<<  Navigera  >>

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

TROSBEKÄNNELSEN

Trosbekännelserna (”symbola”)

185        Den som säger ”jag tror”, säger samtidigt ”jag bejakar det som vi tror”. Gemenskapen i tron behöver ett gemensamt språk för tron, ett språk, som utgör en norm för alla och förenar alla i en och samma trosbekännelse. [171; 949]

186        Från begynnelsen har den apostoliska kyrkan förmedlat sin tro i korta formuleringar som var normerande för alla.^[3] Men redan mycket tidigt har kyrkan på detta sätt velat sammanfatta sin tro i naturligt sammanhängande och formulerade satser, som framför allt var avsedda för dopkandidaterna:

Denna sammanfattning av tron har inte åstadkommits som ett sammanställning av rent mänskliga uppfattningar; utan från hela Skriften har man sammanställt det som var det viktigaste, för att göra den enhetliga trosundervisningen fullständig. Och liksom senapsutsädet i ett enda mycket litet korn innehåller ett mycket stort antal grenar, så innesluter sammanfattningen av tron i några ord hela kunskapen om den sanna gudsdyrkan som finns i Gamla och Nya testamentet.^[4]

187        Dessa sammanfattningar av tron kallas för ”trosbekännelser”, eftersom de sammanfattar den tro, som de kristna bekänner. De kallas för Credo, därför att man då tänker på det ord som vanligtvis är det första i dessa trosbekännelser (på latin): ”Jag tror”. Likaså kallas de för ”trons symbola”.

189        Den första ”trosbekännelsen” sker vid dopet. ”Trossymbolon” är först dopsymbolon. Eftersom dopet förrättas i ”Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19), uttalas de trossanningar som bekänns vid dopet allt efter sitt sammanhang med de tre personerna i den heliga Treenigheten. [1237, 232]

190        Trosbekännelsen är alltså indelad i tre delar. Först är det fråga om den första personen i Gudomen och det underbara skapelseverket; sedan om den andra personen i Gudomen och människans frälsningsmysterium; och slutligen om den tredje personen i Gudomen, källa och utgångspunkt för vår helgelse.^[5] Dessa är ”de tre huvuddelarna i vårt (dop-)insegel”.^[6]

191        ”Dessa tre delar är skilda åt, även om de också hänger samman med varandra. Enligt en jämförelse som härstammar från fäderna kallas de också för artiklar (lemmar). Liksom det i våra lemmar finns särskilda delar som utmärker och skiljer dem åt, så har i denna trosbekännelse de sanningar som vi särskilt och på ett bestämt sätt skall tro på fått namnet ’artiklar’.”^[7] Enligt en gammal tradition, omvittnad redan av Ambrosius, har man också för vana att räkna upp tolv artiklar i Credo. Antalet apostlar symboliserar den apostoliska tron i sin helhet.^[8]

192        Ett stort antal trosbekännelser eller trossymboler har förekommit under tidernas lopp för att motsvara tidens olika behov: olika apostoliska och gamla kyrkors trosbekännelser,^[9] den trosbekännelse som kallas Quicumque eller den athanasianska,^[10] vissa konciliers trosbekännelser (koncilierna i Toledo,^[11] Lateranen,^[12] Lyon,^[13] och Trient^[14] eller vissa påvars trosbekännelser, t.ex. Fides Damasi (Damasus trosbekännelse)^[15] eller ”Guds folks trosbekännelse” (Credo) av Paulus VI (1968).^[16]

193        Ingen av de olika trosbekännelserna från skilda epoker av kyrkans liv kan anses som förlegad eller onödig. De hjälper oss att i vår tid nå fram till och fördjupa alla tiders tro genom de sammanfattningar av den som har åstadkommits.

