Hem

<<  Navigera  >>

Paragraf 7

Fallet

385        Gud är oändligt god och alla hans verk är goda. Men ingen kan undgå att erfara lidande, det onda som förekommer i naturen – vilket tycks hänga ihop med de skapade varelsernas egna gränser – och framför allt frågan om det moraliskt onda. ”Jag sökte svar på frågan varifrån det onda kommer – och jag fann ingen lösning”, säger Augustinus,[1] och hans eget smärtsamma sökande fann bara en enda utväg: i hans omvändelse till den levande Guden. Ty ”ondskans hemlighet” (2 Thess 2:7) kan bara förklaras genom vår religions hemlighet.[2] Uppenbarelsen av Guds kärlek i Kristus har på en gång visat på vidden av det onda och överflödet av nåd.[3] Vi skall alltså ägna oss åt frågan om det ondas ursprung i det att vi fäster vår tros blick på den som ensam är Segrare[4] över det onda. [309, 457; 1848; 539]

I. Där synden blev större,
överflödade nåden ännu mer

Syndens verklighet

386        Synden är närvarande i människans historia: det vore fåfängt att inte låtsas om den eller att ge denna dunkla verklighet andra beteckningar. För att förstå vad synden är måste man först inse hur djupt människan är bunden vid Gud, ty utanför detta sammanhang avslöjas inte synden i sin sanna verklighet som den vägran till Gud och det motstånd mot honom som den är, samtidigt som den fortsätter att vara en börda för människan och historien. [1847]

387        Syndens och i synnerhet ursyndens verklighet kan bara få sin förklaring i ljuset av Guds uppenbarelse. Utan den kunskap som den ger oss om Gud kan man inte klart urskilja synden, utan man är frestad att förklara den som en brist i mognad och utveckling, som en psykologisk svaghet, som ett misstag, som den nödvändiga följden av en bristfällig samhällsstruktur etc. Det är enbart när man känner till Guds plan med människan som man förstår att synden är ett missbruk av den frihet som Gud har givit de skapade personerna för att de skall kunna älska honom och för att de skall kunna älska varandra. [1848; 1739]

Arvsynden – en väsentlig trossanning

388        I takt med att uppenbarelsen fortskrider får också syndens verklighet sin förklaring. Även om det Gamla förbundets Gudsfolk har rört vid insikten om smärtan i människolivet i ljuset av vad som berättas om syndafallet i Första Moseboken kunde det inte nå fram till den djupaste innebörden av denna berättelse, som endast klarnar i ljuset av Jesu Kristi[5] död och uppståndelse. Man måste känna till Jesus Kristus som nådens källa för att inse att Adam är syndens källa. Det är Anden-Tröstaren, sänd av den uppståndne Kristus, som har kommit ”för att visa världen vad synd är” (Joh 16:8) genom att uppenbara den som befriar oss från synden. [431; 208; 359; 729]

389        Läran om arvsynden är så att säga ”baksidan” på det glada budskapet att Jesus är en Frälsare för alla människor, som alla behöver frälsning, och att frälsning tack vare Kristus erbjuds åt alla. Kyrkan, som har Kristi sinne,[6] vet mycket väl att man inte kan röra vid läran om arvsynden utan att också skada Kristi mysterium. [422]

Hur man skall läsa berättelsen om syndafallet

390        Berättelsen om syndafallet (1 Mos 3) använder sig av bildspråk, men den säger att en ur-händelse har ägt rum, något som inträffade i början av människans historia.[7] Uppenbarelsen ger oss trons visshet om att hela den mänskliga historien är präglad av den första synd som våra ur-föräldrar i frihet begick.[8] [289]

II. Änglarnas fall

391        Bakom det val som fick våra stamföräldrar att inte lyda Gud finns det en förförisk röst som gör uppror mot Gud[9] och som av avund störtar ned dem i döden.[10] Den heliga Skrift och kyrkans tradition ser i denna varelse en fallen ängel, som kallas för Satan eller djävulen.[11] ”Djävulen och de andra demonerna har förvisso skapats som naturligt goda varelser av Gud, men det är de som gjort sig själva onda”.[12] [2538]

