Hem

<<  Navigera  >>

Andra kapitlet

GUD KOMMER MÄNNISKAN TILL MÖTES

50          Genom sitt naturliga förnuft kan människan nå säker kunskap om Gud. Vägen till denna säkra kunskap är Guds verk. Men det finns en annan möjlighet till kunskap som människan ingalunda kan uppnå av egen kraft: den kunskap som den gudomliga uppenbarelsen ger.[1] Gud fattar i fullständig frihet ett beslut att uppenbara sig för människan och ger sig åt henne. Han gör det genom att avslöja sitt mysterium, sin kärleksfulla plan som han från all evighet har utformat i Kristus – den plan som vill leda alla människor fram till frälsningen. Han uppenbarar helt och hållet sin plan genom att sända sin älskade Son, vår Herre Jesus Kristus, och den helige Ande. [36; 1066]

Artikel 1

GUDS UPPENBARELSE

I. Gud uppenbarar sin ”kärleksfulla plan”

51          ”Gud valde i sin godhet och vishet att uppenbara sig själv och att yppa sin viljas hemlighet, nämligen att människorna genom Kristus, Ordet som blivit människa, och i den helige Ande kan nalkas Fadern och bli delaktiga av den gudomliga naturen.”[2] [2823, 1996]

52          Gud, ”som bor i ett otillgängligt ljus” (1 Tim 6:16), vill ge sitt gudomliga liv åt människorna som han fritt har skapat för att i sin ende Son uppta dem till sina söner och döttrar.[3] I det att Gud uppenbarar sig själv vill han ge människorna möjlighet att svara honom, att lära känna honom mycket mer än de skulle kunna göra, om de enbart var hänvisade till sina egna krafter.

53          Uppenbarelsens plan förverkligas ”genom gärningar och ord, vilka är nära förknippade med varandra”.[4] Denna plan medför en särskild ”gudomlig pedagogik”: Gud ger sig stegvis åt människan, han förbereder henne i etapper för att ta emot den gudomliga uppenbarelse han ger av sig själv och som når sin höjdpunkt i det människoblivna Ordets, Jesu Kristi, person och sändning. [1953, 1950]

Irenaeus av Lyon talar många gånger om denna gudomliga pedagogik och använder bilden av en ömsesidig tillvänjning mellan Gud och människan: ”Guds Ord tog sin boning i människan och blev Människoson för att vänja människan vid att få insikt om Gud och vänja Gud vid att bo i människan, i enlighet med Faderns goda vilja”.[5]

II. Uppenbarelsens olika epoker

Gud ger sig till känna från begynnelsen

54          ”Gud som har skapat allt och upprätthåller allt genom sitt Ord, ger i de skapade tingen människan ett ständigt vittnesbörd om sig själv. Eftersom han dessutom vill öppna dörren för människan till den himmelska saligheten, uppenbarade han från begynnelsen sig själv för vår urfader och urmoder.”[6] Han kallade dem till nära gemenskap med sig själv, han klädde dem då i nådens och rättfärdighetens glänsande skrud. [32; 374]

55          Denna uppenbarelse avbröts inte genom de första människornas synd. ”Efter deras syndafall utlovade han (Gud) en återlösning och upprättade dem genom hoppet om räddning. Oavlåtligen tog han sig an människosläktet för att ge evigt liv åt alla som vill vinna frälsning och uthålligt gör vad gott är.”[7] [397; 410]

”I sin olydnad svek hon din vänskap och hemföll åt döden, men du lämnade henne inte i dödens våld.... Åter och åter har du erbjudit människan ditt förbund.”[8] [761]

Förbundet med Noa

56          Genom synden slogs mänsklighetens enhet i spillror. Gud försökte då frälsa mänskligheten genom att vända sig till olika delar av den. Förbundet med Noa efter syndafloden[9] vill ge uttryck åt Guds frälsningsplan för ”folken”, som har delats upp ”i länder, språk och stammar” (1 Mos 10:5). [401, 1219]

