<<  Navigera  >>

Paragraf 4

De kristtrogna – Hierarki, lekmän,

de som på särskilt sätt vigt sitt liv åt Gud

871        ”De troende är människor som inlemmats i Kristus genom dopet, som upprättats som Guds folk och som därför – eftersom de på sitt särskilda sätt har del i Kristi prästerliga, profetiska och kungliga ämbete – är kallade att inom sitt område fullgöra den sändning som Gud har anförtrott åt sin kyrka att fullgöra i världen.”^[1] [1268-1269; 782-786]

872        ”Mellan alla troende råder det på grund av deras pånyttfödelse i Kristus när det gäller deras värdighet och handlingsförmåga en verklig jämlikhet. I kraft av denna jämlikhet samarbetar alla för att bygga upp Kristi kropp i enlighet med den särskilda ställning och uppgift som var och en har fått.”^[2] [1934; 794]

873        De skillnader som Kristus har velat upprätta mellan lemmarna i sin kropp tjänar dess enhet och uppdrag. ”I kyrkan är alla kallade att delta i uppdraget men uppgifterna är olika. Kristus gav apostlarna och deras efterträdare i ämbetet att i hans namn och med hans fullmakt lära, leda och helga. Men även lekmännen har del i Kristi prästerliga, profetiska och kungliga ämbete och har därför sin egen uppgift i hela Gudsfolkets kallelse både i kyrkan och i världen.”^[3] Slutligen finns det ”sådana troende som tillhör antingen den ena eller den andra kategorin (hierarki eller lekmän) och som genom att lova att följa de evangeliska råden... är vigda åt Gud och på sitt eget sätt medverkar till kyrkans frälsande sändning”.^[4] [814; 1937]

I. Kyrkans hierarkiska författning

874        Kristus är själv källan till ämbetet i kyrkan. Han har instiftat det, han har givit det auktoritet och uppdrag, inriktning och målsättning: [1544]

875        ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd?” (Rom 10:14). Ingen, vare sig en enskild person eller en gemenskap, kan av sig själv förkunna evangeliet: ”Tron bygger på förkunnelsen” (Rom 10:17). Ingen kan ge sig själv uppdraget och sändningen att förkunna evangeliet. Herrens utsände talar och handlar inte med egen auktoritet, utan i kraft av Kristi myndighet; inte som medlem av församlingen, utan som den som talar till den i Kristi namn. Ingen kan ge sig själv nåden – den måste skänkas och erbjudas som gåva. Detta förutsätter nådens tjänare, som fått sin auktoritet och kraft av Kristus. Av honom får biskoparna och prästerna sändningen och uppdraget (den ”heliga makten”) att handla in persona Christi Capitis (i Kristi, Huvudets, person); diakonerna får kraft att tjäna Guds folk i liturgins, ordets och kärlekens diaconia (tjänst) i gemenskap med biskopen och hans presbyterium. Den tjänst i vilken Kristi sändebud genom Guds gåva gör och ger vad de inte kan göra och ge av sig själva kallar kyrkans tradition ett ”sakrament”. Kyrkans ämbete ges vidare i ett särskilt sakrament. [166; 1548; 1536]

876        Nära förbunden med det kyrkliga ämbetets sakramentala natur är dess karaktär av tjänst. Ämbetsbärarna är verkligen ”Jesu Kristi tjänare”,^[6] eftersom de är fullständigt beroende av Kristus som ger uppdrag och sändning – som en avbild av Kristus som frivilligt för oss ”antog en tjänares gestalt” (Fil 2:7). Eftersom ordet och nåden vars tjänare de är inte är deras egendom, utan tillhör Kristus som anförtrott det åt dem för de andra, gör de sig frivilligt till allas tjänare.^[7] [1551; 427]

