Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 4

”JESUS KRISTUS BLEV PINAD

UNDER PONTIUS PILATUS,

KORSFÄST, DÖD OCH BEGRAVEN”

571        Påskmysteriet, Kristi kors och hans uppståndelse, står i centrum av det glada budskap, som apostlarna och i deras efterföljd kyrkan skall förkunna för världen. Guds frälsningsplan fullbordades ”en gång för alla”(Heb 9:26) genom hans Sons, Jesu Kristi, frälsningsdöd. [1067]

572        Kyrkan är alltid trogen ”tolkningen av alla Skrifterna” som Jesus själv gav både före och efter sin påsk:[1] ”Skulle inte Messias lida detta och så gå in i sin härlighet?” (Luk 24:26). Jesu lidande fick sin konkreta historiska utformning av att han blev ”förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda” (Mark 8:31) som har ”utlämnat honom åt hedningarna för att han skulle hånas och pryglas och bli korsfäst” (Matt 20:19). [599]

573        Tron kan alltså för att bättre förstå innebörden av frälsningsverket söka att djupare tränga in i omständigheterna kring Jesu död, vilka evangelierna har återgivit på ett trovärdigt sätt.[2] Dessa har andra historiska källor också kunnat ge upplysning om. [158]

Paragraf 1

Jesus och Israel

574        Redan vid början av Jesu offentliga verksamhet förenade sig fariseerna och Herodes-anhängarna med prästerna och de skriftlärda för att röja honom ur vägen.[3] På grund av vissa av sina handlingar (utdrivningar av onda andar;[4] förlåtelse av synder;[5] botande av sjuka på sabbaten;[6] egen tolkning av lagens renhetsföreskrifter;[7] nära gemenskap med tullindrivare och offentliga syndare)[8] blev Jesus av illvilliga personer misstänkt för att vara besatt.[9] Han blir anklagad för hädelse[10] och för att vara en falsk profet.[11] Här var det fråga om religiösa brott, som lagen bestraffade med döden genom stening.[12] [530; 591]

575        Många av Jesu ord och gärningar blev alltså till ett ”tecken som skall bli motsagt”[13] för de religiösa myndigheterna i Jerusalem. Johannesevangeliet kallar dem ofta ”judarna”[14] – oftare än det använder denna benämning för Guds folk i sin helhet.[15] Förvisso var hans förbindelser med fariseerna inte helt och hållet av fientlig art. Det är fariseerna som varnar honom för den fara han svävar i.[16] Jesus berömmer några av dem, som t.ex. den skriftlärde i Mark 12:34, och han intar vid upprepade tillfällen måltider hos fariseer. Jesus bekräftar några lärouppfattningar som han delar med denna religiösa elit i Guds folk: de dödas uppståndelse, vissa former för religiöst liv (allmosa, bön och fasta) och vanan att vända sig till Gud som till sin Fader, den centrala ställningen för budet om kärleken till Gud och till nästan).[17] [993]

576        Enligt många i Israel tycks Jesus handla emot det som det utvalda folket ansåg vara väsentligt:

—underkastelsen under Lagen i dess helhet, alltså under alla dess skrivna bud och för fariseerna de skrivna buden i den muntliga traditionens tolkning;
—den centrala ställningen för templet i Jerusalem som helig plats där Gud bor på ett alldeles särskilt sätt;
—tron på den ende Guden vars ära och härlighet ingen människa kan dela.

I. Jesus och lagen

577        Jesus gjorde ett högtidligt ställningstagande vid början av bergspredikan, där han framställde lagen som Gud gav på Sinais berg då det första förbundet slöts, i det Nya förbundets ljus: [1965]

Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket (Matt 5:17-19). [1967]

578        Jesus, Israels Messias, alltså den störste i himmelriket, måste uppfylla lagen genom att rätta sig efter den i dess helhet, ända till dess minsta bud – enligt sina egna ord. Han är till och med den ende som kunde göra detta på ett fullkomligt sätt. Judarna kunde inte låta bli att överträda åtminstone det minsta av buden och kunde – enligt vad de själva medger – aldrig uppfylla lagen i dess helhet. Därför ber Israels barn varje år på den stora försoningsdagen Gud om förlåtelse för deras lagöverträdelser. Lagen bildar faktiskt en enhet, vilket aposteln Jakob påminner om: ”Den som håller hela lagen men överträder ett enda bud har brutit mot dem alla” (Jak 2:10).[18] [1953]

579        Fariseerna hade stor förkärlek för principen att hålla hela lagen, inte bara när det gällde dess bokstav utan också när det gällde dess ande. I det att de framhöll denna princip för Israel drev de många judar på Jesu tid till glödande religiös iver.[19] Om denna inte skulle lösa upp sig själv i hycklande ”kasuistik”[20] måste den förbereda folket för Guds oerhörda ingripande, som består i att den ende rättfärdige i alla syndares ställe fullkomligt uppfyller lagen.[21]

