är han ”högre än det högsta i mig, längre in än det innersta”.^[37] [42, 223]

Gud upprätthåller och bär skapelsen

301        I och med att Gud har frambringat sin skapelse har han inte lämnat den åt sig själv. Han ger den inte enbart tillvaro och existens, han håller den varje ögonblick i existens, han ger den förmåga att handla och han leder den mot sitt mål. Att erkänna detta fullständiga beroende av Skaparen är en källa till vishet och frihet, till glädje och förtroende: [1951, 396]

V. Gud förverkligar sin plan: Guds försyn

302        Skapelsen har sin egen godhet och sin egen fullkomlighet, men den har inte framgått fix och färdig ur Skaparens händer. Den har skapats i ett tillstånd av att vara på väg (in statu viae) till ett tillstånd av slutlig fullkomlighet som den fortfarande skall uppnå och som Gud har avsett den för. Med Guds försyn menar vi de rådslut genom vilka Gud leder sin skapelse fram emot denna fullkomlighet:

303        Skriftens vittnesbörd är entydigt: den gudomliga försynens omsorg är konkret och omedelbar, den bär omsorg om allt, från de allra minsta ting till de största händelser i världen och i historien: Kraftfullt förkunnar de heliga skrifterna Guds absoluta herravälde i händelsernas gång: ”Vår Gud är ju i himmelen. Han kan göra allt vad han vill” (Ps 115:3), och om Kristus sägs det: ”Han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna” (Upp 3:7); ”Många planer har en man i sitt hjärta, men Herrens råd, det blir bestående” (Ords 19:21). [269]

305        Jesus kräver ett barns hängivelse åt den himmelske Fadern, som bär omsorg om sina barns minsta behov: ”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka?... Men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få det andra också” (Matt 6:31-33).^[41] [2115]

Försynen och de skapade orsakerna

306        Gud är sina rådsluts suveräne Herre. Men för att dessa skall gå i uppfyllelse, använder han sig av de skapade varelsernas samarbete. Detta är inte ett tecken på svaghet, utan ett tecken på den allsmäktige Gudens storhet och godhet. Ty Gud ger inte bara gåvan att existera till sina skapade varelser, utan också den värdighet som ligger i att handla självständigt, att vara orsaker och principer för varandra och att på detta sätt samarbeta med honom för att fullborda hans rådslut. [1884; 1951]

307        Till människorna ger Gud rent av makten att i frihet ha del i hans försyn i det att han anförtror dem ansvaret att göra jorden ”sig underdånig” och behärska den.^[42] Gud ger alltså åt människor gåvan att vara förnuftiga och fria orsaker för att utveckla skapelseverket och fullborda dess harmoni för deras eget och deras medmänniskors bästa. Människorna är visserligen ofta omedvetna om att de samarbetar med Guds vilja, men de kan också medvetet delta i den gudomliga planen, genom sina handlingar och sina böner – men också genom sina lidanden.^[43] Så blir de helt och fullt ”Guds medarbetare” (1 Kor 3:9);^[44] och samverkar med honom i hans rike.^[45] [106, 373; 1954; 2427; 2738; 618, 1505]

308        Detta är alltså något som man inte kan skilja från tron på Gud, Skaparen: Gud handlar i varje handling som hans skapade varelser utför. Han är den första (oskapade) orsaken som verkar i och genom de andra (skapade) orsakerna: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte” (Fil 2:13).^[46] Långt från att förringa det skapades värdighet gör tvärtom detta denna värdighet ännu större. Det skapade har dragits upp ur intet genom Guds makt, vishet och godhet. Och därför förmår det ingenting om det skärs av från sitt ursprung, ty ”skapelsen utan Skapare försvinner”.^[47] Ännu mindre kan den nå sitt slutliga mål utan hjälp av nåden.^[48] [970]

Försynen och det ondas skandal

309        Om Gud den allsmäktige Fadern, skapare av en god och ordnad värld, bär omsorg om alla sina skapade varelser, varför finns då det onda? Man kan inte svara snabbt på denna lika angelägna som oundvikliga, lika smärtsamma som hemlighetsfulla fråga. Det är den kristna tron i sin helhet som ger svaret på denna fråga: skapelsens godhet, syndens drama, Guds tålmodiga kärlek som kommer människan till mötes genom de förbund han sluter med henne, genom hans Sons frälsande människoblivande, genom Andens gåva, genom att kyrkan samlas, genom sakramentens kraft, genom kallelsen till ett saligt liv. Till detta kallas de fria skapade varelserna att (redan här) i förväg ge sitt samtycke – men de kan också i förväg (redan här) på ett fruktansvärt och hemlighetsfullt sätt gå miste om det. Det finns inte någon del av det kristna budskapet som inte delvis är ett svar på frågan om det onda. [164; 385; 2805]

