Paragraf 2

Fadern

I. ”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn”

232 De kristna döps ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19). Före dopet svarar de ”jag tror” på den trefaldiga frågan som uppmanar dem att bekänna sin tro på Fadern, Sonen och den helige Ande: ”Alla kristnas tro har sin grund i Treenigheten”.^[1] [189; 1223]

233 De kristna döps i Faderns och Sonens och den helige Andes enda ”namn” (singularis) och inte i deras^[2] ”många” namn (pluralis), ty det finns bara en enda Gud, Fadern, allhärskaren, hans ende Son och den helige Ande: den allraheligaste Treenigheten.

234 Den heliga Treenighetens mysterium är det mysterium, som står i mitten av den kristna tron och det kristna livet. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är alltså källan till alla andra troshemligheter, ja, det är ljuset som ger dem ljus. Det är den mest grundläggande och väsentliga trosläran i ”trossanningarnas hierarki”.^[3] ”Hela frälsningshistorien är ingenting annat än den väg och de medel den ende sanne Guden, Fadern, Sonen och den helige Ande har valt för att uppenbara sig för att försona sig och förena sig med människorna, som vänder sig bort från synden”.^[4] [2157; 90; 1449]

235 I denna paragraf kommer kort att beskrivas (I) hur den saliga Treenighetens mysterium blivit uppenbarat (II), hur kyrkan har formulerat trosläran om detta mysterium och slutligen (III) hur Fadern genom att sända Sonen och den helige Ande förverkligar ”sin kärleksfulla plan” i skapelse, återlösning och helgelse.

236 Kyrkofäderna skiljer mellan theologia och oikonomia. Med theologia menar de den hemlighet som ligger i Guds, den Treeniges, innersta liv; med oikonomia menar de alla Guds verk med vilka han uppenbarar sig och förmedlar sitt liv. Det är genom oikonomia som theologia har uppenbarats för oss; men det är däremot theologia, som kastar ljus över hela oikonomia. Guds verk uppenbarar vem han är i sig själv; och omvänt är det hemligheten med hans innersta väsen som belyser förståelsen av alla hans verk. Det förhåller sig på liknande sätt hos den mänskliga personen: den visar sig i sin handling, och ju bättre vi känner en person, desto bättre förstår vi hans handlingar. [1066; 259]

237 Treenigheten är en trons hemlighet i strikt bemärkelse, ett av ”de mysterier som är fördolda i Gud, vilka man icke kan känna till om de inte uppenbaras ovanifrån”.^[5] Visserligen har Gud lämnat spår av sitt treeniga väsen i sitt skapelseverk och i den uppenbarelse som ägde rum under Gamla testamentets tid. Men det innersta i hans väsen som treenig Gud utgör ett mysterium som är otillgängligt för det blotta förnuftet och till och med för Israels tro före Guds Sons människoblivande och den helige Andes sändning. [50]

II. Gud uppenbarar sig som den Treenige

Fadern uppenbaras av Sonen

238 Att man åkallar Gud som sin ”Fader” är ett välkänt fenomen i många religioner. Det gudomliga anses ofta som ”gudars och människors fader”. I Israel kallas Gud ”Fader” i sin egenskap av världens Skapare.^[6] Gud är ännu mer Fader på grund av förbundet och lagens gåva åt Israel, hans ”son och förstfödde” (2 Mos 4:22). Han kallas också Fader till Israels konung.^[7] Alldeles särskilt kallas han ”de fattigas Fader”, fader till den faderlöse och till änkan som står under hans kärleksfulla beskydd.^[8] [2443]

239 Då trons språk ger Gud beteckningen ”Fader”, syftar det huvudsakligen på två ting: att Gud är det första ursprunget för allting och har en myndighet som överträffar allt – och att han samtidigt är godheten och omsorgen själv för alla sina barn. Denna förräldraömhet kan också uttryckas av den bild som moderligheten utgör.^[9] Den uttrycker bättre Guds immanens och den intima förbindelsen mellan Gud och skapelsen. Trons språk använder sig så av fäders och mödrars mänskliga erfarenhet. Det är ju föräldrarna som i viss mån är de första representanterna för Gud för människan. Men denna erfarenhet visar också, att de mänskliga föräldrarna kan ta fel och att de kan fördunkla faderlighetens och moderlighetens ansikte. Man skall alltså påminna om att Gud står över den åtskillnad, som människor gör mellan könen. Gud är varken man eller kvinna, Gud är Gud. Han står också över både det mänskliga faderskapet och det mänskliga moderskapet,^[10] samtidigt som han är dess ursprung och mått:^[11] ingen är så mycket fader som Gud. [370; 2779]

