Artikel 3

”JESUS KRISTUS ÄR AVLAD AV DEN HELIGE ANDE,

FÖDD AV JUNGFRUN MARIA”

Paragraf 1

Guds Son blev människa

456 Med den nicenska trosbekännelsen svarar vi: ”För oss människor och för vår frälsnings skull nedsteg han från himmelen; han antog kött genom den helige Ande av Jungfrun Maria och blev människa”.^[1]

457 Ordet blev kött för att frälsa oss och försona oss med Gud: ”Gud har älskat oss och sänt sin Son till försoningsoffer för våra synder” (1 Joh 4:10). ”Fadern har sänt sin Son att rädda världen” (1 Joh 4:14). ”Han har uppenbarat sig för att ta bort synderna” (1 Joh 3:5) [607]

Vår sjuka natur längtade efter att bli frisk; vår fallna natur längtade efter att upprättas; vår döda natur längtade efter att återuppväckas. Vi hade mist det goda, vi måste få det tillbaka. Vi var instängda i mörkret men måste få ljuset tillbaka. Vi var fångna och väntade på en räddare; vi var fängslade och väntade på hjälp; vi var slavar och väntade på en befriare. Var dessa skäl utan betydelse? Drev de inte Gud ända till att låta honom stiga ned till vår mänskliga natur för att besöka den, eftersom mänskligheten befann sig i ett så eländigt och olyckligt tillstånd?^[2] [385]

458 Ordet blev kött för att vi på detta sätt skulle lära känna Guds kärlek: ”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom honom” (1 Joh 4:9). ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). [219]

459 Ordet blev kött för att bli vår förebild i helighet: ”Ta på er mitt ok och lär av mig...” (Matt 11:29). ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Och Fadern manar på förklaringsberget: ”Lyssna till honom” (Mark 9:7).^[3] Han är verkligen saligprisningarnas urbild och normen för den nya Lagen: ”Ni skall älska varandra såsom jag har älskat er” (Joh 15:12). Denna kärlek inbegriper den verksamma självutgivelsen i hans efterföljd.^[4] [520; 823; 2012; 1717; 1965]

460 Ordet blev kött för att göra oss ”delaktiga av den gudomliga naturen” (2 Pet 1:4): ”Ty detta är skälet till att Ordet blev människa och Guds Son blev Människosonen: för att människan skulle ingå gemenskap med Ordet, på detta sätt ta emot barnaskapet hos Gud och bli Guds barn”.^[5] ”Ty Guds Son blev människa för att göra oss till Gud.”^[6] ”Guds ende Son ville att vi skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han, som blev människa, skulle göra människorna till gudar.”^[7] [1265; 1391; 1988]

II. Inkarnationen

461 Kyrkan använder sig av Johannes uttryck (”Ordet blev kött”: Joh 1:14) och kallar det faktum för ”inkarnationen”, genom vilket Guds Son antog en mänsklig natur för att med denna genomföra vår frälsning. I en hymn som är belagd hos Paulus besjunger kyrkan inkarnationens mysterium: [653; 661; 449]

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors (Fil 2:5-8).^[8]

462 Hebreerbrevet talar om samma mysterium:

Därför säger Kristus när han inträder i världen: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sade jag: Se, här är jag. Som det står skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja (Heb 10:5-7 – citatet är ur Ps 40:7-9 enligt LXX).

463 Tron på Guds Sons verkliga människoblivande är den kristna trons särskilda kännetecken: ”Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud” (1 Joh 4:2). Detta är kyrkans glada övertygelse från begynnelsen, när hon besjunger ”vår religions stora hemlighet”: ”Han uppenbarades som jordisk varelse” (1 Tim 3:16). [90]

III. Sann Gud och sann människa

464 Den fullständigt unika och enastående händelse som Guds sons människoblivande är betyder inte att Jesus Kristus delvis är Gud och delvis är människa, heller inte att han är resultatet av en förvirrad blandning av gudomligt och mänskligt. Han blev verkligen människa och förblev verkligen Gud. Denna trossanning har kyrkan tvingats att försvara och klargöra under de första århundradena i kamp med de irrläror som förfalskade den. [88]