877        På samma sätt ligger det i det kyrkliga ämbetets sakramentala natur att det har en kollegial prägel. Från början av sin verksamhet instiftade Jesus de tolv, ”fröet till det nya Israel och på samma gång början till den heliga hierarkin”.^[8] De utvaldes tillsammans och sändes också ut tillsammans, och deras broderliga enhet blir till tjänst för alla troendes broderliga gemenskap. Den blir liksom en reflex av och ett vittnesbörd om de gudomliga personernas gemenskap.^[9] Därför gör varje biskop sin tjänst inom biskopskollegiets ram, i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterföljare och kollegiets huvud. Prästerna gör sin tjänst inom stiftets presbyterium, under ledning av sin biskop. [1559]

878        Slutligen hör det till det kyrkliga ämbetets sakramentala natur att det har personlig prägel. Om Kristi tjänare handlar gemensamt, handlar de också på ett personligt sätt. Var och en blir personligen kallad: ”Du skall följa mig!” (Joh 21:22)^[10] för att inom den gemensamma sändningen vara ett personligt vittne som personligen bär ansvar inför den som ger uppdraget. Han handlar ”i hans person”, för personer: ”Jag döper dig i Faderns... namn”; ”Jag löser dig från dina synder...”. [1484]

879        Det sakramentala ämbetet i kyrkan är alltså en tjänst som utövas i Kristi namn. Den är både av kollegial och personlig art. Detta bekräftas av de band som består mellan biskopskollegiet och dess överhuvud, Petrus efterföljare och i förbindelsen mellan biskopens pastorala ansvar för sin lokalkyrka och biskopskollegiets gemensamma omsorg om världskyrkan.

Biskopskollegiet och dess överhuvud, påven

880        Då Kristus kallade de tolv ”organiserade han dem som ett kollegium eller en fast krets och ställde den bland dem utvalde Petrus i spetsen för dem”.^[11] – ”På samma sätt är biskopen av Rom som Petrus efterträdare och biskoparna som apostlarnas efterträdare förbundna med varandra.”^[12] [552; 862]

881        Herren gjorde enbart Simon, som han gav namnet Petrus, till grundsten i sin kyrka. Han gav honom nycklarna;^[13] han satte honom till herde för hela sin hjord.^[14] ”Binde- och lösenyckeln som gavs åt Petrus gavs emellertid också åt det med sitt huvud förenade apostlakollegiet.”^[15] Denna Petrus och de andra apostlarnas herdeuppgift hör till kyrkans grundvalar. Biskoparna fortsätter den under Petrus primat. [553; 642]

882        Påven, biskop av Rom och Petrus efterträdare, ”är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende”.^[16] – ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.”^[17] [834, 1369; 837]

883        ”Biskoparnas kollegium eller korporation har auktoritet enbart när det ses i gemenskap med biskopen av Rom, Petrus efterträdare, som sitt huvud.” Som sådant ”är det likaså innehavare av den högsta och fulla myndigheten i hela kyrkan. Denna myndighet kan dock endast utövas med den romerske biskopens samtycke”.^[18]

884        ”Den högsta fullmakten, som detta kollegium innehar i hela kyrkan, utövas högtidligen i det ekumeniska konciliet.”^[19] – ”Ett ekumeniskt koncilium föreligger enbart om Petrus efterträdare förklarar det vara ett sådant eller åtminstone godtar det.”^[20]

885        ”Som sammansatt av många framställer kollegiet Gudsfolkets mångfald och universalitet, som församlat under ett huvud framställer det enheten i Kristi hjord.”^[21]

886        ”De enskilda biskoparna är å sin sida den synliga principen och grundvalen för enheten i sina lokalkyrkor.”^[22] Som sådana ”utövar de sitt herdeämbete över den del av Guds folk som anförtrotts åt dem”,^[23] varvid de får hjälp av präster och diakoner. Men som medlemmar av biskopskollegiet har var och en av dem del av omsorgen om alla kyrkor,^[24] som de främst utövar ”genom att styra sina egna kyrkor som en del av den universella kyrkan”. Därigenom ger de ”ett verksamt bidrag till godo för hela den mystiska kroppen som också är kyrkans kropp”.^[25] Denna omsorg skall särskilt gälla de fattiga,^[26] de förföljda för trons skull och missionärerna som arbetar över hela världen. [1560, 833; 2448]

