<<  Navigera  >>

Artikel 2

VID TIDENS FULLBORDAN

2598     Bönen uppenbaras helt och fullt i Ordet som blev människa och som lever bland oss. Att försöka förstå Kristi bön genom det som hans vittnen förkunnar för oss i evangeliet, är för oss att nalkas Herren Jesus som den brinnande busken: först betraktar vi hur han ber, sedan lyssnar vi till hur han lär oss att be, för att så förstå hur han hör vår bön.

Jesus ber

2599     Guds Son som blev född av jungfrun, lärde sig att be med sitt mänskliga hjärta. Han lärde sig det av sin mor, som bevarade den Allsmäktiges ”stora ting” i sitt hjärta och begrundade dem.^[1] Han lärde sig att be med ord och uttryck som hans folk använde när man bad i synagogan i Nasaret och i templet. Hans bön hade emellertid en annorlunda, dold källa, vilket han låter ana när han var tolv år gammal: ”Jag måste vara hos min fader” (Luk 2:49). Här börjar en ny form av bön att uppenbaras i tidens fullbordan: Sonens bön, som Fadern väntade av sina barn, börjar äntligen att förverkligas, när den ende Sonen ber den som människa, med och för människorna. [470-473; 584; 534]

2600     Lukasevangeliet betonar den helige Andes verkan och bönens betydelse för Jesu uppdrag. Jesus ber alltid inför avgörande steg: innan Fadern vittnar om honom vid hans dop^[2] och förklaring,^[3] och innan han genom sitt lidande uppfyller Faderns kärleksfulla rådslut.^[4] Han ber även före avgörande ögonblick när det gäller apostlarnas sändning: innan han väljer och kallar de tolv,^[5] innan Petrus bekänner att han är ”Guds Messias”^[6] och för att apostlaledarens tro inte skall svikta när han blir frestad.^[7] Jesu bön före de frälsande gärningar som Fadern ber honom fullgöra, innebär att han ödmjukt och förtroendefullt överlåter sin mänskliga vilja åt Faderns kärleksfulla vilja. [535; 534, 612; 858, 443]

2601     ”En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade, sade en av hans lärjungar till honom: ’Herre, lär oss att be’ ”(Luk 11:1). Då lärjungen ser att Mästaren Kristus ber, vill han också be. Han kan lära sig av Mästaren att be. Det är genom att betrakta Sonen, bönens Mästare, och lyssna till hur han ber som barnen lär sig att be till sin Fader. [2765]

2602     Jesus drar sig ofta tillbaka i ensamhet, på ett berg, ofta på natten, för att be.^[8] Då han genom att bli människa antar den mänskliga naturen bär han människorna även i sin bön och frambär dem till Fadern genom att frambära sig själv. Han, som är det Ord ”som har blivit människa”, tar i sin mänskliga bön del i allt vad ”hans bröder” erfar. Han har medkänsla med deras svagheter för att de skall befrias från dem.^[9] Det är därför Fadern har sänt honom. Hans ord och handlingar blir till ett synligt uttryck för hans bön ”i det fördolda”. [616]

2603     Evangelisterna har uttryckligen bevarat två böner av Jesus från tiden för hans offentliga verksamhet. Båda börjar med en tacksägelse. I den första bönen^[10] bekänner och prisar Jesus Fadern för att han har dolt himmelrikets hemligheter för dem som anser sig vara lärda, men har uppenbarat dem för de små – saligprisningarnas fattiga. Hans jublande rop ”Ja, Fader”, uttrycker hans hjärtas djup, nämligen att han är införstådd med det som behagar Fadern. Det låter som en efterklang av Jesu moders fiat vid bebådelsen och som en upptakt till det ”ja” som han skall säga till Fadern inför sitt lidande. Jesu hela bön har sin plats i hans mänskliga hjärtas samförstånd med Fadern och hans ”viljas hemlighet”.^[11] [2637; 2546; 494]

2604     Den andra bönen återges av Johannes;^[12] Jesus ber den innan Lasaros uppväcks. En tacksägelse uttalas före själva händelsen: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig”. Detta betyder att Fadern alltid hör Jesu bön. Och Jesus tillfogar genast: ”Själv visste jag att du alltid hör mig”, vilket innebär att Jesus ständigt bad. Jesu bön som är buren av tacksägelse uppenbarar för oss, hur vi skall be. Innan gåvan är given säger Jesus ja till Gud, som ger – och som ger sig själv i sina gåvor. Givaren är värdefullare än gåvan. Han är ”skatten”, och Sonens hjärta är hos honom. Själva gåvan, ”allt det andra”, ges ”dessutom”.^[13] [478]

