<<  Navigera  >>

Tredje kapitlet

MÄNNISKAN SVARAR GUD

142        I denna uppenbarelse ”talar den osynlige Guden i sin överflödande kärlek till människorna som sina vänner och finns bland dem för att inbjuda dem till gemenskap med sig själv och ta upp dem i denna gemenskap”.^[1] Det adekvata svaret till denne inbjudan är tron. [1102]

143        Genom tron underordnar människan helt och fullt sitt förnuft och sin vilja under Gud. Med hela sin varelse ger människan sitt samtycke till den Gud som uppenbarar sig.^[2] Den heliga Skrift kallar detta människans svar till Gud, Uppenbararen, för ”trons lydnad”.^[3] [2087]

Artikel 1

JAG TROR

[1814-1816]

I. Trons lydnad

144        Att lyda (latin: ob-audire, ’höra, lyssna på’) i tro är att fritt underordna sig det ord man lyssnar till, därför att dess sanning garanteras av Gud, sanningen själv. Abraham är förebilden för denna lydnad som den heliga Skrift framställer för oss.

Abraham, ”alla troendes fader”

145        Hebreerbrevet betonar särskilt Abrahams tro i sin stora lovprisning av fädernas tro: ”I tro lydde Abraham, när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma” (Heb 11:8).^[4] Genom tron levde han som främling och pilgrim i det utlovade landet.^[5] Genom tron tog Sara emot budskapet att bli moder till löftets son. Och genom tron frambar Abraham sin ende son som offer.^[6] [59, 2570; 489]

146        Abraham förverkligar sålunda den definition av tron som Hebreerbrevet ger: ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” (Heb 11:1). ”Abraham trodde på Gud, och därför räknades han som rättfärdig” (Rom 4:3).^[7] Genom denna ”kraftfulla tro” (Rom 4:20) har Abraham blivit ”far till alla som tror” (Rom 4:11, 18).^[8] [1819]

147        Gamla testamentet är rikt på vittnesbörd om en sådan tro. Hebreerbrevet lovprisar fädernas tro, som gav dem ”Guds vittnesbörd” (Heb 11:2, 39). Ändå ”har Gud förutbestämt något bättre åt oss”, nämligen nådegåvan att tro på hans Son, Jesus, ”trons upphovsman och fullkomnare” (Heb 11:40; 12:2). [839]

Maria – ”salig hon som trodde”

148        Jungfru Maria förverkligar på det mest fullkomliga sätt trons lydnad. I tro tar Maria emot bebådelsen och löftet som ängeln Gabriel framför. Hon tror att ”för Gud är ingenting omöjligt” (Luk 1:37),^[9] och hon ger sitt samtycke: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Elisabet hälsade henne: ”Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse” (Luk 1:45). Det är på grund av denna tro som alla släkten skall prisa henne salig.^[10] [494, 2617; 506]

149        Under hela hennes liv, ända till den yttersta prövningen,^[11] då Jesus, hennes son, dog på korset, har hennes tro icke vacklat. Maria slutade aldrig att tro på Guds ords ”fullbordan”. Med rätta vördar därför kyrkan Maria som den som renast har förverkligat tron. [969; 507; 829]

II. ”Jag vet vem jag tror på”[12]

Att tro på Gud allena

150        Tron är först och främst människans personliga anslutning till Gud; på samma gång – och denna aspekt är olösligt förbunden med den första – innebär tron människans fria samtycke till alla sanningar som Gud har velat uppenbara. Som personlig anslutning till Gud och samtycke till sanningen som han har uppenbarat skiljer sig den kristna tron från tron på en mänsklig person. Det är rätt och gott att helt anförtro sig åt Gud och att absolut tro på det som han säger. Det skulle vara dåraktigt och felaktigt att sätta sådan tro till en skapad varelse.^[13] [222]

Att tro på Jesus Kristus, Guds Son

151        För en kristen människa är tron på Gud oupplösligen förenad med tron på den han har sänt, ”hans älskade Son”, i vilken han har hela sitt välbehag;^[14] Gud har befallt oss att lyssna till honom.^[15] Herren har själv sagt till sina lärjungar: ”Tro på Gud, tro också på mig” (Joh 14:1). Vi kan tro på Jesus Kristus därför att han själv är Gud, Ordet, som blivit människa: ”Ingen har någonsin sett Gud; den ende Sonen, som alltid är nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (Joh 1:18). Eftersom han har ”sett Fadern” (Joh 6:46), är han den ende som känner honom och har makt att uppenbara honom.^[16] [424]

