Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 7

ÄKTENSKAPETS SAKRAMENT

1601     ”I äktenskapets förbund bildar man och kvinna en gemenskap som skall vara hela livet. Enligt sina naturliga egenskaper är det instiftat för parternas väl liksom för att föda och uppfostra barn. För döpta människor har Herren Kristus upphöjt detta förbund till värdigheten av ett sakrament.”[1]

I. Äktenskapet i Guds plan

1602     Den heliga Skrift börjar med skapelsen av man och kvinna till Guds avbild och likhet[2] och slutar med synen av ”Lammets bröllop” (Upp 19:7, 9). Från första sidan till den sista talar Skriften om äktenskapet och dess ”mysterium”, om dess instiftande och den mening som Gud har gett det, om dess ursprung och dess mål, om de olika sätt på vilka det har praktiserats under hela frälsningshistorien, om svårigheterna som framgått ur synden och om dess förnyelse ”i Herren” (1 Kor 7:39), i Kristi och kyrkans nya förbund.[3] [369, 796]

Äktenskapet i skapelseordningen

1603     ”Den djupa livs- och kärleksgemenskap som det äkta paret bildar har instiftats av Skaparen och av honom försetts med sina egna lagar. Gud själv är upphovsmannen till äktenskapet.”[4] Kallelsen till äktenskap är inskriven i själva mannens och kvinnans natur, så som man och kvinna har framgått ur Skaparens hand. Äktenskapet är inte en rent mänsklig inrättning, trots de talrika olikheter det har visat upp under tidens gång, i de olika kulturerna, samhällsstrukturerna och åsiktsbildningarna av andligt slag. Dessa olikheter får inte leda oss till att glömma de gemensamma och förblivande dragen i äktenskapet. Även om denna inrättnings värdighet inte lyser fram med samma klarhet överallt,[5] finns det emellertid i alla kulturer ett visst sinne för den äktenskapliga föreningens storhet. ”Ty den enskilda personens liksom samhällets välgång hänger nära samman med att äktenskap och familj som livsgemenskap kan finna goda betingelser.”[6] [371; 2331; 2210]

1604     Gud har skapat människan av kärlek. Han har också kallat henne till kärlek. Denna kallelse är grundläggande och medfödd hos varje mänsklig varelse. Ty människan är skapad till Guds avbild och likhet,[7] och han är själv kärleken.[8] Då Gud skapat man och kvinna blir deras ömsesidiga kärlek en bild av den absoluta och oförstörbara kärlek med vilken Gud älskar människan. Detta är gott, mycket gott i Skaparens ögon.[9] Och den kärlek som Gud välsignar skall vara fruktbar och bli verklighet genom att man och kvinna gemensamt tar hand om skapelsen: ”Och Gud välsignade dem. Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er’ ” (1 Mos 1:28) [355]

1605     Skriften framhåller att man och kvinna är skapade för varandra: ”Det är inte gott att mannen är ensam” (1 Mos 2:18). Kvinnan, ”kött av hans kött”,[10] det vill säga, hans jämlike, mycket nära honom, får mannen som gåva av Gud, som en ”hjälp”,[11] som på detta sätt representerar ”Gud som är vår hjälp”[12] ”Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” (1 Mos 2:24). Att detta innebär att bådas liv förenas till en oförstörbar enhet visar Herren själv då han påminner om vilken Skaparens avsikt var ”från början”:[13] ”De är inte längre två, utan ett” (Matt 19:5). [372; 1614]

Äktenskapet under syndens herravälde

1606     Varje människa får erfarenhet av det onda, omkring henne och i henne själv. Denna erfarenhet märks också i relationerna mellan man och kvinna. I varje tid har deras förening hotats av tvedräkt, härsklystnad, otrohet, svartsjuka och stridigheter som kan leda ända till hat och brytning. Denna felaktiga inriktning kan komma i dagen med större eller mindre skärpa och övervinnas mer eller mindre allt efter kulturella, tidsmässiga och personliga förutsättningar, men tycks faktiskt vara av universell art.