887        Lokalkyrkor som är grannar med varandra och har samma kultur bildar kyrkoprovinser eller mera vidsträckta enheter som kallas patriarkat eller regioner.^[27] Biskoparna i dessa enheter kan samlas till synoder eller provincialkoncilier. ”På samma sätt kan biskopskonferenserna i dag ge mycken och värdefull hjälp för att mer konkret förverkliga den kollegiala andan.”^[28]

Lärouppdraget

[85-87; 2032-2040]

888        Biskoparna har, tillsammans med prästerna, sina medarbetare, ”som främsta uppgift att förkunna Guds evangelium för alla människor”^[29] – i enlighet med Herrens befallning.^[30] De är ”trons härolder som för nya lärjungar till Kristus. De är autentiska lärare” i den apostoliska tron, ”beklädda med Kristi auktoritet”.^[31] [2068]

889        För att hålla kyrkan fast vid den rena tron – så som denna tro har förmedlats av apostlarna – har Kristus, som är sanningen, velat ge sin kyrka del av sin egen ofelbarhet. Genom sitt ”övernaturliga trosmedvetande” håller Guds folk ”osvikligt fast vid tron”, under ledning av kyrkans levande läroämbete.^[32] [92]

890        Läroämbetets uppdrag hänger nära ihop med att det nya förbund som Gud slutit med sitt folk i Kristus är definitivt; han måste beskydda det från avvikelser och felaktigheter och garantera dess objektiva möjlighet att utan misstag bekänna den autentiska tron. Läroämbetets herdeuppdrag är alltså avsett att vaka över att Guds folk förblir i den sanning som befriar. För att kyrkans herdar skall kunna fullgöra detta uppdrag har Kristus försett dem med ofelbarhetens särskilda nådegåva i tros- och moralfrågor. Denna särskilda nådegåva kan tas i anspråk på flera sätt: [851; 1785]

891        ”Biskopen av Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete. Det sker när han som alla troendes högste herde och lärare som stärker sina bröder i tron, förkunnar en lära i tros- och moralfrågor genom ett slutgiltigt avgörande.... Också biskopskollegiet innehar den ofelbarhet som utlovats åt kyrkan, när det utövar det högsta läroämbetet tillsammans med Petrus efterträdare”, framför allt på ett ekumeniskt koncilium.^[33] När kyrkan genom sitt högsta läroämbete framlägger något ”som man skall tro såsom uppenbarat av Gud”^[34] och som Kristi lära ”måste man hålla sig till sådana definitioner med trons lydnad”.^[35] Denna ofelbarhet rör allt som finns i det trosarv som den gudomliga uppenbarelsen förmedlat åt oss.^[36]

892        Apostlarnas efterträdare som i sin läroutläggning står i gemenskap med Petrus efterträdare, biskopen av Rom, får också gudomligt bistånd då de utan att använda sig av en ofelbar definition och utan att uttala sig på ett ”slutgiltigt sätt” i utövandet av det ordinarie läroämbetet framlägger en lära som leder till bättre förståelse av uppenbarelsen när det gäller tron och moralen. Detta gäller också på ett särskilt sätt biskopen av Rom, som är hela kyrkans herde. Denna ordinarie läroframställning skall de troende samtycka till ”i en religiöst motiverad lydnad”^[37] som är en utvidgning av det samtycke man ger i tro, även om den skiljer sig från detta.