Att tro på den helige Ande

152        Man kan inte tro på Jesus Kristus utan att vara förenad med hans Ande. Det är den helige Ande som uppenbarar för människorna vem Jesus är. ”Ty ingen kan säga: ’Jesus är Herre’, om han inte är fylld av den heliga anden” (1 Kor 12:3). ”Det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.... Ingen utom Guds Ande vet heller vad som finns hos Gud” (1 Kor 2:10-11). Endast Gud känner Gud helt och hållet. Vi tror i den helige Ande därför att denna är Gud. [243; 683]

               Kyrkan upphör icke att bekänna sin tro på en enda Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande. [232]

III. Trons kännetecken

153        Då Petrus bekänner att Jesus är Messias, den levande Gudens Son förklarar Jesus för honom att detta inte har uppenbarats för honom ”av kött och blod, utan från Fadern som är i himmelen” (Matt 16:17).^[17] Tron är en Guds gåva, en övernaturlig gåva, ingjuten i människan av honom. ”För en sådan tro krävs Guds förekommande och hjälpande nåd liksom det inre bistånd som den helige Ande ger. Anden måste väcka hjärtat så att det riktar sig mot Gud som öppnar förståndets ögon och låter ’alla människor känna ljuvligheten i att bejaka sanningen och tro på den.’ ”^[18] [552; 1814; 1996; 2606]

Tron är en mänsklig handling

154        Det är inte möjligt att tro utan nåd och utan den helige Andes inre hjälp. Icke desto mindre är det lika sant att tron är en sant mänsklig handling. Det strider varken mot människans frihet eller förnuft att förtrösta på Gud och bejaka de sanningar som han har uppenbarat. Redan i våra mänskliga förhållanden strider det inte mot vår egen värdighet att tro på det som andra personer säger oss om sig själva och om sina avsikter och lita på deras löften (som när exempelvis en man och en kvinna gifter sig) som de avger för att ingå gemenskap med varandra. Därför är det ännu mindre i strid med vår värdighet ”att helt med förstånd och vilja böja sig under Gud som uppenbarar sig”^[19] och på detta sätt ingå intim gemenskap med honom. [1749; 2126]

155        I tron samarbetar människans förnuft och vilja med Guds nåd: ”Tron är en förnuftets handling som bejakar den gudomliga sanningen. Det är viljan som driver fram denna handling, och viljan påverkas av Gud genom nåden”.^[20] [2008]

Tron och förnuftet

156        Motivet för att tro är inte att de uppenbarade sanningarna förefaller vara sanna och begripliga för vårt naturliga förnuft. Vi tror ”på grund av Guds egen auktoritet, då han uppenbarar sig; och han kan varken ta miste eller föra oss vilse”.^[21] ”Icke desto mindre ville Gud – för att den lydnad vi visar Gud genom tron skulle stämma överens med vårt förnuft – att den helige Andes inre hjälp skulle åtföljas av yttre tecken på hans uppenbarelse.”^[22] Så är Kristi och helgonens undergärningar,^[23] profeternas utsagor, kyrkans utbredning och helighet, hennes fruktbarhet och inre styrka ”säkra tecken på uppenbarelsen, anpassade åt alla människors förnuft”, de är ”motiv som gör uppenbarelsen trovärdig”, och de visar att man ”ingalunda drivs av en blind inre rörelse” om man bejakar tron.^[24] [1063; 2465; 548; 812]

157        Tron är säker, säkrare än varje form för mänsklig kunskap, eftersom den har sin grund i Guds eget ord. Och Gud kan inte ljuga. Visserligen kan de uppenbarade sanningarna förefalla dunkla för förnuftet och den mänskliga erfarenheten, men ”den säkerhet som det gudomliga ljuset ger är säkrare än det ljus man får av det naturliga förnuftet”.^[25] ”Tiotusen svårigheter utgör inte ett enda tvivel.”^[26] [2088]

158        ”Tron söker att förstå”:^[27] Det ligger i trons natur att den troende söker att bättre lära känna den som han har satt sin tro till och bättre förstå det han har uppenbarat. En djupare insikt kommer att i sin tur framkalla en större tro, som mer och mer har sin grund i kärleken. Trons nåd öppnar ”hjärtats ögon” (Ef 1:18), så att man på ett mer levande sätt får insikt i uppenbarelsens innehåll, dvs, hela fullheten i Guds frälsningsplan och trons hemligheter, det inre sammanhanget dem emellan och med Kristus, mitten av det uppenbarade mysteriet. ”Men för att insikten i uppenbarelsen alltmer skall kunna fördjupas fullkomnar samma helige Ande oavlåtligen tron genom sina gåvor.”^[28] Som Augustinus^[29] med ett välkänt ord uttrycker det: ”Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro”. [2705; 1827; 90; 2518]

