<<  Navigera  >>

Första kapitlet

BÖNENS UPPENBARELSE

Universell kallelse till bön

2566     Människan söker Gud. Genom skapelsen kallar Gud varje människa från intet till varande. Hon är krönt ”med ära och härlighet”^[1] och kan därför näst efter änglarna få kunskap om, att ”härligt är Herrens namn över hela jorden”.^[2] Även efter att ha förlorat sin likhet med Gud, genom att synda förblir människan sin Skapares avbild. Hon behåller sin längtan efter honom som kallar henne till livet. Alla religioner vittnar om detta sökande som är en del av människans väsen. [296; 355; 28]

2567     Det är Gud som först kallar människan. Även om hon glömmer sin skapare eller gömmer sig långt bort från hans ansikte, tjänar avgudar eller anklagar Gud för att ha övergivit henne, kallar den levande och sanne Guden, utan att förtröttas, varje människa till bönens hemlighetsfulla möte. Denna kärlekshandling från den trofaste Gudens sida kommer alltid först i bönen, och det som människan sedan gör är alltid ett svar. Allt eftersom Gud uppenbarar sig och låter människan få självinsikt, framstår bönen som en ömsesidig kallelse, ett förbundets drama, som engagerar hjärtat genom ord och handlingar. Det uppenbaras genom hela frälsningshistorien. [30; 142]

Artikel 1

GAMLA TESTAMENTET

2568     I Gamla testamentet uppenbaras bönen mellan människans fall och upprättelse, mellan Guds smärtfyllda rop till sina första barn: ”Var är du?...Vad är det du har gjort?” (1 Mos 3:9, 13) och svaret från den enfödde Sonen som kommit till världen, ”Jag har kommit, Gud, för att göra din vilja” (Heb 10:7).^[3] Bönen är således knuten till människans historia. Bönen är relation till Gud i historiens händelser. [410; 1736; 2738]

Skapelsen – en källa till bön

2569     Det är först utifrån den skapade verkligheten som bönen får liv. De inledande nio kapitlen i Första Moseboken beskriver denna relation till Gud som Abels offer^[4] av det förstfödda av hans hjord, som Enoks^[5] åkallan av det gudomliga namnet, som en vandring i gemenskap med Gud.^[6] Gud såg med välbehag på Noas offer och välsignade honom, och genom honom hela skapelsen, ty han hade ett rättfärdigt och rättrådigt hjärta. Även han vandrade i gemenskap med Gud (1 Mos 6:9). Många rättfärdiga i alla religioner har bett på detta sätt. I sitt eviga förbund med alla levande varelser^[7] kallar Gud alltjämt människorna till bön. Men det är framför allt från och med vår fader Abraham som bönen uppenbaras i Gamla testamentet. [288; 58; 59]

Löftet och trons bön

2570     När Gud kallar Abraham, beger sig denne iväg, ”som Herren hade tillsagt honom” (1 Mos 12:4). Hans hjärta ’underordnar sig Ordet’ helt, och han lyder. Ett lyssnande hjärta, som är Gud följsamt, är viktigt för bönen. Orden tjänar detta lyssnande. Men Abraham ber först och främst genom att handla. Han är en tystnadens människa, som vid varje etapp av sin livsväg bygger ett altare åt Herren. Först senare ber han för första gången med ord: en dold klagan som påminner Gud om hans löften som inte verkar gå i uppfyllelse.^[8] Redan från början visar sig således en aspekt av bönens drama: tron på Guds trofasthet prövas. [145]

2571     Patriarken trodde på Gud,^[9] vandrade inför honom och stod i förbund med honom.^[10] Han var då även beredd att ta emot en hemlighetsfull gäst i sitt tält. Denna förunderliga gästfrihet i Mamre är en försmak till bebådelsen av löftets verklige Son.^[11] Sedan Gud kungjort sin plan för Abraham, stod hans hjärta i samklang med Herrens medlidande med människorna, och med djärv förtröstan vågar han föra deras talan.^[12] [494; 2635]

2572     Som en sista rening av tron fick ”han som hade tagit emot löftena” (Heb 11:17) befallning att offra den son som Gud hade skänkt honom. Hans tro sviktar inte. ”Gud utser nog åt sig fåret till brännoffer” (1 Mos 22:8), ty ”han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda” (Heb 11:19). Så är de troendes fader lik den Fader som inte skonar sin egen Son, utan utlämnar honom för oss alla.^[13] Bönen återställer människan, så att hon på nytt liknar Gud och gör henne delaktig av Guds kärleksfulla kraft som räddar de många.^[14] [603]

2573     Gud förnyar sitt löfte till Jakob, stamfadern till Israels tolv stammar.^[15] Innan han möter sin bror Esau, kämpar han en hel natt med ”någon”, en hemlighetsfull motståndare som inte vill avslöja sitt namn, men som välsignar honom innan han i gryningen lämnar honom. Kyrkans andliga tradition har här sett en bild för bön, den bön som innebär trons kamp och uthållighetens seger.^[16] [162]