465 Under de första århundradena har man inte så mycket förnekat Kristi gudom som hans sanna mänsklighet (gnostisk doketism). Ända från apostolisk tid har den kristna tron betonat Guds Sons sanna människoblivande, ”han som kom i mänsklig gestalt”.^[9] Men under 200-talet måste kyrkan, som samlats till ett kyrkomöte i Antiokia, hävda mot Paulus av Samosata att Jesus Kristus är Guds Son enligt sin natur och inte därför att han blivit antagen som sådan. Det första ekumeniska konciliet i Nicea år 325 uttalade i sin trosbekännelse att Guds Son är ”född och icke skapad, av samma väsen (homoousios)^[10] som Fadern” och fördömde Arius som påstod att ”Guds Son skapats ur intet”^[11] och ”var av annat väsen än Fadern”.^[12] [242]

466 Den nestorianska irrläran såg Kristus som en mänsklig person förenad med Guds Sons gudomliga person. Mot denna lära bekände Kyrillos av Alexandria och det tredje ekumeniska konciliet i Efesos år 431 att ”Ordet förenade med sin person en kropp som var försedd med en förnuftig själ och blev människa”.^[13] Kristi mänskliga natur har inget annat subjekt än Guds Sons gudomliga person som har antagit denna mänskliga natur och gjort den till sin egen från och med hans tillblivelse i moderlivet. Därför förkunnade konciliet i Efesos år 431 att Maria verkligen blev Guds Moder genom Guds Sons mänskliga tillblivelse i hennes sköte: Maria kallas ”Guds Moder inte därför att Guds Ord skulle ha tagit sin gudomliga natur från henne, utan därför att han från henne tog den heliga kropp som var utrustad med en förnuftig själ; förenad med denna kropp i sin person föddes Ordet som människa”.^[14] [495]

467 Monofysiterna påstod att den mänskliga naturen i Kristus upphörde att existera som mänsklig natur när den antogs av hans gudomliga person som Guds Son. Ställd mot denna heresi bekände det fjärde ekumeniska konciliet i Kalcedon år 451:

I de heliga fädernas efterföljd lär vi enstämmigt att man skall bekänna en och samme Son, vår Herre Jesus Kristus, fullkomlig i sin gudom och fullkomlig i sin mänsklighet, som består av en förnuftig själ och en kropp. Till sin gudom är han av ett och samma väsen som Fadern, och till sin mänsklighet är han av ett och samma väsen som vi, ”lik oss i allt utom i synd” (Heb 4:15). Han föddes av Fadern före all tid, och i dessa yttersta dagar för oss och för vår frälsnings skull föddes han när det gäller hans mänsklighet av Jungfrun Maria.

Det är en och samme Kristus, Guds ende Son, som vi skall erkänna är till i två naturer, utan sammanblandning, utan förändring, utan uppsplittring och utan uppdelning. Skillnaden mellan naturerna upphävs alls inte genom att de förenas med varandra, utan snarare upprätthålls särdragen i varje natur i en enda person och i ett enda väsen.^[15]

468 Efter konciliet i Kalcedon gjorde vissa teologer Kristi mänskliga natur till ett personligt subjekt. Det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 553 uttalade mot dem: ”Det finns bara ett enda väsen (eller en enda person), som är vår Herre Jesus Kristus, en i Treenigheten”. Allt i Kristi mänsklighet bör tillskrivas hans gudomliga person som sitt egentliga subjekt,^[16] inte bara hans undergärningar utan också hans lidande^[17] och till med döden: ”Den som med sin kropp blev korsfäst, vår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre och En i den heliga Treenigheten”.^[18] [254; 616]

469 Kyrkan bekänner alltså att Jesus oskiljaktigt är sann Gud och sann människa. Han är verkligen Guds Son som blev människa, vår broder – utan att han därför upphör att vara Gud, vår Herre: [212]