57         Denna på en gång kosmiskt, socialt och religiöst ordnade mångfald av folkslag,[10] vilka av den gudomliga försynen anförtrotts åt änglar,[11] är avsedd att sätta en gräns för den fallna mänsklighetens högmod. Denna mänsklighet ville ena sig i sin förvändhet,[12] den ville skapa sin egen enhet på Babels sätt.[13] På grund av synden[14] hotar polyteismen liksom stats- och härskardyrkan alltid att förvanska Guds frälsningsplan.

58          Förbundet med Noa är i kraft så länge folkens tid råder,[15] ända till dess att evangeliet förkunnas. Bibeln vördar några stora gestalter i ”folken”, som den ”rättfärdige Abel”, prästkungen Melki-Sedek[16] eller de rättfärdiga ”Noa, Daniel och Job” (Hes 14:14). Så uttrycker Skriften hur långt fram på helighetens väg de som lever i Noas förbund kan nå i väntan på att ”Kristus församlar Guds kringspridda barn” (Joh 11:52). [674; 2569]

Gud utväljer Abraham

59          För att samla den kringspridda mänskligheten ropar Gud på Abram och kallar honom ”ut ur sitt land, sin släkt och sitt hus” (1 Mos 12:1). Han gör honom till Abraham, ”fader till många folk” (1 Mos 17:5): ”I dig skall alla släkten på jorden bli välsignade” (1 Mos 12:3).[17] [145, 2570]

60          Det folk som härstammar från Abraham skall bära på löftet som patriarkerna fick ta emot. Detta folk är löftets folk,[18] som har fått kallelsen att förbereda alla Guds barn till att samlas i en enda kyrka.[19] Detta folk skall vara stammen, på vilken hedningarna, som kommit till tro, ympas in.[20] [760, 762, 781]

61          Patriarkerna, profeterna och andra personer i Gamla testamentet har alltid vördats och kommer alltid att vördas som helgon i hela kyrkans liturgiska tradition.

Gud skapar sitt folk Israel

62          Efter patriarkernas tid gjorde Gud Israel till sitt folk och befriade det från träldomen i Egypten. Han slöt Sinai-förbundet med det och gav det genom Mose sin lag, för att det skulle erkänna honom och tjäna honom som den ende levande och sanne Guden, den omsorgsfulle Fadern och den rättfärdige Domaren – och för att det skulle vänta på den utlovade Frälsaren.[21] [2060, 2574; 1961]

63          Israel är Guds prästerliga folk.[22] Det ”bär Herrens namn” (5 Mos 28:10). Det är det folk ”som Gud först talade till”.[23] Det är de ”äldre brödernas folk” i Abrahams tro.[24] [204; 2801, 839]

64          Genom profeterna leder Gud sitt folk till att hoppas på frälsningen och vänta på ett nytt och evigt förbund för alla folk[25] vilket skall skrivas i människors hjärtan.[26] Profeterna förkunnar en radikal befrielse för Guds folk, en rening från all otrohet,[27] en frälsning som skall nå alla folk.[28] Det är först och främst Herrens små och fattiga[29] som skall bära på detta hopp. Heliga kvinnor som Mirjam, Debora, Hanna, Judit och Ester höll hoppet om Israels frälsning levande. Den renaste gestalten bland dem alla är Maria.[30] [711, 1965, 489]

III. Kristus Jesus,
”hela uppenbarelsens medlare och fulländning”
[31]

65          ”Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son” (Heb 1:1-2). Kristus, Guds Son som blivit människa är Faderns enda, fullkomliga och slutgiltiga Ord. I honom säger han allt, och det kommer inte att sägas något annat ord än detta. Den helige Johannes av Korset, liksom otaliga andra, uttrycker detta på ett mycket klargörande sätt, då han kommenterar Heb 1:1-2: [102]