Uppdraget att helga

893        Biskopen har också till uppgift att vara ”förvaltare av det högsta prästämbetets nåd”,^[38] särskilt i det eukaristiska offret som han frambär själv eller låter sina medarbetare, prästerna, frambära. Ty eukaristin är det centrala i lokalkyrkans liv. Biskopen och prästerna helgar kyrkan genom sin bön och sitt arbete, genom ordets och sakramentens tjänst. De helgar den genom sitt exempel: ”Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden!” (1 Pet 5:3). Så når de ”tillsammans med den hjord som anförtrotts dem fram till det eviga livet”.^[39] [1561]

Uppdraget att leda

894        ”Som Kristi ställföreträdare och sändebud styr biskoparna de lokalkyrkor som anförtrotts åt dem. De gör det genom råd, förmaningar och exempel men också genom auktoritet och helig fullmakt”,^[40] som de emellertid skall använda för att bygga upp, i den tjänandets anda som utmärker deras Mästare.^[41] [801]

895        ”Den fullmakt som de personligen utövar i Kristi namn är personlig, ordinarie och omedelbar. Hur den utövas regleras dock av kyrkans högsta auktoritet.”^[42] Men biskoparna skall inte betraktas som vikarier för påven, vars ordinarie och omedelbara auktoritet över hela kyrkan inte upphäver, utan tvärtom stärker och försvarar biskoparnas egen auktoritet. Denna skall utövas i gemenskap med hela kyrkan under påvens ledning. [1558]

896        Den gode Herden skall vara modell och ”form” för biskopens herdeuppdrag. Medveten om sina svagheter ”kan han ha fördrag med de okunniga och vilsegångna. Han skall inte vägra att lyssna till dem som står under honom utan skall ta hand om dem som sina verkliga söner .... De troende å sin sida skall hålla sig till biskopen som kyrkan till Jesus Kristus och Jesus Kristus till Fadern”:^[43] [1550]

II. De kristna lekmännen

897        ”Med lekmän menas här alla kristna utom dem som tillhör det heliga ämbetet och dem som lever ett av kyrkan erkänt ordensliv. De är alltså de kristna som inlemmats i Kristus genom dopet, som upprättats som Guds folk, som på sitt särskilda sätt har del i Kristi prästerliga, profetiska och kungliga ämbete, och som inom sitt område utövar hela det kristna folkets sändning i kyrkan och i världen.”^[45] [873]

Lekmännens kallelse

898        ”Det är lekmännens sak att efter sin egen kallelse söka Guds rike genom att förvalta och ordna de världsliga tingen enligt Guds vilja.... Deras uppgift är alltså att på ett särskilt sätt upplysa och ordna alla världsliga ting som de är nära förbundna med, så att dessa alltid ombesörjs på Kristi sätt och växer till Skaparens och Återlösarens pris.”^[46] [2105]

899        Det är särskilt nödvändigt att de kristna lekmännen tar initiativ när det gäller upptäcka och uppfinna medel att prägla den sociala, politiska och ekonomiska verkligheten med den kristna lärans och det kristna livets krav. Sådana initiativ är något normalt i kyrkans liv: [2442]

900        Eftersom lekmännen – som alla troende – i kraft av dopet och konfirmationen har fått uppdraget till apostolisk verksamhet är de förpliktade och har rätt till att individuellt eller förenade i sammanslutningar arbeta för att Guds budskap om nåd och frälsning skall bli känt och tas emot av alla människor över hela världen. Denna förpliktelse är ännu större när det bara är genom dem som människor kan höra evangeliet och lära känna Kristus. I de olika formerna för kyrklig gemenskap är deras verksamhet så nödvändig att utan dem herdarnas apostolat för det mesta inte uppnår sin fulla verkan.^[48] [863]

Lekmännens delaktighet i Kristi prästerliga uppdrag

901        ”Helgade åt Kristus och smorda med den helige Ande är lekmännen på ett underbart sätt kallade och utrustade till att i allt rikare mått frambringa Andens frukter i sig. Alla deras verk, böner och apostoliska uppgifter, deras liv i äktenskap och familj, deras dagliga arbete, deras vila till själ och kropp när den sker i Anden, ja, också livets bekymmer när de bärs med tålamod – allt detta blir andliga offer ’som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus’ (1 Pet 2:5). När eukaristin firas, bärs dessa offer fram i söners och döttrars kärlek tillsammans med offret av Herrens kropp. När lekmännen överallt tillber Gud och handlar på ett heligt sätt, viger de alltså världen själv åt Gud.”^[49] [784; 1268; 358]