194        Bland alla trosbekännelser som formulerats har två en särskild ställning i kyrkans liv, nämligen den apostoliska trosbekännelsen, som med rätta kallas så därför att den anses vara en pålitlig sammanfattning av apostlarnas tro. Den är den romerska kyrkans gamla dopbekännelse. Detta förhållande ger den dess stora auktoritet: ”den är den bekännelse, som den romerska kyrkan bevarar, den kyrka där Petrus, den främste bland apostlarna, har haft sin lärostol, och dit han har fört den gemensamma tron”.^[17]

195        Den bekännelse som kallas den nicensk-konstantinopolitanska har fått sin stora auktoritet därför att den har utgått från de första ekumeniska koncilierna (allmänna kyrkomötena) år 325 och år 381. Än i dag är den gemensam för alla stora kyrkor i öst och i väst. [242; 245; 465]

196        Vår framställning följer den apostoliska trosbekännelsen som så att säga utgör den ”äldsta romerska katekesen”. Framställningen kompletteras av många hänvisningar till den nicensk-konstantinopolitanska bekännelsen, som ofta är tydligare och mera detaljerad.

197        Låt oss som på vår dopdag då hela vårt liv anförtroddes åt ”läran” (Rom 6:17) ta emot bekännelsen av vår tro som ger liv. Att i tro läsa Credo är att träda i gemenskap med Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, och det är också att träda i förbindelse med hela kyrkan som förmedlar tron åt oss. I hennes sköte tror vi: [1064]

Denna bekännelse är det andliga inseglet, den är vårt hjärtas eftertanke, den håller denna eftertanke alltid levande i oss, den är utan tvivel vår själs skatt.^[18] [1274]

Första kapitlet

JAG TROR PÅ GUD FADER

198        Vår trosbekännelse börjar med Gud, ty Gud är den Förste och den Siste” (Jes 44:6), alltings Begynnelse och Slut. Trosbekännelsen börjar med Gud Fader, därför att Fadern är den första gudomliga Personen i den allraheligaste Treenigheten. Vår ”symbol” börjar med skapelsen av himmel och jord, därför att skapelsen är begynnelsen på och grundvalen för alla Guds verk.

Artikel 1

”JAG TROR PÅ GUD FADER ALLSMÄKTIG,

 HIMMELENS OCH JORDENS SKAPARE”

Paragraf 1

 Jag tror på Gud

199        ”Jag tror på Gud”: denna första sats i trosbekännelsen är också den mest grundläggande. Hela trosbekännelsen talar om Gud, och om den också talar om människan och världen, gör den det i relation till Gud. Artiklarna i Credo är alla beroende av den första artikeln, alldeles som buden utvecklar det första budet. De andra artiklarna låter oss bättre lära känna Gud så som han stegvis har uppenbarat sig för människorna. ”De troende bekänner sig först till att tro på Gud.”^[19] [2083]

I. ”Jag tror på en Gud”

200        Med dessa ord börjar den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Bekännelsen till Guds enhet, som har sin rot i det Gamla förbundets uppenbarelse, är oskiljaktigt förenad med bekännelsen till Guds existens och fullständigt grundläggande. Gud är en: det finns bara en enda Gud: ”Den kristna tron bekänner att det finns en enda Gud – en i sin natur, sin substans och sitt väsen”.^[20] [2085]

201        För Israel, sin utvalde, har Gud uppenbarat sig som den Ende: ”Hör, Israel! Herren, din Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta, av hela din själ och med hela din kraft” (5 Mos 6:4-5). Genom profeterna manar Gud Israel och alla länder att vända sig till honom, den Ende: ”Vänd er till mig, så blir ni frälsta, ni jordens alla ändar. Ty jag är Gud och eljest ingen.... För mig skall alla knän böja sig, och mig skall alla tungor ge sin ed. Så har man intygat om mig: Endast hos Herren finns rättfärdighet och makt” (Jes 45:22-24).^[21] [2083]

202        Jesus själv bekräftar att Gud är den ”ende Herren” och att man skall älska honom av allt sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sin ande och med alla sina krafter.^[22] Samtidigt förklarar han att han själv är ”Herren”.^[23] Att bekänna att ”Jesus är Herre” är just det som utmärker den kristna tron. Detta strider inte mot tron på den ende Guden. Att tro på den helige Ande, ”Herren och Livgivaren” leder inte till splittring i den ende Guden: [446; 152]