”Han förblev det han var och antog det han inte var”, sjunger den romerska liturgin.^[19] Och den helige Johannes Chrysostomos liturgi förkunnar och sjunger: ”O du ende Son och Guds Ord, du var odödlig och ville i din nåd bli människa genom Guds heliga Moder, den alltid rena Jungfrun Maria, du som utan förändring blev människa och blev korsfäst, o Kristus, vår Gud, som genom din död har krossat döden, du som är En i den heliga Treenigheten, förhärligad med Fadern och den helige Ande, fräls oss”.^[20]

IV. På vilket sätt är Guds Son människa?

470 Eftersom ”den mänskliga naturen antas men inte uppslukas”^[21] i människoblivandets hemlighetsfulla förening har kyrkan under tidernas lopp letts fram till att bekänna att Jesu själ, med sina förnufts- och viljemässiga aktiviteter, och hans kropp är realiteter i ordets fulla mening. Men samtidigt måste hon varje gång hon gör detta påminna om att Kristi mänskliga natur som dess särskilda egendom tillhör Guds Sons gudomliga person som har antagit den. Allt vad han är och allt vad han gör i denna mänskliga natur är och gör ”en i den heliga Treenigheten”. Guds Son ger sin mänskliga natur sitt personliga sätt att existera i Treenigheten. Så uttrycker Kristus med sin själ och sin kropp på ett mänskligt sätt den heliga Treenighetens sätt att leva.^[22] [516; 626]

Guds Son arbetade med sina händer, han tänkte med sitt mänskliga förnuft, han handlade med en mänsklig vilja, han älskade med ett mänskligt hjärta. Född av jungfru Maria blev han verkligen en av oss, lik oss i allt utom i synd.^[23] [2599]

Kristi själ och mänskliga kunskap

471 Apollinaris av Laodicea hävdade att Ordet i Kristus hade ersatt själen eller anden. Mot denna irrlära bekände kyrkan att den evige Sonen också antagit en mänsklig själ, utrustad med förnuft.^[24] [363]

472 Denna mänskliga själ som Kristus har antagit är utrustad med verklig mänsklig kunskap. Som sådan kan den inte i sig vara obegränsad: den utövades i de historiska sammanhang som han var placerad i, i tid och rum. Därför kunde Guds Son då han blev människa gå med på att ”bli äldre och visare och vinna Guds och människors välbehag” (Luk 2:52) och rent av att skaffa sig kunskap om det som man i den mänskliga tillvaron tar reda på genom att pröva sig fram.^[25] Detta motsvarade den verklighet som är ett resultat av att han frivilligt sänkte sig ned i ”tjänargestalt”.^[26]

473 Men samtidigt gav denna Guds Sons verkligt mänskliga kunskap uttryck åt hans persons gudomliga liv.^[27] ”Guds Sons mänskliga natur hade insikt i och uppenbarade i sig allt som tillkommer Gud,^[28] inte av egen kraft utan genom sin förening med Ordet. Detta gäller framför allt den intima och omedelbara kunskap som Guds människoblivne Son har om sin Fader.^[29] Också i sin mänskliga kunskap visade Sonen att han hade gudomlig förmåga att tränga ända fram till människohjärtats hemliga tankar.^[30] [240]

474 Kristi mänskliga vetande hade genom sin förening med den gudomliga visheten i det människoblivna Ordets person full kännedom om de gudomliga rådslut som han hade kommit för att uppenbara.^[31] Det som han enligt vad han själv sade inte kände till^[32] förklarade han för övrigt att han inte hade uppdraget att uppenbara.^[33]

