Hem

<<  Navigera  >>

Paragraf 2

Jesus dog på korset

I. Rättegången mot Jesus

Olika meningar hos de judiska myndigheterna om Jesus

595        Bland de religiösa auktoriteterna i Jerusalem fanns det inte bara farisén Nikodemos[1] eller den förnäme Josef från Arimataia vilka i hemlighet var Jesu lärjungar[2] utan det förekom också olika meningar om honom:[3] Johannes kunde rentav vid skildringen av förspelet till Jesu lidande säga att ”många i rådet kom till tro på honom”, även om detta skedde på ett mycket ofullkomligt sätt (Joh 12:42). Detta är inte alls förvånande; man måste ha i minnet att ”en stor mängd präster omfattade tron” (Apg 6:7), och att ”några från fariseernas parti hade kommit till tro” (Apg 15:5). Så kunde Jakob säga till Paulus att ”det finns tiotusentals troende bland judarna, och alla håller de strängt på lagen” (Apg 21:20).

596        De religiösa auktoriteterna i Jerusalem var inte eniga om hur de skulle handla när det gällde Jesus.[4] Fariseerna hotade dem som följde honom med uteslutning ur den religiösa gemenskapen.[5] Några menade: ” Alla börjar tro på honom, och då kommer romarna och utplånar vår heliga plats och vårt folk” (Joh 11:48). Översteprästen Kajafas sade till dem som fruktade något sådant: ”Det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under” (Joh 11:50). Vid detta tillfälle uppträdde han som profet. Stora rådet förklarade att Jesus som hädare ”förtjänade döden”,[6] men eftersom man hade förlorat rätten att låta avrätta någon,[7] skickade man Jesus till romarna med anklagelsen för uppror,[8] vilket likställer honom med Barabbas som är anklagad för ”upplopp” (Luk 23:19). Översteprästerna utövade också politiska påtryckningar på Pilatus för att han skulle döma Jesus till döden.[9] [1753]

Judarna är inte kollektivt ansvariga för Jesu död

597        Om man räknar med att processen mot Jesus historiskt sett är komplicerad, vilket framgår av evangeliernas berättelser, och ställer frågan om vilken personlig synd anstiftarna till denna process kan vara skyldiga till (Judas, Stora rådet, Pilatus), vilket Gud ensam har kännedom om, kan man inte lägga ansvaret för processen på judarna i Jerusalem, trots ropen från en upphetsad folkmassa.[10] Inte heller kan man lägga ett sådant ansvar på judarna i allmänhet utifrån de allmänt formulerade förebråelser som man finner i apostlarnas maningar till omvändelse efter pingsthändelsen.[11] Då Jesus själv ger sin förlåtelse på korset[12] och Petrus talar och handlar i hans efterföljd hänvisar de till ”okunnigheten”[13] hos judarna i Jerusalem – den ursäkten har till och med deras ledare. Ännu mindre kan man av folkets rop ”hans blod må komma över oss och våra barn” (Matt 27:25), som är en ratifikationsformulering, ett rent formellt godkännande,[14] sträcka ut ansvaret till andra judar i rum och tid: [1735]

Kyrkan förklarade också på Andra Vatikankonciliet: ”Skulden för det som begicks under Jesu lidande kan inte utan vidare läggas på de judar som levde då och heller inte på judarna i vår tid.... Man får inte framställa judarna som förkastade av Gud och heller inte som förbannade – som om detta framgick av den heliga Skrift”.[15] [839]

Alla syndare förorsakade Kristi lidande

598        Kyrkan har i läroämbetets uttalanden och sina helgons vittnesbörd aldrig glömt ”att syndarna själva blev orsak till och liksom verktyg för alla lidanden som den gudomlige Frälsaren uthärdade”.[16] Eftersom kyrkan anser att våra synder träffar Kristus själv[17] tvekar hon inte att lägga det tyngsta ansvaret för Jesu lidande på de kristna. Detta ansvar har de alltför ofta skjutit undan från sig själva och lagt det enbart på judarna:

Vi bör anse dem, som fortsätter att falla tillbaka i sina synder, som skyldiga till detta förskräckliga brott. Eftersom det är våra synder som har låtit vår Herre Jesus Kristus lida korsets pina så är det helt säkert att de som störtar sig i synd och ondska ”korsfäster Guds Son en andra gång och gör honom till åtlöje” (Heb 6:6). Vi måste erkänna att vårt eget brott är värre än judarnas. Ty enligt apostelns vittnesbörd hade ”dessa inte korsfäst härlighetens Herre, om de hade känt till honom” (1 Kor 2:8). Vi däremot påstår att vi känner honom. Och då vi förnekar honom med våra gärningar, lägger vi på något sätt i mordisk avsikt våra händer på honom.[18]