392        Skriften talar om en synd som änglarna begått.[13] Detta ”fall” består i ett fritt val från dessa skapade andars sida, då de radikalt och oåterkalleligt har sagt nej till Gud och hans rike. Vi finner en återklang av detta uppror i frestarens ord till våra stamföräldrar: ”Ni skall bli som Gud” (1 Mos 3:5). Djävulen ”har syndat ända från början” (1 Joh 3:8), han är ”lögnens fader” (Joh 8:44). [1850; 2482]

393        Det är det oåterkalleliga i änglarnas val och inte någon brist i Guds oändliga barmhärtighet som gör att deras synd inte kan förlåtas. ”Det finns ingen ånger för dem efter fallet, liksom det inte finns någon ånger för människorna efter döden.”[14] [1033-1037; 1022]

394        Skriften vittnar om det fruktansvärda inflytandet från den som Jesus kallar ”mördare från första början” (Joh 8:44). Han har rent av försökt att vända Jesus bort från den sändning han tagit emot från sin Fader.[15] ”Guds Son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk” (1 Joh 3:8). Av dessa djävulens verk var den lögnaktiga förförelsen mest ödesdiger som fick människorna att inte lyda Gud. [538-540; 550; 2846-2849]

395        Men Satans makt är inte obegränsad. Han är bara en skapad varelse, visserligen mäktig därför att han är ren ande, men han är ändå en skapad varelse. Han kan inte hindra uppbyggandet av Guds rike. Vad än Satan gör av hat mot Gud och hans rike i Jesus Kristus, och vilka svåra skador hans agerande än förorsakar – av andlig art och även indirekt av fysisk art – för varje människa och för samhället, så är det ändå Guds försyn som låter detta ske och som med kraft och mildhet styr människans och världens historia. Att Gud låter djävulen verka är ett stort mysterium, men ”vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda” (Rom 8:28). [309; 1673; 412; 2850-2854]

III. Arvsynden

Friheten prövas

396        Gud skapade människan till sin avbild och gav henne sin vänskap. Människan är en andlig varelse och kan bara leva i denna vänskap genom att i frihet underordna sig Gud. Det är detta som förbudet att äta av kunskapens träd på gott och ont uttrycker, ”ty när du äter av det skall du döden dö” (1 Mos 2:17). ”Kunskapens träd på gott och ont” (1 Mos 2:17) antyder symboliskt den okränkbara gräns som människan som skapad varelse i frihet skall erkänna och förtroendefullt respektera. Människan är beroende av Skaparen; hon står under skapelsens lagar och de moraliska normer som styr bruket av friheten. [1730, 311; 301]

Människans första synd

397        Människan frestades av djävulen och lät förtroendet för sin Skapare dö i sitt hjärta.[16] Hon missbrukade sin frihet och vägrade att lyda Guds bud. I denna olydnad består människans första synd.[17] I det följande blir varje synd olydnad mot Gud och brist på förtroende för hans godhet. [1707; 2541; 1850; 215]

398        I och med denna synd föredrog människan sig själv framför Gud och uttryckte sitt förakt för Gud: hon valde sig själv emot Gud, i motsättning till de krav som hennes ställning som skapad varelse ställer på henne och sedan dess också emot hennes eget bästa. Gud gav människan del i sin helighet då han skapade henne. Hans avsikt var att hon helt och hållet skulle ”gudomliggöras” i den himmelska härligheten. Genom djävulens frestelse ville hon ”vara som Gud”,[18] men ”utan Gud och före Gud och inte som Gud vill”.[19] [2084; 2113]