159        Tro och vetenskap: ”Även om tron står över förnuftet, så kan det aldrig föreligga en verklig motsättning dem emellan. Ty samme Gud som uppenbarar mysterierna har låtit förnuftets ljus komma in i människoanden. Därför kan inte Gud förneka sig själv eller motsäga det som är sant”.^[30] ”Om därför den metodiska undersökningen på alla vetandets områden utförs på ett verkligt vetenskapligt sätt och om den följer de normer, som etiken ställer upp, kan den aldrig stå i motsättning till tron: både den profana verkligheten och trons verklighet har sitt ursprung i samme Gud. Ja, den som uthålligt och ödmjukt bemödar sig att tränga igenom tingens hemlighet, leds på något sätt av Guds hand, som ger sitt stöd åt alla varelser och gör dem till vad de är.”^[31] [283; 2293]

Trons frihet

160        För att vara mänskligt ”måste trons svar vara frivilligt; följaktligen kan ingen människa tvingas att mot sin vilja omfatta tron. Just genom sin natur är trosakten präglad av viljan”.^[32] ”Gud kallar förvisso människan att tjäna honom i ande och sanning; även om denna kallelse förpliktar människan i hennes samvete, så tvingar den sig inte på henne.... Detta har i allra högsta grad blivit tydligt i Kristus Jesus.”^[33] Kristus har förvisso uppmanat människan till tro och omvändelse; han har ingalunda tvingat henne till det. ”Han har vittnat för sanningen, men han har aldrig med våld velat tvinga den på dem som motsade den. Hans rike... breder ut sig tack vare den kärlek med vilken Kristus, upphöjd på korset, drar alla människor till sig.”^[34] [1738; 2106; 616]

Trons nödvändighet

161        Att tro på Jesus Kristus och den som sänt honom till vår frälsning är nödvändigt för att bli frälst.^[35] ”Ty utan tro... är det omöjligt att behaga Gud” (Heb 11:6) och att nå fram till att dela hans barns lott; ingen människa kan bli rättfärdig utan tron och ingen människan kan ”utan att hålla ut i tron ända till slutet” (Matt 10:22; 24:13) uppnå det eviga livet.”^[36] [432, 1257; 846]

Uthållighet i tron

162        Tron är en ren nådegåva som Gud ger människan. Vi kan förlora denna ovärderliga gåva; Paulus manar Timotheos: ”Detta uppdrag... ger jag dig ... för att du... skall strida den goda striden, i tro och i gott uppsåt. Det uppsåtet har somliga släppt, och de har lidit skeppsbrott i tron” (1 Tim 1:18-19). För att leva, växa och hålla ut i tron bör vi ge den näring av Guds ord; vi måste be Gud om att föröka den;^[37] tron bör ”vara verksam i kärlek” (Gal 5:6), bäras av hoppet^[38] och vara rotad i kyrkans tro. [2089; 1037; 2016, 2573; 2849]

Tron – början till det eviga livet

163        Tron får oss att liksom i förväg smaka det saliga skådandets glädje och ljus, målet för vår vandring här på jorden. Då skall vi se Gud ”ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12), ”sådan han är” (1 Joh 3:2). Tron är alltså redan början till det eviga livet: [1088]

Eftersom vi redan nu skådar trons välsignelser, som en reflex i en spegel, så är det som om vi redan nu ägde allt det underbara som vår tro försäkrar oss om att vi en gång skall glädja oss över.^[39]

164        Men här ”lever vi i tro, utan att se” (2 Kor 5:7), och vi känner Gud ”såsom i en spegel, på ett gåtfullt... begränsat sätt” (1 Kor 13:12). Fastän tron upplyses av den på vilken den tror erfars den ändå ofta i dunkelhet. Den kan bli satt på prov. Världen i vilken vi lever tycks ofta vara mycket långt borta från det som tron försäkrar oss om; erfarenheter av det onda och av lidandet, av orättvisan och döden verkar strida mot det glada budskapet; allt detta kan skaka tron och bli en prövning för den. [2846; 309; 1502, 1006]

165        Det är då vi skall vända oss till trons vittnen: Abraham som trodde, ”i det att han hoppades mot allt hopp” (Rom 4:18); jungfru Maria, som ”på trons pilgrimsvandring”^[40] gick ända in i ”trons natt”^[41] i det att hon deltog i sin Sons lidande och i nattmörkret kring hans grav;^[42] och så många andra trons vittnen: ”När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare” (Heb 12:1-2). [2719]

Artikel 2

VI TROR

166        Tron är en personlig handling: den är människans fria svar på Guds initiativ, när han uppenbarar sig. Men tron är inte en isolerad handling. Ingen kan tro för sig själv, liksom ingen kan leva för sig själv. Ingen har givit tron åt sig själv liksom ingen har givit livet åt sig själv. Den som tror har tagit emot tron från någon annan och skall ge den vidare åt någon annan. Vår kärlek till Jesus och människorna får oss att tala till andra om vår tro. Var och en som tror är därför som en länk i den stora kedjan av troende människor. Jag kan inte tro utan att vara buren av andra människors tro, och genom min tro bidrar jag till att bära tron till andra. [875]