Vi tror fast och förklarar entydigt att det finns en enda sann Gud, oändlig och oföränderlig, obegriplig, allsmäktig och outsäglig: Fadern, Sonen och den helige Ande: tre personer, men ett enda väsen, en enda substans och en enda, absolut enhetlig natur.^[24] [42]

II. Gud uppenbarar sitt namn

203        För sitt folk Israel har Gud uppenbarat sig i det att han lät det få reda på sitt namn. Namnet uttrycker en persons väsen, dess identitet och meningen med dess liv. Gud har ett namn. Han är inte en anonym kraft. Att lämna ut sitt namn är att göra sig själv känd för andra. Det är på något sätt att lämna ut sig själv och göra sig tillgänglig, att bli föremål för intimare kännedom och göra det möjligt att bli tilltalad på ett personligt sätt. [2143]

204        Gud har uppenbarat sig för sitt folk stegvis och med olika namn, men det är uppenbarelsen av hans gudomliga namn för Mose i den brinnande buskens Gudsuppenbarelse, vid tröskeln av uttåget ur Egypten och förbundet vid Sinai, som visade sig vara den grundläggande uppenbarelsen både för det Gamla och Nya förbundet. [63]

Den levande Guden

205        Gud kallar Mose från mitten av en törnbuske som brinner utan att förtäras. Gud säger till Mose: ”Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud” (2 Mos 3:6). Gud är fädernas Gud, den som hade kallat och lett patriarkerna under deras vandringar. Han är den trofaste och kärleksfulle Guden, som kommer ihåg dem och sina löften; han kommer för att befria deras ättlingar ur träldomen. Han är den Gud som mitt igenom rummets och tidens skiftningar både kan och vill detta och som skall sätta hela sin allmakt i rörelse för att uppnå detta mål. [2575; 268]

”Jag är den jag är”

206        Då Gud uppenbarar sitt hemlighetsfulla namn JHWH, ”Jag är den som är”, eller ”Jag är den jag är” säger Gud vem han är och med vilket namn man skall kalla honom. Detta gudomliga namn är hemlighetsfullt så som Gud själv är ett mysterium. Det är på en gång ett uppenbarat namn och liksom en vägran att ge sig själv ett namn, och just så uttrycker det Gud så som han är, oändligt upphöjd över allt som vi kan förstå eller säga: Han är den ”fördolde Guden” (Jes 45:15), hans namn är outsägligt,^[25] och han är den Gud som kommer människorna nära. [43]

207        Då Gud uppenbarar sitt namn, uppenbarar han samtidigt sin trofasthet som alltid har funnits och skall finnas kvar för alltid, som gäller för det förflutna (”Jag är dina fäders Gud”, 2 Mos 3:6) liksom för framtiden (”Jag skall vara med dig”, 2 Mos 3:12). Gud som uppenbarar sitt namn som ”Jag är” uppenbarar sig som den Gud som alltid är närvarande, som är hos sitt folk för att frälsa det.

208        Inför Guds tilldragande och hemlighetsfulla närvaro inser människan sin litenhet. Inför den brinnande busken tar Mose av sina sandaler och täcker över sitt ansikte^[26] då han möter den helige Guden. Inför den trefalt helige Gudens härlighet ropar Jesaja: ”Ve mig, jag är förlorad! Ty jag är en man med orena läppar” (Jes 6:5). Inför de gudomliga tecken Jesus gör ropar Petrus: ”Gå bort ifrån mig, Herre, ty jag är en syndig människa” (Luk 5:8). Men därför att Gud är helig kan han förlåta människan som bekänner sig som syndare inför honom: ”Jag skall inte låta dig känna min vredes glöd... Ty jag är Gud och inte en människa. Helig är jag bland er” (Hos 11:9). På liknande sätt uttrycker sig aposteln Johannes: ”Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt” (1 Joh 3:19-20). [724; 448; 388]