1607     Enligt vad tron lär härstammar denna felaktiga inriktning som vi sorgligt nog kan konstatera inte från mannens och kvinnans natur, inte heller från deras relationers natur, utan från synden. Den första synden innebär brytning med Gud och har som första konsekvens brytning av den ursprungliga gemenskapen mellan man och kvinna. Deras relationer störs av ömsesidiga förebråelser;[14] deras dragning till varandra, en Skaparens särskilda gåva,[15] förändras till förbindelser som karakteriseras av härsklystnad och begär;[16] mannens och kvinnans sköna kallelse att vara fruktsamma, att föröka sig och lägga jorden under sig[17] tyngs ner av den möda som hänger samman med att få barn och skaffa sig dagligt bröd.[18] [1849; 400]

1608     Men skapelseordningen består, även om den är allvarligt störd. För att bota syndens sår är man och kvinna i behov av Guds nåd som han i sin oändliga barmhärtighet aldrig har vägrat dem.[19] Utan denna hjälp kan man och kvinna aldrig förverkliga den livsförening som Gud ”i början” skapade dem till. [55]

Äktenskapet med lagen som läromästare

1609     I sin barmhärtighet har Gud inte övergivit den syndiga människan. De straff som följer synden, ”barnafödandets smärtor”[20] (1 Mos 3:16) och arbetet ”i anletets svett” (1 Mos 3:19) utgör också botemedel som begränsar det onda som synden medför. Efter synden bidrar äktenskapet till att besegra självkoncentrationen, själviskheten, sökandet efter egen tillfredsställelse och att öppna sig för varandra, till att hjälpa varandra och till att kunna ge ut sig själv. [410]

1610     Den moraliska insikten i äktenskapets enhet och oupplöslighet utvecklades med den gamla lagen som läromästare. Patriarkernas och kungarnas polygami var ännu inte uttryckligen avvisad. Men lagen som gavs åt Mose avser att beskydda kvinnan från det godtycke som mannens herravälde innebär, även om denna lag också enligt Herrens ord bär spår av människans ”hårda hjärta” för vars skull Mose tillät att kvinnan kunde bli förskjuten.[21] [1963, 2387]

1611     När profeterna skildrar Guds förbund med Israel som exklusiv och trogen äktenskaplig kärlek[22] förberedde de det utvalda folket för en djupare förståelse av äktenskapets enhet och oupplöslighet.[23] Ruts och Tobits bok ger gripande vittnesbörd om en hög uppfattning om äktenskapet, om makarnas trohet och ömhet. Traditionen har alltid i Höga Visan sett ett enastående uttryck för den mänskliga kärleken, i den mån den är en ren återspegling av Guds kärlek, en kärlek ”stark som döden” och som ”de största vatten inte förmår utsläcka” (Höga V 8:6-7). [219, 2380, 2361]

Äktenskapet i Herren

1612     Det äktenskapliga förbundet mellan Gud och hans folk Israel hade förberett det nya och eviga förbundet. I detta nya förbund blev Guds Son människa och gav sitt liv och förenade sig på sätt och vis med hela den mänsklighet som blivit frälst av honom.[24] Så förberedde han ”Lammets bröllop”.[25] [521]

1613     På tröskeln av sitt offentliga liv gör Jesus – på sin moders bön – sitt första tecken på en bröllopsfest.[26] Kyrkan lägger stor vikt vid Jesu närvaro vid bröllopet i Kana. Den ser där bekräftelsen av att äktenskapet är något gott och kungörelsen av att äktenskapet hädanefter skall vara ett verksamt tecken på Kristi närvaro.

1614     I sin förkunnelse förklarade Jesus utan omsvep den ursprungliga meningen med föreningen mellan man och kvinna, så som Skaparen hade avsett den från början: tillåtelsen som gavs genom Mose att förskjuta sin hustru var en eftergift år hjärtats hårdhet.[27] Den äktenskapliga föreningen mellan man och kvinna är oupplöslig. Gud själv har instiftat denna förening: ”Vad Gud har fogat samman får alltså människan inte skilja åt” (Matt 19:6). [2336; 2382]

1615     Denna otvetydiga betoning av det äktenskapliga bandets oupplöslighet kunde verka förbluffande och anses vara ett krav som inte kunde förverkligas.[28] Men Jesus har ändå inte lagt en börda på människor som är omöjlig att bära och som är alldeles för tung,[29] ännu tyngre än Mose lag. Då han kommer för att återställa det tillstånd som från början rådde i skapelsen men som störts av synden ger han själv kraft och nåd för att människor i äktenskapet skall leva i Guds rikes nya dimension. Det är genom att följa Kristus, förneka sig själva och ta sitt kors på sig[30] som makarna kan ”tillägna sig”[31] den ursprungliga innebörden av äktenskapet. Denna det kristna äktenskapets nåd är en frukt av Kristi kors, källa till allt kristet liv. [2364; 1642]

1616     Detta får aposteln Paulus oss att förstå då han säger: ”Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för att helga den” (Ef 5:25-26) – och genast lägger till: ” ’Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett’. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan” (Ef 5:31-32).