Och det är inte de onda andarna som korsfäste honom; det är du som tillsammans med dem korsfäste honom när du njöt av dina laster och synder.[19] [1851]

II. Kristi frälsningsdöd i Guds frälsningsplan

”Jesus utlämnades efter Guds beslut och plan”

599        Jesu våldsamma död var inte resultatet av tillfälligheternas spel genom en rad olyckliga omständigheter. Den hör till Guds hemlighetsfulla rådslut, som Petrus förklarar för judarna i Jerusalem från och med sitt första tal på pingstdagen: ”Jesus utlämnades enligt Guds beslut och plan” (Apg 2:23). Detta bibliska språk vill inte påstå att de som ”utlämnade Jesus”[20] bara passivt skulle ha utfört en plan som Gud i förväg hade tänkt ut. [517]

600        För Gud är varje beståndsdel av tiden omedelbart närvarande. Han upprättar alltså sin eviga ”predestinationsplan” – och i denna är varje människas fria ja till hans nåd inräknad: ”Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk,[21] alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt” (Apg 4:27-28). Gud lät sådant ske som förorsakades av deras förstockelse[22] för att låta sin frälsningsplan gå i fullbordan.[23] [312]

”Död för våra synder enligt Skrifterna”

601        Gud hade beslutat att låta ”Tjänaren, den Rättfärdige”[24] lida döden. Denna hans frälsningsplan hade i förväg genom Skriften förkunnats som ett mysterium, som innebär allomfattande frälsning, dvs, en återlösning som befriar alla människor från syndens träldom.[25] Paulus förklarar i en trosbekännelse som han säger att han har ”tagit emot”[26] att ”Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna (1 Kor 15:3).[27] Jesu frälsningsdöd uppfyller framför allt profetian om den lidande Tjänaren.[28] Jesus själv har framställt meningen med sitt liv och sin död i ljuset av den lidande Tjänaren.[29] Efter sin uppståndelse gjorde han denna tolkning av Skrifterna för Emmaus-lärjungarna,[30] sedan för apostlarna själva.[31] [652; 713]

”Gud gjorde honom till synd för oss”

602        Alltså kan Petrus formulera den apostoliska tron på Guds frälsningsplan på följande sätt: ”Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver och guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse, men trädde fram först nu, vid tidens slut, för er skull som tror” (1 Pet 1:18-20). Människornas synder, som kom efter ursynden, har döden som följd.[32] Då Gud sände sin egen Son i tjänargestalt[33] – som tillkom en mänsklighet som fallit och var hemfallen åt döden på grund av synden[34] – ”han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi med honom skulle bli ett med Guds rättfärdighet” (2 Kor 5:21). [400; 519]

603        Någon Guds förkastelsedom över Jesus som om han hade syndat fälldes inte.[35] Men i den frälsande kärlek som alltid förenade honom med Fadern[36] har han upptagit oss som på grund av vår synd var skilda från Gud. Han kunde till och med i vårt ställe ropa på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Mark 15:34).[37] Då Gud på detta sätt gjorde honom solidarisk med oss syndare, ”skonade han inte sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla” (Rom 8:32), för att vi ”skulle bli försonade med honom genom hans Sons död” (Rom 5:10). [2572]

Gud har initiativet i den allomfattande frälsande kärleken

604        Då Gud utlämnar sin Son för våra synder visar han att hans plan med oss är ett beslut fattat i kärlek som går före all förtjänst från vår sida: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder” (1 Joh 4:10).[38] ”Men Gud bevisar sin kärlek för oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). [211, 2009; 1825]

605        Att denna kärlek inte utesluter någon påminde Jesus om vid slutet av liknelsen om det förlorade fåret: ”Så är det också er himmelske Faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad” (Matt 18:14). Han förkunnar att han har kommit för att ”ge sitt liv till lösen för många”(Matt 20:28). Detta uttryck vill inte dra några gränser: den ställer mänskligheten i sin helhet i relief mot Frälsarens helt enastående person, som ger ut sig själv för att frälsa den.[39] Kyrkan lär i apostlarnas efterföljd[40] att Kristus dog för alla människor utan undantag. ”Det finns inte någon, det har inte funnits någon och det kommer aldrig att finnas någon för vilken Kristus inte har lidit.”[41] [402; 634; 2793]