240 Jesus har visat att Gud är ”Fader” i hittills okänd mening: han är inte bara Fader som Skapare, han är för evigt Fader i förhållande till sin ende Son, som å sin sida bara är Son i förhållande till sin Fader: ”Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Matt 11:27). [2780; 441-445]

241 Därför bekänner apostlarna Jesus som ”Ordet som i begynnelsen var hos Gud och som är Gud” (Joh 1:1), som ”den osynlige Gudens avbild” (Kol 1:15), som ”är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen” (Heb 1:3).

242 I deras efterföljd bekände kyrkan i enlighet med sin apostoliska tradition år 325 på det första ekumeniska konciliet i Nicea att Sonen är ”av samma väsen” som Fadern,^[12] dvs, en och samme Gud som han. Det andra ekumeniska konciliet, som samlades i Konstantinopel år 381, har behållit denna formulering i sin formulering av Niceas trosbekännelse och uttalat sin tro på ”Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”.^[13] [465]

Fadern och Sonen uppenbaras av Anden

243 Före sin påsk förkunnar Jesus att en ”annan hjälpare” skall sändas, den helige Ande. Anden har varit med om skapelsen ända från början,^[14] Anden har i forna dagar talat ”genom profeterna,^[15] Anden skall från och med nu vara hos lärjungarna och i dem,^[16] för att undervisa dem^[17] och föra dem ”in i sanningen” (Joh 16:13). Den helige Ande uppenbaras på detta sätt som en annan gudomlig person i förhållande till Jesus och Fadern. [683; 2780; 687]

244 Andens eviga ursprung uppenbaras i hans sändning i tiden. Den helige Ande sänds till apostlarna och kyrkan både av Fadern i Sonens namn och av Sonen personligen, då han återvänt till Fadern.^[18] Utsändningen av Andens person efter Jesu förhärligande^[19] uppenbarar helt och fullt den heliga Treenighetens mysterium. [732]

245 Det andra ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 381 bekände den apostoliska tron när det gäller Anden med följande ord: ”Vi tror på den helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår av Fadern”.^[20] Kyrkan erkänner med denna formulering Fadern som ”hela Gudomens källa och ursprung”.^[21] Men den helige Andes ursprung är inte utan band med Sonens eviga ursprung: ”Den helige Ande är den tredje personen i Treenigheten, är Gud, en enda och jämlik med Fadern och Sonen, av samma väsen och av samma natur.... Men man säger inte att han enbart är Faderns Ande, utan på en gång Faderns och Sonens Ande”.^[22] Kyrkans trosbekännelse från konciliet i Konstantinopel uttalar: ”(Vi tror på den helige Ande), som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas”.^[23] [152; 685]

246 Trosbekännelsens latinska tradition bekänner att Anden ”utgår av Fadern och Sonen (filioque). Konciliet i Florens 1438 förklarar detta närmare: ”Den helige Ande har sitt väsen och sitt vara både av Fadern och Sonen. Anden utgår från såväl den ene som den andre såsom från en enda princip och en enda ’andning’.... Eftersom Fadern har givit allt som tillhör honom, med undantag av sitt väsen som Fader, åt Sonen då han födde honom, så har Sonen just denna Andens utgång från sig själv från sin Fader som i all evighet har fött honom”.^[24]

247 Orden om Andens utgång av Fadern och Sonen filioque fanns inte med i den trosbekännelse som formulerades år 381 i Konstantinopel. Men i enlighet med gammal latinsk och alexandrinsk tradition bekände påven Leo I denna lära som en del av trosläran år 447^[25] redan innan Rom kände till och erkände trosbekännelsen från 381 på konciliet i Kalcedon år 451. Användningen av denna formulering i Credo fick så småningom insteg i den latinska liturgin (från 700-talet till 1000-talet). Att den latinska liturgin har infört filioque i den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen utgör emellertid än i dag ett särdrag i förhållande till de ortodoxa kyrkorna.