1617     Hela det kristna livet är präglat av Kristi och kyrkans bröllopskärlek. Redan dopet, inträdet i Guds folk är ett bröllopsmysterium: den är så att säga bröllopsbadet[32] som föregår bröllopsmåltiden, eukaristin. Det kristna äktenskapet blir i sin tur ett verksamt tecken, sakrament, för Kristi förbund med kyrkan. Eftersom det betecknar och förmedlar dess nåd, är äktenskapet för döpta människor ett verkligt sakrament i det Nya förbundet.[33] [796]

Jungfrulighet för Guds rikes skull

1618     Kristus är centrum i hela det kristna livet. Förbindelsen med honom intar den främsta platsen framför alla andra bindningar, antingen de har med familj eller samhälle att göra.[34] Från kyrkans första tid har det funnits män och kvinnor som har avstått från den stora rikedom som äktenskapet innebär för att följa Lammet vart det än går,[35] för att ägna sig åt Herrens angelägenheter, för att söka behaga honom,[36] för att gå framför brudgummen då han kommer.[37] Kristus själv har uppmanat några människor att följa honom i det levnadssätt vars förebild är han själv: [2232; 1579]

Det finns sådana som är utan kön från födelsen och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som har gjort sig själva könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta (Matt 19:12).

1619     Avhållsamhet för himmelrikets skull är en utveckling av dopets nåd, ett kraftfullt tecken på att förbindelsen med Kristus har den högsta rangen, att man intensivt väntar på hans återkomst och ett tecken som också påminner om att äktenskapet är en verklighet som hör till denna tidsålder här och nu som förgår.[38] [922-924]

1620     Både äktenskapets sakrament och avhållsamheten för Guds rikes skull kommer från Herren själv. Det är han som ger mening åt såväl äktenskap som jungfrulighet och ger den oundgängligt nödvändiga nåden för att man skall kunna leva i äktenskap eller jungfrulighet i enlighet med hans vilja.[39] Uppskattningen av jungfruligheten för himmelrikets skull[40] och den kristna innebörden av äktenskapet kan inte skiljas åt och gynnar varandra: [2349]

Att svärta ned äktenskapet är att på samma gång minska jungfrulighetens heder. Att lovprisa äktenskapet är att öka den beundran som tillkommer jungfruligheten. ...Ty det som bara verkar vara något gott om man jämför det med något ont kan inte vara något riktigt gott, men det som är ännu bättre än de goda ting som är oomtvistligt goda är det verkligt goda.[41]

II. Vigselns liturgiska utformning

1621     I den latinska riten äger en vigsel mellan två katoliker för det mesta rum i den heliga mässan på grund av det samband som råder mellan alla sakrament och Kristi påskmysterium.[42] I eukaristin förverkligas åminnelsen av det Nya förbundet, i vilket Kristus för alltid har förenat sig med sin kyrka, sin älskade brud. För henne har han utgivit sig själv.[43] Det är alltså lämpligt att brudparet beseglar sitt samtycke till att ge sig åt varandra genom att bära fram sitt eget liv och förena denna handling med Kristi offergärning för sin kyrka. Denna Kristi offerhandling är närvarande i mässoffret. Det är också lämpligt att de vid samma tillfälle tar emot eukaristin så att de som gemensamt får del av Kristi kropp och blod ”blir en enda kropp” i Kristus.[44] [1323; 1368]

1622     ”Eftersom den liturgiska vigselakten är en sakramental handling som skall leda till helgelse... skall den i sig själv vara giltig, värdig och bära frukt.”[45] Det är alltså lämpligt att brudparet förbereder sig inför sin vigsel genom att ta emot botens sakrament. [1422]

1623     I den latinska kyrkan är det makarna som i egenskap av förmedlare av Kristi nåd ömsesidigt ger varandra äktenskapets sakrament när de inför kyrkan ger uttryck för sitt samtycke. I de orientaliska kyrkornas traditioner är det biskoparna eller prästerna som bevittnar det ömsesidiga samtycke brud och brudgum ger varandra,[46] men också deras välsignelse är nödvändig för sakramentets giltighet.[47]

1624     Många liturgier är rika på välsignelse- och epiklesböner som ber Gud om hans nåd och välsignelse över det nygifta paret, särskilt över bruden. I detta sakraments epikles (bön om den helige Andes ankomst) tar brudparet emot den helige Ande som kärleksgemenskap mellan Kristus och kyrkan.[48] Han är inseglet på deras förbund, källan för deras kärlek som alltid står öppen och kraften där deras trohet skall förnyas. [736]

III. Det äktenskapliga samtycket

1625     Parterna i äktenskapsförbundet är en döpt man och en döpt kvinna, fria att ingå äktenskap. De ger frivilligt uttryck för sitt samtycke. ”Att vara fri” betyder: [1734]

—att inte vara underkastad fruktan;
—att inte vara hindrad av en naturlig eller kyrklig lag.