399        Skriften visar på de dramatiska följderna av denna olydnad. Adam och Eva förlorar genast den nåd som består av den ursprungliga rättfärdigheten.[20] De blir rädda för denne Gud,[21] av vilken de gjorde sig en felaktig bild – en Gud, som skulle vara svartsjukt mån om sina privilegier.[22]

400        Det harmoniska tillstånd, som upprättats genom den ursprungliga rättfärdigheten och som de befann sig i, förstördes; det herradöme över kroppen som utövades av själens andliga krafter krossades;[23] föreningen mellan man och kvinna utsattes för spänningar;[24] förbindelserna mellan dem präglas hädanefter av lystnad och makthunger.[25] Harmonin med skapelsen bröts: den synliga skapelsen blev främmande och fientlig för människan.[26] För människans skull lades allt skapat under tomhetens välde.[27] Slutligen blir den följd av människans eventuella vägran att lyda Gud[28] som uttryckligen förkunnats i förväg verklighet: människan skall vända åter till jorden, ty av den är hon tagen.[29] Döden gör sitt intåg i människans historia.[30] [1607; 2514; 602; 1008]

401        Från och med denna första synd översvämmas världen av en riktig ”syndaflod”: Kain mördar sin bror Abel;[31] till följd av synden fördärvas världen ända till märgen.[32] På samma sätt visar sig synden i Israels historia framför allt som otrohet mot förbundets Gud och överträdelse av Mose lag. Även efter Kristi frälsningsgärning visar sig synden bland de kristna på många sätt.[33] Skriften och kyrkans tradition påminner ständigt om syndens närvaro och allomfattande utbredning i människans historia: [1865, 2259; 1739]

Vad Guds uppenbarelse sålunda får oss att se, bekräftas av vår erfarenhet. Ty om människan ser in i sitt hjärta upptäcker hon att hon även har en böjelse för det onda i många former som inte kan härröra från hennes Skapare som är god. Människan vägrar ofta att erkänna Gud som sitt upphov. Just därigenom har hon brutit sönder den ordning som orienterade henne mot hennes yttersta mål och samtidigt även all jämvikt såväl i förhållande till sig själv som till de övriga människorna och hela skapelsen.[34]

Följderna av Adams synd för mänskligheten

402        Alla människor berörs av Adams synd. Paulus uttalar detta: ”En enda människas olydnad gjorde alla till syndare” (Rom 5:19). ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor, därför att alla syndade”(Rom 5:12). Mot syndens och dödens allomfattande utbredning ställer aposteln den allomfattande frälsningen i Kristus: ”Liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom, så har också en endas (Kristi) rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor” (Rom 5:18). [430; 605]

403        I Paulus efterföljd har kyrkan alltid lärt att man inte kan förstå det omfattande elände som drabbar människan, liksom hennes böjelse för det onda och hennes utsatthet för döden, utan att man tar hänsyn till Adams synd och det faktum att han har givit vidare åt oss en synd som vi alla berörs av genom vår födelse. Den innebär ”själens död”.[35] I kraft av sin trosövertygelse ger kyrkan dopet till syndernas förlåtelse även åt små barn som inte har begått någon personlig synd.[36] [2606; 1250]

404        Hur blev Adams synd till alla hans efterkommandes synd? Hela människosläktet är i Adam som ”en enda kropp av en enda människa”.[37] Genom denna ”människosläktets enhet” är alla människor inneslutna i Adams synd liksom alla är inneslutna i Kristi rättfärdighet. Men överförandet av arvsynden är ett mysterium som vi inte helt och hållet kan förstå. Vi vet emellertid av uppenbarelsen att Adam tagit emot den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten inte enbart för sig själv utan för hela den mänskliga naturen: då Adam och Eva ger vika för frestaren begår de en personlig synd, men denna synd berör den mänskliga naturen som de ger vidare i ett fallet tillstånd.[38] Det är en synd som ges vidare åt den mänskliga naturen genom fortplantning till hela mänskligheten, dvs, genom överförandet av en mänsklig natur som är berövad den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten. Därför kallas arvsynden ”synd” på ett analogt sätt: det är en synd som man ”ådragit sig” men inte har ”begått”, den är ett tillstånd och inte en handling. [360; 50]