248 Den östliga traditionen uttrycker först och främst att Fadern är det första ursprunget till Anden. Då den bekänner att Anden har ”utgått från Fadern” (Joh 15:26) förklarar den att Anden har gått ut från Fadern genom Sonen.^[26] Den västliga traditionen uttrycker först och främst den väsensmässiga enheten mellan Fadern och Sonen då den säger att Anden utgår från Fadern och Sonen filioque. Den säger detta ”på ett legitimt och förnuftigt sätt”,^[27] ty den eviga ordningen mellan de gudomliga personerna i deras väsensmässiga enhet medför att Fadern är det första ursprunget till Anden eftersom han är ”principen utan någon princip”^[28] men också att han som Fader till den ende Sonen med honom är ”en enda princip ur vilken den helige Ande utgår”.^[29] Om man inte överbetonar de olika aspekterna i detta legitima, kompletterande sätt att uttrycka sig, störs inte samstämmigheten i tron på det mysteriums verklighet, som man bekänner.

III. Den heliga Treenigheten i trosläran

Utformningen av treenighetsläran

249 Den uppenbarade sanningen om den heliga Treenigheten har sitt ursprung i roten av kyrkans levande tro, huvudsakligen med dopet som utgångspunkt. Den finner sitt uttryck i den trosbekännelse som uttalades vid dopet och formulerades i kyrkans förkunnelse, trosundervisning och bön. Sådana formuleringar finns redan i de apostoliska skrifterna – om detta vittnar följande hälsning som upprepas i den eukaristiska liturgin: ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den helige Ande åt er alla” (2 Kor 13:13).^[30] [683; 189]

250 Under de första århundradena försökte kyrkan tydligare utforma sin tro på den Treenige både för att fördjupa sin egen förståelse av tron och för att försvara den mot de irrläror som vanställde den. Detta var de gamla konciliernas verk, som fick bistånd av kyrkofädernas teologiska arbete och stöd av det kristna folkets tro. [94]

251 För att kunna formulera den kyrkliga läran om Treenigheten blev kyrkan tvungen att utveckla en egen terminologi med hjälp av begrepp som hämtats från filosofin: ”substans”, ”person” eller ”hypostas” (väsen), ”relation” etc. Då hon gjorde detta lade hon inte tron under den mänskliga visdomens herravälde utan gav en ny hittills obekant innebörd åt dessa begrepp, som från och med nu får uppgiften att också beteckna ett outsägligt mysterium, ”oändligt högt upphöjt över allt som vi kan föreställa oss enligt det mänskliga sättet att tänka”.^[31] [170]

252 Kyrkan använder termen ”substans” (som ibland återges med ”väsen” eller ”natur”) för att beteckna det gudomliga väsendet i sin enhet, begreppet ”person” eller ”hypostas” för att beteckna Fadern, Sonen och den helige Ande. Så vill hon visa att särdragen i Gud har sin grund i de gudomliga personernas relationer till varandra.

Den kyrkliga läran om den heliga Treenigheten

253 Treenigheten är en enda. Vi tror inte på tre gudar, utan på en enda Gud i tre personer: ”Treenigheten av ett och samma väsen”.^[32] De gudomliga personerna delar inte upp den gudomliga enheten mellan sig, utan var och en av dem är Gud helt och hållet: ”Fadern är detsamma som Sonen, Sonen är detsamma som Fadern, Fadern och Sonen är detsamma som den helige Ande, dvs, när det gäller naturen en enda Gud”.^[33] ”Var och en av de tre personerna är denna verklighet, dvs, den gudomliga substansen, det gudomliga väsendet eller den gudomliga naturen”.^[34] [2789; 590]