1626     Kyrkan anser att det ömsesidiga samtycket mellan brud och brudgum är den ofrånkomliga beståndsdelen i äktenskapet, den som ”skapar äktenskapet”.[49] Om samtycket fattas är det inte tal om något äktenskap. [2201]

1627     Samtycket utgör en ”personlig handling i vilken makarna ömsesidigt ger sig åt varandra och tar emot varandra”.[50] ”Jag tar dig till min äkta hustru. Jag tar dig till min äkta man.”[51] Detta samtycke som binder brud och brudgum till varandra når sin fullbordan i den handling då de båda blir ”ett med varandra”.[52]

1628     Samtycket skall vara en viljeakt som utförs av var och en av de båda kontrahenterna, fri från våld eller stor yttre fruktan.[53] Ingen mänsklig makt kan ersätta detta samtycke.[54] Om denna frihet saknas, är äktenskapet ogiltigt. [1735]

1629     Av detta skäl (eller av andra orsaker som gör äktenskapet ogiltigt och till något som aldrig verkligen har ägt rum)[55] kan kyrkan efter att ha undersökt saken genom den därtill kompetenta kyrkliga domstolen förklara ”äktenskapets ogiltighet”, det vill säga att äktenskapet aldrig har existerat. I detta fall är kontrahenterna fria att gifta sig, under förutsättning av att de håller sig till de naturliga förpliktelser som den föregående föreningen ger upphov till.[56]

1630     Prästen (eller diakonen) som assisterar vid vigseln tar emot brudparets samtycke i kyrkans namn och ger kyrkans välsignelse. Kyrkans tjänares (och vittnenas) närvaro uttrycker på ett synligt sätt att äktenskapet är en kyrklig angelägenhet.

1631     Av detta skäl kräver kyrkan vanligtvis den kyrkliga formen för ingående av äktenskap.[57] Det finns flera skäl som samverkar till att förklara denna bestämmelse:

—den sakramentala vigseln är en liturgisk handling. Det är därför lämpligt att den firas i kyrkans offentliga gudstjänst; [1069]
—äktenskapet innebär tillträdet till en kyrklig ordo, dvs, en bestämd grupp människor, det skapar rättigheter och plikter i kyrkan, mellan makarna och mot barnen; [1537]
—eftersom äktenskapet är en sådan ordo i kyrkan måste man ha säkerhet när det gäller vigseln (här uppkommer förpliktelsen att ha vittnen);
—Den offentliga karaktären av samtycket skyddar ”ja-ordet” som en gång har givits och hjälper till att upprätthålla troheten mot det. [2365]

1632     För att makarnas ”ja” skall vara en fri och ansvarsfull handling och för att det äkta förbundet skall ha mänskliga och kristna, fasta och varaktiga grundvalar är förberedelsen för äktenskapet av allra största betydelse.

Det exempel och den undervisning som föräldrar och familjer kan ge är den bästa vägen för denna förberedelse. [2206]

Herdarnas och den kristna gemenskapens roll som ”Guds familj” är oundgängligen nödvändig för förmedlingen av äktenskapets och familjens mänskliga och kristna värden[58] – och detta desto mer som många unga människor i vår tid har erfarenhet av splittrade miljöer som inte tillräckligt garanterar denna introduktion:

Man måste undervisa de unga i rätt tid på ett lämpligt sätt, företrädesvis i familjen, om värdigheten i den äktenskapliga kärleken, dess funktion och dess utövande: på detta sätt blir de fostrade till kyskhet och kan när tiden är inne ingå äktenskap efter en förlovningstid som man gått igenom på ett värdigt sätt.[59] [2350]

”Mixta religio” och ”disparitas cultus”[60]

1633     I många länder förekommer konfessionellt blandade äktenskap ganska ofta. En sådan situation kräver särskild uppmärksamhet både av herdarna och parterna; när religionsskillnad, skillnad i sättet att dyrka Gud förekommer fordras det ännu större omsorg och försiktighet.