405        Även om arvsynden hör till varje människas utrustning[39] har den dock inte hos någon av Adams efterkommande karaktären av personlig synd. Arvsynden innebär att människan är berövad sin ursprungliga helighet och rättfärdighet, men den mänskliga naturen är ändå inte helt fördärvad: den är skadad när det gäller dess egna naturliga krafter, den är underkastad okunnighet, lidande och dödens herravälde, den är böjd för synd (denna böjelse för synden kallas ”begär”). Dopet ger Kristi nådeliv, utplånar därmed arvsynden och låter människan vända sig till Gud, men följderna för naturen, som är försvagad och hyser en böjelse för det onda, finns kvar i människan och manar henne till andlig kamp. [2515; 1264]

406        Kyrkans lära om hur arvsynden förs vidare mejslades fram framför allt under 400-talet, speciellt under det inflytande som kom från Augustinus tänkande, mot pelagianismen, och under 1500-talet i motsättning till den protestantiska reformationen. Pelagius ansåg att människan i kraft av sin fria vilja, utan nödvändig hjälp av Guds nåd, kunde föra ett moraliskt och gott liv. På detta sätt inskränkte han Adams synd till ett dåligt exempel. De första protestantiska reformatorerna däremot ansåg att människan var radikalt fördärvad och hennes frihet förintad genom ursynden. De identifierade synden som ärvs av varje människa med böjelsen för det onda (concupiscentia), som enligt deras mening inte kan övervinnas. Kyrkan har särskilt uttalat sig om meningen i vad som sägs i uppenbarelsen om arvsynden på det andra konciliet i Orange år 529[40] och på konciliet i Trient år 1546.[41]

En hård kamp...

407        Läran om arvsynden – som är förbunden med läran om återlösningen genom Kristus – ger förmågan att med klar blick kunna se på människans situation och hennes handlande i världen. Genom stamföräldrarnas synd har djävulen skaffat sig ett visst herravälde över människan, även om hon förblir fri. Arvsynden medför ”träldom under hans makt som var dödsrikets herre, nämligen djävulen”.[42] Att inte bry sig om att människan har en skadad natur, som är böjd att göra det onda, leder till allvarliga misstag när det gäller uppfostran, politiken, det sociala handlandet[43] och moralen. [2015; 2852; 1888]

408        Följderna av arvsynden och alla människors personliga synder försätter världen i sin helhet i ett syndigt tillstånd som med Johannes uttryck kan betecknas som ”världens synd” (Joh 1:29). Med detta uttryck betecknar man också det negativa inflytande som gemensamma situationer och sociala strukturer, som är en följd av människornas synder,[44] utövar på de mänskliga personerna. [1865]

409        Denna dramatiska situation för världen ”som helt och hållet ligger i den Ondes våld” (1 Joh 5:19)[45] gör människans liv till en kamp: [2516]

En hård kamp mot mörkrets makter går genom människans hela historia, och denna kamp pågår, enligt vad Herren säger, från världens begynnelse allt intill den yttersta dagen. Människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestämma sig för det goda, och endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet.[46]

IV. ”Du lämnade henne inte i dödens våld”

410        Människan har efter sitt fall inte blivit övergiven av Gud. Tvärtom kallar Gud henne[47] och förkunnar på ett hemlighetsfullt sätt för henne att han skall segra över det onda och lyfta upp henne ur fallet. Detta avsnitt av Första Moseboken har kallats ”proto-evangeliet” eftersom det är den första förkunnelsen av Messias-Återlösaren, av en kamp mellan ormen och kvinnan och den slutliga segern för en avkomling till henne. [55; 705; 1609; 2568; 675]