2605     När ”stunden” hade kommit då Jesus skulle fullgöra Faderns kärleksfulla rådslut, låter Jesus oss ana det outgrundliga djupet i den bön han ber som Son. Hur djup denna bön är, visar sig inte bara innan han frivilligt utlämnar sig, ”Abba, ...låt din vilja ske, inte min” (Luk 22:42), utan även i hans sista ord på korset, där hans bön och hängivelse blir ett: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34); ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43); ”Kvinna, där är din son. ”Där är din mor.” (Joh 19:26-27); ”Jag är törstig” (Joh 19:28); ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? (Mark 15:34);^[15] ”Det är fullbordat” (Joh 19:30); ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46); Till sist ropade Jesus högt och gav upp andan – överlämnade sin ande.^[16] [614]

2606     Det människoblivna Ordets rop uttrycker allt elände som i alla tider plågat människosläktet, förslavat under synd och död; detta rop omfattar all bön och förbön under hela frälsningshistorien. Fadern tar emot den och hör den på ett sätt som går utöver allt som människan kan hoppas på, genom att han låter sin Son uppstå från de döda. Så fullbordas och fulländas bönens väg i skapelse- och återlösningsordningen. Psaltaren ger oss nyckeln till bönen: den finns hos Kristus. Ty i uppståndelsens ”i dag” talar Fadern: ”Du är min son, jag har fött dig i dag. Begär av mig, så skall jag ge dig folken till arvedel och jordens ändar till egendom” (Ps 2:7-8).^[17] [403; 653; 2587]

Jesus undervisar om bön

2607     När Jesus ber, lär han oss redan att be. Det sätt som vi bör be på till Gud, den bönens väg som leder fram till honom, är Jesu bön till sin Fader. Men evangeliet ger oss dessutom Jesu uttryckliga undervisning om bön. Som en god pedagog möter han oss där vi är och leder oss steg för steg till Fadern. När Jesus talar till de människor som följer honom, utgår han från vad de redan vet om bön från det Gamla förbundet och öppnar deras hjärtan för det Nya i det kommande riket. Sedan uppenbarar han det nya för dem i liknelser. Slutligen talar han öppet om Fadern och den helige Ande till lärjungarna, som skall undervisa om bön i hans kyrka. [520]

2608     Redan i bergspredikan betonar Jesus hjärtats omvändelse. Innan vi bär fram vår offergåva till altaret skall vi försona oss med vår broder.^[18] Vi skall älska våra fiender och be för dem som förföljer oss.^[19] Vi skall be till Fadern ”som är i det fördolda” (Matt 6:6) och därvid inte rabbla många ord,^[20] i vår bön förlåta av hjärtat,^[21] ha ett rent hjärta och söka Guds rike.^[22] Denna barnets omvändelse är helt inriktad på Fadern. [541, 1430]

2609     När man i sitt hjärta beslutat sig för att omvända sig, lär man sig att be i tro. Tron är barnets ja till Gud – en tro som går utöver det som vi känner och förstår. Denna överlåtelse är möjlig därför att den älskade Sonen har berett oss tillträde till Fadern. Sonen kan kräva av oss att vi ”söker” och ”bultar”, ty han är själv dörren och vägen.^[23] [153, 1814]

2610     På samma sätt som Jesus ber till Fadern och tackar honom redan innan han har fått hans gåvor, så lär han oss att vara djärva som barn: ”Tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så” (Mark 11:24). Sådan är bönens kraft, ty ”allt är möjligt för den som tror” (Mark 9:23) och ”inte tvivlar” i denna tro.^[24] Lika bedrövad som Jesus är över att hans närmaste ”inte vill tro” (Mark 6:6) och att lärjungarna är ”trossvaga”,^[25] lika mycket beundrar han den romerske officerens^[26] och den kananeiska kvinnans^[27] ”starka tro”. [165]

2611     Trons bön innebär inte endast att man säger ”Herre, herre”, utan att man av allt sitt hjärta vill göra Faderns vilja.^[28] Denna iver att samarbeta med Guds plan uppmanar Jesus sina lärjungar att ta med sig i deras bön.^[29] [2827]