Lekmännens delaktighet i Kristi profetiska uppdrag

904        ”Kristus... fortsätter detta profetiska ämbete inte bara genom hierarkin, ...utan också genom lekmännen. Han insätter dem som vittnen och utrustar dem med trons sinne och ordets nåd:”^[53] [785; 92]

905        Lekmännen utför sitt profetiska uppdrag också genom evangelisationen, dvs, ”förkunnelsen av Kristi budskap som sker med de vittnesbörd livet avger och med ord”. Hos lekmännen ”får denna evangelisation... sin egenart och sin särskilda prägel av att den fullgörs under denna världens vanliga villkor”.^[55] [2044]

Lekmännens delaktighet i Kristi kungliga uppdrag

908        Genom sin lydnad ända till döden^[61] gav Kristus sina lärjungar den kungliga frihetens gåva ”att besegra syndens rike i sig själva genom självförnekelse och ett heligt liv”:^[62] [786]

909        ”Där sederna ger anledning till synd, skall lekmännen med förenade krafter söka att förbättra världens sedvänjor och förhållanden, så att allt utformas enligt rättfärdighetens normer och främjar ett liv i dygd i stället för att hindra det. Handlar de så, ger de kulturen och människans arbete ett moraliskt värde.”^[64] [1887]

910        ”Lekmännen kan också känna sig kallade eller vara kallade att samarbeta med prästerna för den kyrkliga gemenskapens växt och liv, genom att efter måttet av den nåd och de gåvor som Herren nedlägger i dem åta sig något av de många kyrkliga uppdragen.”^[65] [799]

912        Lekmännen ”skall lära sig att noga skilja mellan de rättigheter och plikter de har som kyrkomedlemmar och dem de har som medlemmar i det mänskliga samhället. De skall söka samordna detta på ett harmoniskt sätt och vara medvetna om att de skall låta sig ledas av det kristna samvetet också i alla världsliga angelägenheter. Ingen mänsklig verksamhet, inte heller den världsliga, kan ju undandras Guds välde”.^[73] [2245]

913        ”Utifrån de nådegåvor han fått är varje lekman på en gång ett vittne och ett levande verktyg för kyrkans egen sändning ’enligt just den nåd som Kristus har velat ge honom’ ” (Ef 4:7).^[74]

III. Det åt Gud särskilt vigda livet

914        ”Den livsföring som har sin grund i förpliktelsen till de evangeliska råden tillhör visserligen inte kyrkans hierarkiska struktur men hör orubbligt samman med hennes liv och helighet.”^[75] [2103]

De evangeliska råden och livet i enlighet med dem

915        De evangeliska råden föreläggs i sin mångfaldiga form alla Kristi lärjungar. Den kärlekens fullkomlighet till vilken alla kristna är kallade innebär för dem som frivilligt säger ja till det åt Gud särskilda vigda livet förpliktelse att leva i celibat för himmelrikets skull, fattigdom och lydnad. Det är löftet att rätta sig efter dessa råd, i en stabil livsform – erkänd av kyrkan – som präglar det liv som ”vigts” åt Gud.^[76] [1973-1974]

916        Ett sådant liv blir därmed ett ännu djupare sätt att viga sig själv åt Gud. Det har sin grund i dopet och vill åstadkomma fullkomlig hängivenhet åt honom.^[77] I det åt Gud vigda livet föresätter sig de troende, drivna av den helige Ande, att närmare följa Kristus. De vill ge sig helt åt Gud som de älskar över allting. De försöker på ett allt fullkomligare sätt att öva kärlek i Guds rikes tjänst och vill därmed i kyrkan vara ett tecken på och en förkunnelse av den kommande världens härlighet.^[78] [2687; 933]