411        Den kristna traditionen ser i detta avsnitt förkunnelsen om den ”nye Adam”,[48] som genom sin ”lydnad ända till döden på korset” (Fil 2:8) i överflödande mått gottgör Adams olydnad.[49] För övrigt ser många kyrkofäder och kyrkolärare i den kvinna som ”proto-evangeliet” talar om Maria, Kristi moder, som den ”nya Eva”. Det är hon, vilken som den första på ett enastående sätt har dragit nytta av den seger över synden, som hemförts av Kristus: hon har bevarats från varje fläck från arvsynden[50] och under hela sitt jordiska liv har hon genom en särskild Guds nåd aldrig begått någon synd.[51] [359; 615; 491]

412        Men varför har Gud inte hindrat den första människan från att synda? Leo den Store svarar: ”Kristi outsägliga nåd har givit oss något mycket bättre än det som den onde andens avund berövat oss”.[52] Och Thomas av Aquino säger: ”Det ligger ingen motsägelse i att hävda att den mänskliga naturen var avsedd att nå ett högre mål efter synden. Gud tillåter verkligen att det onda sker för att ur sådant göra något som är bättre. Därför säger Paulus: ’Där synden blev större, där överflödade nåden än mer’ (Rom 5:20). Och i Exsultet sjunger man: ’O lyckliga skuld som har förtjänat en så stor Frälsare’ ”.[53] [310; 395; 272; 1994]

 
Sammanfattning

 
413 ”Gud har inte skapat döden. Han gläder sig inte åt det levandes undergång.... Det är genom djävulens avund som döden har kommit in i världen” (Vish 1:13; 2:24).
 
414 Satan eller djävulen och de andra onda andarna är änglar som fallit därför att de i frihet vägrade att tjäna Gud och hans plan. Deras val emot Gud är slutgiltigt. De försöker ansluta människorna till sitt uppror mot Gud.
 
415 ”Människan insattes av Gud i ett tillstånd av rättfärdighet. Men förledd av den Onde missbrukade hon från historiens början sin frihet därigenom att hon reste sig upp emot Gud och utan honom ville nå fram till sitt mål”.[54]
 
416 Genom sin synd har Adam som den första människan förlorat den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten som han hade fått inte bara för sig själv utan för alla mänskliga varelser.
 
417 Adam och Eva har till sina efterkommande fört vidare den mänskliga natur som skadats av deras första synd. Den är alltså berövad den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten. Denna förlust kallas för ”arvsynd”.
 
418 Till följd av arvsynden är den mänskliga naturen försvagad när det gäller dess krafter, den är underkastad okunnighet, lidande och dödens herravälde, den har en böjelse att synda (denna böjelse kallas för ”begär”).
 
419 ”Vi anser alltså med konciliet i Trient att arvsynden överförs med den mänskliga naturen, ’inte genom efterhärmning, utan fortplantning’ och att den sålunda ’hör till varje människa’ ”.[55]
 
420 Segern över synden som hemförts av Kristus har givit oss något bättre än det som synden berövat oss. ”Där synden blev större, där överflödade nåden än mer” (Rom 5:20).
 
421 ”Enligt den kristna tron är denna värld grundad på Skaparens kärlek och alltjämt bevarad genom den. Visserligen har den lagts under syndens tyranni, men den har också befriats av Kristus, då han genom sitt kors och sin uppståndelse krossade den Ondes makt för att världen enligt Guds plan skulle förvandlas och så nå sin fulländning”.[56]
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

 
Artikel 1               Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”

Paragraf 1 - Jag tror på Gud


Paragraf 2 - Fadern

Paragraf 3 - Den allsmäktige
 
Paragraf 4 - Skaparen

Paragraf 5 - Himlen och jorden
 
Paragraf 6 - Människan

Paragraf 7 - Fallet
I.            Där synden blev större, överflödade nåden ännu mer
II.           Änglarnas fall
III.          Arvsynden
IV.         ”Du lämnade henne inte i dödens våld”

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

 

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register