Moses och medlarens bön

2574     När löftet börjar infrias (påsken, uttåget ur Egypten, laggivningen och upprättandet av förbundet) är Moses bön en gripande bild av den förbön som fulländas i den ende ”förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus” (1Tim 2:5). [62]

2575     Återigen är det Gud som ingriper först. Ur den brinnande busken^[17] kallar han Mose. Denna händelse förblir en av de viktigaste urbilderna för bön i den judiska och kristna andliga traditionen. Om ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud” kallar sin tjänare Mose, beror det på, att han är den levande Guden, som vill att människan skall leva. Han uppenbarar sig för att rädda människorna, men inte mot deras vilja och medverkan. Han kallar Mose för att sända honom och för att förena honom med sitt medlidande och frälsningsverk. Det finns något av gudomlig enträgen bön i detta uppdrag och efter ett långt samtal rättar sig Mose efter Guds, sin Frälsares, vilja. Men i detta samtal där Gud anförtror sig åt Mose lär denne sig också att be. Han försöker smita undan, han kommer med invändningar – och särskilt ägnar han sig åt att ställa frågor. Som svar på hans fråga anförtror Herren sitt outsägbara namn åt honom, vilket kommer att uppenbaras i hans väldiga gärningar. [205]

2576     ”Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när den ena människan talar med den andra” (2 Mos 33:11). Moses bön är en typisk kontemplativ bön, genom vilken Herrens tjänare är sin uppgift trogen. Mose ’samtalar’ ofta och länge med Herren. Han går upp på berget för att lyssna till honom och anropa honom. Han stiger ner igen för att kungöra Guds ord för folket och leda det. ”I hela mitt hus är han betrodd. Muntligen talar jag med honom, öppet och inte i förtäckta ord” (4 Mos 12:7-8), ty ”Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden” (4 Mos 12:3). [555]

2577     I denna närhet till den trofaste Guden, sen till vrede och full av kärlek,^[18] hämtade Mose kraft och uthållighet för sin förbön. Han bad inte för sig själv, utan för det folk som Gud hade förvärvat åt sig. Mose var en förebedjare redan under striden med amalekiterna^[19] eller när han bad om att Mirjam^[20] skulle bli frisk. Men det är framför allt efter folkets avfall som han trädde fram som medlare inför Gud (Ps 106: 23) för att rädda det.^[21] Därav framgår att förbön även är en hemlighetsfull kamp. Argumenten i hans bön gav senare mod åt de stora bedjarna, såväl i det judiska folket, som i kyrkan. Gud är kärleken och således rättfärdig och trofast; han kan inte motsäga sig själv; han måste komma ihåg sina välgärningar; hans ära står på spel: han kan inte överge det folk som bär hans namn. [210; 2635; 214]

David och kungens bön

2578     Guds folks bön utvecklas i skuggan av Guds boning, förbundsarken, och senare Templet. Först är det folkets ledare – präster och profeter – som lär folket att be. Som barn torde Samuel ha fått lära sig av sin mor Hanna ’hur man uppför sig inför Herren’^[22] och av prästen Eli, hur man lyssnar till Guds ord: ”Tala, Herre! Din tjänare hör” (1 Sam 3:9-10). Senare får han också lära sig värdet av förbön och hur mödosam den är: ”Må det också vara fjärran från mig att jag skulle synda så mot Herren, att jag upphörde att be för er! Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen” (1 Sam 12:23).

2579     David är framför alla andra kungen ”efter Guds hjärta”, herden som ber för sitt folk. Hans underkastelse under Guds vilja, hans lovprisning och ånger, blir till en förebild för folkets bön. Han blir smord av Gud, och hans bön vittnar om, att han trofast håller fast vid Guds löfte^[23] och har ett kärleksfullt och glädjerikt förtroende för honom som är den ende kungen och Herren. I psalmerna är David inspirerad av den helige Ande och visar sig vara judisk och kristen böns förste profet. Kristus, som är den verklige Messias och Davids son, kommer senare att uppenbara och fullborda innebörden av denna bön. [709; 436]

2580     Jerusalems tempel, det bönehus som David ville uppföra, byggs av Salomo, hans son. Bönen vid tempelinvigningen^[24] utgår från Guds löften och förbundet med honom, Guds namn som är närvarande och verkar mitt i hans folk och från åminnelsen av hans välgärningar i samband med uttåget ur Egypten. Kungen lyfter händerna mot himlen och ber till Herren för sig själv, för hela folket och framtida generationer; han ber om förlåtelse för deras synder; han ber för deras dagliga behov, för att alla länder skall veta att Gud är den ende Guden och för att hans folks hjärta helt och hållet skall tillhöra honom. [583]

Elia, profeterna och hjärtats omvändelse

2581     Templet var avsett att vara det ställe där Guds folk lärde sig att be. Vallfärder, fester, offer, kvällsoffer, rökelse och skådebröd – allt detta var tecken på den Allrahögstes och samtidigt den Närvarandes helighet och härlighet. De utgjorde maningar och vägar till bön. Men ritualism förledde ofta folket till en alltför ytlig form för gudsdyrkan. Det behövdes en fostran i tro, en hjärtats omvändelse. Detta blev profeternas uppgift före och efter exilen. [1150]