Ett stort träd med många grenar

917        ”Så har de (ordensfamiljerna) vuxit fram som ur ett av Gud givet frö. De har blivit ett träd som skjuter en mångfald av grenar på Herrens åker med olika familjer av eremit- och gemenskapsliv. De främjar både medlemmarnas förkovran och rikedomen i hela Kristi kropp.”^[79] [2684]

919        Biskoparna skall alltid bemöda sig om att urskilja nya gåvor som består av ett åt Gud vigt liv och som av den helige Ande anförtros åt kyrkan. Den Apostoliska stolen förbehåller sig rätten att godkänna nya former för ett åt Gud särskilt vigt liv.^[81]

Eremitlivet

920        Eremiterna avlägger inte alltid offentligt löftena om att följa de evangeliska råden. Men ”de lever tillbakadragna från världen på ett strängare sätt, i ensamhetens tystnad, i ihärdig bön och bot, och viger sitt liv åt lovprisningen av Gud och åt världens frälsning”.^[82]

921        För varje människa visar de på denna inre aspekt av mysteriet – det kyrkans mysterium som är personlig intimitet med Kristus. Eremitens liv är fördolt för människornas ögon, men är en tyst predikan av den åt vilken han har överlämnat sitt liv, därför att han är allt för honom. Här rör det sig om en särskild maning att just i den andliga kampen i öknen finna den Korsfästes härlighet. [2719; 2015]

De åt Gud vigda jungfrurna och änkorna

922        Från apostolisk tid har kristna jungfrur^[83] och änkor^[84] blivit kallade av Herren att sluta sig till honom utan att vara kluvna med en större hjärtats, kroppens och andens frihet. De har fattat beslutet – som har godkänts av kyrkan – att leva i jungfrulighet respektive ständig kyskhet ”för himmelrikets skull” (Matt 19:12). [1618-1620]

923        ”Jungfrurna uttrycker sin heliga avsikt att närmare följa Kristus och vigs åt Gud av stiftets biskop enligt den godkända liturgiska riten. De vigs på mystiskt sätt vid Kristus, Guds Son, och helgas åt kyrkans tjänst.”^[85] Med denna högtidliga rit (Consecratio virginum, ”jungfruvigning ”) görs jungfrun till en åt Gud vigd person, hon blir ett övernaturligt tecken på kyrkans kärlek till Kristus och en eskatologisk bild av denna himmelska brud och det kommande livet.”^[86] [1537; 1672]

924        Jungfrurnas levnadssätt ”står nära andra former för det åt Gud vigda livet. Det uppmuntrar kvinnan som lever i världen (eller nunnan) till bön, bot, tjänst åt sina bröder och systrar och apostoliskt liv, i enlighet med det liv som var och en för och de nådegåvor man fått.^[87] De åt Gud vigda jungfrurna kan sluta sig samman för att mera troget hålla fast vid sin föresats”.^[88]

Ordenslivet

925        Ordenslivet kom till i Östern under kristendomens första århundraden.^[89] Man lever ett sådant liv i av kyrkan kanoniskt upprättade institut.^[90] Det skiljer sig från andra former för åt Gud vigt liv genom det gudstjänstliv man för i sådana institut, genom det offentligt avlagda löftet att rätta sig efter de evangeliska råden, det broderliga gemensamma livet och det vittnesbörd man avger om föreningen mellan Kristus och kyrkan.^[91] [1672]

926        Ordenslivet härstammar från kyrkans mysterium. Det är en gåva som kyrkan får av sin Herre och som hon erbjuder som stabil livsform åt den kristna människa som kallas av Gud i löftet om att följa de evangeliska råden. Så kan kyrkan både visa på Kristus och i sig själv känna igen Frälsarens brud. Ordenslivet innebär ett kall till att i olika former vara ett tecken på Guds egen kärlek – på vår tids språk. [796]

927        Alla ordensmedlemmar – antingen de är undantagna stiftsbiskopens myndighet eller ej^[92] – har sin plats bland stiftsbiskopens medhjälpare i hans herdeuppgift.^[93] Kyrkans plantering i ny jord och utvidgning genom missionsarbete kräver ordenslivets närvaro i alla sina former från evangelisationens första början.^[94] ”Historien vittnar om den enastående insats ordnarna har gjort för att sprida tron och skapa nya kyrkor, alltifrån de gamla monastiska ordnarna och medeltida ordensgemenskaperna till de senare grundade kongregationerna.”^[95] [854]