254 De gudomliga personerna är verkligen skilda från varandra. ”Gud är en enda, men inte ensam på ett isolerat sätt”.^[35] ”Fader”, ”Son” och ”helig Ande” är inte helt enkelt namn på olika sätt för Gud att existera, ty de är verkligen skilda från varandra: ”Den som är Son är inte Fader och den som är Fader är inte Son, och inte heller den helige Ande är Fader eller Son”.^[36] De är skilda åt genom de relationer de har med varandra i enlighet med sitt ursprung: ”Det är Fadern som föder, Sonen som är född och den helige Ande som utgår”.^[37] Den gudomliga enheten är trefaldig. [468; 689]

255 De gudomliga personerna står i relation till varandra. Eftersom den verkliga skillnaden mellan de gudomliga personerna inte slår sönder den gudomliga enheten består den enbart i de relationer som de gudomliga personerna har till varandra: ”I de olika namnen uttrycks en relation; Fadern relateras till Sonen, Sonen till Fadern och den helige Ande till både Fadern och Sonen; då man talar om dessa tre personer och betraktar deras relationer med varandra, tror man ändå på en enda natur eller substans”.^[38] Ja, ”allt är ett i dem då man inte möter den relation, som står gentemot en annan relation”.^[39] ”På grund av denna enhet är Fadern helt och hållet i Sonen, helt och hållet i den helige Ande; Sonen är helt och hållet i Fadern, helt och hållet i den helige Ande; den helige Ande är helt och hållet i Fadern, helt och hållet i Sonen”.^[40] [240]

256 Åt katekumenerna i Konstantinopel anförtror den helige Gregorios av Nazians, som också kallas ”teologen”, följande sammanfattning av tron på Treenigheten: [236; 684]

Bevara åt mig framför allt denna skatt, för vilken jag lever och kämpar, med vilken jag vill dö, som får mig att uthärda allt ont och förakta alla fåfängligheter: jag menar bekännelsen av tron på Fadern och Sonen och den helige Ande. Jag anförtror den åt er i dag. Det är genom den som jag snart skall doppa er i vattnet och låta er stiga upp ur det. Jag ger denna tro som ledsagarinna och beskyddarinna för hela ert liv. Jag ger er en enda Gud och Makt, som lever som en enda i de Tre och som innehåller de Tre på ett urskiljbart sätt. Det är en gudom utan olikhet när det gäller substansen eller naturen, utan någon högre grad som upphöjer eller någon lägre grad som sänker ned.... I de Tre är det fråga om en och samma obegränsade natur. Om man betraktar var och en för sig, är Gud helt och hållet i var och en, och om man ser på de Tre tillsammans, är de en Gud.... Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten översköljer mig med sin härlighet. Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten förrän jag blir överväldigad av tanken på enheten”.^[41] [84]

IV. Gud verkar och sänder som den Treenige

257 ”O Treenighet, saliga ljus, O Enhet före allting!”^[42] Gud är evig salighet, odödligt liv, ljus som inte kan avta, Gud är kärleken, Gud är Fader, Son och helig Ande. Gud vill i frihet ge den härlighet vidare, som är hans saliga liv. Detta är ”hans viljas hemlighet” (Ef 1:9) som han redan har beslutat om före världens skapelse i sin älskade Son, ”han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus” (Ef 1:5), dvs, till ”att formas efter hans Sons bild” (Rom 8:29) tack vare ”en Ande som ger söners rätt” (Rom 8:15). Denna plan är hans ”nåd, som han skänkt oss i Kristus Jesus redan före tidens början” (2 Tim 1:9) och som har framgått omedelbart ur hans treeniga kärlek. Hans plan utvecklas i skapelsen och i hela frälsningshistorien efter syndafallet samt i Sonens och Andens sändning, vilken förlängs av kyrkans sändning.^[43] [221; 758; 292; 850]