”Gud är barmhärtighet och mildhet”

210        Israel vände sig bort från Gud för att tillbe guldkalven.^[27] Efter denna synd lyssnar Gud till Moses förbön och går med på att ändå vara hos ett folk, som inte bevarat sin trohet mot honom. Så uppenbarar han sin kärlek.^[28] Mose ber Gud om att få se hans härlighet, och Gud svarar honom: ”Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står, och jag skall utropa namnet ’Herren’ (JHWH) inför dig” (2 Mos 33:18-19). Och Herren går förbi Mose och ropar: ”Herren, Herren (JHWH, JHWH), en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i trofasthet” (2 Mos 34:6). Mose bekänner då Herren som en Gud som förlåter synder.^[29] [2116, 2577]

211        Guds namn ”Jag är” eller ”Han är” uttrycker Guds trofasthet som trots människornas trolöshet och synd och det straff som den förtjänar ändå ”bevarar nåd mot tusenden” (2 Mos 34:7). Gud uppenbarar att han är ”rik på barmhärtighet” (Ef 2:41) – han går så långt att han ger oss sin egen Son. Då Jesus ger sitt liv för att befria oss från synden uppenbarar han att han själv bär Guds namn: ”När ni har upphöjt Människosonen skall ni förstå att jag är den jag är” (Joh 8:28). [604]

Endast Gud ÄR

212        Under tidernas lopp kunde Israels tro utveckla och fördjupa de rikedomar som finns nedlagda i uppenbarelsen av Guds namn. Gud är en, utom honom finns det inga gudar.^[30] Han överträffar världen och historien. Det är han som har gjort himmel och jord: ”De skall förgås, men du förblir, de skall alla nötas ut som en klädnad. ...Men du är densamme, och dina år skall inte ha något slut” (Ps 102:27-28). Hos Gud ”finns ingen förändring och ingen växling mellan ljus och mörker” (Jak 1:17). Han är ”Den som är”, sedan all tid och för all tid. Så förblir han sig själv trogen och trofast mot sina löften. [42; 469; 2086]

213        Uppenbarelsen av det outsägliga namnet ”Jag är den som är” innehåller alltså sanningen att endast Gud ÄR. Det är på detta sätt som redan Septuaginta-översättningen – och i dess efterföljd kyrkans tradition – har förstått Guds namn: Gud är själva fullheten av Varat och fullheten i all fullkomlighet, utan ursprung och utan slut. Medan allt skapat har tagit emot sin tillvaro och allt vad de har av honom, är han ensam sitt eget vara – och av honom själv kommer allt som han är. [41]

III. Gud, ”han som är”, är sanningen och kärleken

214        Gud, ”han som är”, har uppenbarat sig för Israel som den som är ”rik på nåd och trofasthet” (2 Mos 34:6). Dessa båda begrepp uttrycker i förtätad form rikedomen i Guds namn. I alla sina verk visar Gud sin välvilja, sin godhet, sin nåd och sin kärlek, men han visar också sin tillförlitlighet, sin ståndaktighet, sin trofasthet och sin sanning. ”Jag vill prisa ditt namn för din nåd och sanning” (Ps 138:2).^[31] Han är sanningen, ty ”Gud är ljus, och inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5); han är ”kärleken”, som aposteln Johannes lär (1 Joh 4:8). [1062]

Gud är sanningen

215        ”Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets lagar varar i evighet” (Ps 119:160). ”Och nu, Herre, Herre, du är Gud, och alla dina ord är sanning” (2 Sam 7:28); det är därför Guds löfte alltid går i uppfyllelse.^[32] Gud är sanningen själv, hans ord kan inte bedra någon. Så kan man helt och fullt i allting lita på sanningen och trofastheten i hans ord. Synden och människans fall började med att frestaren med en lögn fick människan att tvivla på Guds ord, hans godhet och hans trofasthet. [2465; 1063; 156; 397]