III. Kristus bar fram sig själv till sin Fader
för våra synder

Hela Kristi liv är en offergåva åt Fadern

606        Guds Son, som inte har kommit ned från himmelen för att göra vad han själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt honom,[42] ”säger när han träder in i världen: ...Se, här är jag ...jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. ...Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla” (Heb 10:5-10). Från och med det första ögonblicket av sin mänskliga tillvaro förenar Sonen Guds frälsningsplan med sin sändning som Återlösare: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk” (Joh 4:34). Jesu offer för ”hela världens synder” (1 Joh 2:2) uttrycker hans kärleksfulla gemenskap med Fadern: ”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv” (Joh 10:17). ”Världen måste få veta att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig” (Joh 14:31). [517; 536]

607        Denna önskan att göra sig till ett med Faderns frälsande kärlek präglar hela Jesu liv,[43] ty hans lidande till vår frälsning är orsaken till att inkarnationen överhuvudtaget ägde rum: ”Fader, rädda mig undan denna stund! Nej, det är just för denna stund jag har kommit” (Joh 12:27). ”Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig? (Joh 18:11). Och medan han fortfarande hänger på korset säger han innan ”allt är fullbordat” (Joh 19:30): ”Jag är törstig” (Joh 19:28). [457]

”Lammet som tar bort världens synd”

608        När Johannes Döparen gått med på att döpa Jesus bland syndarna[44] såg han honom och visade på honom som ”Guds lamm som tar bort världens synd”.[45] Så förklarar han att Jesus både är den lidande tjänaren som tyst låter sig ledas till slaktbänken[46] och bär de mångas synder[47] och påskalammet, symbol för Israels frälsning vid den första påsken.[48] Hela Kristi liv är ett uttryck för hans sändning: ”för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”.[49] [523; 517]

Jesus förenar sig i frihet med Faderns frälsande kärlek

609        Jesus upptog i sitt mänskliga hjärta Faderns kärlek till människorna. Därmed ”älskade han dem ända till slutet” (Joh 13:1), ty ”ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13). Så blev hans mänskliga natur i lidande och död det fria och fullkomliga medlet för hans gudomliga kärlek som vill människornas frälsning.[50] I frihet bejakade han sitt lidande och sin död av kärlek till sin Fader och till människorna som denne vill frälsa: ”Ingen har tagit det (livet) ifrån mig, jag ger det av fri vilja” (Joh 10:18). Därifrån kommer Guds Sons suveräna frihet, när han själv går mot döden.[51] [478, 515; 272; 539]

Vid den sista måltiden föregrep Jesus sin frivilliga död

610        Jesus uttryckte på ett storslaget sätt sin fria självutgivelse i den måltid han intog tillsammans med sina tolv apostlar[52] ”i den natt då han blev förrådd” (1 Kor 11:23). Sista kvällen i frihet före sitt lidande gjorde Jesus sin kvällsmåltid med apostlarna till en åminnelse av sin frivilliga offerhandling åt Fadern[53] för människornas frälsning: ”Detta är min kropp, som blir offrad för er (Luk 22:19). ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:28). [766; 1337]

611        Eukaristin som han instiftar vid detta tillfälle blir ”minnet”[54] av hans offer. Jesus innesluter apostlarna i sin egen offerhandling och uppmanar dem att fortsätta den.[55] Därmed gör Jesus sina apostlar till det Nya förbundets präster: ”För deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh 17:19).[56] [1364; 1341; 1566]

Dödsångesten i Getsemane

612        Det Nya förbundets bägare, som Jesus i förväg tog vid den sista måltiden då han frambar sig själv,[57] tar han sedan emot ur Faderns händer vid sin dödsångest i Getsemane;[58] då blev han ”lydig ända till döden” (Fil 2:8).[59] Jesus ber: ”Fader, låt denna bägare gå ifrån mig, om det är möjligt” (Matt 26:39). Så uttrycker han den skräck som döden för med sig för hans mänskliga natur. Denna är nämligen – liksom vår egen – inriktad på det eviga livet. Dessutom är den – till skillnad från vår natur – fullständigt befriad från synden[60] som förorsakar döden,[61] men framför allt har denna mänskliga natur antagits av den gudomliga person som är ”vägvisaren till livet”,[62] ”den som lever”.[63] Då Jesus med sin mänskliga vilja säger ja till att Faderns vilja sker[64] säger han också ja till sin död som en död till frälsning för människorna: ”Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen” (1 Pet 2:24). [532, 2600; 1009]

Kristi död är det enda, enastående och slutgiltiga offret

613        Kristi död är både påskoffret som fullbordar människornas slutliga frälsning[65] genom ”Lammet som tar bort världens synd”[66] och det Nya förbundets offer[67] som återför människan till gemenskap med Gud[68] och försonar henne med honom genom ”blodet som utgjuts för många till syndernas förlåtelse”.[69] [1366; 2009]