580        Lagen kunde bara uppfyllas på ett fullkomligt sätt av den gudomlige lagstiftaren som i Sonens person lät sig födas som en människa som var underordnad lagen.[22] I Jesus trädde lagen inte längre fram som något som var skrivet på stentavlor utan i ”hjärtat” (Jer 31:33) på Tjänaren, som ”i trofasthet skall utbreda rätten” (Jes 42:3) och blev ”förbundet med folket” (Jes 42:6). Jesus fullbordar lagen till och med genom att ta på sig ”lagens förbannelse”,[23] som drabbar den som ”inte håller fast vid allt som lagens bok bjuder honom att göra”,[24] ty ”Kristus har dött för att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet” (Heb 9:15). [527]

581        Jesus uppträde inför judarna och deras andliga ledare som en ”rabbi”.[25] Han framförde ofta sina synpunkter inom ramen för den rabbinska tolkningen av lagen.[26] Men samtidigt måste Jesus ta avstånd från laglärarna, ty han nöjde sig inte med att lägga fram en tolkning som en möjlighet bland deras tolkningar. ”Han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda” (Matt 7:29). I honom är det samma Guds ord som en gång givit genljud på Sinai för att ge Mose den skrivna lagen som nu på nytt ljuder på saligprisningarnas berg.[27] Det avskaffar inte lagen utan uppfyller den genom att på gudomligt sätt förse den med dess slutliga tolkning: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna.... Men jag säger er” (Matt 5:33-34). Med samma gudomliga myndighet tar han avstånd från vissa av ”människornas regler”[28] som fariseerna ställt upp och som ”sätter Guds ord ur kraft”.[29] [2054]

582        Jesus går längre och uppfyller lagen om rena födoämnen, den lag som är så betydelsefull för judarnas vardagsliv. Han avslöjar den ”pedagogiska”[30] innebörden av denna lag i det att han ger den en gudomlig tolkning: ” ’Inget av det som kommer in i en människa utifrån kan göra henne oren...’ – Därmed förklarade han all föda ren. Men han sade: ’Det som kommer ut ur människan, det gör henne oren. Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de orena tankarna’ ” (Mark 7:18-21). Då Jesus med gudomlig myndighet lade fram den slutliga tolkningen av lagen, råkade han i motsättning till några laglärare som inte antog hans lagtolkning trots att den bekräftades av gudomliga tecken som åtföljde den.[31] Detta gäller framför allt frågan om hur man skall hålla sabbaten: Jesus påminner om – ofta med rabbinska argument[32] – att sabbatsvilan inte störs av att tjäna Gud[33] eller nästan.[34] När han botar sjuka uppfyller han lagen och tolkar sabbatsbudet på detta sätt. [368; 548; 2173]

II. Jesus och templet

583        Jesus uttryckte – som profeterna före honom – den djupaste vördnad för templet. Han bars fram i templet av Josef och Maria fyrtio dagar efter sin födelse.[35] Vid tolv års ålder beslutar han sig för att stanna i templet för att påminna sina föräldrar om att han måste vara hos sin Fader.[36] Han gick upp till templet varje år åtminstone för att fira påsk under sitt fördolda liv.[37] Också hans offentliga liv präglades av de regelbundna pilgrimsfärderna till Jerusalem för att där fira de stora judiska högtiderna.[38] [529; 534]

584        Jesus gick upp till templet eftersom templet var den särskilda platsen för mötet med Gud. För honom är templet hans Faders boning och ett bönens hus, och han blir upprörd över att dess förgård blivit ett marknadstorg.[39] Om han driver ut dem som säljer och köper i templet så är det av nitälskande kärlek till sin Fader: ”Gör inte min Faders hus till en saluhall!” Och hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: ”Lidelsen för ditt hus skall förtära mig” (Ps 69:10; Joh 2:16-17). Efter uppståndelsen fortsatte apostlarna att visa religiös vördnad för templet.[40] [2599]

585        Men inför sitt lidande förkunnade Jesus att denna praktfulla byggnad skulle gå under – det skulle inte lämnas sten på sten av den.[41] Det rör sig här om förkunnelsen av ett tecken på de yttersta tiderna som skall inledas med hans egen påsk.[42] Men denna profetia kunde refereras på ett förvrängt sätt av de falska vittnena under förhöret med honom inför översteprästen[43] och slungas emot honom som kränkning när han spikats fast på korset.[44]

586        Jesus var långt ifrån fientligt inställd mot templet,[45] där han givit det väsentliga av sin undervisning.[46] Därför ville han betala tempelskatten och i detta ärende tog han med sig Petrus[47] – honom hade han just gjort till grundsten i sin kyrka, som snart skulle växa fram.[48] Ännu mer: han identifierade sig själv med templet då han framställde sig som Guds slutliga boning bland människor.[49] Därför kungör hans kroppsliga död[50] förstörelsen av templet, och denna uppenbarar inträdet i en ny era av frälsningshistorien: ”Den tid kommer då det varken är här på berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern” (Joh 4:21).[51] [797; 1179]