1634     Konfessionell skillnad mellan parterna utgör inte något oöverstigligt hinder för äktenskap, när de lyckas göra det som var och en fått av sin gemenskap till gemensam egendom och lära sig av varandra hur den andra parten praktiserar sin trohet mot Kristus. Men svårigheterna i blandäktenskap får inte underskattas. De beror på att splittringen mellan de kristna ännu inte är övervunnen. Makarna riskerar att erfara det drama som den kristna splittringen innebär ända in i sitt samliv. Skillnad i sättet att dyrka Gud, religionsskillnad, kan rent av förvärra dessa svårigheter. Skillnader som gäller tron, själva uppfattningen av vad ett äktenskap är, men också olika former för religiös mentalitet kan bli källa till spänningar inom äktenskapet, framför allt angående barnens fostran. En frestelse kan då uppträda: religiös likgiltighet. [817]

1635     Enligt gällande rätt i den latinska kyrkan behöver ett blandäktenskap (äktenskap mellan en katolik och en döpt från annat samfund) uttrycklig tillåtelse av den kyrkliga myndigheten.[61] När det gäller religionsskillnad (äktenskap som planeras mellan en katolik och en icke-döpt) krävs en uttrycklig dispens[62] från detta hinder för äktenskapets giltighet. Denna tillåtelse eller denna dispens förutsätter att båda parter känner till och inte utesluter äktenskapets mål och väsentliga egenskaper liksom de förpliktelser som ingås av den katolska parten när det gäller bevarandet av den egna tron, samt dop och uppfostran av barnen i den katolska kyrkan.[63]

1636     I många trakter har de kristna samfunden tack vare den ekumeniska dialogen kunnat genomföra en gemensam pastoral handlingsplan för blandäktenskapen. Dess uppgift är att hjälpa dessa par att erfara sin särskilda situation i trons ljus. Den skall också hjälpa dem att övervinna spänningarna mellan parterna som är förorsakade av de förpliktelser de har mot varandra och mot sina kyrkliga samfund. Den skall uppmuntra dem att utveckla det de har gemensamt i tron och respektera det som skiljer dem åt. [821]

1637     I äktenskap där det råder religionsskillnad (alltså mellan en katolik och en icke-döpt) har den katolska parten en särskild uppgift: ”ty mannen som inte tror har helgats genom sin hustru, och hustrun som inte tror har helgats genom sin man” (1 Kor 7:14). Det är en stor glädje för den kristna parten och kyrkan om denna ”helgelse” leder till den andra partens omvändelse till den kristna tron.[64] En uppriktig äktenskaplig kärlek, ödmjukt och tålmodigt utövande av de dygder som utmärker familjelivet och ståndaktig bön kan förbereda den part som inte tror på att ta emot omvändelsens nåd.

IV. Verkningarna av äktenskapets sakrament

1638     ”Ett giltigt äktenskap åstadkommer ett band mellan parterna i kraft av sin beständiga och exklusiva natur. I ett kristet äktenskap blir parterna styrkta och liksom helgade av ett särskilt sakrament för sin ställnings plikter och värdighet.”[65]

Det äktenskapliga bandet

1639     Samtycket genom vilket makarna ger sig åt och tar emot varandra beseglas av Gud själv.[66] Ur deras förbund ”uppstår en institution, som bekräftas av Guds lag, inför samhällets ögon”.[67] Makarnas förbund förenas med Guds förbund med människorna: ”Den äkta kärleken mellan makarna blir upptagen i och förenad med Guds kärlek.”[68]

1640     Äktenskapsbandet knyts alltså av Gud själv, så att ett äktenskap som ingåtts och fullbordats av kristna människor aldrig kan upplösas. Detta band, som är ett resultat av makarnas fria personliga handling och äktenskapets fullbordan är nu en oåterkallelig verklighet och ger upphov till ett förbund som garanteras av Guds trofasthet. Det står inte i kyrkans makt att motsätta sig detta rådslut av Guds vishet.[69] [2365]

Äktenskapets sakramentala nåd

1641     ”På sin livsväg och i sitt levnadssätt har äkta makar sin egen nådegåva inom Guds folk.”[70] Denna särskilda nådegåva som utmärker äktenskapets sakrament är avsedd att fullkomna parternas kärlek och att stärka deras oupplösliga enhet. Genom denna nåd ”hjälper de varandra till helighet, genom att ta emot och fostra sina barn”.[71]

1642     Kristus är källan till denna nåd. ”Liksom Gud en gång kom sitt folk till mötes i ett förbund av kärlek och trofasthet, så möter nu människornas Frälsare, kyrkans brudgum, på samma sätt de kristna makarna i äktenskapets sakrament.”[72] Han är med dem, han ger dem kraft att följa honom genom att ta på sig sitt kors, att resa sig upp efter det att de fallit, att förlåta varandra, att bära varandras bördor,[73] att ”underordna sig varandra av vördnad för Kristus” (Ef 5:21) och att älska varandra med övernaturlig, ömsint och fruktbärande kärlek. I den lycka de erfar i sin kärlek och sitt familjeliv ger han dem redan nu här nere en försmak av Lammets bröllop: [1615; 796]