Sekularinstituten

928        ”Ett sekularinstitut är ett institut för ett åt Gud vigt liv där kristna människor som lever i världen strävar efter att på ett fullkomligare sätt öva kärlek och bemödar sig om att först och främst inifrån bidra till världens helgelse.”^[96]

929        Genom ett liv som ”fullkomligt och helt och hållet är vigt åt denna helgelse”^[97] ”deltar medlemmarna i dessa institut i kyrkans evangelisationsuppgift, i världen och utifrån världen”,^[98] där deras närvaro utför sitt verk som en surdeg.^[99] Deras ”vittnesbörd om ett kristet liv” är avsett att ”ge verkligheten i tid och rum en inriktning som stämmer överens med Guds vilja och genomtränga världen med evangeliets kraft”. De åtar sig i helig förpliktelse att följa de evangeliska råden och upprätthåller den speciella form för broderlighet och gemenskap som passar deras ”liv i världen”.^[100] [901]

Sammanslutningar för ett apostoliskt liv

Vigning åt Gud och sändning:
att förkunna Konungen som kommer

931        Den som dopet redan hade helgat åt Gud finner att han vill ge sig helt och hållet åt honom som han älskar över allting. Han upptäcker att han på detta sätt mera intimt är vigd åt Guds tjänst och kyrkans väl. Genom den åt Gud vigda levnadsordningen visar kyrkan på Kristus och hur den helige Ande på underbart sätt utför sitt verk i henne. De som avlagt löfte om att följa de evangeliska råden har alltså först och främst som uppdrag att leva i enlighet med sin vigning. ”Men eftersom de ger sig åt kyrkans tjänst just genom sitt åt Gud vigda liv är de förpliktade att på ett särskilt sätt arbeta i missionsverket, i enlighet med det som karakteriserar deras institut.”^[102]

932        I kyrkan som är ett slags sakrament, dvs, tecken och medel för Guds liv, framträder det åt Gud vigda livet som ett särskilt tecken på frälsningens mysterium. Att följa efter Kristus ”närmare”, att ”tydligare” visa på hans utblottelse är att ”djupare”, i Kristi hjärta, vara närvarande hos sina samtida. Ty de som går denna ”smalare” väg stimulerar sina bröder och systrar genom sitt exempel; de ger ett lysande klart vittnesbörd om att ”världen inte kan förvandlas och frambäras till Gud utan saligprisningarnas anda”.^[103] [775]

933        Antingen detta vittnesbörd är offentligt, som i ordenslivet, eller mera fördolt eller till och med hemligt så förblir Kristi ankomst för alla dem som har vigt sitt liv åt Gud ursprunget och Soluppgången i deras liv: [672; 769]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADERJAG TROR PÅ GUD FADER 

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

Artikel 8               ”Jag tror på den helige Ande”

Artikel 9               ”Jag tror på den heliga katolska kyrkan”

Paragraf 1 - Kyrkan i Guds frälsningsplan

Paragraf 2 - Kyrkan är Guds folk, Kristi kropp och tempel för den helige Ande
 
Paragraf 3 - Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk
 
Paragraf 4 - De kristtrogna – Hierarki, lekmän, de som på särskilt sätt vigt sitt liv åt Gud
I.            Kyrkans hierarkiska författning
II.           De kristna lekmännen
III.          Det åt Gud särskilt vigda livet
 
Paragraf 5 - De heligas samfund
 
Paragraf 6 - Maria Kristi moder och kyrkans moder

 
Artikel 10             ”Jag tror på syndernas förlåtelse”
 
Artikel 11             ”Jag tror på köttets uppståndelse”
 
Artikel 12             ”Jag tror på ett evigt liv”

”Amen”

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register