310        Varför har Gud inte skapat en värld som är så fullkomlig, att det onda inte kan finnas i den? I kraft av sin obegränsade makt skulle Gud alltid kunna skapa något som är bättre.^[49] Men Gud har i sin gränslösa visdom och godhet velat skapa en värld ”som befinner sig på väg” mot sin yttersta fulländning. Denna utvecklingshistoria medför i Guds plan att vissa varelser uppträder medan andra försvinner, att det mindre fullkomliga uppträder tillsammans med det mer fulländade, att somliga ting byggs upp i naturen medan andra bryts ned. Tillsammans med det fysiskt goda finns alltså också det fysiskt onda, så länge som skapelsen inte har nått fram till sin fulländning.^[50] [412; 1042-1050; 342]

311        Änglar och människor, förnuftiga och fria varelser, skall gå fram mot sin slutliga bestämning genom sitt fria val och den kärlek som ligger i detta fria val. De kan alltså gå vilse. De har faktiskt syndat. Det är på detta sätt som det moraliskt onda kom in i världen, något som utan jämförelse är värre än det fysiskt onda. Gud är inte på något sätt, vare sig direkt eller indirekt, orsak till det moraliskt onda.^[51] Men han tillåter det. Han respekterar sin skapelses frihet, och på ett hemlighetsfullt sätt kan han göra det bästa av det: [396; 1849]

312        Så kan man så småningom upptäcka att Gud i sin allsmäktiga försyn kan få ut något gott ur följderna av något ont, till och med något moraliskt ont, förorsakat av hans skapade varelser: ”Så har nu inte ni”, säger Josef till sina bröder, ”sänt mig hit utan Gud. ...Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att... behålla mycket folk vid liv” (1 Mos 45:8; 1 Mos 50:20).^[53] Den värsta ogärning som någonsin har skett, förkastandet av Guds Son och mordet på honom, förorsakat av alla människors synder, har Gud i sin överflödande nåd^[54] vänt till den största välgärning: Kristi förhärligande och vår frälsning. Men för den skull blir det onda ändå inte till något gott. [598-600; 1994]

313        ”Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud” (Rom 8:28). Helgonens vittnesbörd bekräftar oupphörligen denna sanning: [227]

Så säger Katarina av Siena till dem som ”förargas och gör uppror mot det som händer dem”: ”Allt framgår ur kärleken, allt sker med hänsyn till människans frälsning, Gud gör endast sådant som tjänar detta mål”.^[55]

Och Thomas More tröstar kort före sin martyrdöd sin dotter: ”Ingenting kan hända som inte har framgått ur Guds vilja. Men allt som han vill är – hur ont det än må förefalla oss – ändå det bästa som kan hända oss”.^[56]

Och Juliana av Norwich säger: ”Jag insåg alltså med Guds nåd att jag måste hålla fast vid tron och att inte mindre fast tro på att allting skall bli bra”. (”Thou shalt see thyself that all manner of thing shall be well.”)^[57]

 

314        Vi tror fast att Gud är världens och historiens härskare. Men hans försyns vägar är okända för oss. Det är först vid slutmålet, när vår begränsade kunskap upphör, när vi får se Gud ”ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12), som Guds vägar blir helt och hållet kända, de vägar som Gud har fört sin skapelse på, till och med rakt igenom det ondas och syndens dramatiska händelser, ända fram till vilan på den slutliga sabbat,^[58] för vars skull han har skapat himmel och jord. [1040; 2550]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

 
Artikel 1               Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”

Paragraf 1 - Jag tror på Gud

Paragraf 2 - Fadern

Paragraf 3 - Den allsmäktige
 
Paragraf 4 - Skaparen
I.            Undervisning om skapelsen
II.           Skapelsen – den heliga Treenighetens verk
III.          ”Världen har skapats till Guds ära”
IV.         Skapelsens mysterium
V.           Gud förverkligar sin plan: Guds försyn

Paragraf 5 - Himlen och jorden
 
Paragraf 6 - Människan

Paragraf 7 - Fallet

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register