III. Jesus och Israels tro på den ende Guden, Frälsaren

587        Om lagen och templet i Jerusalem kunde vara tillfälle till ”strid”[52] från Jesu sida i förhållande till Israels religiösa myndigheter, så är det hans roll när det gäller frälsningen från synden – Guds verk i allra högsta grad – som för dem blev den verkliga stötestenen.[53]

588        Jesus förargade fariseerna genom att hålla måltid med tullindrivare och syndare[54] på lika intim fot som med dem själva.[55] Till dem bland fariseerna som ”litade på att de själva var rättfärdiga och såg ned på alla andra” (Luk 18:9)[56] framhöll Jesus: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare” (Luk 5:32). Han gick längre då han rakt i ansiktet på fariseerna förklarade att synden var allomfattande[57] och att de som påstår att de inte behöver frälsningen gör sig själva blinda.[58] [545]

589        Jesus väckte förargelse framför allt därför att han identifierade sin barmhärtiga behandling av syndarna med Guds egen inställning till dem.[59] Han gick så långt att han lät det bli klart att han genom att ha måltidsgemenskap med syndarna[60] släppte in dem till den messianska festmåltiden.[61] Men det är framför allt genom att förlåta synder som Jesus ställde Israels religiösa myndigheter inför ett dilemma. Frågade de inte med rätta i sin förfäran: ”Vem kan förlåta synder utom Gud?” (Mark 2:7). Antingen hädar Jesus då han förlåter synder, ty i så fall gör sig en människa till Guds jämlike,[62] eller också talar han sanning, och då gör hans person Guds namn närvarande och uppenbarar det.[63] [431; 1441; 432]

590        Enbart Jesu persons gudomliga identitet kan göra ett sådant krav som detta berättigat: ”Den som inte är med mig är emot mig” (Matt 12:30); liksom när han säger att det i honom finns ”något som är förmer än Jona, ...något som är förmer än Salomo” (Matt 12:41-42), ”här finns det som är större än templet” (Matt 12:6); då han när det gäller honom själv påpekar att David kallade Messias för sin Herre,[64] då han förklarar: ”Jag är och jag var innan Abraham blev till” (Joh 8:58); och till och med: ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30). [253]

591        Jesus uppmanade de religiösa myndigheterna i Jerusalem att tro på honom på grund av sin Faders gärningar som han utförde.[65] Men en sådan trosakt kunde man bara utföra genom att gå igenom en hemlighetsfull död från det egna jaget för att uppnå en ny ”födelse ovanifrån”[66] – under påverkan av Guds nåd.[67] Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften[68] gör att man förstår Stora rådets tragiska misstag när det anser att Jesus förtjänar döden som hädare.[69] Medlemmarna av Stora rådet handlade både av ”okunnighet”[70] och därför att de var ”förstockade”[71] och ”inte trodde”.[72] [526; 574]

 
Sammanfattning


592 Jesus avskaffade inte lagen från Sinai, utan uppfyllde den[73] på ett så fullkomligt sätt[74] att han avslöjar dess yttersta mening[75] och sonar överträdelserna av den.[76]
 
593 Jesus hyste vördnad för templet och besökte det vid de judiska vallfärdshögtiderna, och han älskade denna Guds boning bland människor med nitälskande kärlek. Templet är en förebild för hans eget mysterium. Om han förkunnar att det skall förstöras så vill han med detta säga att han själv skall lida döden och att frälsningshistorien därmed går in i en ny era, då hans kropp blir det slutliga templet.
 
594 Jesus utförde handlingar, till exempel att förlåta synder, som visade att han var Gud, Frälsaren, själv.[77] Några judar som inte erkände Gud som blivit människa[78] såg i honom en mänsklig person som gjorde sig själv till Gud fastän han var människa.[79] De dömde honom för hädelse.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

Artikel 2               ”Och på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre”

Artikel 3               ”Jesus Kristus är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria” 

Artikel 4               ”Jesus Kristus blev pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”
 
Paragraf 1 - Jesus och Israel
I.            Jesus och lagen
II.           Jesus och templet
III.          Jesus och Israels tro på den ende Guden, Frälsaren
 
Paragraf 2 - Jesus dog på korset
 
Paragraf 3 - Jesus Kristus blev begraven
 
 
Artikel 5               ”Jesus Kristus är nedstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”
 
Artikel 6               ”Jesus är uppstigen till himmelen
och sitter på Gud Fader Allsmäktigs högra sida”
 
Artikel 7               ”Därifrån igenkommande för att döma levande och döda”

 

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

 

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register