Var skall jag hämta kraft för att på ett riktigt sätt kunna beskriva äktenskapet som anordnas av kyrkan, som bekräftas av offergåvan, som beseglas av välsignelsen; det förkunnas av änglarna, det bekräftas av den himmelske Fadern? ...Vilket par bildar inte två kristna, förenade av ett enda hopp, en enda önskan, en enda ordning i sitt liv och av samma tjänst! Båda två är barn till samma Fader, tjänare av samme Herre. Ingenting skiljer dem åt, varken till ande eller kropp. Tvärtom – de är verkligen ett i en och samma kropp. Där kroppen är en enda, är anden också en enda.[74]

V. Den äktenskapliga kärlekens gåvor och krav

1643     ”Den äktenskapliga kärleken innebär en helhet som omfattar alla beståndsdelar i människans person – kroppens och instinktens drift, känslans, den affektiva personlighetens styrka, andens och viljans strävan; den vill uppnå en djupt personlig enhet, vilken leder fram till att två människor inte bara blir förenade till en och samma kropp utan också bildar ett enda hjärta och enda själ. Den äktenskapliga kärleken kräver oupplöslighet och trohet i den definitiva ömsesidiga självutgivelsen. Den är öppen för fruktsamhet. Här handlar det visserligen om något som karakteriserar varje normal äktenskaplig kärlek, men här har man ändå att göra med en ny innebörd av denna äktenskapliga kärlek, som inte bara renar och styrker parterna i äktenskapet, utan också lyfter upp dem på ett högre plan så att deras kärlek kan ge uttryck för specifikt kristna värden.”[75] [2361]

Äktenskapets enhet och oupplöslighet

1644     Kärleken mellan makarna kräver i enlighet med själva sin natur enhet och oupplöslighet i deras personliga gemenskap som omfattar hela livet: ”De två skall bli ett” (Matt 19:6).[76] ”De är kallade att oupphörligen växa till i sin gemenskap genom den dagliga troheten mot det löfte om fullständig ömsesidig hängivelse som äktenskapet innebär.”[77] Denna mänskliga gemenskap bekräftas, renas och fulländas genom den gemenskap i Jesus Kristus som ges i äktenskapets sakrament. Den fördjupas genom det gemensamma troslivet och eukaristin som man gemensamt tar emot.

1645     ”Den lika personliga värdighet som man och kvinna med rätta kan göra anspråk på i den fullständiga kärlek de hyser till varandra låter äktenskapets enhet, som bekräftas av Herren, klart träda fram.”[78] Polygami står i motsättning till denna lika värdighet och till den äktenskapliga kärleken som är en enda och utesluter varje annat förhållande.[79] [369]

Troheten i den äktenskapliga kärleken

[2364-2365]

1646     Den äktenskapliga kärleken kräver i enlighet med själva sin natur obrottslig trohet av makarna. Detta är följden av den ömsesidiga självutgivelse som makarna lever i. Kärleken vill vara slutgiltig. Den kan inte vara ”till dess att ny order ingår”. ”Denna inre förening, denna de båda personernas ömsesidiga hängivelse åt varandra kräver – liksom barnens bästa, makarnas fullständiga trohet och fordrar oupplöslig enhet i deras förhållande till varandra.”[80]

1647     Det djupaste motivet för detta finner man i Guds trohet mot sitt förbund och i Kristi trohet mot sin kyrka. Genom äktenskapets sakrament får makarna förmågan att representera denna trohet och vittna om den. Genom sakramentet får äktenskapets oupplöslighet en ny och djupare innebörd.

1648     Det kan verka svårt, rent av omöjligt, att binda sig för livet till en mänsklig varelse. Det är desto viktigare att förkunna det glada budskapet att Gud älskar oss med definitiv och oåterkallelig kärlek, att makarna har del av denna kärlek, att han bär dem och stöder dem och att de genom sin trohet kan vara vittnen om Guds trofasta kärlek. De äkta makar som med Guds nåd avger detta vittnesbörd – ofta under mycket svåra omständigheter – förtjänar den kyrkliga gemenskapens tacksamhet och stöd.[81]

1649     Det finns emellertid situationer där det äktenskapliga samlivet blir praktiskt omöjligt av mycket olika skäl. I sådana fall tillåter kyrkan att makarna separerar i fysisk bemärkelse och att deras samliv upphör. Makarna upphör inte att vara man och hustru inför Gud. De är inte fria att ingå en ny förbindelse. I denna svåra situation skulle den bästa möjliga lösningen vara försoning. Den kristna gemenskapen är kallad att hjälpa sådana personer att i sin situation leva på ett kristet sätt – i trohet mot deras äktenskapsband som är och förblir oupplösligt.[82] [2383]