614        Detta Kristi offer är enastående, det fullbordar och överträffar alla offer.[70] Det är först och främst en gåva som kommer från Gud, Fadern, själv: det är Fadern som ger ut sin Son för att försona oss med sig själv.[71] Det är samtidigt Guds människoblivne Sons offerhandling när han i frihet och av kärlek[72] frambär sitt liv[73] till sin Fader genom den helige Ande[74] för att sona vår olydnad. [529, 1330; 2100]

Jesus ersätter vår olydnad med sin lydnad

615        ”Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga” (Rom 5:19). Genom sin lydnad fullbordade Jesus den lidande tjänarens ställföreträdande handling som frambar sitt liv som ett skuldoffer, genom att han bar mångas synder och gjorde många rättfärdiga genom att han bar deras missgärningar.[75] Jesus har sonat våra fel och åt Fadern framburit försoningsoffret för våra synder.[76] [1850; 433; 411]

På korset fullbordar Jesus sitt offer

616        Det är kärleken ända till slutet[77] som ger Kristi offer dess värde som återlösning, förnyelse, försoning och gottgörelse. Han kände och älskade oss alla då han bar fram sitt liv som offergåva.[78] ”Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött” (2 Kor 5:14). Ingen människa – om han så vore den heligaste av alla – var i stånd till att ta på sig alla människors synder och frambära sig själv som offer för alla. Sonens gudomliga person både överträffar och omfattar alla mänskliga personer. Denna gudomliga person är i Kristus och gör honom till mänsklighetens huvud. Den gör det möjligt för honom att frambära sig själv som offer för alla. [478; 468; 519]

617        ”Genom sitt heliga lidande, på korsets trä, förtjänade han rättfärdiggörelsen åt oss”, lär konciliet i Trient.[79] Så understrykes det unika i Kristi offer som det som bringar evig frälsning.[80] Och kyrkan hyllar korset då hon sjunger: ”Var hälsat, kors, du vårt enda hopp”.[81] [1992; 1235]

Vårt deltagande i Kristi offer

618        Korset är Kristi enda och enastående offer. Kristus är den ende förmedlaren mellan Gud och människor.[82] ”Han har på sätt och vis förenat sig med varje människa” i sin gudomliga person, som blivit människa[83] och ”ger därför varje människa på ett sätt som Gud känner till möjligheten att förena sig med påskmysteriet”.[84] Han uppmanar sina lärjungar att ta sitt kors på sig och följa honom,[85] ty Kristus led för vår skull, och gav oss ett exempel för att vi skall följa i hans fotspår.[86] Han vill med sitt frälsningsoffer förena just dem som är detta offers främsta förmånstagare.[87] Detta fullbordas på ett storslaget sätt i hans moders person; hon förenas innerligare än någon annan med hans frälsande lidandes mysterium:[88] [1368; 1460; 307, 2100; 964]

Det finns ingen annan stege än korset på vilken man kan stiga upp till himmelen.[89]

 
Sammanfattning


619 ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3).
 
620 Vår frälsning har sin källa i Guds kärleksfulla initiativ ty ”han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder” (1 Joh 4:10). ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus” (2 Kor 5:19).
 
621 Jesus offrade sig frivilligt för vår frälsning. Han ger ett tecken på och föregriper denna gåva under den sista kvällsmåltiden: ”Detta är min kropp, som blir offrad för er” (Luk 22:19).
 
622 Kristi frälsningsverk består av detta: han ”kom för att ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:28), dvs, för att ”älska de sina ända till slutet” (Joh 13:1) för att de skulle befrias från det meningslösa liv som de övertagit från sina fäder.[90]
 
623 Genom sin kärleksfulla lydnad mot sin Fader ”ända till döden på korset” (Fil 2:8) fullbordar Jesus den lidande Tjänarens sonande sändning[91] som skall göra många rättfärdiga genom att han bär deras missgärningar.[92]
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

Artikel 2               ”Och på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre”

Artikel 3               ”Jesus Kristus är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria” 

Artikel 4               ”Jesus Kristus blev pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”
 
Paragraf 1 - Jesus och Israel

Paragraf 2 - Jesus dog på korset
I.            Rättegången mot Jesus
II.           Kristi frälsningsdöd i Guds frälsningsplan
III.          Kristus bar fram sig själv till sin Fader för våra synder
 
Paragraf 3 - Jesus Kristus blev begraven
 
 
Artikel 5               ”Jesus Kristus är nedstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”
 
Artikel 6               ”Jesus är uppstigen till himmelen
och sitter på Gud Fader Allsmäktigs högra sida”
 
Artikel 7               ”Därifrån igenkommande för att döma levande och döda”

 

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

 

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register