Sedan Gud har givit oss sin Son, som är hans Ord, så har Gud inte något mer att ge oss. Han har sagt oss allt på en gång, i ett enda slag, i detta enda ord...; ty det som han delvis sade till profeterna, det sade han helt och hållet i sin Son, i det att han gav oss allt det som är hans Son. Därför skulle den som fortfarande skulle vilja ställa frågor till honom eller önska en vision eller en uppenbarelse inte bara begå en dårskap utan också kränka Gud, eftersom han inte fäster blicken på Kristus utan att söka något annat eller något nytt.[32] [516; 2717]

Ingen annan uppenbarelse kommer att äga rum

66          ”Alltså är denna kristna frälsningsordning, det nya och slutgiltiga förbundet, oförgänglig, och ingen ny allmängiltig uppenbarelse kan väntas innan vår herre Jesus Kristus träder fram i makt och härlighet.”[33] Men även om uppenbarelsen är avslutad, så har dess innehåll inte helt och hållet kommit till klart och tydligt uttryck. För den kristna tron återstår det att under tidernas lopp fatta hela dess innebörd. [94]

67          Då och då har det förekommit s.k. ”privata uppenbarelser”, av vilka en del har erkänts av kyrkans myndigheter. Men de hör icke till trosskatten. Deras uppgift är inte att ”förbättra” eller ”komplettera” Kristi definitiva uppenbarelse, utan att vara en hjälp för människor att bättre leva efter denna uppenbarelse under en särskild period av historien. De troende kan med sitt ”trosmedvetande”, som leds av kyrkans läroämbete, urskilja och ta emot det som i dessa uppenbarelser utgör ett äkta tilltal från Kristus eller helgonen till kyrkan.

               Den kristna tron kan inte acceptera ”uppenbarelser”, som påstår att de ger mer än eller rättar till den uppenbarelse som Kristus fulländar. Detta är fallet med vissa icke-kristna religioner och vissa nyare sekter som har sin grund i sådana uppenbarelser. [84, 93]

 
Sammanfattning


68 Av kärlek har Gud uppenbarat sig och givit sig själv åt människan. Han ger därmed ett slutgiltigt och överflödande rikt svar på de frågor människan ställer om livets mening och mål.
 
69 Gud har uppenbarat sig genom att stegvis i ord och handling ge henne del av sitt mysterium.
 
70 Gud ger ett vittnesbörd om sig själv i de skapade tingen. Han har också uppenbarat sig för de första människorna. Han har talat till dem och efter syndafallet lovat dem frälsningen.[34]
 
71 Gud slöt med Noa ett evigt förbund mellan sig själv och alla skapade varelser.[35] Det varar så länge världen består.
 
72 Gud har utvalt Abraham och slutit ett förbund med honom och hans efterkommande. Gud gjorde ett folk åt sig. För detta folk uppenbarade han genom Mose sin lag. Han förberedde det genom profeterna på att ta emot den frälsning som skulle gälla alla folk.
 
73 Gud uppenbarade sig helt och fullt då han sände sin egen Son. I honom har han för alltid upprättat sitt förbund med människorna. Denne är Faderns slutgiltiga Ord, så att ingen annan uppenbarelse efter honom kommer att äga rum.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

FÖRSTA KAPITLET
MÄNNISKAN ÄR ”MOTTAGLIG” FÖR GUD

ANDRA KAPITLET
GUD KOMMER MÄNNISKAN TILL MÖTES

Artikel 1               Guds uppenbarelse

I.            Gud uppenbarar sin ”kärleksfulla plan”

II.           Uppenbarelsens olika epoker
III.          Kristus Jesus, ”hela uppenbarelsens medlare och fulländning”
 
Artikel 2               Den gudomliga uppenbarelsen förs vidare

Artikel 3               Den heliga Skrift

TREDJE KAPITLET
MÄNNISKAN SVARAR GUD

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

 

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register