1650     I många länder finns det talrika katoliker som tar ut skilsmässa enligt samhällets lagar och som ingår nytt civilt äktenskap. Kyrkan håller i trohet mot Jesu ord (”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, är hon en äktenskapsbryterska”, Mark 10:11-12) fast vid att hon inte kan erkänna en ny förening som en giltig äktenskaplig förening, om det första äktenskapet var giltigt. Om frånskilda gifter om sig inför de offentliga myndigheterna, befinner de sig i en situation, som objektivt strider mot Guds lag. Från och med detta ögonblick kan de inte gå till den eukaristiska kommunionen så länge denna situation består. Av samma orsak kan de inte inneha vissa kyrkliga uppdrag. Försoning genom botens sakrament kan bara medges för dem som ångrar att de har kränkt tecknet på förbundet och troheten till Kristus och som åtar sig att leva i fullständig avhållsamhet. [2384]

1651     När det gäller kristna människor som lever i en sådan situation, och som ofta bevarar sin kristna tro och önskar ge sina barn en kristen fostran, skall prästerna och hela gemenskapen visa prov på en uppmärksam omsorg, så att sådana personer inte tycker att de är skilda från kyrkan. I hennes liv kan och skall de delta som döpta kristna:

Man skall uppmana dem att lyssna till Guds ord, att vara närvarande vid mässoffret, att hålla fast vid bönen, att ge sitt bidrag till kärleksverksamheten och den kristna gemenskapens initiativ till förmån för rättvisan, att fostra sina barn i den kristna tron, att odla botens anda och göra botens gärningar, för att dag efter dag be om Guds nåd.[83]

Öppenhet för fruktsamhet

[2366-2367]

1652     ”Äktenskapet som institution och den äktenskapliga kärleken har genom själva sin natur som mål att alstra och fostra barn. Detta är dess höjdpunkt och dess fulländing”:[84] [372]

Barn är äktenskapets största gåva, och de bidrar i hög grad till föräldrarnas bästa. Gud själv har sagt: ”Det är icke gott att mannen är ensam” (1 Mos 2:18), och han har från begynnelsen gjort dem till man och kvinna” (Matt 19:4). Han har också velat låta dem få del av sitt eget skapelseverk på ett särskilt sätt då han sade: ”Var fruktsamma och föröka er (1 Mos 1:28). Sedan dess är sann och äkta kärlek i äktenskapet – liksom hela familjelivets struktur som har sitt upphov i denna kärlek – inriktad på att utan att underskatta äktenskapets andra syften göra makarna beredda att helhjärtat samarbeta med Skaparens och Frälsarens egen kärlek. Genom dem vill han utvidga och berika sin egen familj.[85]

1653     Den äktenskapliga kärlekens fruktsamhet sträcker sig också till frukterna av det moraliska, andliga och övernaturliga liv som föräldrarna ger vidare åt sina barn genom att fostra dem. Föräldrarna är de främsta fostrarna av sina barn.[86] I denna mening är äktenskapets och familjens fundamentala innebörd att vara till i livets tjänst.[87] [2231]

1654     De makar som Gud inte har låtit få barn kan icke desto mindre leva ett äktenskapligt liv i full mening, både mänskligt och kristet sett. Deras äktenskap kan stråla ut en kärleksfull fruktbarhet, öppenhet och offervilja.

VI. Huskyrkan

1655     Kristus ville födas och växa upp i Josefs och Marias heliga familj. Kyrkan är ingenting annat än ”Guds familj”. Från första början byggdes kärnan i kyrkan ofta upp av sådana som ”med hela sin familj” blev troende kristna.[88] När de omvände sig, önskade de också att ”hela deras familj” skulle bli frälst.[89] Dessa familjer som hade kommit till tro blev till öar av kristet liv mitt i en värld som inte trodde. [759]

1656     I våra dagar och i en värld som ofta är främmande och till och med fientligt inställd mot tron är de kristna familjerna av största betydelse, som orter där tron lever och kan stråla ut sin kraft. Därför kallar Andra Vatikankonciliet familjen med ett gammalt uttryck för Ecclesia domestica[90] (huskyrka). I familjen är föräldarna ”de som först förkunnar tron för sina barn genom sitt ord och sitt exempel. De bör understödja vars och ens kallelse och med särskild omsorg en kyrklig sådan”.[91] [2204]

