<<  Navigera  >>

Artikel 2

ANDRA BUDET

[2807-2815]

I. Herrens namn är heligt

2142     Andra budet befaller oss att vörda Herrens namn. Det har liksom det första budet sitt ursprung i religionens dygd och styr mera i detalj vårt sätt att använda våra ord när det gäller det heliga.

2143     Bland alla ord som uppenbarelsen använder sig av finns det ett som är alldeles enastående: det namn som Gud uppenbarar. Gud anförtror sitt namn åt dem som tror på honom: han uppenbarar sig för dem i sitt personliga mysterium. Att ge sitt namn till känna är något som har med förtroende och intimitet att göra. ”Herrens namn är heligt”. Därför kan människan missbruka det. Hon skall hålla det i minnet i en anda av tystnad och kärleksfull tillbedjan.^[2] Hon skall bara låta det förekomma bland sina egna ord för att välsigna, lovprisa och förhärliga det.^[3] [203; 435]

2144     Vördnaden för Guds namn uttrycker den vördnad man är skyldig Gud själv och hela den heliga verklighet som detta namn erinrar om. Känslan för det heliga har sitt ursprung i religionens dygd:

2145     En kristen människa skall vittna om Herrens namn genom att bekänna sin tro utan att ge efter för sin fruktan.^[5] Predikan och undervisning skall genomsyras av tillbedjan och vördnad för vår Herres Jesu Kristi namn. [2472, 427]

2146     Andra budet förbjuder missbruk av Guds namn, det vill säga allt olämpligt bruk av Guds, Jesu Kristi, jungfru Marias och alla helgons namn:

2147     De löften som man ger sin medmänniska i Guds namn tar Guds ära, trofasthet, sanningsenlighet och auktoritet i anspråk. Sådana löften skall hållas i rättvisans namn. Att svika dem är att missbruka Guds namn och på sätt och vis att göra Gud till lögnare.^[6] [2101]

2148     Hädelse strider direkt mot andra budet. Att häda innebär att – inåt eller utåt – uttala ord av hat, förebråelse och trots mot Gud, att tala illa om honom, att brista i vördnad mot honom och hans rådslut, att missbruka hans namn. Aposteln Jakob förebrår dem ”som smädar det härliga namn (Jesu namn) som uttalats över er” (Jak 2:7). Förbudet att häda gäller också yttranden mot Kristi kyrka, helgonen eller heliga ting. Det är också hädiskt att använda sig av Guds namn för att dölja brottslig verksamhet, göra människor till slavar, att utsätta någon för tortyr eller att låta döda någon. Att missbruka Guds namn för att begå ett brott har till följd att religionen förkastas.
               Hädelse strider mot den vördnad man är skyldig Gud och hans heliga namn. Den är i sig själv en svår synd.^[7] [1756]

2149     Svordomar i vilka Guds namn förekommer – utan att det föreligger någon avsikt att häda – är en brist på vördnad mot Herren. Andra budet förbjuder också det magiska bruket av Guds namn.

II. Missbruk av Herrens namn

2150     Andra budet förbjuder mened. Att avlägga ed eller att svärja innebär att ta Gud till vittne på det man försäkrar. Det är att åberopa Guds sanningsenlighet som garanti för sin egen trohet mot sanningen. Eden tar Herrens namn i anspråk. ”Herren, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och vid hans namn skall du svärja” (5 Mos 6:13).

2151     Att avvisa mened är en plikt mot Gud. Som Skapare och Herre är Gud regel för all sanning. Det mänskliga ordet står i överensstämmelse med Gud eller i motsättning till honom som är sanningen. Om eden är sanningsenlig och legitim kastar den ljus över det mänskliga ordets överensstämmelse med Guds sanning. Meneden åberopar Gud som vittne för en lögn. [215]

2152     En menedare är en person som under ed gör ett löfte som han inte har för avsikt att hålla eller inte håller det löfte han avlagt under ed. Mened utgör en allvarlig brist på vördnad för den, som är Herre över varje ord. Att med ed förplikta sig att göra något ont strider mot Guds namns helighet. [2476; 1756]

2153     Jesus har gjort en utläggning av det andra budet i Bergspredikan: ”Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och Du skall hålla vad du har svurit inför Herren. Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls. ...Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda” (Matt 5:33-34, 37).^[9] Jesus lär att varje ed innebär en hänvisning till Gud och att Guds närvaro och hans sanning måste äras i varje ord. Om man är försiktig med att åberopa Gud i sitt språk så hänger detta nära samman med att man på ett vördnadsfullt sätt är medveten om hans närvaro; varje yttrande från vår sida vittnar om denna närvaro – eller utsätter den för hån. [2466]

2154     Liksom Paulus^[10] har kyrkan förstått Jesu ord så att det inte motsätter sig eden när den avläggs av ett allvarligt och rimligt skäl (till exempel inför domstol). ”Ed, dvs, att ta Guds namn i anspråk som vittne för sanningen, kan bara avläggas sanningsenligt, med omdömesförmåga och i enlighet med rättvisans krav.”^[11]

2155     Guds namns helighet kräver att man inte tar det i anspråk för småsaker och att man inte avlägger ed i omständigheter som tillåter att den tolkas som ett godkännande av den makt som med orätt kräver att den skall avläggas. När ed krävs av olagliga samhällsmyndigheter kan man vägra att avlägga den. Man skall vägra att avlägga ed, om den begärs för att uppnå mål som står i motsättning till människors värdighet eller kyrkans gemenskap. [1903]

III. Det kristna namnet

2156     Dopets sakrament meddelas ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19). I dopet helgar Herrens namn människan, och den kristna människan tar emot sitt namn i kyrkan. Detta namn kan vara ett namn på ett helgon, det vill säga en lärjunge som har levt ett liv i exemplarisk trohet mot sin Herre. Att man har ett skyddshelgon innebär att man får en förebild i kärlek och en försäkran om helgonets förbön. ”Dopnamnet” kan också uttrycka ett kristet mysterium eller en kristen dygd. ”Föräldrar, faddrar och kyrkoherde skall se till att det inte förekommer något förnamn som är främmande för kristen känsla.”^[12] [232; 1267]

2157     En kristen människa börjar sin dag, sina böner och sina handlingar med korstecknet, ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen”. En döpt människa viger dagen åt Guds ära och vädjar om Herrens nåd som tillåter henne att handla i Anden som Guds barn. Korsets tecken styrker oss i frestelser och i svårigheter. [1235; 1668]

2158     Gud kallar var och en vid namn.^[13] Varje människas namn är heligt. Namnet är personens ikon. Det kräver respekt, som tecken på värdigheten hos den person som bär det.

2159     Det namn man får är ett namn för evigheten. I Guds rike skall den hemlighetsfulla och enastående prägel som varje person har fått av Guds namn framstå i full klarhet. ”Åt den som segrar skall jag ge... en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn som ingen känner utom den som får det” (Upp 2:17). ”Och jag såg, och se: Lammet stod på berget Sion och tillsammans med etthundrafyrtiofyratusen som hade hans namn och hans Faders namn skrivet på pannan” (Upp 14:1).

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

FÖRSTA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA HERREN, DIN GUD,
AV ALLT DITT HJÄRTA,
AV ALL DIN SJÄL OCH MED HELA DITT FÖRSTÅND”

Artikel 1               Första budet

Artikel 2               Andra budet

I.            Herrens namn är heligt
II.           Missbruk av Herrens namn
III.          Det kristna namnet

Artikel 3               Tredje budet

ANDRA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA DIN NÄSTA SOM DIG SJÄLV”

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register