216        Guds sanning är hans vishet, som regerar hela skapelseordningen och världsstyrelsen.^[33] Gud, som ensam har skapat himmel och jord,^[34] kan ensam ge sann kunskap om varje skapat ting i dess förhållande till honom.^[35] [295; 32]

217        Gud är sann också då han uppenbarar sig: upplysningen som kommer från Gud är ”rätt undervisning” (Mal 2:6). Då han sänder sin Son i världen sker detta för att ”vittna för sanningen” (Joh 18:37); ”vi vet också att Guds Son har kommit och att han har gett oss förstånd så att vi kan lära känna den Sanne” (1 Joh 5:20).^[36] [851; 2466]

Gud är kärleken

218        Under sin historia kunde Israel upptäcka att Gud bara hade ett skäl för att uppenbara sig för det och för att ha utvalt det bland alla andra folk för att vara hos det: hans oförskyllda kärlek.^[37] Tack vare sina profeter insåg också Israel att det just var kärleken som fick Gud att oupphörligen rädda det^[38] och förlåta det dess otrohet och synder.^[39] [295]

219        Guds kärlek till Israel jämförs med en fars kärlek till sin son.^[40] Denna Guds kärlek är starkare än en mors kärlek till sina barn.^[41] Gud älskar sitt folk mer än en brudgum sin brud;^[42] denna kärlek övervinner också de värsta svek;^[43] den sträcker sig ända till den allra dyrbaraste gåvan: ”så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son” (Joh 3:16). [239; 796; 458]

220        Guds kärlek är ”evig”:^[44] ”Ja, om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika ifrån dig”.^[45] ”Ja, med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig”.^[46]

221        Johannes går ännu längre: ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16): Gud är rentav till som kärlek. Då Gud vid tidens fullbordan sänder sin ende Son och kärlekens Ande, uppenbarar han sin allra innersta hemlighet:^[47] han är själv i evighet en kärlekens självutgivelse som får svar: Fader, Son och helig Ande, och han har bestämt oss till att få delta i denna ömsesidiga hängivelse. [733; 851; 257]

IV. Betydelsen av att tro på en enda Gud

222        Att tro på Gud, den Ende, och att älska honom av hela sin själ har omätliga följder för hela vårt liv:

223        Det innebär att lära känna Guds storhet och majestät: ”Gud är för hög för vårt förstånd” (Job 36:26). Därför skall man ”tjäna Gud först”.^[48] [400]

224        Det innebär att leva i tacksägelse: Om Gud är den Ende, så kommer allt vad vi är och vad vi har från honom: ”Vad har du som du inte har tagit emot” (1 Kor 4:7). ”Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig?” (Ps 116:12). [2637]

225        Det innebär att inse alla människors enhet och värdighet: ty de är alla skapade ”till att vara Guds avbild, till att vara Gud lika” (1 Mos 1:26). [356; 360; 1700; 1934]

226        Det innebär att väl använda sig av de skapade tingen: tron på den ende Guden får oss att använda allt som inte är denne Gud i den mån det närmar oss honom och avstå från det i den mån det avlägsnar oss från honom:^[49] [339; 2402; 2415]

227        Det innebär att lita på Gud alltid och överallt, även i motgången. En bön av den heliga Teresa av Jesus (Avila) uttrycker detta på utomordentligt sätt: [313, 2090]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

 
Artikel 1               Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”

Paragraf 1 - Jag tror på Gud
I.            ”Jag tror på en Gud”
II.           Gud uppenbarar sitt namn
III.          Gud, ”han som är”, är sanningen och kärleken
IV.         Betydelsen av att tro på en enda Gud
 
Paragraf 2 - Fadern

Paragraf 3 - Den allsmäktige
 
Paragraf 4 - Skaparen
 
Paragraf 5 - Himlen och jorden
 
Paragraf 6 - Människan

Paragraf 7 - Fallet

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register