2582     Elia är profeternas fader; han tillhör ”det släkte som frågar efter Herren, det som söker hans ansikte”.^[25] Hans namn – ”Herren är det som är Gud” – förebådar folkets rop som svar på hans bön på berget Karmel.^[26] Aposteln Jakob hänvisar till honom för att mana oss till bön: ”Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan” (Jak 5:16b).^[27]

2583     Efter att ha erfarit barmhärtighet på sin tillflyktsort vid bäcken Kerit, lär Elia änkan från Sarefat att tro på Guds ord. Han styrker denna tro genom sin enträgna bön: Gud låter hennes son få liv igen.^[28]
               Offret på berget Karmel var ett avgörande prov för Guds folk. Som svar på Elias bön förtärde Guds eld brännoffret, då ”tiden var inne att frambära spisoffret”. Elias ord: ”Svara mig, Herre, svara mig” har gått in i nattvardsbönens epikles i den östkyrkliga liturgin.^[29] [696]
               När Elia slutligen återvände till öknen där den levande och sanne Guden hade uppenbarat sig för sitt folk, satt han hopkrupen i en grotta såsom Mose, till dess att Guds hemlighetsfulla närvaro ”går förbi”.^[30] Men det är först på förklaringens berg som han, vars ansikte människor söker,^[31] uppenbarar sig: de ser Guds härlighet i ansiktet på den korsfäste och uppståndne Kristus.^[32] [555]

2584     När profeterna är ensamma med Gud, får de ljus och styrka för sin uppgift. Deras bön är inte en flykt från en trolös värld, utan ett lyssnande på Guds ord. Ibland är denna bön ett samtal eller en klagan – och alltid en förbön som emotser och förbereder Guds ingripande, han som är Frälsaren och historiens Herre.^[33] [2709]

Psaltarpsalmerna – församlingens bön

2585     Mellan Davids tid och Messias ankomst finns det i de heliga böckerna bönetexter som vittnar om att bönen för den egna personen och för andra blivit djupare.^[34] Psalmerna ( eller ”lovsångerna”) har efterhand samlats i fem böcker. De utgör ett bönens mästerverk i Gamla testamentet. [1093]

2586     Psalmerna ger näring åt och uttryck för den bön som Guds folk bad såsom församling vid stora fester i Jerusalem och varje sabbat i synagogorna. Denna bön är samtidigt personlig och gemensam; den berör dem som själva ber och alla människor; den stiger upp från det heliga landet och församlingarna i diasporan, men omfattar även hela skapelsen; den talar om räddande händelser i det förflutna och visar hän på historiens fulländning; den kommer ihåg Guds löften, som redan infriats och den väntar på Messias som slutgiltigt skall uppfylla dem. Psalmerna som har betts och uppfyllts av Kristus behåller sin betydelse för hans kyrkas bön.^[35] [1177]

2587     I Psaltaren blir Guds ord till människans bön. I Gamla testamentets andra böcker ”kungör orden (Guds)gärningar (för människorna)” och ”kastar ljus över den hemlighet som finns i dem”.^[36] I Psaltaren uttrycker psalmistens ord Guds frälsningsverk i form av lovsång till hans ära. Det är samma helige Ande som inspirerar såväl Guds verk, som människans svar. Kristus förenar dem båda. I honom lär oss psalmerna att alltid bedja. [2641]

2588     Bönens många olika uttrycksformer i psalmerna tar samtidigt gestalt i templets liturgi och människans hjärta. Oavsett om det rör sig om lovsång, klagovisa eller tacksägelse, personlig eller gemensam bön, kungapsalm eller pilgrimspsalm eller meditation över visheten, återspeglar psalmerna alltid Guds välgärningar i hans folks historia och de mänskliga situationer som psalmisten erfarit. När en psalm berättar om en händelse i det förflutna, sker detta på ett så nyktert sätt, att psalmen kan bedjas av människor i alla situationer i alla tider.

2589     I psalmerna finns många genomgående drag: enkel och spontan bön; längtan genom och med allt som är gott i skapelsen, efter Gud själv; den troende människans svåra situation, eftersom hon på grund av sin kärlek till Herren har många fiender och är utsatt för många frestelser, men som i väntan på vad den trofaste Guden kommer att göra, förblir förvissad om Herrens kärlek och överlåter sig åt hans vilja. Bönen i psalmerna är alltid präglad av lovprisning och därför överensstämmer Psaltarens överskrift med det den tillhandahåller oss: ”lovsånger”. Psalmerna, som har sammanställts för församlingens gudstjänst, låter oss höra maningen till bön och sjunger svaret: Hallelou-Ya! (Halleluja), ”Lovprisa Herren!” [304]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET

FÖRSTA KAPITLET
BÖNENS UPPENBARELSE

Artikel 1               Gamla testamentet

Artikel 2               Vid tidens fullbordan

Artikel 3               Kyrkans tid

ANDRA KAPITLET
BÖNENS TRADITION

TREDJE KAPITLET
BÖNELIVET

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”

Register