Kristi mänskliga vilja

475 På precis samma sätt bekände kyrkan på det sjunde ekumeniska konciliet att Kristus har två former för vilja och två naturliga sätt att verka, den gudomliga viljan och den mänskliga, det gudomliga sättet att verka och det mänskliga, som inte står i motsättning till varandra, utan samarbetar, så att Ordet som blev kött på ett mänskligt sätt, i lydnad för sin Fader ville allt det som han på gudomligt sätt beslutat med Fadern och den helige Ande för vår frälsning.^[34] Kristi mänskliga vilja ”rättar sig efter hans gudomliga vilja, utan att göra motstånd mot eller befinna sig i motsättning till denna. Den är tvärtom underordnad denna allsmäktiga vilja”.^[35] [2008; 2824]

Kristi verkliga kropp

476 Eftersom Ordet blev kött och därvid antog en verklig mänsklig natur, var Kristi kropp begränsad.^[36] Därför kan Kristi mänskliga ansikte ”framställas”.^[37] På det sjunde ekumeniska konciliet^[38] erkände kyrkan att det var rätt att framställa honom i heliga bilder. [1159-1162; 2129-2132]

477 Samtidigt har kyrkan alltid erkänt att ”vi får skåda den osynlige Guden i synlig gestalt”^[39] i Jesu kropp. Ja, de enskilda detaljerna i Kristi kropp uttrycker Guds Sons gudomliga person. Han har gjort dragen i sin mänskliga kropp till sina egna till den grad, att de kan framställas på en helig bild och bli föremål för vördnad, eftersom den troende som vördar hans bild ”i denna vördar personen som är framställd på bilden”.^[40]

Det människoblivna Ordets hjärta

478 Jesus kände och älskade oss alla, var och en, under sitt liv, sin dödsångest och sitt lidande och han utgav sig själv för oss: ”Guds Son har älskat mig och offrat sig för mig” (Gal 2:20). Han har älskat oss alla med ett mänskligt hjärta. Därför anses Jesu hjärta, genomborrat för våra synder och för vår frälsning^[41] ”som synnerligen lämpligt tecken och symbol... för den kärlek som den gudomlige Frälsaren oupphörligen erbjuder den evige Fadern och alla människor utan undantag”.^[42] [487; 368; 2669; 766]

Sammanfattning

479	Vid den tid som bestämts av Gud blev Faderns ende Son, det eviga Ordet, det vill säga Faderns Ord och väsensmässiga Avbild människa: utan att förlora sin gudomliga natur antog han en mänsklig natur.
480	Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, i sin gudomliga persons enhet; därför är han den ende Medlaren mellan Gud och människor.
481	Jesus Kristus har två naturer, en gudomlig och en mänsklig, som inte blandas samman med varandra utan förenas i Guds Sons enda person.
482	Kristus, sann Gud och sann människa, har ett mänskligt förnuft och en mänsklig vilja, som är fullkomligt anpassade och underkastade hans gudomliga förnuft och gudomliga vilja, som han har tillsammans med Fadern och den helige Ande.
483	Inkarnationen är alltså det mysterium som består av den underbara föreningen mellan den gudomliga och den mänskliga naturen i Ordets enda person.

<< >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
”JAG TROR – VI TROR”

ANDRA AVDELNINGEN
BEKÄNNELSEN AV DEN KRISTNA TRON

FÖRSTA KAPITLET
JAG TROR PÅ GUD FADER

ANDRA KAPITLET
JAG TROR PÅ JESUS KRISTUS, GUDS ENFÖDDE SON

Artikel 2               ”Och på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre”

Artikel 3               ”Jesus Kristus är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria”

Paragraf 1 - Guds Son blev människa
I.            Varför blev Ordet människa?
II.           Inkarnationen
III.          Sann Gud och sann människa
IV.         På vilket sätt är Guds Son människa?

Paragraf 2 - ” Avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria”

Paragraf 3 - Mysterierna i Kristi liv

Artikel 4               ”Jesus Kristus blev pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”

Artikel 5               ”Jesus Kristus är nedstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”

Artikel 6               ”Jesus är uppstigen till himmelen
och sitter på Gud Fader Allsmäktigs högra sida”

Artikel 7               ”Därifrån igenkommande för att döma levande och döda”

TREDJE KAPITLET
JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register