258 Utvecklingen av hela Guds frälsningsplan är de tre personernas gemensamma verk. Ty liksom Treenigheten enbart har en och samma natur har den också en och samma verksamhet utåt.^[44] ”Fadern, Sonen och den helige Ande är inte tre principer för allt skapat, utan en och samma princip.”^[45] Men varje gudomlig person utför det gemensamma verket i enlighet med det som utmärker just denna person. Så förkunnar kyrkan i överensstämmelse med Nya testamentet^[46] ”en Gud och Fader från vilken allting kommer, en Herre Jesus Kristus för vilken allting är till och en helig Ande i vilken allting är till”.^[47] Det är framför allt den gudomliga sändning som är identisk med Sonens människoblivande och Andens gåva som avslöjar vad som särskilt karakteriserar varje gudomlig person. [686]

259 Hela den gudomliga planen med skapelsen är på en gång ett gemensamt och ett personligt verk. Den ger kunskap om både det som utmärker de gudomliga personerna och deras enda natur. På samma sätt är det kristna livet gemenskap med var och en av de gudomliga personerna utan att på något sätt splittra dem. Den som ärar Fadern gör det genom Sonen i den helige Ande: den som följer Kristus gör det därför att Fadern drar honom^[48] och därför att Anden sätter honom i rörelse.^[49] [236]

260 Slutmålet för hela den gudomliga planen med världsalltet är att leda in alla skapade varelser i fullkomlig gemenskap med den saliga Treenigheten:^[50] ”Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom” (Joh 14:23): [1050; 1721; 1997]

O min Gud, Treenige, som jag tillber, hjälp mig att helt och hållet glömma mig själv för att fast, oföränderligt och fridfullt rota mig i dig som om min själ redan befann sig i evigheten; låt ingenting få störa min frid och ingenting få mig att lämna dig, du min Oföränderlige, utan låt varje minut bära mig längre och längre in i djupet av ditt mysterium! Fyll min själ med din frid. Gör den till din himmel, din älskade boning och din viloplats. Låt mig aldrig lämna dig ensam där, utan låt mig vara där, helt och hållet, klarvaken i min tro, i fullkomlig tillbedjan och helt hängiven din skapande gärning.^[51] [2565]

Sammanfattning

261	Den heliga Treenighetens mysterium är det centrala mysteriet i den kristna tron och det kristna livet. Endast Gud kan ge oss kunskap om det då han uppenbarar sig som Fader, Son och helig Ande.
262	Guds Sons människoblivande avslöjar att Gud är den evige Fadern och att Sonen är av samma väsen som Fadern, det vill säga i honom och med honom en och samma Gud.
263	Sändningen av den helige Ande, som skickas av Fadern i Sonens namn^[52] och genom Sonen ”från Fadern” (Joh 15:26) uppenbarar att Anden är en och samme Gud tillsammans med dem. ”Han tillbedes och förhärligas med Fadern och Sonen.”^[53]
264	Den helige Ande utgår från Fadern som första ursprungskälla och genom dennes eviga gåva till Sonen från Fadern och Sonen i gemenskap.^[54]
265	Genom den nåd vi tar emot i dopet ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19) kallas vi att få del av den saliga Treenighetens liv, här på jorden i trons dunkelhet och på andra sidan dödens gräns i det eviga ljusets glans.^[55]
266	”Detta är den katolska tron: att vörda en enda Gud i hans Trefaldighet och tillbedja Trefaldigheten i dess enhet, utan att blanda samman personerna och utan att dela upp Guds väsen. Faderns person är en, Sonens en annan och den helige Andes en tredje; men Fadern, Sonen och den helige Ande har en enda gudom, en och samma ära och härlighet och ett och samma eviga majestät.”^[56]
267	De gudomliga personerna är oskiljaktiga i det de är och därför också oskiljaktiga i det de gör. Men i detta enda gudomliga verk visar varje person det som utmärker just denna person i Treenigheten, särskilt i den gudomliga sändning som utgör Sonens människoblivande och Andens gåva.

<< >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

Artikel 1               Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”

Paragraf 1 - Jag tror på Gud

Paragraf 2 - Fadern
I.            ”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn”
II.           Gud uppenbarar sig som den Treenige
III.          Den heliga Treenigheten i trosläran
IV.         Gud verkar och sänder som den Treenige

Paragraf 3 - Den allsmäktige

Paragraf 4 - Skaparen

Paragraf 5 - Himlen och jorden

Paragraf 6 - Människan

Paragraf 7 - Fallet

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register