167        ”Jag tror”:^[43] det handlar om kyrkans tro, som varje troende personligen bekänner, alldeles särskilt under dopet. ”Vi tror”:^[44] det handlar om kyrkans tro, som biskoparna som samlats till ett koncilium eller – mer allmänt – som de troende som samlats till liturgisk gemenskap bekänner. ”Jag tror”: så svarar kyrkan, vår moder, Gud genom sin tro. Hon är den som lär oss att säga ”jag tror”, ”vi tror”. [1124; 2040]

I. ”Se, Herre, till din kyrkas tro”

168        Det är först kyrkan, som tror och på detta sätt bär, när och stöder min tro. Det är först kyrkan som överallt bekänner Herren. ”Över hela jordens krets bekänner dig din heliga kyrka” sjunger vi i hymnen Te Deum (O Gud, vi lovar dig), och genom henne och i henne leds vi fram till att också vi bekänna: ”jag tror”, ”vi tror”. Det är genom kyrkan som vi tar emot tron och det nya livet i Kristus, som ges oss i dopet. I Rituale Romanum (Romerska Ritualet) frågar dopförrättaren katekumenen: ”Vad begär du av Guds kyrka? – Svaret är: Tron. – Vad ger dig tron? – Det eviga livet”.^[45] [1253]

169        Gud ensam är den som ger oss frälsning; men eftersom vi tar emot trons liv genom kyrkan, är hon vår moder: ”Vi tror att kyrkan är moder till vår nya födelse; men vi tror inte på kyrkan som om hon vore upphovet till vår frälsning”.^[46] Eftersom hon är vår moder, är hon också den som lär upp oss i vår tro. [750; 2030]

II. Trons språk

170        Vi tror inte på lärosatser, utan på de realiteter som lärosatserna uttrycker och som dessa låter oss ”röra vid”. ”Den troendes (tros-)akt stannar inte vid det som uttalas, utan vid (den uttalade) verkligheten.”^[47] Men vi närmar oss dessa realiteter med lärosatser som tron har formulerat. [186]

171        Kyrkan, som är ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15) bevarar troget ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga”.^[48] Som en mor som lär sina barn att tala och därigenom samtidigt att förstå och meddela sig, så lär oss kyrkan, vår moder, trons språk för att leda oss in i förståelsen av tron och trons liv. [78; 857, 84; 185]

III. En enda tro

172        I århundraden bekänner kyrkan på en mångfald av språk, i en mängd av kulturer, folk och nationer oupphörligen sin enda tro, som hon har tagit emot av en enda Herre och förmedlar genom ett enda dop, fast rotad i övertygelsen om att alla människor bara har en enda Gud och Fader.^[49] Irenaeus av Lyon, vittne om denna tro, förklarar: [813]

173        ”Kyrkan är visserligen spridd över hela världen, ända till jordens ändar och har tagit emot tron av apostlarna och deras lärjungar.... Men hon bevarar (denna förkunnelse och denna tro) med en omsorg, som om hon bodde i ett enda hus, hon tror på det på ett och samma sätt, som om hon bara hade en enda själ och ett enda hjärta, och hon förkunnar, lär och för vidare allt vad hon har tagit emot med en enda röst, som om hon bara hade en enda mun.”^[50] [830]

174        ”Ty även om språken skiljer sig från varandra i världen, är innehållet i traditionen ett och detsamma. Och de kyrkor som byggts upp i Germanien eller de som finns bland ibererna, bland kelterna, i Orienten, Egypten, Libyen eller de som upprättats i världens mitt, har ingen annan tro eller en annan tradition.”^[51] ”Kyrkans budskap är alltså sannfärdigt och säkert, eftersom det är hos henne som en enda väg till frälsningen visar sig i hela världen.”^[52] [78]

175        ”Vi bevarar omsorgsfullt denna tro som vi fått av kyrkan, ty under den helige Andes ledning och inspiration får tron nytt liv, liksom en dyrbar skatt som finns innesluten i ett kostbart kärl – och ger nytt liv åt själva kärlet, som den är innesluten i.”^[53]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

FÖRSTA KAPITLET
MÄNNISKAN ÄR ”MOTTAGLIG” FÖR GUD

ANDRA KAPITLET
GUD KOMMER MÄNNISKAN TILL MÖTES

TREDJE KAPITLET
MÄNNISKAN SVARAR GUD

Artikel 1               Jag tror

I.            Trons lydnad
II.           ”Jag vet vem jag tror på”
III.          Trons kännetecken
 
Artikel 2               Vi tror

I.            ”Se, Herre, till din kyrkas tro”
II.           Trons språk
III.          En enda tro

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register