2612     I Jesus ”är Guds rike nära” (Mark 1:15). Han manar till omvändelse och tro – men också till vaksamhet. I bön väntar lärjungen uppmärksamt på honom som är och som kommer, i det att han minns Herrens första ankomst i mänsklig ödmjukhet och hoppas på hans andra ankomst i härlighet.^[30] I gemenskap med Mästaren är lärjungarnas bön en kamp: den som håller ut i bön utsätts inte för prövning.^[31] [672; 2725]

2614     När Jesus öppet anförtror sina lärjungar hemligheten att be till Fadern, uppenbarar han för dem, hur de och vi skall be, då han har återvänt till Fadern i sin förklarade mänsklighet. Det nya är nu att ”be i hans namn”.^[35] Tron på Kristus leder lärjungarna till kunskap om Fadern, ty Jesus är ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Tron bär frukt i kärlek: vi håller fast vid Jesu ord och bud; vi förblir i Fadern, som i Kristus älskar oss så mycket, att han förblir i oss. I detta nya förbund är Jesu bön grunden för vår visshet om att bli bönhörda.^[36] [434]

2615     Än mer: när vår bön är förenad med Jesu bön ger Fadern oss ”en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens Ande” (Joh 14:16-17). Denna nya dimension av bönen träder fram i Jesu avskedstal.^[37] Den kristna bönen är i den helige Ande en kärleksfull gemenskap med Fadern, inte bara genom Kristus utan även i honom: ”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh 16:24). [728]

Jesus hör bön

2616     Jesus hör den bön som riktas till honom redan då han verkar på jorden genom tecken som föregriper det som sker i och med hans död och uppståndelse: Jesus hör den trons bön som uttrycks med ord (den spetälske,^[38] Jairus,^[39] den kanaaneiska kvinnan,^[40] den gode förbrytaren),^[41] eller i tystnad (de som bär den lame mannen,^[42] kvinnan med blödningar som rör vid hans mantel;^[43] synderskans tårar och dyrbara salva.^[44] De blindas enträgna bön: ”Davids son, förbarma dig över oss” (Matt 9:27), eller ”Davids son, förbarma dig över mig” (Mark 10:47) har tagits över av Jesusbönen: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare!” Jesus hör alltid när man i tro ber honom att bota sjukdomar eller förlåta synder: ”Gå i frid. Din tro har hjälpt dig!” [548; 2667]

Jungfru Marias bön

2617     Marias bön uppenbaras för oss vid morgonrodnaden som förebådar tidens fullbordan. Innan Guds Son blir människa och den helige Ande blir utgjuten, medverkar hennes bön till att fullgöra Faderns nådiga rådslut: Kristi människoblivande vid bebådelsen^[46] och kyrkans, Kristi kropps, födelse vid pingsten.^[47] I den ödmjuka tjänarinnans tro blir Guds gåva mottagen så som den hade väntat på sedan tidens början. Maria som genom den Allsmäktige ”var full av nåd” svarar genom att helt ge sig själv: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Fiat (Må det ske) är den kristna bönen: att helt och hållet vara till för honom, eftersom han är till helt och hållet för oss. [148; 494; 490]

2618     Evangeliet beskriver för oss hur Maria i tro ber och frambär förböner: i Kana^[48] ber Jesu moder sin Son om det som behövs vid bröllopsmåltiden, som är ett tecken på en annan måltid, nämligen Lammets bröllopsmåltid. Vid denna måltid ger Kristus på kyrkans, sin bruds, bön sin kropp och sitt blod. Då ”stunden” för det Nya förbundet är inne, vid korsets fot,^[49] blir Maria bönhörd. Hon är kvinnan, den nya Eva, ”alla levandes sanna moder”. [2674; 726]

2619     Därför är Marias lovsång^[50] (på latin Magnificat och på bysantinsk grekiska Megalinárion) samtidigt Guds Moders och kyrkans lovsång, dottern Sions och det nya gudsfolkets lovsång. Den är en tacksägelsens lovsång för den nådens fullhet som har utgjutits i frälsningshistorien och de fattigas lovsång, vars hopp har gått i uppfyllelse, genom att de löften infriats som givits till våra fäder, ”till Abraham och hans barn, till evig tid”. [724]

 
Sammanfattning

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET

FÖRSTA KAPITLET
BÖNENS UPPENBARELSE

Artikel 1               Gamla testamentet

Artikel 2               Vid tidens fullbordan

Artikel 3               Kyrkans tid

ANDRA KAPITLET
BÖNENS TRADITION

TREDJE KAPITLET
BÖNELIVET

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”

Register