1657     Här utövas på ett speciellt sätt det dopets prästadöme som innehas av familjefadern, modern, barnen och alla familjemedlemmar ”när de tar emot sakramenten, när de ber och bär fram sitt tack, när de avlägger vittnesbörd genom ett heligt liv i självförnekelse och aktiv kärlek”.[92] Hemmet är alltså det kristna livets första skola – ”en mänskligt berikande skola”.[93] Här lär man sig uthållighet och arbetsglädje, frikostig förlåtelse som också kan upprepas, och framför allt den gudstjänst som består i bön och frambärandet av sitt liv som offergåva. [1268; 2214-2231; 2685]

1658     Det återstår att påminna om vissa personer som på grund av de konkreta omständigheter de har levt i – ofta utan att ge sitt samtycke till dem – står Jesu hjärta särskilt nära och förtjänar uttrycklig tillgivenhet och kärlek från kyrkans och särskilt hennes herdars sida: det stora antalet personer som lever ogifta. Många av dem är utan mänsklig familj, ofta på grund av sin fattigdom. Det finns några av dem som lever sitt liv i saligprisningarnas anda och tjänar Gud och sin nästa på förebildligt vis. För dem alla måste man öppna dörrarna till hemmen, ”huskyrkorna” och den stora familj som utgörs av kyrkan. ”Ingen är utan familj i denna värld; kyrkan är hem och familj för alla, särskilt för dem som ”är tyngda av bördor” (Matt 11:28).[94] [2231; 2233]

 
Sammanfattning


1659 Paulus säger: ”Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan. ...Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan” (Ef 5:25, 32).
 
1660 Det äkta förbundet, i vilket en man och en kvinna bildar en intim livs- och kärleksgemenskap med varandra har grundats och försetts med sina egna lagar av Skaparen. Av sin natur har den parternas bästa som mål liksom frambringandet och fostran av barn. Bland döpta människor har det av Herren Kristus upphöjts till värdigheten av ett sakrament.[95]
 
1661 Äktenskapets sakrament betecknar föreningen mellan Kristus och kyrkan. Det ger makarna nåd att älska varandra med den kärlek med vilken Kristus har älskat sin kyrka. Sakramentets nåd fulländar på detta sätt makarnas mänskliga kärlek, stärker den oupplösliga enheten mellan dem och helgar dem på vägen till det eviga livet.[96]
 
1662 Äktenskapet har sin grund i kontrahenternas samtycke, det vill säga i deras vilja att ömsesidigt och slutgiltigt ge sig själva åt varandra med målet att leva i ett troget och fruktbart kärlekens förbund.
 
1663 Eftersom äktenskapet ger makarna en offentlig ställning i kyrkan, bör vigseln vara offentlig inom ramen för en liturgisk gudstjänst, inför en präst (eller kyrkans kvalificerade vittne), vittnen och en kristen församling.
 
1664 Enhet, oupplöslighet och öppenhet för fruktsamhet är något som är väsentligt för äktenskapet. Polygami är oförenlig med enheten i äktenskapet; skilsmässa skiljer det åt som Gud har förenat; vägran att vara fruktsam vänder det äktenskapliga livet bort från sin ”förnämsta gåva”, barnet.[97]
 
1665 Att frånskilda gifter om sig medan deras legitime make/legitima maka är i livet strider mot Guds plan och bud så som Kristus lär dem. Sådana frånskilda är inte skilda från kyrkans gemenskap, men de kan inte gå till den eukaristiska kommunionen. De skall leva sitt kristna liv särskilt genom att fostra sina barn i den kristna tron.
 
1666 Det kristna hemmet är den ort där barnen tar emot den första trosförkunnelsen. Därför kallas familjens hem med rätta för ”huskyrka”, en nådens och bönens gemenskap, en skola för mänskliga dygder och kristen kärlek.      
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

FÖRSTA AVDELNINGEN
DEN SAKRAMENTALA FRÄLSNINGSORDNINGEN 

ANDRA AVDELNINGEN
KYRKANS SJU SAKRAMENT

FÖRSTA KAPITLET
DEN KRISTNA INITIATIONENS SAKRAMENT

ANDRA KAPITLET
HELANDETS SAKRAMENT

TREDJE KAPITLET
SAKRAMENT I GEMENSKAPENS TJÄNST

Artikel 6               Vigningens eller ordinationens sakrament

Artikel 7               Äktenskapets sakrament

I.            Äktenskapet i Guds plan
II.           Vigselns liturgiska utformning
III.          Det äktenskapliga samtycket
IV.         Verkningarna av äktenskapets sakrament
V.           Den äktenskapliga kärlekens gåvor och krav
VI.         Huskyrkan

FJÄRDE KAPITLET
ANDRA LITURGISKA HANDLINGAR

 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register